Martina, 22, om sin sjukdom: "Folk frågar om jag har cancer och mumlar nazist"

Martina Karlsson, 22 år, bor i Götene tillsammans med hunden Ragnar och katten Freja. För ungefär ett år sedan märkte hon att något var konstigt när hon borstade håret. Hon märkte att hon hade en kal fläck på huvudet, men hon antog att det hade med stressen att göra så tänkte inte mer på det.

Tiden gick och fläcken blev större. Hon köpte torrschampo som innehöll pigment för att dölja den, vilket också fungerade en tid. Men tills slut gick det inte längre att dölja fläcken. Efter sex månader hade hon ännu fler fläckar på huvudet och gick till vårdcentralen för att ta prover. Läkaren ringde och berättade för henne att det var sjukdomen alopecia aratea och Martina blev skickad till en hudspecialist. När man har alopecia så dör hårsäckarna eller går in viloläge.

– Kort där efter tog jag beslutet och rakade av håret, säger Martina till Nyheter24.

– Att vara en tjej på 22 år i dagens samhälle som tvingas raka sitt hår har inte varit det roligaste. Jag älskade mitt hår och min självkänsla satt enbart i mitt hår. Så det slog väldigt hårt och jag låg och grät flera nätter och undrade varför det blev som det blev. Jag blev jättedeppig.

Bildkälla: Privat

Men efter ett tag så insåg hon att det egentligen bara var hår och att livet bestod av mer än fläckarna på huvudet. Hon försökte vända det till något bra.

– Jag vet att många män och kvinnor har det men få vågar prata om det, så jag försökte vara så öppen och frispråkig om det som möjligt. Försökte att inte skämmas, men jag vill försöka få folk att öppna ögonen för just sjukdomen.

För det mesta får hon positiva reaktioner där folk säger att hon har varit modig och. Ibland får hon till och med höra att hon har en fin huvudform.

– Men sedan har vi de som tittar snett och börjar skratta, som står och mumlar att man är nazist och även de även kommit fram och frågat om jag har cancer, samtidigt som de flinar och tycker att de varit jätteroliga. De människorna skrämmer mig, för jag förstår verkligen inte hur någon kan vara så känslokall och stå och fråga en människa på skoj om de har cancer.

Det var därför hon alltid bar peruk när hon skulle någonstans förut.

– Jag vågade inte möta folks blickar mot mig. Men nu är det oftast inga problem. Har aldrig peruken på jobbet och nu har jag den bara när jag ska någonstans eller vill känna mig fin. Men det känns fortfarande när folk tittar och börjar viska och skratta när de ser mig. Jag kan erkänna att jag sällan känner mig lika kvinnlig som en tjej på 22 år vill göra.

Men Martina menar att människor som lever med sjukdomen alopecia är otroligt modiga.

– Vad har en människa med alopecia att skämmas för? Ja, vi kanske har fläckigt huvud eller inget hår alls. Men om folk visste vilket mod som krävdes för att gå ut så och dessutom skratta under tiden, så hade nog fler beundrat dessa människor än istället för att titta snett.

Bildkälla: Privat