När jag, och Nyheter24 kollektivt, krävt Lars Lagerbäcks avgång har det främst handlat om att vi liksom står inför fullbordat faktum: Det blir inget VM (med största sannolikhet), det finns ingen spelidé kvar, det händer mycket lite eller ingenting med spelarna i landslagets utveckling. Blir de bättre blir de det i sitt klubblag och väl i landslaget möts deras nya kunskaper mer som ett problem än en tillgång.

Där är problemet, där är kärnan, där är vi nu. Anledningen till att jag håller detta så hårt emot Lars Lagerbäck är att det funnits så många stopp på vägen där han kunnat kliva av i lugn och ro, utan att behöva puttas ut, lägen där det hade varit logiskt att lämna över.

Lagerbäcks landslag var som allra bäst 2004. Vi gjorde ett riktigt bra mästerskap, där vi ganska orättvist åkte ut på straffar mot Holland. Under 2004 vann vi mer än hälften av alla matcher vi spelade. Något Sverige inte lyckats med sedan dess. Vi gjorde 41 mål på de 17 matcher vi spelade. Alltså 2,41 mål framåt per match (man kan hänvisa till att vi mötte Malta och Hong Kong det året, men varje år har innehållit den typen av svagt motstånd).

Efter 2004 har det gått utför. Steg för steg på väg i fel riktning.

2005 kom, med VM-kvalmatcher och fortsatt bra vinstprocent (50 procent) och målsnitt (2 mål per match). Här är Lagerbäcks landslag fortfarande riktigt bra, även om laget inte spelar samma fina fotboll som i EM.

VM-året 2006 händer något. Efter oavgjorda januarimatcher mot Saudiarabien och Jordanien förlorar Sverige överraskande och irriterande mot Irland med 3-0. En förlust som följs upp av bleka kryss mot Finland och Chile innan VM drar igång. VM minns vi: 0-0 mot Trinidad & Tobago (!), uddamålssegern mot Paraguay, krysset mot England (2-2) och förlusten mot Tyskland i åttondelsfinalen (där Teddy Lucic visas ut och Henrik Larsson missar straff).

Sverige var fullkomligt utspelat av den tyska fotbollsmaskinen och här borde det fått ta slut. Efter uttåget ur VM borde Lars Lagerbäck sagt: "Vi har gjort det jävligt bra men nu lämnar jag över till en ny generation spelare och ledare." Något sådant. Det hade varit det kloka. Det rätta.

I Lagerbäcks landslag är man kvar tills man sumpat chans på chans och gärna blivit så gammal att man själv lägger av. Detsamma gäller uppenbarligen för Lagerbäck själv, med den skillnaden att kroppen inte säger ifrån för ledare som den gör för spelare. Lagerbäck är förbi sin bästa tid som förbundskapten och alla vet det, utom möjligen han själv.

Att landslaget tappat riktning blir uppenbart när man tittar på resultaten för 2007. I januari inleder vi med tre förluster och en oavgjord match. Vi vinner färre matcher (42 procent) än på länge trots att det är kvalår och tar sammanlagt bara en poäng på två matcher mot Nordirland. Vi tar oss ändå till EM trots att vi gör färre mål (1,42 per match) och bara med nöd och näppe besegrar Montenegro och Lettland. Här borde Lars Lagerbäck redan ha avgått.

Här har många tappat tron på landslaget. Här har många insett att det är på väg åt skogen. Men vi ska sjunka djupare. EM 2008 är en sorglig historia där vi egentligen bara gör en hyfsad match, vinsten mot Grekland, och en halvokej, förlusten mot Spanien. I övrigt ser det mörkt ut. Sverige vinner fyra matcher av 14 (28,5 procent segrar, bland annat mot Costa Rica och Slovenien). Sverige gör 10 mål (0,71 mål per match) och spelet ser aldrig riktigt bra ut. Här borde Lars Lagerbäck redan ha avgått.

2009 är än så länge kolsvart. En storseger mot Malta är enda ljuspunkten. Ödesmatchen mot Danmark, förlusten på Råsunda, placerar oss i ett ingenmansland där vi kommer att missa VM.

Därför: Att Lars Lagerbäck fortfarande inte har avgått är ett mysterium.

Skrivet av: