Bronshjälten befarade att det var ryggskott.

En ilande, dunkande och ihållande smärta.

En dag i maj, för mer än fem månader sedan - fick han sin diagnos.

– Min äldsta son David hade läst om sjukdomen i skolan. Så när läkarna sa ordet för min cancer förstod han före mig, det var svårt att ta till sig, jag chockades. Nu mår jag jäkligt bra efter omständigheterna, säger Klas Ingesson, 41.

Nyheter24 berättar exklusivt om Klas Ingessons kamp mot blodcancern, den hemliga ryggoperationen, den tuffa cancerbehandlingen, familjens stöd och glädjebeskedet han fick från läkarna för exakt en vecka sedan.

Dessutom kritiserar han Svenska Fotbollsförbundet för hur man skött rekryteringen av ny förbundskapten.

"Klabbe" gav sig aldrig på fotbollsplanen - och nu går han sitt livs tuffaste match. Och han repar sig.

Parallellt med långa jaktpass i skogen utanför Ödeshög mottog han för några dagar sedan ett glädjebesked från läkarteamet som behandlat honom sedan i våras.

På Linköpings Universitetssjukhus presenterades resultaten från en lång tids cellgiftsbehandling vid en så kallad tremånaderskontroll.

– Du har ingen cancer i blodet just nu.

Men vi stannar där ett slag.

Jagar vildsvin för att samla tankarna

Samtalet inleds med något helt annat.

Om livet självt och det viktigaste, tillsammans med familjen - i Klas Ingessons liv.

Jakten.

Lugnet i tornet.

Att släppa iväg hunden mot bytet.

– Det är ju jakttider just nu och jag jagar älg och en hel del vildsvin. Nere i Ödeshög där jag är ifrån är det en jävla massa gris. I Kisa där jag bor är det inte lika många. Ett intressant djur, det är mycket innanför pannbenet på de där.

"Cellgifterna har tagit kol på cancern"

En given följdfråga är om han fällt någon älg ännu.

Med besvikelse i rösten konstaterar han:

– Nej, det har gått jäkligt tungt hittills. Hunden har skällt på älg och jag har haft sikte på dem men det har varit fel älg, du får ju inte skjuta alla. Det finns en jävla massa älg, säger Klas.

Till skillnad från friheten i skog och mark har Klas Ingesson tvingats genomgå en cellgiftsbehandling sedan beskedet i våras.

En del i behandlingen var att vara helt isolerad från omvärlden i två veckor.

– De två första veckorna efter att jag fått beskedet där i mitten av maj var det välidigt kämpigt. Det for massvis av tankar genom huvudet. Jag satt isolerad under 14 dagar i början av behandlingen, det var rätt skönt faktiskt, konstigt nog.

– Jag, fyra väggar, en säng och ett ljust rum. Då fick jag samla tankarna även fast det fanns mindre roliga stunder också, säger Ingesson

Och han fortsätter att - mycket frispråkigt - berätta om behandlingen:

– Jag har faktiskt mått jäkligt bra under alla behandlingar. Det är jag väldigt glad för. Kroppen har svarat bra på all medicin och det känns skönt. Cellgifterna har tagit kol på cancern och hållit allt i shack.

"Sjukdomen är kronisk"

Enkel fråga för de flesta. Men mer speciell för dig. Hur mår du just nu?

– Jag mår jäkligt bra just nu även fast jag har lite ont rent muskulärt. Men jag har absolut inte så ont i ryggen, som till exempel innan jag blev sjuk. Har du sådan här benmärgscancer får du ont i musklerna. Det är stelt, när du trycker på ett område på kroppen, ja då känns det som du trycker på ett blåmärke, det gör ont på det stället en stund.

Har du fått svar på om cancern är latent ännu? Misstänker att det är svårt att få svar på redan.

– Sjukdomen är ju kronisk. Och att den kommer tillbaka - det gör den säkert, men läkarna kan inte säga när? Just nu visar ju proverna att jag inte har cancer i blodet, säger Ingesson.

Berätta kort om det stamcellsbyte du avverkat?

– Jag har fått cellgiftsbehandling. De har tagit ut mina stamceller och för att sedan föra tillbaka dem efter cellgiftsbehandlingen. Senare kommer jag transplantera stamceller från en annan person.

– 19 oktober var ett viktigt datum för mig. Cancern finns inte i blodet just nu. Nu väntar jag på svar från ryggmärgsproverna. Doktorn sa att N-komp, som cancern kallas, har minskat kraftigt.

"Nervös över att inte kunna röra mig i framtiden"

Hur har du då mått rent mentalt under den här tiden?

