Oskyldigt häktad i fyra år

I slutet av denna artikel finns även ett videoklipp.

– Vi visste från första början att hon var oskyldig. Det är bara synd att det behövde ta en sådan enormt lång tid, säger 51-årige Sergio Volo.

Det var år 2006 när han och hans fru, Karin Volo, 44, skulle ta flyget hem till Sverige efter en affärsresa i USA, som civilklädda FBI-agenter klev fram och sade åt Karin att följa med dem. 

– Det gick så fort, de separerade oss och det enda jag fick veta var att jag var tvungen att åka tillbaka till Sverige och att Karin skulle stanna kvar i USA, säger Sergio.

Han och Karin sitter bredvid varandra och återberättar det som skedde för sex år sedan på San Diegos flygplats. De hade precis checkat in, redo att sätta sig på planet hem till Sverige. Där väntade barnen i den nya lägenheten. Då hände det obegripliga: Karin greps mitt framför ögonen på Sergio.

Han blev tillsagd att åka hem medan Karin skulle stanna i landet. Mer information än så gick inte att få. 

På planet började Sergios tankar snurra i panik.

– Jag började skissa på vad jag skulle säga till barnen, hur skulle jag ta hand om familjen själv, skulle jag någonsin få se min tjej igen? säger Sergio och beskriver hur adrenalinet började pumpa. 

– Och det pumpar fortfarande, säger han.

Efter en lång hemresa i ett töcken av förvirring började Sergio jakten på att hitta Karin i något av de häkten dit han antog att hon blivit förd. Dagarna gick och Sergio visste fortfarande ingenting. Men efter ett samtal med Karins mor började han så smått få sina aningar om varför Karin förts bort. 

Hennes exman var en känd bedragare, jagad av polisen. Nu verkade det som att det förflutna hunnit ikapp henne, trots att hon inte hade någonting med exmannens brottslighet att göra. 

– Till slut fick jag tag i henne, säger Sergio. 

Karin ringde upp honom från Western Region Detention Facility i staden San Diego. Där blev hon kvar i nästan fyra, långa år. 

Inga rättigheter

När Karin greps i USA hade hon två pass, ett amerikanskt och ett svenskt. Men enligt USA:s lagsystem är det endast det amerikanska passet som gäller, oavsett om en person har fler medborgarskap. 

Och om en amerikan grips i USA är det lite Sverige kan göra, trots att landet delat ut ett pass till personen. 

– Handlar det om en person som ska utlämnas från USA till Mexiko är det en rättslig fråga mellan de två länderna och Sverige kan inte intervenera i denna process. Det gäller även om man endast är svensk medborgare och fastnar i ett land för att begäras utlämnad till ett tredje, säger Helena Wahlström på Utrikesdepartementet.

Sverige har alltså ingen rätt att "lägga sig i".

– Det vi däremot kan göra är att se till att den frihetsberövade får en offentlig försvarare. Vi kan besöka personen och se till att personens anhöriga i Sverige får information om vad som händer. 

Men Sverige kan alltså inte göra någonting för att personen ska få komma hem till Sverige i ett sådant här fall?

– Nej, svarar Helena Wahlström.

– Vårat förhållningssätt bygger på att vi respekterar varandras länder,  Sverige skulle inte heller acceptera om ett tredje land lade sig i ett fall där Sverige begärt en överlämning eller ska överlämna någon till land nummer två.

Hon förklarar att det är lagarna i det land varifrån personen begärs utlämnad som gäller. Och andra länders lagar lägger man sig inte i. 

– Men det ingår i vårt konsulära uppdrag att bevaka att den frihetsberövades ärende tas upp till prövning. 

På amerikanska ambassaden säger rådgivaren för offentlig diplomati Jeff Anderson att de inte kan kommentera överlämningsavtal som har med USA och andra länder att göra. 

Grön overall och gömda ägg

Efter en vecka i häktet fick Karin äntligen veta varför hon ena sekunden var på väg hem till Sverige och i nästa befann sig på en hård säng i ett häkte, iklädd en grön overall.  

– Dag sju ringde hon mig och förklarade att det handlade om en arrestorder på grund av bedrägeri och att det hade med hennes exman att göra. Det var det enda vi fick veta, förklarar Sergio.

Det visade sig att Karins exmans brottslighet lett till en efterlysning och förfrågan om överlämning från USA till Mexiko. Eftersom de två länderna har ett överlämningsavtal kan USA lämna efterlysta personer, så länge de får papper som styrker att personen är misstänkt. I Karins fall betydde en möjlig överlämning till Mexiko ännu värre förhållanden än de hon redan vistades i. Hon beskriver tillvaron - tillsammans med tre andra personer i den pyttelilla cellen - som hemsk. 

– Det var ett konstant spring med människor in och ut ur häktet; alltid någon som pratade, skrek, grät. Ett ihärdigt sken från lysrören, även nattetid. För att inte tala om maten, säger hon och fortsätter:

– Den var vidrig.

