Så varför kliar det i mig?
Sven Otto Littorin har fotograferats på toaletten och på nolltid blev det en medial riksangelägenhet. Jack Werner försöker förstå varför han själv inte är eld och lågor.
...är frilansande internetskribent med ena foten i Reddit, andra i Flashback och, inte sällan, tredje i klaveret. Föddes in i branschen som redaktör för hemsidan Lista.se, har jobbat på Sveriges Radio och var med och startade upp Ajour. Följ honom på Twitter.
Allt började med… Stön. Ibland när jag skriver mina krönikorkan jag av misstag ta ett steg tillbaka, överblicka det jag skriver och bliövermannad av hur bisarrt området jag bevakar är. Till exempel i dag.
Nå, i alla fall. Allt började med att f.darbetsmarknadsministern Sven Otto Littorin bestämde sig för att ta ett fotbad ien ugnsform med sin tax och blev påkommen av sin fru. Littorin, som har enhistoria av mediala absurditeter inklusive avslöjade sexchattsnamn och fejkadeakademiska examen, blev i detta fotograferad av sin fru och hon lade i sin turupp bilden på Facebook. Snabbt läckte den ut till en bredare publik. Hundar somfotograferas har visserligen en tendens att se skärrade ut, men taxen somLittorin håller tryckt mot sin vardagsröda t-shirt ger ändå ett särskiltuppstressat intryck. Det speglas å andra sidan icke i Littorins väna blick, somhade kunnat hämtas direkt från omslaget till en yogainstruktörs självhjälpsbok.Han har inga byxor på sig.
Littorin är i sin yrkesroll numer mer eller mindre utanföroffentligheten, så vi ska inte uppehålla oss kring hans göranden. Men det ärnödvändigt att beskriva bilden för att förstå vad som hände härnäst. En radnätverksstarka mediearbetare startade en Facebookgrupp vid namn ”Vi gör enLittorin”, och markerade snabbt dess syfte genom att lägga upp bilder där desjälva satt lättklädda på muggen med olika djur i famnen och en glad blick in ikameran. Gruppen växte under tisdagkvällen snabbt i medlems- och bildantal, ochrätt som det var dök Littorin själv upp. ”Det är bara att skratta åt det. Taxenoch fötterna mår bra”, försäkrade han i sin märkbart tveksamma kommentar.Häcklarna reagerade som man brukar när ett föremål för skratt själv kan se detroliga i situationen, och hyllade honom. Muntra utrop som ”du är min idol”,”gillas skarpt” och ”dagens hjälte” ekade i gruppen långt in på natten.
Och knappt hann de tystna förrän bildtrenden nådde ut tillriksmedia. SR, Nyhetsmorgon (de senare med ett eget och propert bidrag) och sidan på vilken jag skriver dessa rader har alla rapporterat händelsen.Metro unnade sig till och med en puff på förstasidan till dagenspapperstidning, nämligen gruppmedlemmen Daniel Erkstams poserande med ettgosedjur och fötterna i en vit kakform. Detta hade dock inte Erkstam självräknat med. Han hade fått lovat att bilden skulle ingå i ett kollage, men härtronade den ensam och infälld på en stor tidnings etta. ”Inte ok. På riktigt”,skrev han i gruppen vilket utlöste en diskussion som inte stod de ibranschgruppen Bubblan efter. Publicister, skribenter och socialamedia-experter – de som skapat trenden – hade alla något att säga om Metrosförfarande. Och nu, mindre än 24 timmar efter att Littorin-bilden börjadespridas, skriver jag dessa rader. Den första analysen av händelsen och Littorinhar inte ens behövt byta kalsonger än.
Ambivalens är inget bra sinnestillstånd att bygga en brakrönika på. Men ibland måste man ge upp och inse att det, trots att share- ochretweetsiffrorna skulle ha boostats, inte går att vara spetsad. Här är jag heltenkelt kluven. Inget ont om Littorin. Inget ont om de som gör en Littorin.Inget ont om mig och andra som rapporterar om de som gör en Littorin. Men jagbara undrar: ska det vara såhär nu? Ska en före detta politiker som ett flertalgånger varit i hetluften för minst sagt kontroversiella anklagelser bli allasteddybjörn för hans förmåga att ta ett skämt? Ska en grupp mediearbetarespåfund så lätt kunna övergå till en multimedial snackis, en av rapporteringenatt döma nationell angelägenhet, utan att antalet bilder ens överstigit etthundratal? Ska ordet ”meme” (och alltså inte ens dess svenska fullt dugligamotsvarighet, mem) räcka för att öppna alla uppmärksamhetsdörrar på vid gavel?
Ja, kanske. Kanske är det helt enkelt en rolig grej, ett2000-talets svar på de upphittade flaskposter som alltid fått mediautrymmetrots att främmande länder i bakgrunden står i brand. Kanske är det jag själv,som i min tid som skribent många gånger lyft betydligt oansenligare nätämnen pånyhetsplats, som är delvis ansvarig för det. Kanske är det ingen fara alls. Mentrots att jag många gånger själv suckat över mediers oförmåga att lyfta nätsnackisartvekar jag i dag. Något kliar i mig. Är det någon som förstår varför?
