"Jag blev antirasist när jag tittade ut över horisonten"
KRÖNIKA. Nyheter24:s Alex Bengtsson om hur han blev så engagerad i antirasismen.
Alexander "Alex" Bengtsson föddes 1984 i Åsa i Hallands län. Har sedan 2002 arbetat på tidningen Expo och är numera även utbildningschef.
Han kan även titulera sig som författare och har skrivit boken Sverigedemokraterna har fel som även gavs ut av Expo år 2008.
Förutom Expo har han bland annat skrivit för Hallands Posten, Röd Press och Tidningen Broderskap.
Hösten 2011 släpper Bengtsson en ny bok och driver dessutom en antirasistisk projektledarutbildning på Vindelns folkhögskola.
Alex Bengtsson utsågs också till Årets folkbildare 2011 av Studieförbundet Vuxenskolan.
Alex Bengtsson är krönikör och bloggare på Nyheter24. Du kan läsa hans blogg här.
När jag var en pojke brukade jag stå längst ut på Örmanäshalvön och titta ut mot horisonten. Redan då uppskattade jag vyn av en horisont mer än en massa öar. Tankarna flög liksom iväg och jag kunde istället fundera och fantisera om vart färjorna, trålarna och de stora fartygen ute på Kattegatt var på väg någonstans.
Åkte de åt ett håll var de förmodligen på väg mot Danmark, Tyskland eller det där som kallades för ”Östblocket”. Var de på väg åt det andra hållet väntade förmodligen ”Gamla Nordsjön” som pappas morbror Stig brukade sjunga om och efter Nordsjön väntade de brittiska öarna, USA eller egentligen vart som helst.
Min stora dröm på den tiden var att få kliva på någon av de där båtarna. Att få se världen bortom horisonten. Kanske gå iland någonstans, ta ett jobb på en annan båt eller bli akterseglad och hitta den stora kärleken i ett fjärran land. Nu blev det inte så. Jag jobbade ett par år som yrkesfiskare på en skaldjursbåt. Vi kom aldrig längre bort än Nidingens fyrplats – den som såg man från strandkanten längst ut på Örmanäshalvön.
I dag står jag istället i mitt vardagsrum på sjunde våningen i ett hyreshus i det som kallas för en mångkulturell förort nordväst om Stockholm. Jag ser flygplan som lyfter och landar vid både Bromma och Arlanda. I mitt område bor människor från hela världen. En del av dem hade kanske en liknande dröm någon gång. Kanske stod de vid en kustremsa i en annan del av världen och kände en lust och längtan efter att pröva lyckan någon annanstans. Eller så stod vid en kustremsa med skräcken i blicken och var beredda att fly, vart som helst i världen, bara för att de inte fick vara den dem var på just den platsen de befann sig vid för tillfället.
Den senaste tiden har jag funderat på varför jag blev antirasist. Jag skulle givetvis kunna förklara det med värderingar jag fick serverade till kokt torsk och överkokt potatis hemma vid köksbord på Örmanäshalvön och i Frillesås. Jag skulle kunna beskriva en högstadietid där en del av kompisarna började sympatisera med rasistiska grupperingar medan vi andra började tänka precis tvärtom. Men när jag står i mitt vardagsrumsfönster och ser flygplanen lyfta från Bromma. Eller när jag sitter i sommarstugan i Frillesås och tittar ut över Kattegatt och ser fartygen i horisonten då kommer samma självklara känsla som jag hade när jag var en pojke med pottfrisyr centimetertjocka glasögon på Örmanäshalvöns spets.
Det där om att vilja flytta på sig. Ibland vill man bara. Och ibland kanske man måste. Så enkelt är det.
Och när jag tänker efter är det just de där tankarna som fick mig att bli antirasist. Känslan av att det kanske är bättre någon annanstans. Insikten om att det är alltid har varit nödvändigt för folk att flytta på sig. Ibland som flyktingar, ibland med en längtan om att se en annan horisont.
