Jag önskar att jag hade haft en Mia Skäringer när jag var liten

Hej Mia Skäringer,

du känner inte mig – och jag känner inte dig heller. Ärligt talat så visste jag inte ens vem du var för några år sedan. Jag minns knappt när du kom in i mitt liv, men jag tror att det var när min mamma introducerade din serie "Mia och Klara" för mig. Sen var jag fast.

I dag följer jag allt du tar dig an, allt från de tv-serier du medverkar i, krönikor och blogginlägg du skriver, och uppträdanden du gör. Du får mig alltid att skratta förutom när du sjöng "Halleluja" på Liseberg – då grät jag med resten av Sverige.

Jag önskar att du kommit in tidigare i mitt liv. Jag önskar att du funnits där som en förebild för mig när jag var yngre. Du hade varit en bra kontrast till alla dokusåpastjärnor, musiker och modeller som fanns att se upp till då. Du hade kunnat visa att det är okej att bjuda på sig själv och inte hålla tillbaka, att ta plats, vara sig själv och att det är okej att må dåligt.

Men som man brukar säga – bättre sent än aldrig. Nu är du i mitt liv och jag älskar att ha dig där. Du får mig, och jag tror även andra, att våga ta plats och vara dem vi är utan att skämmas över det.

Du gör Sverige lite bättre och du får oss att le – så tack Mia Skäringer för att du finns här för oss.