Varför föraktar du mig när jag tycker du är så häftig, Anonymous?

”Du verkar lite skum jämfört med andra journalister”. Så saen ung man, engagerad i Anonymous, till mig efter att vi chattat en stund. Jaghade försökt förklara för honom att mitt intresse för det löst organiseradehackarnätverket bottnade i en fascination för grupperingar och kultur på nätet,och att jag ville rapportera dess nyheter så ärligt och korrekt det bara gick. Visahur krånglig och vacker strukturen var, och någon dag kanske till och med kunnaförstå den själv. Inte ”skriva samma skit hela tiden” som ”alla andra hjärntvättademedier”, som han själv uttryckte sig.

Förtroendet för journalister är ju som bekant historisktlågt. Åtminstone i Sverige. Enligt Förtroendebarometern 2012 hyser vi långt högre tillit till den enligt klichén lismande och giriga yrkesgruppenadvokater än till tredje statsmaktens fotfolk. Och efter att på sistone hagrävt ner mig i integritetsvurmande chattkanaler och bloggar, där ”free Julian Assange!”-utropen haglar, kan jag rapportera att de som har lägst tankar om ossav alla är de anonyma. Jag hade sannolikt blivit varmare mottagen om jagchattade under namnet Absolutely_not_Man_in_Black, med en profilbild där jag ikläddlösmustasch läser en tidning med två hål i framför ögonen.

Varför har det blivit så här? På pappret har jujournalistiken samma uppdrag som Anonymous givit sig själva: att avslöjahemligheter och visa allmänheten strukturer de själva inte kan eller orkar se.Under en period fungerade det outtalade samarbetet också, till exempel genom att Wikileaks insågsina begränsningar och lät tidningar som New York Times och Guardian sköta de publicistiska frågorna. Sedan brakade det ihop.

Finns det en förklaring i nätets breda genombrott, där detgenerösa utrymmet för allas verklighetsuppfattningar skapat ett för stort gapmellan vissas sanningar och de av forskare och journalister vedertagna? Visst,det är förståeligt att folk vars huvudsakliga nyhetskällor är fantasirika konspirationsforum som Above Top Secret fnyser åt medias trånga och tråkigaverklighetsbild. Men bara för att man är nätaktivist betyder inte det att manockså är nagelbitande månlandningstvivlare. Det känns snålt att avfärdakritiken mot journalistiken som foliehatteri.

Trots Anonymous hierarkibefriade uppbyggnad behöver även desina idoler. En av dem har länge varit just Julian Assange, en man som i sinaproblem med sexuella gränser kan tyckas förkroppsligar hela den stelnadekönsbilden bland yngre män på nätet. Säger hon att hon blivit våldtagen? Hon ärbara ute efter pengar och uppmärksamhet! Vill hon bara vara kompis? Hon berövardig din från ovan skänkta gåva att få ejakulera! Har krisen således helt enkeltutlösts av att symbolen Assange, efter våldtäktsanklagelser ochrättegångsförhalningar, inte längre hyllas av en stjärnögd journalistkår?

Eller är det så enkelt att ett fenomen som Anonymous måsteupplevas som motarbetat från alla håll för att kunna blomstra? Att idén om envigilant som skyddar nätets sista utpost (det vill säga, om man är på cyniskthumör, rätten att få runka till vad som helst) måste vara ensam? Kanske. Jagvet inte om det viktiga är att förstå vad som lett fram till dagens situation,eller snarare att bara kunna ta sig härifrån. Nätets anonyma legioner bliremellertid allt viktigare makthavare i samhället, och för att kunna ta emottips av dem såväl som att ställa dem emot väggen måste vi förstå vad det är desäger. Med ett inlägg i taget, ett funnet förtroende i veckan, kämpar jag för att visa att jag bara vill berätta.

I slutet av min chatt med den unge Anonymous-aktivistenfrågade han om jag ville ha ett hett tips. Det ville jag såklart, och någraminuter senare fick jag en länk. Det var ett filmklipp om ”chemtrails”,konspirationsteorin att de molnspår flygplan lämnar efter sig i själva verketär allt från militära väderkontroller till statens sätt att hållabefolkningsmängden i schack. Anonymous är nämligen ingen klubb med inträdesprov,utan mer något i stil med en ibland mycket mäktig trollkarlshatt som vem somhelst kan iklä sig. När vissa har på sig den kan det leda till att topphemliga skandaler kommer i ljuset. När vissa andra sätter på sig den slutar det med ettargt slagord i något kommentarsfält.

Att ha respekt för Anonymous innebär inte att man hanterar varenda infall med silkesvantar. Framför allt eftersom den representant för gruppen du pratar med ena dagen kan vara en galning, och andra dagen ett geni. Det kan ni ju fundera på medan jag planerar för var minGuldspaden-statyett, för avslöjandet om statens onda flygavgasplaner, ska stå.