Eric Rosén: "Kan vi nyktra till från enfald och ensidighet?"

Tre dagar efter valet förra året skrev jag såhär i ett blogginlägg, apropå Sverigedemokraternas sorgliga valframgångar:

"Vi ska också komma ihåg att Ny Demokratis inträde i riksdagen inte på något sätt var klimax på de årens främlingsfientliga och rasistiska strömningar. Tvärtom var de början på något. Ny Demokrati kom in först. Sen kom Lasermannen. Sen kom rasbetingade bråk. Sen kom We shall overcome-debaclet. Vi har sumpat att lära oss av historien i det första momentet: Att mota Jimmie i grind. Vi har ännu inte sumpat att lära oss av resten. Så let's not."

Strax därpå lyftes debattartiklar in på såväl SvD:s som DN:s debattsidor. I SvD konstaterade en "socionom och journalist" att vi måste värna rätten för socialsekreterare att säga "neger", som med namnlösa exempel påstod att journalister skriver "flyktingvänligt" - inte för att de vill utan för att de är rädda att förlora jobbet - som värnade rasistiska lärares rätt att få stöd för sin rasism av rektorn när eleverna reagerar på den.

Strax innan hade DN:s debattsida tagit in en insinuant och SD-retorik-stinkande artikel där en "debatt om invandringens problem" efterlystes.

Detta var några av de första tydliga reaktionerna på SD:s inträde i riksdagen. En tragedi i sig, ett bevis på ett enfaldigt klimat. Sedan dess har rätt mycket vatten runnit under rätt många broar och Sverigedemokraterna har normaliserats oerhört mycket.

Kritiken mot islam, mot muslimer, mot islamska traditioner och till och med mot ett Sverige som anses vara för tolerant mot även de mest odramatiska av dessa traditioner är i var debattörs mun. I Expressen skriver Ulf Nilson direkt rasistiska texter där han generaliserar om alla shiamuslimer i hela världen. I Expressen skriver också Marcus Birro om sin rädsla för okända utländska män (som han aldrig mer kommer att våga lita på) och i en text i en annan tidning fladdrar han iväg om muslimer som ”skäggiga män i klänning”. Detta är en återkommande bild och retorik på i svensk opinionsbildning och bland krönikörer.

Den positiva kolumnistbilden av "invandrarkvinnan" återfinns i rika män som Göran Skyttes texter om hans härliga lyckliga städerska som han köper och därmed närmast frälser.

Samtidigt diskuteras den vita medelklassmannens utsatthet (jag skojar inte) flitigt av såväl intervjuade författare som fasta skribenter i flera tidningar.

Diskussionen om invandrare och flyktingar är mer närvarande än någonsin och nästan alltid handlar det om personer med bakgrund i muslimska länder. Men det är inte de som för den. De personerna hörs sällan, de har ingen naturlig plats för sin röst och finns inte i någon större utsträckning representerade i massmedierna (med några enstaka undantag).

De är något man diskuterar och pratar om, inte med. De är en grupp man tycker saker om, inte som är en del av tyckandet och diskussionen själva.

Jag skrev att vi ”ännu inte sumpat att lära oss” av historien för ett år sedan men jag börjar allt mer desperat känna att det liksom inte spelar någon roll vad man säger, gör, tycker eller vad som händer. Färdriktningen tycks skrämmande utstakad och ensidig.

Tittar man på de personer som skriver opinionsbildande om Sverigedemokraterna, muslimer, islam och flyktingar i till exempel Svenska Dagbladet – och vad de skriver – blir man rädd.

Tittar man på de som får utrymme att diskutera de här frågorna i svenska medier generellt blir man lika skraj. Ensidigheten är förkrossande. Tittar man på vilka som ändå utmålar sig som tystade, nedtryckta, offer vars röst tigs ihjäl hittar man såklart framför allt högavlönade riksdagsmän för ett främlingsfientligt parti. Ett parti som ledande tyckare slåss för ska släppas in mer. "Ingen tjänar på att de isoleras", brukar det låta. Frågan är vem som tjänar på att flyktingrösterna isoleras.

Vi är usla på att lära av historien. Det är människans eviga misslyckande, vi förmår inte. Men vi måste liksom allra minst försöka. Så let's.

Vi vill bli bättre på att ge en mer mångfacetterad bild. Vi vill att andra ska bli det, att representationen av olika grupper ska öka i opionsbildarrollerna och i reportagen. Vi vill att utvisningsdiskussionerna inte bara ska föras när 90-åringar sitter på Arlanda och väntar på nödräddning från EU. Vi vill nyktra till från den fyllsjuka som en sverigedemokratnära problemformulering är. Jag hoppas vi klarar det.