Jag vill vara svensk lika lite som du vill kallas rasist

Jag har flera trista namn men jag har också endast ett. För ibland så heter jag bara Svensk.

Om jag hade fått bestämma själv hade jag inte valt det namnet, för det är faktiskt inte särskilt charmigt. Det finns heller inte så många anledningar till att jag bär det, mer än den att mina föräldrar och farföräldrar råkade födas här, där jag nu sitter och skriver.

Hur det är att komma hit, utan att kunna språket som talas eller ha en familj som stöttar, den känslan kan jag inte relatera till. Men jag kan relatera till frågan "var är du ifrån?"

Jag ser nämligen inte typiskt svensk ut enligt somliga, jag beter mig inte typiskt svenskt enligt andra. Och det är tydligen väldigt problematiskt, för människor ställer många frågor för att slutligen kunna fastställa att jag verkligen är svensk.

Ibland presenterar jag mig därför som svensk när jag är ute och reser, för att det ska bli bekvämt för alla. Så att jag kan sättas in i ett sammanhang.

Nu råkar jag ha en väldigt bra relation med Sverige, det är mitt hem. Men jag är inte stolt över Sverige, inte i den bemärkelsen att ett land skulle vara bättre än ett annat, att det bara skulle finnas ett språk. Som om vi vore en klump av en åsikt, en sort och en färg. Jag förstår inte värdet i det.

Mer betydelsefullt för mig är faktumet att jag visste vad en fez var innan jag visste vad denniskorv var, som barn åt jag linssoppa och couscous 100 procent fler gånger än köttbullar med makaroner. Jag gillar köttbullar också, men jag värdesätter linssoppan mer.

För mig är svensk något som står i mitt pass för att jag råkar vara medborgare i det här landet, och jag är tacksam för det. Jag hade kunnat haft ett betydligt mer kaotiskt liv om det stått något annat i mina papper. Men mitt liv hade inte betytt mindre för det.

Och det är det enda väsentliga, inte var jag kommer ifrån.