Ehrnberg: "Jag är en post-traumatisk Humpty Dumpty"

Den psykiska ohälsans utbredning i samhället går inte att sopa under mattan längre, det är vi nog alla överens om. Samhället har börjat acceptera människor som med stolthet och rak rygg deklarerar sin mentala obalans, något som gjort att de tidigare mörkertalen nu kommer till ytan. Men det är inte alla, som likt Quetzala Blanco, vågar stå för sin svaghet. I omklädningsrummens svetthölje ska man alltid vara stark. När stormen flyger in från pannloben ska man stå där utan att röra en jävla min. Det är inte alla som klarar av att stå pall för den typen av invasion. Långt ifrån alla.

Allra minst jag själv.

Klimatet måste förändras

Det är oerhört tufft att bekänna för sig själv att skiten har träffat fläkten. Det är nog ännu svårare att förmedla nyheten till omvärlden. Man grämer sig, man undviker ämnet. Man tar hellre en öl och snackar South Park än att ta tjuren vid hornen och acceptera att man förvandlats till en post-traumatisk Humpty Dumpty.

Vi har tidigare berättat om alkholismens basebollträ som knockar många forna hockeyspelare efter karriärens slut. Vi minns även den tragedi som drabbade den tyska fotbollsvärlden, och höjdhopparen Linus Thörblads tillstånd har vi alla läst om.

Men det finns många fler spelare och elitidrottare som inte vågar berätta om sina innersta känslor, och det kan - om det vill sig jävligt illa - leda till nya historier likt de som drabbade Robert Enke, Derek Boogaard, Rick Rypien och Wade Belak.

Vi glömmer aldrig Mikael Ljungberg som bara blev 34 år gammal.

Jag vill slå ett slag för ett bättre klimat

Inte för att särledes många lyssnar eller bryr sig om vad jag tycker, men jag tänkte ändå slå ett slag för saken. Det krävs en förändring av det klimat som existerar i svettdränkta omklädningsrum överallt i detta avlånga land.

För min kropp och min själ känns numer som ett skal av kitin inte helt olikt det som omger en insekt. Bräckligt och ihåligt. Inget är tillnärmelsevis lika roligt längre. Visst, jag kan skratta och ha kul på fester och tillställningar, men tomheten ekar högt för var tappad cigarettfimp på mitt nya, ytterst fräscha, parkettgolv.

Det enda som dagligen kan rädda mig är en butelj av det som satte mig i den här situationen. ”Depression är för pussies” tänker jag samtidigt som jag pluggar igen och korkar upp.

Munnen fastnar liksom i ett iskallt rop på hjälp. "Ingen vill lyssna på min olycka" reflekterar jag var gång käften ska börja röra på sig. Och det är svårt att inte undra hur många som sitter med huvudet i händerna i omklädningsrum Sverige runt och tänker exakt samma tankar som jag.

Tankar som att ingen bryr sig. Att ingen lyssnar. Att man alltid ska vara så jävla Blondinbella-stark. Men depressioner är inte för pussies och du är inte en sämre människa för att hjärtat och hjärnan opererar på två helt olika frekvenser.

Jag önskar, liksom många andra, att Ockhams rakkniv var applicerbar på mitt liv. Men när jag ser psykologen rita upp ett schema över min verklighetsflykt och hur jag kan motverka den, då inser jag snabbt att rakblad inte fungerar till vardagsfilosofi. Än mindre på dekadens.

Det går inte att raka bort en olycka från ett redan skalligt hölje.

Uppryckning krävs

Psykisk ohälsa skall aldrig jämföras eller inbördes graderas. Min obalans är oerhört mycket mildare än många andras. Den är även värre än den lyckligaste bland oss. Men det spelar ingen jävla roll. I vår artikelserie har det tydligt framkommit att svettmuren måste krossas.

Det är upp till var och en att själv välja om man ska berätta om sina känslor eller ej. Men vad som måste förändras, och vad som måste bli avsevärt mycket bättre, det är klimatet i vilket orden transporteras i.