En berättelse som inte får berättas

Jag kommer ihåg när jag var knappt sju år gammal. Jag och min mamma stod inne på toaletten på flyget till Stockholm. Hon var nervös, men bestämd. Länge undrade jag varför min mamma rev våra pass och spolade ner allt.

Jag kommer ihåg min första måltid i Sverige. Det var tidigt på morgonen och de sa att jag fick ta vad jag ville från den nästan nedsläckta lunchrestaurangen. Jag åt kokta ägg och något som jag aldrig sett innan, de kallade det för negerboll.

Jag kommer ihåg när jag inte kunde hitta min mamma på flyktingsförläggningen. Jag hade gått tillbaka till vårt rum efter att ha sett min storebror spela schack mot en gammal gubbe som såg ut som en trollkarl. På dörren till rummet satt en papperslapp, men min mamma var inte där. Jag kommer ihåg skräcken när jag var ensam och glädjen när jag hittade henne. Hon hade sprungit över till en vän på flyktingsförläggningen som kunde läsa svenska. Hon berättade för mamma att vi hade fått uppehållstillstånd. Min mamma grät.

Jag kommer ihåg en sen kväll när jag såg vild glädje på teven på flyktingsförläggningen. Människor slog sönder en mur och kramades och log. Jag fattade ingenting.

Jag kommer ihåg när vi bodde i Piteå, jag, min bror, min syster och min mamma. Jag var nio, min bror tio och min syster tretton. Hon hade kort hår på den tiden, jag och min bror brukade reta henne för det. Jag kommer ihåg att vi satt i min mammas bil och sjöng Raising My Family med Steve Kekana. Det var vår sång sa min syster, först några år senare förstod jag.

Jag kommer ihåg när min mamma var borta i två hela dagar. Sen kom hon hem och sa att vi skulle flytta till Göteborg. Mina syskon var ledsna. Jag var glad. Vi bodde i Bergsjön i sex månader. Sen ville mamma flytta igen. Den här gången till Frölunda. Det fanns en rasist där. Han var svart och kallades för neger-Pjär. Han sa att jag var en smutsig flykting. Jag fattade ingenting.

Jag kommer ihåg att jag många år senare träffade en tjej som sa att hon aldrig varit ihop med en invandrare. Hon ville inte gå till en nattklubb på Avenyn. Hon sa att det var ett blatteställe. Jag fick aldrig träffa hennes vänner.

Jag kommer ihåg när jag var i Sydafrika med min bästa kompis. Han var vitare än snö, blond och ståtlig. Jag var som jag är nu. Vi spelade rugby där nere. Våra lagkamrater kallade oss för Swedi1 och Swedi2.

Jag kommer ihåg när jag kom hem till Sverige. På en anställningsintervju frågade personen direkt var jag kommer ifrån. Jag berättade det för min mamma. Hon såg bara ledsen ut.

Jag har många minnen från min barndom. Men jag är inte ensam om det. Zlatan är inte ensam om det. Det finns många med invandrarrötter som har saker att berätta, om hur och varför de tog sig till Sverige, kampen för att bli kvar, om drömmen om att bli svensk. Varför berättar jag det här? Låt mig förklara.

För lite över en månad sen hängdes jag ut som en ”mästergök” av någon ledarskribent jag aldrig hört talas om tidigare, Erik Helmerson. Han förfasades över att jag anställt en 15-åring för att skriva krönikor på Nyheter24. Helmerson är en av sex ledarskribenter på DN. Ingen är under 30. Alla är vita svenskar. Han har ytterligare sex kollegor som skriver ”gästkolumner” på DN:s ledarsida. Ingen är under 30. Alla är vita svenskar. Veckokrönikören Dilsa Demirbag-Sten är undantaget. Jag förstår att Helmerson är förskräckt. Han kommer från en värld där unga och invandrare knappt existerar. Att en chefredaktör med utländskt namn anställer en 15-åring är hans värsta mardröm.

Helmerson och hans världsbild är knappast unik. DN:s konkurrent SvD lider av samma sjukdom. På ledarplats får vita svenska män och kvinnor över 30 år diktera för läsarna hur världen ser ut och bör se ut. De tar det dessutom ett steg längre, de ger gång på gång utrymme till Per Gudmundson för att berätta för SvD:s läsare att invandrare är dåliga människor. Gudmundsson har snabbt blivit Sverigedemokraternas röst i SvD. Av 77 kolumnister/krönikörer som skriver för SvD, av vad jag kan se, är endast förre riksdagsledamoten Mauricio Rojas född utomlands. Av de 25 bloggarna på SvD.se är ingen invandrare.

Inte är det särskilt bättre hos Göteborg-Posten. De fyra som syns passar perfekt in i mallen. Vita och över 30 år gamla. På Sydvenskan, som bevakar en av Sveriges invandrartätaste städer, är det lika tragiskt. Alla fem är vita och över 30.

Aftonbladet – som ligger bakom antirasismkampanjen ”Vi gillar olika” gör tydligt inte det när det gäller deras egen arbetsplats, oavsett vad Jan Helin skriver. Deras sex ledarskribenter är alla vita svenskar helt enligt SD-mallen. Av Aftonbladets 23 kolumnister är endast två födda utanför Sverige. Ena är Oisin Cantwell vars mamma är svensk och som bott i Sverige sen han var sex. Han är i dag 47 år. Den andra är krönikören Natalia Kazmierska som föddes i Polen och kom till Sverige som femåring. Av de runt 100 bloggarna på Aftonbladet.se kan jag inte hitta en enda invandrare.

Expressens ledarskribenter är alla vita svenskar. Bland bloggarna, oavsett om det är nyheter, nöje eller sport, hittar man inte en enda invandrare, då är det ändå närmare 30 bloggare. Deras krönikörer är alla vita svenskar med ett undantag – Sakine Madon som kom till Sverige när hon var fem. Samtidigt har de plats för pursvensken Ulf Nilson.

Menar de sex stora tidningarna att invandrare inte har något att säga om det Sverige de ser? Inte har några historier att dela med andra? Hur ska man annars tolka att alla som hörs, syns och dikterar är svenskar, med inga som helst erfarenheter av hur det är att vara en flykting? De vet inte hur det egentligen är, de vet inte vad min mamma tänkte och fick uppleva när hon tog sina tre småbarn till ett främmande land i hopp om att de skulle få det lite bättre än hon fick, hur mycket hon fick kämpa för att lära sig språket, jobba dag och natt, allt för att min syster skulle bli läkare och min bror tandläkare för att försöka hjälpa andra svenskar, oavsett om de föddes här eller kom samma väg som de själva.

Men det var då det. Det Sverige som vi kom till var annorlunda. Vi fick chansen att bli svenskar. Invandrare var välkomna på ett sätt som inte existerar längre. Nu ses flyktingar som en belastning för samhället. De har inget att komma med. Ingen utbildning. Inga visioner. Och inga historier. Det är vad Sveriges största tidningar visar när de knappt vill ta i en invandrare med tång. Desto mindre låta dem visa sin bild av Sverige. Invandrare ska ses från distans, aldrig inifrån. Det skapar också en sorts vi-och-dem-samhälle, ett samhälle SD redan gjort sig mästare på.