Skräcken följer alla tjejer en sommarkväll
skriver om skräcken som alltid är närvarande.
Emma Lindström är reporter på Nyheter24.
Följ henne på Twitter här: @emmalindstr_m.
Sommaren är här. Det är kväll men fortfarande ljummet ute. De få molnen på himlen har färgats rosa av kvällsolen och det kommer vara ljust i flera timmar till.
Det borde vara en kväll att njuta av men jag vågar inte gå ut. Jag pallar faktiskt inte ens gå en sväng i området där jag bor för jag orkar inte stålsätta mig för rädslan ännu en gång.
Skulle jag gå ut skulle jag kunna njuta av grönskan och av sommaren i sin fulla prakt. Jag skulle kunna känna doften av fläderblommorna som växer och se svalorna som flyger högt på himlen. Jag skulle kunna uppskatta allt det som är vackert med en årstids fulla kraft om jag kände mig säker.
Går jag ut så vet jag att jag kommer att skrämmas av varje person som korsar min väg. Varje gång jag möter en man stelnar jag nämligen till i kroppen. Trots värmen skulle det ila till i hela kroppen. Varje gång jag är ute ensam och möter en man kommer jag att börja leta flyktvägar långt innan jag vet om han har sett mig eller inte. En gammal man på en parkbänk kan få mig att vända och en ung kille på moped kan få mig att kliva av vägen.
Det är inte just deras fel men männens närvaro får sommarens skönhet att förfalla på ett ögonblick. Jag själv är förskonad från överfall men jag tänker på alla dem som inte hittade en flyktväg när de verkligen behövde det. Jag bodde i Örebro när en av Sveriges värsta våldtäktsmän härjade i staden och känslan lämnar mig aldrig. Det kom ständigt rapporter om våldtäkter, den ena värre än den andra och tillslut uppmanades kvinnor att inte gå ut ensamma. Polisen sa att det kunde handla om liv och död. Jag tänker på dem som mötte en man och som borde ha gömt sig.
Min hemstad Örebro har fått lära sig att känna rädslan. Samma sak som hela Umeå tvingades gå igenom innan Hagamannen greps. Nu släpps snart Hagamannen och vi är många som påminns om tiden av skräck och ständiga uppmaningar.
Alltför många gånger har jag fått höra att jag måste vara försiktig. Välvilliga personer har gett mig både våldtäktslarm och våldtäktsprayer som något slags skydd. Jag har aldrig behövt använda dem, men istället har de blivit symboler för att det är mitt eget ansvar att inte bli våldtagen.
Därför stannar jag inne ikväll. Jag vet inte om någon av de män jag skulle möta är en våldtäktsman och jag orkar inte chansa den här gången.
