"Medmänsklighet gör oss inte till hjältar, bara människor"

En bild på ett dött barn skakade om er. Fick er att förstå att flykt är "verkligt". Fick er att dela bilden. Fick er att skänka en hundralapp, gå med i en facebookgrupp och kanske till och med skänka bort era barns gamla skor.

Den fick hela Sverige att ge varandra klappar på axeln. Nu pratas det om hopp för mänskligheten hit och hopp för mänskligheten dit, vi är "enade" och vi är hjältar när vi hjälps åt. Alla är så fantastiska som bryr sig.

Sverige: Alan var tyvärr inte den första flyktingen på väg till Sverige som avled på vägen.

Var fanns era hundralappar och krossade hjärtan tidigare? Under alla år då tusentals människor dog i sina försök att ta sig hit? Bara i år dog över tre tusen människor på flykt innan bilden som fick er att vakna började spridas.

Till exempel när min familj riskerade sina liv på vägen hit.

Min mammas resa till Sverige tog tio månader. Under den tiden gömde hon sig på flygplatser, sov utomhus och gick hungrig i dagar. Hon hamnade i kvinnofängelse i tre månader i Tyskland, bland mördare och andra hemska brottslingar för att hon inte hade ett pass. Hon blev tillbakaskickad fem gånger från Sverige när hon väl hade kommit fram.

Ett år tidigare hade min moster, hennes man, deras yngsta dotter, min morbror och min mormor fått komma till Sverige. Detta för att två av min mosters söner ännu ett år tidigare hade krupit ihop och gömt sig i resväskor för att fly från kriget i Iran. Helt ovetandes om vad som skulle hända och när de skulle få träffa sin familj igen.

Vid min mammas sjätte försök vid gränsen till Sverige, låg hon i en lastbil med tretton andra som senare skiljdes åt i Trelleborg. Några timmar senare blev alla som gömt sig i bilen, uppsamlade och inlåsta som djur av polisen i en lägenhet över natten. Då trodde de att de skulle bli välkomnade dagen efter.

Men min mamma slog upp fönstret, hoppade ut och letade upp en telefonkiosk. Hon visste att hon skulle bli deporterad tillbaka. Det var ju sjätte gången. Alla som stannade kvar i lägenheten blev hemskickade.

Två år senare föddes jag.

Nu sitter jag här och ser alla hylla varandra för att ha brytt sig i en vecka om något som pågått i flera år.

Att bry sig om utsatta människor ska inte behöva hyllas på det sättet som det gör just nu. Det bevisar bara hur många av oss som fortfarande sätter oss själva i centrum, även i vårt engagemang.

Självklart ska folk fortsätta engagera sig nu och hjälpa till, men kom ihåg att medmänsklighet inte gör oss till hjältar, bara människor.