Eric Rosén: "Backar Reinfeldt kan vi ta den verkliga diskussionen"

Det är inte ens två år sedan Fredrik Reinfeldt tydligt sa ifrån i riksdagen till Jimmie Åkesson när den senare ville prata om ”etniska svenskar” som en egen tydligt definierad grupp.

”Att det finns en grupp som skulle kunna definieras som svenskar, och jag förstår att det är ett stort intresse för Sverigedemokraterna att ständigt återkomma till den formuleringen, visar sig väldigt ofta vara svårt att definiera. Det blir så väldigt många som känner sig svenska som helt plötsligt får höra att de inte är det. Det blir märkligt om man försöker definiera det.”

Uttalandet väckte då ilska hos rasister och främlingsfientliga grupper och tittar man på vad de skriver om Fredrik Reinfeldt på nätet är det ofta just detta som statsministern kritiseras för från högerextrema grupper. Därför är det inte konstigt att många förvånades och sparkade bakut när Reinfeldt gjorde samma uppdelning och använde samma begrepp som han tidigare uttryckt förståelse för värdet att ta avstånd ifrån.

För mig är det kanske konstigast att han inte såg till att korrigera ordföljden. Han visste, och hans presstab och kollegor vet mycket väl, hur ordalydelsen uppfattas. Men i stället för att mota kritik-Olle i grind och försöka fokusera på diskussionen om arbetslösheten lät man det liksom bero.

Det intressanta är att det på sätt och vis fungerade.

Nu handlar det diskussionen nämligen mycket mer om Reinfeldts klavertramp i stället för huruvida det är ett mindre politiskt misslyckande om arbetslösheten slår hårdare mot svaga grupper på arbetsmarknaden än om den skulle slå brett mot alla. I den diskussionen ligger det verkligt ideologiska klavertrampet. För jag tror alls inte att statsministern är främlingsfientlig. Däremot har han gång på gång visat sig vara mindre bekymrad om de som inte har än de som har.

Sjukskrivna har tidigare fått sin släng av sleven och delvis utmålats som friska fuskare. Fattigdomen har relativiserats och Rädda barnen har påståtts vara vänstervridna när de larmar om barnfattigdom. Ökad ekonomisk ojämlikhet har bortförklarats med att den inte varit så stor om man bortser från den rikaste och fattigaste tiondelen. Och nu pekar statsministern alltså på att arbetslösheten inte är lika problematisk eftersom den inte är så hög bland de som tillhör de mer priviligerade grupperna i landet. Hade statsministern ångrat användningen av begreppet ”etniska svenskar” hade vi kanske diskuterat denna del av uttalandet i stället.

Nu sitter vi fast i en begreppsdiskussion i stället. Den ros dock i land mycket enkelt: Statsministern får helt enkelt delge sin definition av vem som är etnisk svensk eller backa från uttalandet på ett tydligt sätt.