Bengt Kvist: "Reliker och artefakter"
KRÖNIKA. Det var fan bättre förr!
De tre så kallade riksinternatskolornas framtid hänger i luften. Skolinspektionen har i något slags gryningsräd inspekterat Lundsberg, skolan bortom allfarvägarna i de värmländska regnskogarna, och funnit att det förekommer omfattande pennalism. Slutsatsen att liknande förhållanden råder i Gränna och Sigtuna kommer sas som ett brev på posten.
Utbildningsministern Jan Björkund utnyttjar situationen, som mest liknar öppnet mål, för egna, populistiska utspel. Och den här gången kan inte Borg ha några invändningar; Björklunds utspel kostar inte en krona, tvärtom: Normalisera bidraget, dvs halvera det, och tillämpa samma regler beträffande terminsavgifter som för övriga skolor.
Berörda, närmast rektorer, föreståndare och arvoderade styrelseledamöter suckar yrvaket i media och förnekar någon som helst kännedom om översitteri och grov pennalism från äldre elever visavi yngre.
-Va? Här? På vår skola? Har aldrig hört talas om något sådant!
Elevråden mobiliseras och med full tillgång till den senaste (dyra) tekniken kastar de sig ut i sociala medier:
Facebook och Twitter! Lokala stekare förklarar med gråten i halsen att de är som en enda stor familj. De får minsann lära sig respekt för de äldre (fysiskt starkare), ödmjukhet och empati! Så det så!
Exakt, det är just detta det handlar om men inte nått fram till berörda! Ett omedvetet(?) uttryck för den besvikelse som nuvarande äldrekursare måste känna då de inte kan kompensera sig sitt eget, tyst burna, lidande genom att spöa upp nästa generation.
Situationen är allvarlig. Så till den omfattning att rektorn på Lundsberg beslutat att åka ut till skolan och tala med sina elever.
Den här svenska varianten av skola är kopierad på det engelska, generellt sett brittiska, systemet med public schools. Det som britterna tvingades utveckla för att ge sina förvaltare och officerare i kolonialtjänst möjlighet att avla vidare på inhemskt material ur det rikhaltiga beståndet av fröknar från landsbygdens herrgårdar och slott. Utan att tvinga baroneriets döttrar att slabba med dreglande och olydiga små barn.
Och givetvis att vara rekryteringsbas för nya generationer koloniala förtryckare.
Vilket i den inhemskt svenska skolvarianten betyder att man medverkar i att också fostra nya pennalister.
Men det finns fortfarande en bärande tanke som skulle varit värd att överleva och utveckla. I en ökad internationalisering behövs svenska företagsledare och affärsmän/kvinnor för jobb i de länder som är våra marknader. Barn till dessa, för hela landet viktiga människor, måste få rimliga förutsättningar för sin skolgång och i detta ligger det enda acceptabla skälet för riksinternatens fortbestånd.
Att det sedan medför att avkomman till inavlade jordägare i det större formatet eller dito industriarvtagare får en genväg till gymnasieexamen, ”studenten”, får man acceptera som betydelselös imperfektion.
Och verksamheten har, nationellt sett, varit tämligen ofarlig. Liksom betydelselös, å andra sidan. Inga stora ledare till industrin eller affärsvärlden har rekryterats från riksinternaten. Därmed har deras existens varken skadat eller tillfört nationen något utöver material till damtidningar; Konungen, Ian Wachtmeister, de sk kungavännerna m fl. Märkligt nog även Olof Palme. Där är bedömningen om den nationella skadan kontra nyttan något mer svårbedömd.
De japanska tre aporna illustrerar den tafatthet och brist på markkontakt som man nu från skolorna visar upp på bästa sändningstid; inget se, inget höra, inget säga.
Längst i insikt har den Ulf G Ryder, styrelseledamot på Lundsberg, kommit då han hävdar att alla slags tillrättavisningar skedde med glimten i ögat.
Säkert! Särskilt hos de utförande pennalisterna men helt omöjligt för den tillrättavisade att uppfatta med huvudet nerkört i toalettstolen och full spolning.
Jag kan förså paniken bland känslokalla föräldrar som nu i panik ser sig om efter någon som kan ta hand om ungarna och ta alla de tråkiga samtalen med sina gossar om Livet och Alla Dess Orättvisor.
För oss besuttna, nota bene.
Och avhända dem tillgången till de lokala pigor som på deras egen tid erfordrades för att just lära sig vad Livet kunde ge. Om man hade tillgång till pappas bil, alltså.
Men låt oss vara generösa! Låt de gamla grabbarna hålla på med att skjuta på älgar i Västergötlands berg och skogar eller kliva omkring på sankängarna i flotta gröna stövlar och brittiska sportkepsar. Det är ändå lite tjusigt att gå omkring med bruten bössa i armvecket och en blöt labrador vid knäna bärandes en and eller mås eller vad som nu råkade komma i vägen.
Oslagbart! Kategorin Spydigt
Stockholms kulturarbetare, egna benämningen är kulturelit, är på väg att gå i taket med anledning av planerna på att bygga om Slussen.
DN:s Bengt Ohlsson rycker trosorna av Marianne Lindberg De Geer med sådan elegans och espri att det varken kan recenseras eller citeras i delar.
Jag såg ...
... Händels Rodelinda igårkväll i en en överföring från Metropolitan i New York men på ett mer anspråkslöst ställe; Folkets Hus-biografen i Heby.
Renée Fleming sjöng titelrollen så överjordisk vackert att man ställs inför två alternativ; bli religös eller falla i gråt.
