Det kan vara omöjligt att "bara skärpa sig"

Har du någonsin vaknat och känt att den här dagen vill jag inte lämna sängen? Ja, det har du. Alla har någon gång känt att det vore skönt att ligga kvar och dra sig. Kanske stanna hemma och slippa gå till skolan eller jobbet, ta en kaffe i sängen och se på film i stället. Du trycker på snooz och tar fem minuter extra i sängen men sedan går du upp. Du skakar av dig känslan av att du inte vill gå hemifrån. Du skärper dig.

De flesta kan göra så men det går inte för alla. Tänk dig att du vaknar på morgonen med samma känsla av att det vore enklare att stanna kvar, det är bara det att det känns 1000 gånger starkare i dag. Du ligger kvar och tänker på hur dagen ska se ut. Hur ska du klara av att gå upp, ut genom dörren och hur ska du stå ut med att möta dina kollegor?

Det handlar inte om att du är för trött just idag eller om att kollegorna är otrevliga, du orkar bara inte upprätthålla fasaden. Du orkar inte ljuga en enda gång till när någon frågar "Hur är läget?". Du vill inte svara "bara fint" när det brinner i käkmusklerna av att du hela tiden spänner dig för att hålla ångesten på avstånd. Om du skulle berätta hur läget ligger till skulle du berätta att du hela bussresan dit svettades floder för att du inte stod ut med människorna runt omkring. Att du knappt kunde fokusera blicken framför dig för att du var så koncentrerad på att se ut som att ditt hjärta inte alls slog 190 slag i minuten. Att du nästan förlorade kontrollen över kroppen. Du skulle kunna berätta att du hellre hade stannat hemma på grund av hur du mår men det gör du inte.

Det råder många fördomar kring hur det är att leva med ångest och därför är det svårt för den som lider av det att berätta. Den som pratar om det kan mötas av fördomar som att det bara är att "rycka upp sig" eller "bita ihop". Därför skulle du svarat "bara fint" för att du inte pallade att bli missförstådd. Om du tagit dig ur sängen, vill säga.