Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!
3307
reaktioner idag

Tom Jerry Boman: Kents sista spelning är lika jobbig som farmors begravning

Kent avslutar och Nyheter24:s Tom Jerry Boman vill absolut inte ha en kram.

Tom Jerry Boman sörjer Kent.

När min farmor gick bort reagerade jag knappt alls. Trots att vi stod varandra väldigt nära. På begravningen var jag helt tyst. Inte en tår, inte en min. En kusin i bänkraden försökte ge mig en kram. Jag reagerade inte alls. Jag var fullständigt fokuserad på farmors kista där framme i kyrkan. Hela händelsen omformade mig som människa, jag växte upp, la barndomen bakom mig och blev något annat.

Hen menade ju såklart väl men jag vill verkligen inte ha någon kram. Organisten var mitt uppe i "Blott en dag ett ögonblick i sänder" och jag höll på att tappa det helt.

Jag märkte hur hen tyckte något var fel. Att jag inte ville ha den där kramen.

”Hur är det mannen?!”

Så får jag ett försök till en kram. Reagerar knappt alls. Mina ögon, min kropp och själ är fastnaglat på det som händer på scenen. Där står Kent en sista gång och det är hela mitt vuxna liv som fysiskt försvinner där framme. Då vill jag inte ha en kram. Jag vill ha fullständigt fokus från alla inbladade, en ömsesidig respekt för att det faktiskt gör ont på riktigt.

Hen menar såklart väl men jag vill verkligen inte ha någon kram. Kent är mitt uppe i "Mannen med den vita hatten (16 år senare)" och jag håller på att tappa det helt.

Jag märker hur hen tycker det är något fel. Att jag inte vill ha den där kramen.

”Hur är det mannen?!”

Jag tänker på resan vi gjort ihop. Jag och Kent. Från de hånfulla skratten, ingen ville åka med mig från Växjö till Ljungby den där kvällen för att se Kent. Höhö-killarna som retoriskt frågade ”Känner du den där Kent eller?”

Nu står samma band där på scenen, i ett för tredje dagen fullsatt Tele2-arena, och plötsligt känner alla Kent.

Jag tänker på den lilla spelningen på 11-gården i Växjö 1995, på resan till giget i Kalmar samma år, och på alla andra gånger jag gått på spelning själv för att ingen ville följa med. Jag tänker på den överjävligt bra spelningen på Hultsfred, på Kalasturneér och jag tänker på ensamma promenader med lurar.

Allt jag tänker på när jag ser den enorma explosion som är "Mannen med den vita hatten (16 år senare)" på Tele2 Arena är Höhö-männen i Ljungby. Några kanske är på plats den här kvällen, sannolikheten är faktiskt rätt stor. Kanske gjorde de som jag gjorde då, tog bilen och körde genom natten för att lyssna på det där bandet Kent. Kanske gråter de också. Vad vet jag. Ärligt så bryr jag mig inte alls, jag är fullt fokuserad på vad som händer på scen.

”Hur är det mannen?!”

Sorg är något djupt personligt. Alla tar vi det olika. För någon annan är det sorgen i att precis upptäckt Kent och få beskedet att de lägger ner. För andra är det en tröstande närvaro då deras barn måste ha målsman med sig för att få se sina idoler en sista gång. För en tredje är det över 20 år som då plötsligt når sitt slut och medvetenheten om tidens gång sköljer över dem lika obarmhärtigt som döden.

För mig är sorgen lika stor och samma när Kent gör sin sista spelning som den där dagen i kyrkan när min farmor begravdes.

Så ”Hur är det mannen?!”.

Ja, hur fan tror du att det är? Min farmor dog precis.

PS: Farmor gillade Kent. ”Jag märker att du blir glad och texterna är ren poesi för mig”. Hon var klok farmor.

Mer:

Kent slog publikrekord – så många såg de sista spelningarna