Medierna om huliganism - snedvrider eller ej?

STOCKHOLM. I en granskande rapport av hur det Svenska Fotbollförbundet fungerar och dess förlorade sociala kapital, finns det ett längre kapitel om medierapporteringen kring huliganism och läktarproblem.

– Under hela allsvenskan förra året omhändertogs 29 personer för brott i anslutning till och utanför en arena. Tio gick till åtal. Om du kan få 1, 3 miljoner människor att umgås x antal timmar och det enda du har är ett antal fyllor och tio brott som går vidare till åklagare, då kan jag säga såhär, hej, då ska vi spela fotboll dygnet runt, säger bland annat Hammarbys tidigare evenemangsansvarige Göran Rickmer om förhållandet mellan läktarvåld och medier.

"Undrar vilken planet de lever på"

Om man räknar på de siffror Rickmer nämner bestod den samlade allsvenska publiken 2010 av 0,002 procent huliganer. Det är mot den bakgrunden som kritik riktas mot att det skrivs för mycket artiklar med "huliganvinkling". Men en av Sveriges mest kända allsvenska fotbollsreportrar, Robert Laul på Aftonbladet, är inte beredd att hålla med.

"Att sportmedierna skulle svartmåla svensk fotboll är en så fundamentalt felaktig bild att man undrar vilken planet människorna som påstår det lever på. De kan omöjligen ha mätt eller läst hur mycket och vad som faktiskt rapporteras om kring fotbollen. Andelen bråk- och huliganartiklar i förhållande till vanliga fotbollsartiklar måste på sin höjd handla om ett par promille utslaget över ett år.", skriver han i ett mail till Nyheter24 och fortsätter sen över telefon:

– Sen har jag varit rätt aktiv i att lyfta fram en positiv läktarkultur med allt vad det innebär. Det gäller att balansera upp debatten en aning, så att inte alla bara springer runt och kastar skit på varandra.

Kommersiella medier

Olika medier reagerar på nyheter på olika sätt. Vinklar tas av helt subjektiva individer med en egen förförståelse och en (ofta) omedveten agenda. Aspekter av journalistiken man inte kommer ifrån.

Samtidigt finns det ett kommersiellt perspektiv att beakta:

"Media kan uppfattas ha en väsentligt annorlunda funktion än klubbar och förbund. Man har inga krav på att agera långsiktigt och det kan vara rationellt att förstärka stereotypen av fotbollssupportrar för att dramatisera en skildring i syfte att väcka intresse och 'sälja' en nyhet.", skriver statsvetaren Filip Lundberg som stod för forskningen bakom rapporten.

Han menar vidare att ett samarbete mellan två parter endast fungerar om den ena parten hela tiden vet hur den andra kommer att reagera.

En sådan relation skulle dock hamna i motsättning med journalistikens syfte att, trots en inneboende subjektivitet, vara oberoende.

"Det ökande våldet"

En konsekvens av många hårdvinklade artiklar har gjort att politiker i stor utsträckning talar om "det eskalerande våldet". Samtidigt är samtliga parter överens om att det blivit bättre sedan 90-talet. Men, som också Robert Laul är inne på, har kritiken som florerat i medier mer riktat in sig mot klubbarnas val att inte hårdare fördömma det läktarvåld som ändå existerar:

"[...] den kritik som jag och många med mig haft mot klubbarna har snarare handlat om att klubbledare, tränare och spelare varit dåliga på att fördöma våldet, man har skyllt på någon annan, beskrivit det som en liten klick som förstört." skriver Laul till Nyheter24 och fortsätter:

"Sedan har det genom åren funnits en kritik mot att vissa klubbar, framför allt Stockholmsklubbar, släpper mörka krafter inpå husknuten och gör som de kräver i vissa frågor för att slippa bråk och stök, alltså ett slags terrorbalans."