Karin gjorde det till en vana att samla på sig hårdkokta ägg som hon gömde i en skål under sängen. Just hårdkokta ägg var inte speciellt populärt för fångarna, men för Karin symboliserade de dyrbara knippen med protein. 

– Men om vakterna såg slängde de ut äggen, säger hon.

En vanlig dag för Karin såg ut som följande: Klockan 5:30 på morgon väcktes de häktade för att äta frukost. Vid 10:30 fick de ta en hiss upp till taket för lite kondition mellan betongväggarna. Karin brukade utöva yoga på taket och lärde även ut till andra. Vid 11:30 fick de häktade använda telefonen och Karin ringde hem till döttrarna i Sverige för att säga godnatt. Vid 12 var det lunch och sedan brukade Karin sätta sig och läsa resten av eftermiddagen för att avsluta dagen med en promenad i häkteskorridoren vid middagstid. Korridoren var 20 steg lång och där traskade hon fram och tillbaka i 45 minuter.

– Många sov under dagarna och var vakna på nätterna, de vände på dygnet av någon anledning, berättar Karin som njöt varje gång vakterna räknade "kropparna", som de häktade kallades. 

– Då var nämligen alla tvugna att vara tysta. 

Hon fick under de sista två åren ett jobb på häktesbiblioteket där hon tjänade ungefär 50 kronor i veckan. Det var en tyst zon där Karin kunde koppla av bättre än i den lilla cellen där det eviga ljudet av gallerdörrar skallrade. Teverummet undvek hon helst också, där det pågick ständiga tjafs om teveprogram.

Kampen på hemmaplan

Karin och Sergio fick 20 minuters telefonsamtal varje dag, tack vare pengar han skickade. Hon förklarade att hon hellre stannade i det amerikanska häktet än att bli utlämnad till Mexiko. Han svarade att han gjorde allt han kunde för att hon skulle få komma hem till Sverige så fort som möjligt. Hela tiden trodde de båda att helvetet snart skulle vara över. 

Väntan på att fallet skulle upp i rättegång hade satt igång. Att Karin var oskyldig var det ingen som ifrågasatte. Men att hennes ärende skulle hamna högst i högen innebar att alla ärenden innan hennes skulle behandlas först.

Sergio gjorde vad han kunde från lägenheten i Stockholm. Han sov två oroliga timmar per natt och så fort USA vaknade satte han igång med att kontakta personer som kunde hjälpa till att påskynda processen. Advokater, jurister, myndighetspersoner, kändisar, inflytelserikt affärsfolk. Han blev lurad, stötte på oseriösa bedragare som bara var ute efter hans pengar och fick konstiga förslag om organdonationer i utbyte mot rättslig hjälp. 

– Jag pratade med alla, säger Serigo. 

Och det var i princip det enda han kunde göra. 

– Om man som anhörig önskar engagera sig i en pågående rättsprocess bör man vända sig antingen till det rättsliga biträdet eller rättsvårdande myndigheter i det aktuella landet. De flesta västländer har ju offentliga biträden som man har möjlighet att få hjälp av, säger Helena Wahlström på UD.

Sergio slet sitt hår för att hålla fast vardagsrutinerna och kämpade samtidigt för att få Karin frigiven. Han var konstant uppe i varv och allt kostade både tid och pengar. 

För några ekonomiska bidrag från svenska myndigheter var aldrig aktuellt.

– Man kan ansöka om ett konsulärt ekonomiskt bistånd som är ett lån från staten. Den som exempelvis är frihetsberövad kan ansöka hos ambassaden, men man bör känna till att det är väldigt höga krav som måste uppfyllas för att bistånd ska kunna beviljas. Konsulärt ekonomiskt bistånd betalas ut endast om inga andra möjligheter finns i en nödsituation, säger Helena Wahlström.

På något vis lyckades Sergio ändå få ekonomin att gå runt, även om det innebar lån upp till öronen. Totalt kostade hela processen omkring 1 miljon svenska kronor.

Av med overallen

Efter tre år och nio månaders väntan på att en domare skulle titta på Karins fall, togs det upp i rätten. Precis som Karin och Sergio hävdat från första början hade hon ingenting med hennes exmans brottslighet att göra. Karin var lika oskyldig som den dagen hon greps på San Diegos flygplats nästan fyra år tidigare. 

Den scen som hon under alla år i cellen spelat upp i huvudet inträffade äntligen på riktigt. Häktesoverallen åkte av och hennes egna kläder på.

– Till skillnad från de flesta andra kunde jag fortfarande bära mina gamla kläder, till häktespersonalens stora förvåning, berättar hon och syftar på den onyttiga fängelsematen.

Varken Karin eller Sergio är bittra över den tid som gått förlorad. I stället väljer de att dra nytta av den mentala styrka de byggt upp under åren. I dag skriver Karin på en biografi om sin tid i häktet och snart släpper de en gemensam bok som ska hjälpa företag att utveckla sig i takt med att världen förändras.

– Vi lever i Sverige i en ganska ljus värld, men det finns mycket mörker därute, säger Sergio.

Karin och Sergio berättar med egna ord: