Hur var och en upplever sin fetisch är individuellt. En del kan inte ens bli sexuellt upphetsade utan fetischen närvarande, medan andra har den som en sexuell krydda. Glass blir alltid lite godare med sås, eller hur? Det är också vanligt att man har fler än en fetisch och att de är olika starka. Varför begränsa sig till en sak att bli upphetsad av? 

Med det sagt, min starkaste fetisch är latex och den behöver inte vara närvarande för att jag ska bli kåt eller upphetsad, men om genvägen till mannens hjärta går genom magen, så går genvägen till min kuk genom latex.

Min ursprungshistoria som fetischist startade 1996 när jag fick Internet. Ja, det första ordet jag sökte på i Excites sökmotor var antagligen "porn" eller "sexy women". Någonstans där hittade jag väl en bild där kvinnan på bilden hade latex på sig och där var det väl kärlek vid första ögonkastet. Redan tidigare hade jag väl på nån nivå börjat uppskatta tighta kläder på tjejer, men latexen drog upp det till elva! Det var tight, glansigt, framhävde kurvorna och gav intryck av att vara övernaturligt, utomjordiskt och "superhjälteaktigt".

Hårddisken fylldes snabbt med bilder och jag hittade så klart butiker på nätet. Sen upptäckte jag det sämsta med att vara latexfetischist; det är dyrt. Latex är sjukt ömtåligt och man måste verkligen ta hand om kläderna för att de ska hålla - tvätta, talka, förvara mörkt. Man kan inte ha showroom, precis.

Mitt första plagg (om man inte räknar kondomer) var ett par "Bermuda shorts" (cykelbyxor) från något postorderföretag. De gick sönder. Jag fick lära mig den hårda vägen att dyr latex betyder bra latex. Andra plagget var en svart T-shirt, som jag måste ha köpt -00 och den är faktiskt fortfarande hel. Ni vill nog inte veta hur mycket pengar jag har lagt på latex genom åren.

Känslan att ta på sig latex är som att dra på sig en andra hud. En sexig, övernaturlig hud. Tight latex visar inget, men ändå allt. En fetischist lever ut sin fetisch på olika sätt. Dels är det den direkta sexuella "förstärkningen" i brist på bättre ord. Har jag latex på mig känner jag mig sexigare och kåtare än utan. Jag får också en känsla av trygghet, att få komma hem. Jag känner mig tillfreds. Sex iklädd latex kan vara hur avancerat som helst med heltäckande dräkter, valfria kinky-inslag och rollspel, eller mindre komplicerat med bara ett par gummihandskar som vandrar över en glidmedelinsmord hud. Allt efter vilka fantasier man har.

Jag har aldrig stött på fördomar om min fetisch. Det kan bero på att jag inte exponerar den för så många. Det är bara hemma och på kinkyklubbar jag har det på mig och där utgår jag från att folk är fördomsfria. Däremot är jag rätt rädd att drabbas av tråkigheter. Folk kan få konstiga idéer när de är fulla och letar bråk, tyvärr. Paradoxalt nog är det kul att bli uppmärksammad och att folk blir intresserade av både mig och materialet.

Idag är jag nästan tio år in i min fetisch och det känns som om jag fortfarande bara har sniffat på ytan. Så mycket plagg, så mycket att köpa, så mycket att uppleva. Det går upp och ner (mest på grund av underhållsbehovet), men fetischen är alltid närvarande. Och mitt liv skulle ha varit mycket fattigare utan den.

/ J

Jag är frilansare och delar ett kontor med några andra frilansare. Ibland åker vi iväg på föreläsningar, jobb i andra städer, sånt ni vet. En fredag hade jag turen att ha kontoret helt för mig själv, satte på hög musik, drack ett glas vin för mig själv och ja – Jag började känna mig lite pilsk där i min ensamhet.

Jag tänkte att vilket eminent tillfälle att få onanera när man vill! Och jag satte mig genast ner för att söka min favoritporr. Eller snarare noveller, för det får mig att drömma mycket bättre. Jag sitter där och läser och vill röra vid mig själv, men kläderna är trixiga så det slutar med att jag får ta av mig mina somriga shorts för att få av mig strumpbyxorna. Så jag sitter där helt halvnäck och har det supertrevligt med vinet, min favoritmusik på högsta volym och ja – porren – och ja – jag rör vid mig själv. Onanerar. Ni fattar.

Jag önskar att musiken hade varit på lägre nivå, eller att jag i alla fall haft vett att låsa den sabla dörren till lokalen...

För när jag sitter där och klimax snart ska komma så hör jag en rätt HÖG hostning bakom mig, och vem står där, om inte HYRESVÄRDEN? Kanske hade det inte varit världens fara om jag haft vett att sitta kvar, men jag blev så förskräckt av ljudet att jag rusade upp på en gång och stod med naken underkropp och halvslemmig hand rakt framför honom.

Det sjuka med detta var att han fortsatte kolla på mig som att det inte var någon fara, medan jag stod där stel av skräck. Han berättade lugnt och sansat hur det stod till med ljudreglerna och sedan vände han sig om för att gå och önskade mig, helt avslappnat, en trevlig kväll!

Om någon har en ledig plats på en fin frilanslokal, säg gärna till. Jag känner ett visst behov av omlokalisering nu...
 

- M

Jag är nitton år och är ibland bli lite förvirrad när det gäller kroppshår. Väldigt ofta har jag tyckt att det är väldigt mycket snack om ohårighet och hur otroligt supermegakoolt det är att vara fri (vadå fri?) från det.

Ju mer jag tänker på det, ju friare verkar det faktiskt vara att låta allt vara som det är, så länge det inte är i vägen. Som när långa luggar sticker i ögonen.

Det finns så himla många guider på hur man tar bort hår och vad som gör minst ont, vad som är billigast, när man ska göra det och när man inte alls ska göra det. Känns ibland som att det finns för få guider på hur man säger ifrån att Nej tack, det är bra som det är.

Rätt ofta kan man få höra alla fördelar med att ta bort allt det där, om att det är mer hygieniskt, snyggare, svalare, luktar mindre, mer kvinnligt. Helst så vill jag mest bara säga till de som frågar, eller påpekar, att jag bara orkar inte lägga ned tid på att bli hårfri överallt. Jag orkar inte handla rakhylar eller andra verktyg, jag orkar inte försöka räkna med dem pengarna som skulle gå på det, orkar inte ta de där extra minuterna i duschen alla mornar och orkar inte oroa mig för inåtväxande hårstrån/prickar. Det som är trixigt är att jag vill inte verka lat - att tänka om jag skulle bli mer accepterad/känna mig mindre annorlunda om jag bara orkade och försökte lite mer?

För ibland har jag känt mig lite konstig av att inte raka/rycka bort allt. Kollar man på underkläder så ser man rätt snabbt att det inte riktigt tänkt att man ska ha en liten/lagom päls i de där halvt genomskinliga trosorna. Och det finns så många texter av folk som tycker det är ofräscht med folk som inte rakar.

Kanske beror det mycket just på vad man tror folk tycker om en.

Det senaste året har varit enklare när jag har haft någon att skoja med, kroppshår har nu blivit päls - benpäls, huvudpäls, skäggpäls osv. Inte bara just det att skoja och bolla lite funderingar med, men också mycket av allt det där som hör ett förhållande till, ibland behöver jag någon som påminner mig om att även om många runt omkring blåser upp hela den här hårfria idén så går det minst lika bra att strunta i den och göra lite som man känner för.
 

Min benpäls är nog den pälsen jag är mest stolt över och bifogar därför en bild på dem.

- Fredrika Holmberg

En gång i tiden träffade jag en jättesöt kille online. Han hade så himla fina profilbilder att det inte var klokt. Jag trodde att jag såg en ängel! Jag lämnade ett sött meddelande till honom och inom kort började vi prata intensivt på MSN, det gick över till telefonsamtal och efter någon månad av detta berättade vi lite blygt för varandra att vi var kära. Kära! Och jag var så lycklig, han var ju så genomfin och vacker!

Vi bodde såklart inte i samma stad som ni kanske redan fattat, då hade vi ju redan setts för längesedan. Över en öl kanske efter några dagars MSN:ande. Då hade aldrig det här hänt. I början önskade jag att vi båda bodde i Göteborg för kärlekens skull, men när jag åkte ner till Lund så ändrades åsikten rätt snabbt.

Hade vi båda två bott i Göteborg så hade jag kanske insett att han inte riktigt var allt han verkade vara. Jag åkte ner till Lund och när han kom fram och hämtade upp mig vid tåget så fattade jag ingenting. Vem var den här token? Vem var det han skulle träffa? Jag sa: ”Öööh, eeeeh, du är..?”

Och han berättade och jag trodde att jag skulle dö. Det hade väl varit en sak om han inte varit riktigt lika fin i verkligheten, men ni ser… På bilderna såg han lång ut, i verkligheten var han runt 160-165. På bilderna hade han tjockt fint hår, i verkligheten var han faktiskt rätt tunnhårig. På bilderna hade han en så skarp käklinje att man skulle kunna skära bröd med dem, i verkligheten hade han en mosig slokhaka som inte ens den mest inavlade adelsfamilj skulle kunnat tävla med. På bilderna var han slät och hade så ståtliga käkben, i verkligheten var han så full av acnegropar och finnar att jag trodde att jag stod framför en leprasjuk.

