När nätet inte får vara med så hittar det självt på vad som hänt. Jack Werner funderar på vad vårt förhållningssätt till sanningen säger om vår tid. 2012-10-31 17:27

I veckan har olika världar krockat med varandra. En storm har härjat på den amerikanska östkusten, en plats som spelar minst lika stor roll för den svenska kulturella identiteten som någonsin Hylands hörna. Den har drabbat människor och tillgångar, allt medan livestreamingens flöden pumpat informationen vidare till oss med fördröjningar så korta att det är historiskt unikt. Vi är mer än någonsin på plats när det händer, var det än händer.

Ändå, trots detta bibliska överflöd av information och illustrationer av det som händer på andra sidan jorden, har fejkade bilder dykt upp. Gamla foton, ryckta ur sin kontext, manipulerade produkter av en stund i Photoshop och stillbilder från olika katastroffilmer – alla har använts för att skildra händelseförloppet. Varför kan vi inte nöja oss med det sanna? Vad är det i verkliga bilder som inte räcker till för att verkligheten ska bli verklig nog?

En tanke är att den här sortens bilddelning på nätet inte längre handlar om berättelser om olika händelseförlopp så mycket som en sorts samtidskrönika. Visst, orkanen vi kallar Sandy utgjordes av en naturkraft så fruktansvärd att den övergår det mänskliga förståndet, men bilderna av den in action var ärligt talat ganska mjäkiga. Blöta, mörka moln som hänger tungt över staden – sådant ser vi svenskar var och varannan dag utanför gardinerna.

När känslan av ”var det allt” stiger upp hos oss som inte själva upplever Sandy utan får nöja oss med parkettplatser, då stämmer fantasiprodukterna paradoxalt nog mer överens med våra förväntningar. En välregisserad ruta ur domedagsrullen Day after tomorrow är alltid bekvämare att relatera till, lättare att koppla till visionen av en händelse av apokalyptiska mått, än en grådaskig skildring av en verklighet som slår människoliv i spillror.

Miljontals människor har en bild av vad som har hänt där Sandy drog fram, samtidigt som bara ett relativt fåtal faktiskt vet. Därför är det kanske inte verkligheten vi tillsammans kan minnas, utan snarare vår konstruerade gemensamma bild av den. Med hajar i trädgården, elektriska stormar ovanför Empire State Building och tsunamivågor mot Frihetsgudinnan går berättelsen lättare att förhålla sig till, förklara och minnas. Samtidigt som dess hysteriska övertoner gör det dito enklare att lägga händelserna till handlingarna. Det var bara ännu en katastrof, liksom. Det har man ju sett förut. Det är en berättelse som känns lättare att lämna till sina efterkommande.

Ryktesspridning i kristider är inget nytt. Om Titanic viskades det att man skrivit ”vi utmanar Gud att sänka henne” på aktern och då Wall Street-börsen kraschade 1929 spreds ryktet att före detta spekulanter begick självmord i mängder, ja, händelser så sena som Estonia-katastrofen har gett upphov till en hel genre av konspirationskategorier. För att inte tala om attacken mot New York i september 2001. Vår drift att antingen i bild eller i text berätta osanningar om aktuella händelser är lika gammal som människan själv.

Nä, det nya är möjligheterna. En påhittad anekdot kunde innan nätets inträde bli en myt på något år, om upphovsmannen hade tur. I dag kan en bild skapas dag ett och vara allmängods dag två. Referenserna sätts blixtsnabbt, våra gemensamma nämnare byter av varandra lika snabbt som vårt fiberbredband. Där någonstans måste kanske en kompromiss göras, mellan vår urgamla drift att berätta en så bra historia som möjligt och risken, möjliggjord av samtida teknik, att samma historia blir en riksangelägenhet.

Status quo råder alltså. Det är därmed svårt att avsluta denna text med en uppmaning till något, ett passionerat rop på förbättring eller en lösning framhalad ur skjortärmen – särskilt som jag bara är en lekman som inte kan bidra med mer än spekulationer över eftermiddagskaffet. Men kanske är det dags att ge oss en andningpaus, inse att ryktesspridningen och historieförfalskandet är dagens manifestation av en evig mänsklig brist. Den låter sig nog inte ordnas i brådrasket. Så länge vi vet det, och känner oss själva, kanske vi kan förhålla oss bättre till effekterna det har i dag.