"Sluta fokusera på invandring i debatten mot SD"

I helgen hade Sverigedemokraterna sin partistämma, Landsdagarna, i Västerås, och ett stort fokus har så här långt legat på partiets framgångar i opinionen. Både partisekreterare Björn Söder och partiledaren Jimmie Åkesson har i sina tal på stämman pekat på ett ökande antal medlemmar, allt högre opinionssiffror och de andra partiernas problem med att förhålla sig till detta.

Just svårigheterna i att bemöta Sverigedemokraterna har varit en återkommande fråga ända sedan valet 2006, och olika strategier har stötts och blötts i media, på partikanslier och hos tankesmedjor. 

Från början var det mer eller mindre allmängiltiga svaret att man inte skulle ta debatten – Sverigedemokraterna skulle tystas ner och inte ges den uppmärksamhet de sökte. När partiet ändå närmade sig fyraprocentsspärren byttes detta till att det i själva verket var bättre att faktiskt ta debatten – teorin var att om trollen kommer ut i ljuset förvandlas de till sten. 

Det var dock ingen av strategierna som fungerade speciellt bra, och sedan valet 2010 har strategin i stället varit att inte samarbeta med SD i riksdagen. Partiet har blivit mer av ett slagträ att svinga mot motståndarna, än ett problem som går att lösa. I skuggan av detta har det även växt fram gräsrotsrörelser som Inte rasist men… som ensamma står för en stor del av den kritik som riktats mot Sverigedemokraterna.

Jag tror dock att det finns en tämligen enkel förklaring till Sverigedemokraternas framgångar: De får aldrig sin konfliktformulering ifrågasatt. Den fråga som partiet driver allra hårdast – minskad invandring – har använts som utgångspunkt när man analyserat SD:s framgångar, och slutsatsen har blivit att den konflikt partiet vill ställa upp är infödda svenskar mot invandrare. Detta är förvisso en del av sanningen, men det finns en långt mycket mer genomgående konflikt som jag tror är nyckeln till framgångarna, nämligen konflikten mellan boende på landsbygden mot boende i storstäder. 

Vad man röstar på handlar sällan om enskilda sakfrågor, utan om vilket parti man identifierar sig med – det är till exempel ingen slump att Miljöpartiet är starka runt Midsommarkransen i Stockholm, där en stor del av befolkningen ser sig själva som urbana, framgångsrika och miljömedvetna. Samma sak gäller så klart även åt andra hållet; människor som bor på mindre orter bygger sin identitet kring just detta, att de inte är storstadsbor. 

Sverigedemokraterna har på ett mycket effektivt sätt lyckats med konsten att både underblåsa den konflikten och måla upp sig själva som det självklara valet för alla som inte vill identifiera sig som storstadsbor. Minskad invandring må vara en viktig fråga för Sverigedemokraterna, men det är fortfarande bara ett verktyg man använder för att påvisa sin grundkonflikt. Samma sak gäller motståndet mot som har prefixet genus och försöken att göra kriminalpolitiken till en profilfråga.

Alla ideologier bygger sina idéer på en övergripande konflikt och illustrerar sedan denna med frågor som är extra viktiga för ideologin. Socialismens konflikt är klass, men verktyget är motstånd mot riskkapital och skattesänkningar. Den feministiska konflikten är patriarkatet, men verktyget är jämställdhet mellan män och kvinnor. Den liberala konflikten är staten, men verktyget är skattesänkningar och frihet.

Vad de etablerade partierna, liksom alla andra som vill bekämpa Sverigedemokraterna, måste göra för att stoppa partiets frammarsch är därför att sluta fokusera på invandring varje gång man tar debatten mot SD. Det man istället måste göra är att visa på varför stockholmare mot lantisar – som den moderata riksdagsledamoten Anna Kinberg Batra så målande uttryckte det – inte är den verkliga konflikten. Olika partier kommer så klart ha olika alternativ till detta, men det viktiga om man vill hejda Sverigedemokraternas framgångar är att visa på varför det egna alternativet stämmer bättre överens med verkligheten. 

Det är först då de som i dag röstar på SD kommer att söka sig bort från partiet igen.