Sonja: "Sorglig vård i Norrlands inland"
KRÖNIKA. Nyheter24:s krönikör Sonja Abrahamsson är glad att slippa McDonalds men inte lika glad över bristen på ordentlig sjukvård.
Sonja Abrahamsson är 26 år gammal, bor i Kungälv och har två barn.
Förutom att skriva krönikor för Nyheter24 bloggar hon på hejsonja.se, twittrar som hejsonja, gör radiokrönikor för Morgonpasset Helg.
Jag är född och uppvuxen i Norrlands inland. Det var på Vilhelmina BB som jag fick min första, och kanske mitt livs största chock: omvärlden. Jag har inte hämtat mig än.
Tre år efter att jag hostat upp fostervattnet var det dags igen, men då fanns inte Vilhelmina BB kvar. Mamma och en barnmorska, och tur var väl det, fick sätta sig i en taxi som skulle köra henne till närmaste BB – nio mil bort, i Lycksele. Men med navelsträngen virad runt halsen försökte syrran finna sin väg ut från bäckenet redan efter de första milen. Tack vare barnmorskan som var där och kunde pressa tillbaka ungen kunde mamma anlända till Lycksele i en blodig taxi, med en skakad chaufför vid ratten, och med en levande bebis i famnen.
Numer är min fina mamma dement, men det finns ingen vård för henne i Vilhelmina, så hon får klara sig mer eller mindre själv. Och det går, allvarligt talat, jävligt dåligt.
Redan tidigt förstod jag att vi inte riktigt tillhörde resten av Sverige. Med Bollibompa blev jag varse att ungarna som sjöng dagens falsksång aldrig var från någonstans i närheten där jag kom från. Och när det äntligen kom en film på biograferna som handlade om Norrland så var det mustiga män och sköt polacker och våldtog thailändskor. En rätt bra film förvisso, men inte så charmerande.
När jag var 19 flyttade jag till Västkusten, och här bor jag än, men jag längtar tillbaka. Oj, vad jag längtar tillbaka.
Trots den halvtarvliga servicen finns det faktiskt människor som vill bo där i närheten till skogen och till naturen som är helt och hållet bortom vad man kan beskriva underbar. Där bor det kompetenta och intelligenta människor med så mycket potential och kunskap. Där kan människor sköta sig själva, laga sina fordon, bygga ihop en bastu på en höft. Men hur är det att ständigt bli påmind om sin litenhet? Att redan som barn förstå att man inte syns i den stora bilden?
Därför blir jag så berörd när jag ser Uppdrag granskning om den indragna ambulansen i Åsele. Inte nog med att det är beklämmande för den vuxna populationen - vad sänder det för signaler till barnen som växer upp där?
Det är ett privilegium för barnen att det inte finns McDonalds eller HM, men att det knappt finns ordentlig sjukvård är bara sorgligt.
