"Reklambranschen fortsätter rekrytera från sin egen klass"

Jag var lite tjock för några år sedan. Omfångsrik. Fet. 112 kilo vägde jag som mest. Eftersom jag skämdes för det avväpnade jag alla potentiella gliringar genom att så tidigt som möjligt i alla samtal ta upp det själv. Jag antar att jag tänkte att om jag tar upp det först så kan ingen använda det emot mig sen.

Jag har nyligen insett att jag gör samma sak med mitt utländska påbrå. Jag inleder gärna möten med att kalla mig själv blatte, raljera om mitt latinoarv och kokettera med en förortsbakgrund som bara delvis är sann.

Precis som jag på dagis valde att byta namn till Andreas. På namnlappar och i mötet med andra barn, i en naiv strävan efter att inte vara annorlunda. Idag vet jag att jag är det, att jag tillhör ”dem” och inte ”vi”. I alla fall tills vi lär känna varandra. Då anses jag oftast vara ”svensk”, bortom det första intrycket som mitt utseende skapar.

”Men du är ju svensk, du känns ju inte som en invandrare” får jag höra rätt ofta. Och när jag försöker förklara att jag inte är svensk och att jag inte känner mig svensk, möts jag av fullständig förnekelse. Som om de försöker vara snälla genom att acceptera mig som svensk.

Som om det är fel att vara invandrare.

Så många år av vilset välvillig etikettering har till slut fått mig att skämmas. För att jag aldrig såg vilse i pannkakan, för att jag inte hade sommarställe i dalarna, för att vi firade julafton på juldagen, för att min pappa talade med brytning och för att jag inte hette Andreas.

”Äh, för mig är du inte invandrare”.

Invandrare är ett absolut begrepp. Jag är född i Buenos Aires och flydde hit från en fascistisk militärdiktatur. Att jag talar svenska utan brytning och inte städar toaletterna på McDonald’s har mer att göra med mitt sociokulturella arv än min etnicitet Ett arv som fick mig att kämpa lite till.

Och det behövdes. Att komma in reklambranschen som blatte från förorten var galet svårt. Så jag kämpade och slet och svettades tills jag blev attraktiv på marknaden och när min första byrå anställde mig visade staten prov på välvillig men strukturell rasism. De ringde min arbetsgivare och erbjöd dem att betala min lön de första månaderna för att jag ”hade svårt att komma in på arbetsmarknaden”. En slutsats dragen uteslutande på min etnicitet, helt frikopplad från min kompetens eller hetta på arbetsmarknaden.

När jag flera år senare började på en av landets största reklambyråer hittade jag en etnisk diskriminationspolicy på intranätet. För mig och bara mig. För av byråns 200 anställda var jag den enda invandraren, borträknat de adopterade som i alla hänseenden utom utseende var fullkomligt svenska.

Ta det med en nypa salt men jag minns helt ärligt ingen annan utomeuropé med främmande etnicitet någonstans i lokalerna. Förutom städarna då förstås.

Så när jag satt i en panel hos Ametist på SR om just den etniskt heterogena reklambranschen så gjorde jag en femminuters analys av branschen. Och det året fanns det inte en enda person med utländskt efternamn i Berghs avgångsklass. Lika tomt på invandrare gapade listan över Reklamförbundets styrelsemedlemmar.

Men mycket har väl hänt sedan dess? Det var ändå fem år sedan jag satt i den där debatten.

Idag har 2012 års avgångsklass från Art/Copy på Berghs en Sitkiewicz och en Fard på listan. Av 27 elever.

Men Reklamförbundets (idag Sveriges Kommunikationsbyråer) styrelse fortsätter att tala sitt tydliga språk genom att inte ha ett enda läskigt blattenamn på listan*. Reklambranschen är inte intresserad av mångfald och den dynamik som nya intryck och andra bakgrunder kan ge. Reklambranschen fortsätter gärna rekrytera från sin egen klass, sitt eget sammanhang och sin egen etniska bakgrund

Som en näringslivets adelskalender, bara för inbjudna genom blodslinje. Faktiskt precis som en näringslivets adelskalender.

Och precis lika överflödigt.

* Mats, Lars, Daniel, Mia, Klas, Christina, Björn, Anders, Barbro, Anna, Roger och Gustav.