"Det här börjar redan likna cirkus"
Eric Rosén skriver krönikor om rättegången mot Anders Behring Breivik.
Det var fullkomligt absurt att följa rättegången mot Anders Behring Breivik redan den första rättegångsdagen. Det kändes som, ursäkta klyschan, en amerikansk film. Inte blev det mindre märkligt och filmlikt när en nämndeman på tisdagen byttes ut efter avslöjande om att han önskat Breivik död offentligt. Det verkligt absurda är dock när Anders Behring Breivik själv kommer till tals.
Med konspirationsteorier, som snarare eskalerat än lugnat sig sedan när han skrev sitt manifest och så småningom dopade sönder sig och begick de vidriga terrorattentaten, sitter han där och berättar lugnt och utan ånger om det krig som pågår. Han säger att han skulle göra det igen. Och han tror att historien kommer att ge honom rätt.
Dessutom menar han att han är del av ett nätverk, en grupp ultranationalister som agerar tillsammans men som oberoende celler, likt al-Qaida (som han är djupt imponerad av). Han är dessutom kommendör i detta nationalistsällskap, enligt egen uppgift. Där finns kanske den del som är märkligast att han håller fast vid. Särskilt eftersom han är så mån om att bedömas som tillräknelig och inte sjuk.
För ingen tycks ju tro på honom. Det finns inte heller någon som helst anledning att tro på honom i frågan. Och om ”kampen” var det centrala vore det väl dumt att alls kommentera vilken organisation man tillhör i så svepande ordalag.
Det är svårt att följa rättegången utan att vilja sätta stopp för de oerhört provocerande och galna konspirationsteorier han argumenterar för. Dessutom blir det mer och mer overkligt. Man skrattar nästan till ibland av det liksom parodiska han säger och hävdar. Men bara en kort stund, sedan kommer illamåendet över att detta faktiskt sker på riktigt.
Han ska höras och få ge sin förklaring under fem dagar. Möjligen är det nödvändigt. Trots att det inte kommer att kännas bra. Men jag hoppas för allt i världen att de har förstånd att avbryta och bromsa honom i större utsträckning. För han går allt för ofta över gränser i sina resonemang och det har redan börjat likna cirkus.
