Hur länge orkar SD:s missnöjda medlemmar med det här partiet?
Sverigedemokraternas Landsdagar är ett gubbigt kafferep, där få konflikter får komma upp till ytan. Nyheter24:s Karl Anders Lindahl sammanfattar helgen.
Morgonbön, massinvandring, väl knutna slipsar och en äldre man som självsäkert skriker ”KÖÖÖR PÅ, DET BLIR BRAAAAA!”, från den bakre delen av salen när en ordningsfråga kommer på tal.
Sverigedemokraternas Landsdagar 2015 blev en uppvisning i hur det går till i ett parti med stark konflikträdsla, där man är väldigt osäker på vem som ska bestämma och hur. Där vissa frågor får diskuteras hur mycket som helst, men där andra frågor känns jobbiga. Till exempel tog diskussionen om jakt med pil och båge upp fem gånger så lång tid som hela debatten om skattepolitiken.
Och direkt – typ en kvart in i kongressen – blev det klart att man gärna får diskutera hur allt går åt helvete för Sverige. Men det ska banne mig inte vara någon debatt om partiet på partikongressen. Och det var en mönster som syntes genom hela Landsdagarna 2015:
I stället för att kritisera toppstyrningen – beröm den ”goda sammanhållningen”. Blir debatten för jobbig? Dra ett streck i talarlistan. Ska du kritisera partistyrelsens förslag? Gör det med så god ton att din kritik knappt märks, speciellt inte ideologiskt. Undantaget var debatten om vinster i välfärden, där motståndarnas djärvhet ökade av den enkla anledningen att de var många. Man kan ju inte utesluta halva partiet – eller?
Kritisera gärna etablissemanget. Men kritisera för jössenamn inte det etablissemang som finns inom partiet. Och om du känner att du inte riktigt har publiken med dig – bara säg Mona Sahlins namn i ett negativt sammanhang. Då får du med dig folk på vad som helst.
Sverigedemokraternas Landsdagar är ett gubbigt kafferep, med lite prat, lite mingel och lite dans – men inget forum för vassa diskussioner. När Jimmie Åkesson blev omvald till partiledare skämtade han om hur bra det var att alla beslut gått partistyrelsens väg. Dagen innan hade numera petade partistyrelseledamoten Hanna Wigh gått upp i talarstolen och kritiserat toppstyrningen, och menat att de som inte håller med partitoppen ofta inte vågar yttra sig.
Sverigedemokraterna är ett parti där medlemmarna blir fler, men där makten tillhör allt färre. Och stormötet blev en uppvisning i toppstyrning och "god sammanhållning". Frågan är hur länge de missnöjda medlemmarna orkar med det här kafferepet.
