Drömlaget som sprack

Han småler lite nervöst, en blond och lågmäld KTH-student i teknisk fysik som av mitt första intryck att döma gott kunde vara skolans poster boy. Han är 30 år gammal, pausar från skolan för att jobba som konsult i finansbranschenoch sänker rösten något när vi sitter och pratar på ett fik på Stureplan. Hanhar i sin ungdom gjort något han inte riktigt längre känner sig bekväm i, någothan inte vill bli förknippad med i dag. Han rättar till sin affärsmässigt gråa kavaj, ber migundvika att skriva ut hans efternamn, och tackar nej till att vara med på bild.

– Om man säger så här, säger han och lutar sig närmare mig,det är inte många av mina Facebook-vänner som vet att jag hållit på med dethär.

Paret vid bordet bredvid oss tystnar, och vi känner att de tjuvlyssnar på oss. Det vi talar så tyst om är de år i millenniets början, då mitt intervjuobjekt under namnet Simonize tillsammans med sin kompis Woodgrove skapade ett trettiotal filmer om karaktärerna Super Mario Långben, Mongo från yttre rymden, ungjävlarna samt deras fiender. Något som skulle få dem att bli kända som två av nätetskonstigaste och roligaste filmskapare.

En vårdag 2003 såg jag för första gången i mitt liv ”SuperMario Långben Blir Ännu Fulare!”, den första film som Simonize och Woodgrove iaugusti 2000 hade gjort tillsammans. Genom att skriva och klistra in en ny och osammanhängande dialog i gamla Kalle Anka-tidningars pratbubblor och låta en Mac-dators syntetiska talprogram läsa upp dem skapade de något jag aldrig sett förut. Det var min lillebror, Thomas Werner, somvisade filmen för mig.

– Jag hade fått höra om den av min klasskompis Axel,som i sin tur fått den från sin storebror, förklarar han över telefon.

Jag blev omedelbart förälskad. Rösterna, dialogen,igenkänningen från de tusentals Kalle Anka-tidningar jag läst och den bisarratwisten i karaktärernas nya identiteter, allt tilltalade mig. Jag skrattade imånga timmar åt Långbens sista replik, ”Jag blev lång och ful. Så kan det gå.”

– Jag minns att vi just tyckte att Långben såg väldigt långut på sista serierutan, så det blev grunden till historien, berättar Simonizeom den sena kväll då de två då 18-åriga vännerna i ett tillstånd avövertrötthet gjorde filmen.

– Vi tänkte på en Bamse-tidning som vi hade modifierat många årtidigare genom att skriva egna meningar på en skrivmaskin, klippa ut dessa ochklistra in över de ursprungliga textrutorna. Vi tyckte det skulle vara kul attgöra något liknande, och vad jag minns så kom jag på namnen Mongo från yttrerymden och Super Mario Långben.

Woodgrove "en mix mellan Einstein och Jobs"

Några dagar innan fikan med Simonize frågade jag Woodgrove vem som kom på namnen på karaktärerna, och han minns detsamma. ÖverSkype intervjuar jag honom, en till synes lång och smal mörkhårig kille medintensiv blick. Även han vill hålla sitt verkliga namn hemligt, men tillskillnad från Simonize är det inte för att han inte vill kopplas ihop med sinafilmer. Snarare tvärtom.

– Jag identifierar inte mig själv med det namn jag fått närjag föddes, framför allt inte i det här sammanhanget. Då är det bättre att jagrepresenteras med ett namn som stämmer överens med den här skapelsen,understryker Woodgrove.

Han är så olik Simonize som två människor kan bli. En snabbt pratande tänkare som hellre än slump tror på energier. Han säger attden dag då vi gör intervjun är särskilt lämplig, eftersom den är hans och Simonizes”gemensamma dag i Universum”, och han refererar till sig själv som en mix mellan AlbertEinstein och Steve Jobs. Han och Simonize har känt varandra sedan födseln, menkompisrelationen fick en nystart efter att de gjorde första Super MarioLångben-filmen.

– Filmen blev startskottet på någonting nytt. Det är ingenslump, utan han och jag kopplade just då och skapade något som var unikt. Dethär har hänt i historien tidigare, rätt människor träffas vid rätt tidpunkt,och det går inte att sätta ord på det.

Skapade hemsida i november 2000

Under året som följde på den första filmen gjorde de en ny film imånaden, och de visades upp för vännerna på sena spelkvällar och LAN-partyn.När Woodgrove som den första i sitt grannskap fick bredband i november 2000skapade han en hemsida för filmerna, och de började spridas även utanförÖrebro. På nätet har det spekulerats om droger var inblandade i skapandeprocessen, men det nekar de båda till. Woodgrove har aldrig ens varit full, säger han.

– Sann humor baseras på oskyldighet. Är det en röst somlåter roligt kan man skratta oavsett om man ens förstår vad som sägs. Det varnyckeln, hojtar han och tar ”oj”-ljudet i slutet av ”Super Mario Långben -Problemet” (december 2000) som exempel.

I en tid då det tog timmar att med kämpande modem ladda hem minutlånga filmklipp började de få tusentals besök på sin hemsida. Succén var ett faktum i januari 2003 när Simonize ochWoodgrove bjöds in till Birdie, ett stort LAN-party i Uppsala. Där gjorde de”Mongo från yttre rymden - Nintendo Nightmare”, och fick stående ovationer. De var heta.

– Det startades en hemsida, hehu.se, där fans kommenteradefilmerna, gjorde egna och anordnade träffar. Vi fick också rolig respons direkt på de LAN-partyn vi besökte.Vissa kom fram till oss direkt och berättade hur mycket filmerna hade betyttför dem, berättar Simonize och får medhåll av Woodgrove.

– Någotannorlunda hände där, vi satt och gjorde filmer samtidigt som folk stod runt omkring oss ochkollade på. Det var man inte van vid.

De var heta. Så också hemma hos min familj - men Thomas, min bror och tipsare, började tröttna.

– Det var ju skitkul, man älskade det. Men sen upptäckte man väl något nytt, och Super Mario Långben blev passé, berättar han.

Simonize och Woodgrove glider isär

Vad han inte visste då var att det sammanföll med att filmskaparna själva omedvetet började glida ifrån varandra, något som i förlängningen skulle innebära början på Super Mario Långbens fall. Början på slutet blev det faktum att Simonize kom in på KTH, och flyttade bort från Örebro.

– Då fick jag andra intressen och kände att den tiden var över, berättar Simonize. Han åkte fortfarande hem till Örebro över jularna, och producerade då tillsammans med Woodgrove ett årligt julavsnitt av Super Mario Långben. Men 2005 års upplaga blev den sista.

Ingen av dem vill egentligen säga det, som om faktum skulle fullbordas när orden väl uttalats. När det kommer till skott har de olika sätt att formulera vad som inträffade efter julavsnittet 2005. "Vi är ute på två olika resor", säger Woodgrove. "Vi har vuxit ifrån varandra", konstaterar Simonize mer lakoniskt. Det är också därför han sänker rösten när han svarar på mina frågor, sittandes på fiket vid Stureplan.

– Jag tycker ju fortfarande om Woodgrove, han är min vän. Och jag är glad att jag gjorde filmerna. Men de känns barnsliga, och jag vill inte att människor som googlar mig ska hitta dem, nästan viskar Simonize...

– Simonize är död.

Det är inte Woodgrove. Han har fortsatt göra Super Mario Långben-filmer, om än i mindre intensitet, allt sedan julavsnittet 2005. Men på sistone har han gått över till en annan figur, den Mimmi Pigg-inkarnerade skrikhalsen Beini.

– Beini är ju något helt annat. I den filmenbörjar jag gå in på ett nytt spår, där jag försöker jobba bort frånsvordomarna, svartvita skildringar och explosioner. Jag försöker istället satsapå kärngrejer, oskyldig humor och kontrasthumor, förklarar Woodgrove. 

Det nya tilltalet är ingen jättesuccé. Omdömen som "Inte lika bra som de gamla" och "Nä fyfan, den här var riktigt kass!" återfinns i Youtubes kommentarsfält. Woodgrove är inte så bekymrad - han gör filmer främst för att uttrycka sig, och inte längre anpassat efter vad publiken tycker är kul. Kommentarerna säger han sig inte bry sig om.

Några dagar senare skickar han mig dock ett SMS med en skärmdump av en kommentar som kallar Beini "tokrolig", och skriver "Alla är inte missnöjda med senaste mongofilmen. Se bifogade gästboksinlägget från i somras. Det kommer ta tid att starta något annorlunda, men några förstår redan". 

Efter min fika med nätkändisen formerly known as Simonize kallpratar vi lite, varpå vi går åt varsitt håll. Jag tar fram min telefon, och berättar via SMS för min lillebror Thomas om vilka jag intervjuat. "Lät de som Microsoft Sam?", frågar han. "Nej", svarar jag.