Förtroendet för journalister är historiskt lågt, och särskilt på nätet. Nyheter24:s Jack Werner beklagar sig över att samtidens största protagonister hatar honom. 2012-09-12 17:21

”Du verkar lite skum jämfört med andra journalister”. Så sa en ung man, engagerad i Anonymous, till mig efter att vi chattat en stund. Jag hade försökt förklara för honom att mitt intresse för det löst organiserade hackarnätverket bottnade i en fascination för grupperingar och kultur på nätet, och att jag ville rapportera dess nyheter så ärligt och korrekt det bara gick. Visa hur krånglig och vacker strukturen var, och någon dag kanske till och med kunna förstå den själv. Inte ”skriva samma skit hela tiden” som ”alla andra hjärntvättade medier”, som han själv uttryckte sig.

Förtroendet för journalister är ju som bekant historiskt lågt. Åtminstone i Sverige. Enligt Förtroendebarometern 2012 hyser vi långt högre tillit till den enligt klichén lismande och giriga yrkesgruppen advokater än till tredje statsmaktens fotfolk. Och efter att på sistone ha grävt ner mig i integritetsvurmande chattkanaler och bloggar, där ”free Julian Assange!”-utropen haglar, kan jag rapportera att de som har lägst tankar om oss av alla är de anonyma. Jag hade sannolikt blivit varmare mottagen om jag chattade under namnet Absolutely_not_Man_in_Black, med en profilbild där jag iklädd lösmustasch läser en tidning med två hål i framför ögonen.

Varför har det blivit så här? På pappret har ju journalistiken samma uppdrag som Anonymous givit sig själva: att avslöja hemligheter och visa allmänheten strukturer de själva inte kan eller orkar se. Under en period fungerade det outtalade samarbetet också, till exempel genom att Wikileaks insåg sina begränsningar och lät tidningar som New York Times och Guardian sköta de publicistiska frågorna. Sedan brakade det ihop.

Finns det en förklaring i nätets breda genombrott, där det generösa utrymmet för allas verklighetsuppfattningar skapat ett för stort gap mellan vissas sanningar och de av forskare och journalister vedertagna? Visst, det är förståeligt att folk vars huvudsakliga nyhetskällor är fantasirika konspirationsforum som Above Top Secret fnyser åt medias trånga och tråkiga verklighetsbild. Men bara för att man är nätaktivist betyder inte det att man också är nagelbitande månlandningstvivlare. Det känns snålt att avfärda kritiken mot journalistiken som foliehatteri.

Trots Anonymous hierarkibefriade uppbyggnad behöver även de sina idoler. En av dem har länge varit just Julian Assange, en man som i sina problem med sexuella gränser kan tyckas förkroppsligar hela den stelnade könsbilden bland yngre män på nätet. Säger hon att hon blivit våldtagen? Hon är bara ute efter pengar och uppmärksamhet! Vill hon bara vara kompis? Hon berövar dig din från ovan skänkta gåva att få ejakulera! Har krisen således helt enkelt utlösts av att symbolen Assange, efter våldtäktsanklagelser och rättegångsförhalningar, inte längre hyllas av en stjärnögd journalistkår?

Eller är det så enkelt att ett fenomen som Anonymous måste upplevas som motarbetat från alla håll för att kunna blomstra? Att idén om en vigilant som skyddar nätets sista utpost (det vill säga, om man är på cyniskt humör, rätten att få runka till vad som helst) måste vara ensam? Kanske. Jag vet inte om det viktiga är att förstå vad som lett fram till dagens situation, eller snarare att bara kunna ta sig härifrån. Nätets anonyma legioner blir emellertid allt viktigare makthavare i samhället, och för att kunna ta emot tips av dem såväl som att ställa dem emot väggen måste vi förstå vad det är de säger. Med ett inlägg i taget, ett funnet förtroende i veckan, kämpar jag för att visa att jag bara vill berätta.

I slutet av min chatt med den unge Anonymous-aktivisten frågade han om jag ville ha ett hett tips. Det ville jag såklart, och några minuter senare fick jag en länk. Det var ett filmklipp om ”chemtrails”, konspirationsteorin att de molnspår flygplan lämnar efter sig i själva verket är allt från militära väderkontroller till statens sätt att hålla befolkningsmängden i schack. Anonymous är nämligen ingen klubb med inträdesprov, utan mer något i stil med en ibland mycket mäktig trollkarlshatt som vem som helst kan iklä sig. När vissa har på sig den kan det leda till att topphemliga skandaler kommer i ljuset. När vissa andra sätter på sig den slutar det med ett argt slagord i något kommentarsfält.

Att ha respekt för Anonymous innebär inte att man hanterar varenda infall med silkesvantar. Framför allt eftersom den representant för gruppen du pratar med ena dagen kan vara en galning, och andra dagen ett geni. Det kan ni ju fundera på medan jag planerar för var min Guldspaden-statyett, för avslöjandet om statens onda flygavgasplaner, ska stå.