Jag är en sån där som alltid gillat kärlek på nätet. Med en blyg historia och en förkärlek för text faller det sig rätt naturligt. Inte konstigt då om den första killen jag gillade och var sexuellt aktiv med var just en kille jag träffat på nätet.

Jag hade hittat honom på Helgon, en community för folk av det lite mer alternativa slaget. Vi som inte gillade att hänga på Lunarstorm bland allt det vidriga kjamandet och gozandet och allt som hörde dit. Jag läste på en tjejkompis ”wall” och såg honom där, med en superfin bild. Han var blek som snö och hade en käklinje som kunde tälja bly, åh, vilken dröm!

Så jag började prata med honom. Jag tror att jag skrev att han var söt. Så gjorde man där. ”Du är söt”. Inga konstigheter med det. Eller så kunde man skriva *Kika in lite, nosa runt och lämna ett tassavtryck*. Eller nä förresten, det där sista gjorde man inte alls det. Det ansågs lite töntigt. Det var lite häftigare att skriva HEJ JAG ER ZATAN66!!!!!!11ett BUUUUH för att driva med överanvändandet av versaler som de där psykiskt instabila typerna på Lunarstorm brukade göra. Det där gör jag visserligen fortfarande. Det är som en vidrig dialekt som du lägger an med på skoj som du aldrig lyckas tvinga bort.

Vi pratade på Helgon, sedan blev det ICQ (en chattklient som MSN) och därefter blev det telefonsamtal. Jag undrade om han hade fler bilder ibland. Det hade han inte. Han kände sig så ful, sa han. Jag kände mig också ful. Vi fann varandra i vår ångest och dåliga självförtroende. Trots att han var äldre så förstod vi varandra, och vi lärde oss att älska i våran då tillsynes aldrig sinande sorg.

Till slut åkte jag ner till honom i Lund för att hälsa på. Vi bestämt att vi skulle vara ihop! Vad nervös jag var! Sedan när han kom och mötte mig vid tågstationen så stod jag bara och stirrade och stirrade på honom jättelänge för att jag inte kunde fatta att jag faktiskt stod där med honom, tillslut, han min fina och älskade. Han tog det som att jag tyckte att han var ful och blev ledsen. Så var vi båda två.

Vi åkte hem till honom. Åt mat. Vi satt så långt ifrån varandra i soffan. Vi vågade knappt ens titta på varandra, än mindre röra vid varandra. Jag tror att jag var så nervös att jag skakade. Allting är så annorlunda i verkligheten än på telefon. Jag undrade många gånger om jag gjort fel och om jag inte bara skulle hitta på ett brådskande skäl till att sticka hem igen. Det hela var så fruktansvärt!

Men det blev bättre när vi gått och lagt oss. Vi la oss ner och sakta men säkert rörde vi oss båda närmre den andra. Aldrig mycket i taget. Lite på smyg, som att vi var rädda för att den andra skulle upptäcka att man ville vara nära! Vi var rädda och skämdes och man ville inte gå för långt fram, men när vi väl låg intill varandra så slog lågorna upp och samma kärlek och passion vi upplevt i fantasin när vi talat i telefon infann sig äntligen i verkligheten.

Sexet sög.

Alltså balle.

Vad det sög.

Det var helt enkelt inte fysiskt möjligt att få igång penetrationen. Vi fick ge upp och sova istället. Han var inte oerfaren och hade förmodligen varit med om det här förut och behandlade det hela med ro, vi väntar, sa han. Du måste verkligen känna att det är rätt, och det där betyder att det inte är rätt för dig just nu. Jag däremot drabbades av ett så sanslöst manstruöst komplex att det inte var klokt! Var det fel på mig? Gjorde jag fel? Blev han sur på mig nu? Skulle han tro att jag inte gillade honom nu? Skulle han dumpa mig nu?

Men nej hörni, så blev det inte. Några kvällar senare så hade vi vackert och kärleksfullt sex. Det var helt otroligt, och jag är glad att jag träffade någon som fattade att läsa av mina signaler när jag själv faktiskt inte kunde göra det. Eller om jag kunnat det, så skulle jag nog inte ha låtit mig själv göra det, bara på grund av det tvång jag satte på mig själv att vara grym och bäst och perfekt på en gång. Idag förstår jag att man inte måste vara det, och vet ni?

Det är som första gången man har sex med varje ny person man träffar. Det är det häftigaste med det hela. Vi har inte en första gång i livet, utan flera. Man får trava sig fram genom den där nervositeten gång på gång, men nu vet man att det är okej. Fumligheten hör till det hela och är inget att ondgöra sig för.