"Jag fick mitt första hot att våldtas när jag var 15 år"

Vad är egentligen mobbning, och vem bestämmer vad det är?

Det är en formulering som dykt upp en hel del den senaste veckan. Hur offentliga personer behandlats har av vissa beskrivits som mobbning och trakasserier, medan andra ansett att det är fel och en del av att vara en offentlig person. Jag håller med om det sistnämnda. En del har blivit upprörda när jag sagt det, och framställt scenarion om hur jag skulle känna om någon skrev den typen av saker om mig.

Men det har folk redan gjort. I flera, flera år. I min blogg, i kommentarer till krönikor, via mail och i forum. Låt mig plocka ut lite saker som skrivits om mig på Flashback som ett exempel, eftersom ni själva kan googla detta och bekräfta att det är sant.

"Av vad jag vid några enstaka tillfällen "läst" på fårskallens blogg har jag fått entydigt intryck av att hon är en karikatyr på mänskligt liv med en IQ kring 75, en oändligt självfixerad, tompladdrande, hjärndöd ickemänniska med fysisk och andlig hemmahörighet i det kuksugarglamourösa Södermalm-Stureplansträsk där det övriga perverst överbetalda, navelskådande och landsförrädiska politiker- och journalsistslöddret tyvärr ännu lever och frodas." 

"Vem fan bryr sig om vad det obildade slöddret Hanna Fridén tycker? I mer civiliserade länder så hade hon knappt varit kvalificerad till att suga kuk i ett gathörn men här i Sverige är hon någon jävla debattör."

"Skulle inte förvåna mig att Hanna Fridén har enormt med hår överallt, och stinker discofitta." 

Det här är bara ett pyttelitet axplock, men det täcker in tonen som finns vad gäller mig på dussintals trådar på Flashback där jag omnämns.

Efter att vi i "Vardagshjältar mot nätmobbning" stängde ner en sajt vid namn "Emochan" där minderåriga personer blivit trakasserade och uthängda i flera års tid, så var det en individ som bestämde sig för att beställa en massa produkter i mitt namn under pseudonymet "anonymatjejen". Jag har blivit betalningsskyldig för det mesta av detta, vilket har varit extremt jobbigt.

Jag tror att jag fick mitt första mail om hot med att slå ner och våldtas när jag var 15 år gammal. Då hade jag en sajt på engelska, under mitt dåvarande internetnick. Det var en väldigt stor sajt, och en riktig magnet för kommentarer och äckel av det slaget.

En del offentliga personer beskriver sånt här, och betydligt mer ringa saker, som mobbning mot deras person. Jag håller inte med. Om man som offentlig person inte kan klara av att vissa helt enkelt kommer att bete sig som idioter för att de inte tycker om en, då är man nog inte lämpad för att ha en offentlig karriär. Det går nämligen inte att stoppa, men vi kan luta oss tillbaks på alla som tycker om det vi gör. När jag skriver den här krönikan, som ett exempel, så kommer en stor mängd med människor att visa stöd för mig, tycka att de där kommentarerna är trams: Och så ser det ut för oss som är offentliga personer. Om vi är stötta över något som någon skriver så har vi stöd en knapptryckning bort. Det har inte privatpersoner som utsätts för det här. De tvingas vara tysta och stå ut – och där tycker jag att skillnaden ligger.

Alla vi som är offentliga personer och som har människor som lyssnar på oss besitter en otrolig makt som är få människor förunnade i samhället. De offentliga personer som känner sig mobbade och utsatta när de får hatiska kommentarer – testa att ägna en vecka på ett ungdomsforum, och se vad som sker där, och vad mängder av unga privatpersoner måste stå ut med som en del av deras vardag. Stämningen är hård, det är hårda krav på att man ska tolerera nästan vad som helst, för annars är man en känslig mes. Mycket av det här är en del av en vardaglig jargong för ungdomar i Sverige och även om det är något som gick över gränsen för länge, länge sedan så krävs det av dem att de ska stå ut.

Jag har en vädjan till offentliga personer i Sverige som känner sig mobbade och utsatta när ni får hatiska kommentarer som gör att ni blir ledsna. Tänk på alla dem som inte har en plats att skriva krönikor på, som inte intervjuas om det i tidningar, som inte kan söka stöd i en TV-soffa, twittra ut hur taskiga folk är eller blogga om det som skrivits om er. Tänk på alla de här personerna, och använd er vetskap om hur ledsna ni blir när ni får hatiska kommentarer, och hjälp till att uppmärksamma och motverka hur det är för dem utan en röst.

Det är inte fel att bli ledsen. Det är inte fel att bli arg. Alla har vi rätt till våra egna känslor. Men det blir fel när man kallar det för mobbning, när man uttarmar ett viktigt begrepp. När man framställer sin situation som unik, och inte inser hur priviligerad man är när folk lyssnar på det man säger. Man gör begreppet mobbning till något tandlöst som människor tappar respekt för, och det vill jag att vi slutar göra. Uppmana gärna till en god ton, men beskriv det för vad är. En taskig kommentar är inte mindre taskig bara för att du inte kan kalla det för mobbning, men begreppet mobbning uttarmas mer och mer och jag ser en oerhörd problematik med hur det slängs runt utan att folk reflekterar över det och vilken negativ effekt det har på människors förståelse för hur illa vissa människor verkligen har det.