Ingen av de här sakerna hade kanske spelat någon roll om jag inte sett de där superfina bilderna på honom först och föreställt mig vårat liv tillsammans med den bilden så många gånger. Då hade det inte spelat någon roll, ja, hoppas jag i alla fall. Jag vill gärna inbilla mig att jag inte är så ytlig. Men framför mig där hade min prins förvandlats till ett fult troll. Han var en bortbyting.

Men han var inte bara ful, han hade lurat mig. Lurat mig med trixade bilder, märkliga vinklar och idag inser jag: En hel massa och rätt KASS Photoshop.

Enda sedan dess har jag inte nätraggat ett dugg eller trott på en enda bloggares bilder. Jag vill se folk i verkligheten. För den där veckan jag skulle spendera med min prins blev tre dagar i sällskap av en ful lögnare och vi fick aldrig, aldrig igen den kontakt vi tidigare delat. Det var nästan som att någon dog för mig, och jag kommer aldrig sluta sörja minnet av prinsen…

Även om det kanske var ytligt. Men vad är jag? Mänsklig.

/Sanna

En gång i tiden var jag en frisläppt bisexuell tjej som kunde knulla med både män och kvinnor. Jag hade inga särskilda preferenser, om någon var snygg och trevlig så ville jag ha dem i säng helt enkelt. Man kan nog kalla mina tonår som väldigt promiskuösa. Så såg jag inte på det hela då då hela min bekantskapskrets var likadan som jag och vi hade hångelhögar och folk låg hit och dit med vem de ville oavsett kön, ingen av oss tyckte att det var konstigt och jag gläds åt att jag hade chans att upptäcka min sexualitet i ett så frisläppt sällskap.

Eller frågan är om jag egentligen var så promiskuös som jag vill tro. Det fanns ett hinder i mitt runtknullande och det var mina ständigt återkommande urinvägsinfektioner. Jag fick dem två gånger om året och behandlingarna var inte nådiga. Oftast var jag tvungen att äta antibiotika i en till två månader i sträck för att bli av med smärtan och få bukt med mitt blodiga urin.

Sedan blev jag kär i en kille och vi blev ihop. Jag hade fått för mig att mina urinvägsinfektioner var en produkt av mitt promiskuösa leverne. Varför kan jag inte riktigt förklara, jag antar att det handlar om att man oavsett hur man lever fortfarande blir bombad i skallen av samhällets normer. Man får ju höra att runtknullande är smutsigt och i princip garanti för sjukdom oavsett hur noggrann man är med skydd och att testa sig, så de tankarna lyckades smyga in sig ändå!

Men det blev inte bättre, det blev faktiskt bara värre.

Jag gick från två urinvägsinfektioner om året till fyra-fem. Eftersom jag gick på behandlingar nästan ständigt och var rädd för att min kille skulle sluta gilla mig om vi inte kunde ha sex så hade jag sex ändå vilket bara gjorde det hela ännu värre, och tillslut var jag på en ständig antibiotikakur. Det var ett rent helvete! Jag var ordentlig med allt man skulle göra för att slippa urinvägsinfektion. Jag satt inte ute på hårda klippor när det var kallt, jag tvättade mig ordentligt men ingenting fungerade.

Det tog slut som ni kanske förstår. Efter ett tag fungerade det inte och jag var tvungen att berätta för min kille att det var för smärtsamt att ha sex. Trots alla hans ord om att han älskade mig ändå så dumpade han mig efter en månad. Vi kan säga att jag blev rätt bitter på män där, efter nära tre års förhållande så dumpade han mig efter en sexlös månad.

Nästa person jag blev tillsammans med var alltså en tjej som kanske inte förvånar er så mycket. Jag ville inte veta av killar i det här läget alls, och en vacker, varm och omhändertagande tjej som kunde förstå och respektera mina problem fick mitt hjärta att slå volter som aldrig förr! Vad kär jag blev!

Sedan slutade mina urinvägsinfektioner. De slutade och kom aldrig mer tillbaks. Inte en enda gång. Jag fattade inte vad som hände, hur kunde det här gå till? Jag hade inte ändrat mitt leverne annars. Samma tvätt, samma allting, men jag blev inte sjuk!

Så fick jag reda på senare från en barnmorska att man kunde få urinvägsinfektion av att bakterier från killen gick in i urinröret. Även när man använder kondom, undrade jag? Hon sa att det var mindre risk, men att bakterier fortfarande kunde komma in, och att man skulle vara noggrann med att kissa efter samlag. Det hade jag varit, jag blir alltid kissnödig efter samlag i vilket fall och det sa barnmorskan också var naturligt då det är en naturlig skyddsmekanism i kroppen för att rensa ut bakterier.

