Sonja Abrahamsson om välmående och jämställdhet. 2012-10-09 07:25

Kvinnor har i genomsnitt 60 000 kronor mindre i lön/år än män. ”Det är förjävligt att det fortfarande är så” säger psykoterapeuten Kerstin Scott-Ericsson. Jag håller inte med henne. Jag tror inte att det är särskilt givande att räkna jämställdhet i pengar nämligen. ”Om 100 år är vi jämlika!” säger SVT:s inkomstpejl. Jämlika hur? Jämlika på det sätt att vi har lika mycket pengar på inkomstkontot? Betyder verkligen det att vi är jämlika? Men framförallt: betyder det att vi mår bra?

Man brukar säga att människan är ovärdelig oavsett status. Hur kommer det sig då att man, kvinna som man, hela tiden möts av siffror och statistik som visar på att vi räknas som olika värda pengamässigt? ”Men det är ju så man ser hur man värdesätts av omgivningen!” kanske man kan säga då. Så tror inte jag att det är. Det enda som detta synsätt värdesätter – är pengar.

Det kommer inte alls att ta 100 år förrän vi är jämlika, för vi är redan jämlika. Det kan tyckas som att vi inte är det, eftersom det inte ser så ut, men det är vi. Alltid. Problemen vi upplever beror faktiskt inte på att vi är ojämlika, problemet är att vi just nu tycks räkna jämlikhet i antal inkomstskronor eller huruvida man är VD eller ej.

Härom veckan cirkulerade ett blogginlägg, ”Utan kärlek är vi maskiner” skrivet av en av de Etiopenfängslade journalisterna, Martin Schibbye. Den spridde sig snabbt. Man blev varm av att läsa vad han hade att säga. Man blev varm eftersom man kände att det han talade om var äkta och sant, oavsett var man står politiskt och oberoende till vilket kön man har. Han talar nämligen om något som är större än pengar, även större än politik - han talar om mänsklig omtanke och kärlek. Och att den finns där ute, i massor.

Jag vill inte ha 60 000 extra i årsinkomst som ett bevis på att jag är lika mycket värd. Behåll det! Gör vad ni vill med det! För jag sitter på något mer värdefullt än så: vetskapen om att jag är ovärdelig. ”Pengar är makt” brukar man säga. Det kanske stämmer. Men jag tror att en ännu större makt är makten att få en annan person att också känna sig ovärdelig. Och den makten har alla. Alltid.