Men ändå. Med kondom ändå! Idag stämplar jag mig själv som flata. Jag kan inte tänka mig att ha sex med killar längre. Jag kan tycka att de är gulliga att se på och en puss eller ett oskyldigt hångel kan inte skada, men så fort jag tänker på sex med killar börjar det svida där nere på en gång och jag blir avtänd.

Flata för hälsans skull kan man kanske säga att jag är. Att ha sex med killar gjorde mig sjuk. Det är tur för mig att jag redan var bisexuell och att jag har en tjej jag är så otroligt kär i, men ibland funderar jag på alla de tjejer som kan ha samma problem som jag som inte är bisexuella eller homosexuella, hur klarar de sig? För jag kan väl knappast vara den enda tjejen i hela världen som hela tiden får urinvägsinfektioner när jag har sex med män?

Ibland blir jag till och med sur på killar och tänker att det måste vara deras fel för att de tvättar pillesnoppen kasst eller något. Hörni, dudes, om ni inte vill göra alla tjejer till flator i rent självförsvar, se till att ha penis ren och använd kondom! För vem som helst kan nog om inte annat utveckla en riktig penetrationsfobi av de resor jag gått igenom.

”När förlorade du oskulden?”

Jag vet inte hur många gånger jag fått den frågan. 16, brukar bli svaret. Jag och min dåvarande tjej hade sex för första gången. Det har aldrig varit ett vidare accepterat svar. ”Men vaddå med din tjej? Då är du fortfarande oskuld va? För du har inte haft samlag?” Det är så himla tröttsamt och jag vet inte hur mycket jag hatar ordet oskuld. Det speglar bara penetrationen, och förresten? Varför ens oskuld?

Men det är många som tänker att jag som lesbisk tjej aldrig har ”förlorat oskulden” och heller aldrig kommer att göra det. Att det sex jag har med min tjej inte är riktigt sex. Det är bara på låtsas för det innehåller ingen penetration. De som är riktigt påträngande brukar fråga om vi i alla fall använder dildos på varandra eller en strap-on för att göra vårat sex mer rikt ”riktigt” sex.

Det konstigaste av allt är att folk inte förstår hur vi kan upprätthålla vårat sexliv. Men ni är ju båda tjejer? Hur fungerar det då? Är det inte mannens testosteron som håller uppe sexlusten?

Suck. Om visst heterofolk inte kan tänka sig hur det är för oss, kan de inte bara hålla sig utanför? Jag är trött på att höra att jag aldrig haft riktigt sex eller att mitt sexliv är fysiskt omöjligt. Jag har sex, är glad, jag frågar inte om ditt: Håll dig utanför mitt.

Stora kramar till alla som inte beter sig såhär och förstår.

/K

Jag var 15 år och hade just upptäckt fenomenet spray. De hade en chatt där som skulle ge intrycket av att vara en båt. Chattrummen hade namn som "hytten" och "aktern". Från början var det mest på skoj att jag var där. Och kanske den enda chansen för mig att kunna prata med någon. Jag hade inte direkt det bästa självförtroendet och inte heller någon riktig vän. Jag skapade därför en profil och laddade upp en överexponerad svartvit bild på mig som jag tagit med min webcam. Efter att ha gått igenom alla dessa konversationer killarna började med som "åhh jag är så kåt" och "cybersex?", så hittade jag en kille som verkade riktigt intressant. Hans profilbild var precis lika överexponerad och svartvit som den jag själv hade, med en tuppkam till frisyr. Han var 14 och jag tyckte att han var den snyggaste killen jag sett. Han sa att jag var söt. Jag kunde nog egentligen inte direkt förstå varför med mitt självförtroende på absolut minus. Jag? Söt? Med de orden blev jag innerligt förälskad.

Efter ungefär ett halvår med msn-konversationer och telefonsamtal, bestämde vi oss för att träffas. Jag hade då hunnit fylla 16 och han var fortfarande 14. Vi träffades på ett fik i stan och jag minns den där knuten i magen precis innan. Tänk om jag inte skulle känna igen honom? Kommer det vara precis som det var i telefonen och på msn? Oron försvann dock direkt när jag fick ett sms med orden "Vänd dig om". Där stod han. Lika snygg som han var på fotot, men dock med en helt annan frisyr. Brunt hår med blonda slingor och de mest blåa ögonen jag sett. Fjärilarna i magen gick på högvarv.

Och det första sexet? Det var två månader efter att vi träffades där på fiket. Jag var i hans rum och hans fingrar fumlade lite på min bh. Sedan låg vi där nakna och oerfarna. Det gjorde så ont, så ont när det väl började. Det var inte det där härliga underbara sexet som alla pratade om. Det var svettigt, gjorde ont och jag fick en förbannad träningsvärk efteråt. Men han var trots allt bra på att kyssas. Det var han.

- Anna Harrysson