– Jag har mått sämre mentalt ett par veckor här och där. Som när skådespelaren Patrick Swayze dog (i september) slog det mig att "fan att man har den där skiten i kroppen". Det var jobbigt. Men jag är oerhört glad över allt stöd jag fått från hela svenska folket. Personer som har samma sjukdom som jag har hört av sig. Det har kommit brev, mail och sms. Det hjälper till massor.

Med tydlighet berättar han om hur sjukdomen gör sig påmind.

Hur har krigar mot "skiten i kroppen" och han berättar vad som är hans största mardröm.

– Jag är egentligen inte jätteorolig för själva cancern. Den lever jag med och jag tänker inte allt för mycket på det. Det jag är riktigt nervös för är att jag ska få ont i ryggen och kroppen än mer i framtiden. Så jag inte kan röra mig ordentligt. Att ryggen ska bli sämre, ungefär som innan jag blev sjuk, säger han och fortsätter:

– Jag vill inte få gå med rullator när jag är 40 bast liksom, det är en mardröm. Innan jag sökte akutvård för mina ryggbesvär (som visade sig vara cancer) hade jag så ont att jag fick gå med rullator. Jag kunde inte ens gå på skithuset själv. Jag fick be om hjälp, ibland var det två personer som fick hjälpa till.

– Något sådant vill jag inte uppleva igen.

"Lever hellre i tio år utan smärta"

Vad säger läkarna? Kommer du få leva ett normallångt liv?

– Det är ju så här att den här sjukdomen främst drabbar äldre män, 75+ och uppåt. 15 procent av dem dör av det här. Jag har fördelen att jag dels är ung dels har jag hållit igång hela tiden och har bra fysik. Fast jag känner att min kropp rent muskulärt inte är var den än gång varit. Rent muskulärt är jag inte vad jag ska vara.

Men livslängden är inte det viktigaste.

Enligt honom själv.

– Jag skiter i vilket. Jag lever hellre tio år utan smärtan i ryggen och kroppen än en resterande, ja så många år det blir eller 25 år med smärta så jag knappt kan röra mig.

"Kotan var helt förstörd"

Klas Ingesson berättar även om den komplicerade ryggoperation som genomfördes i samband med att han fick beskedet i våras.

Ett ingrepp som inte varit allmänt känt ute hos det svenska folket.

Den så kallade L3-kotan, den tredje kotan nerifrån, var "helt förstörd"

– Jag hade så otroligt ont i ryggen. De röntgade ryggen och upptäckte senare att cancern hade gjort så att benet (som kotan består av) hade vittrat sönder.

– De gjorde så att de gjorde två hål i kotan som de sedan fyller igen. Då fick kotan fick sin naturliga form igen. Jag har absolut inte lika ont nu som när jag blev sjuk.

Har du ventilerat med dig själv och andra om att du kan dö av sjukdomen?

– Ja, inte allt för mycket men visst har man tänkt det. Jag har kopplat bort cancern ganska bra och det är jag glad för.

Vilket var det mest positiva besked du fick av läkarna nu den 19 oktober?

– Det som kändes mest positivt var att man fick mer koll på vad jag kan koncentrera mig på den närmaste tiden. Sjukdomen är ju kronisk men just nu behöver jag inte mer av cellgifterna, i alla fall inte lika ofta.

Kritiserar Lagrell och förbundet

Inte helt oväntat så halkar vi till slut in på fotboll.

Till vardags agerar han bollplank åt Elfsborg via kontakt med vännen och sportchefen Stefan Andreasson.

Och så här säger åsiktsmaskinen Ingesson om cirkusen kring Lars Lagerbäcks ersättare som svensk förbundskapten.

Han riktar skarp kritik mot Svenska Fotbollsförbundet och förbundsbasen Lars-Åke Lagrell.

– Jag förstår inte att förbundet och Lagrell inte använt sig av flera spelare från 1994-gänget tidigare år och varför är det inte aktuellt nu? Spelare med den erfarenheten bör användas till något stort. Titta på "Rolle" (Roland Nilsson), Jonas Thern. Ingen av oss har fått hjälpa till på den här nivån, märkligt tycker jag. Thern hade kunnat varit en bra kandidat.

– Det finns ett stort gäng fotbollskunniga herrar i den truppen men ingen har använts flitigt i vare sig landslag eller klubbar, säger han och fortsätter:

– På landslagsnivå är känslan mer viktigt än massa utbildningar. Du ska ha en känsla att kunna sätta dig in i situationer och kunna skapa en grupp och hela tiden göra den bättre.

Slutligen, om vi lämnar fotbollen för den här gången. Din fru, Veronica, dina söner Martin, 15 år och David, 10 - hur har de reagerat på att du lever med en livshotande sjukdom?

– Det var tufft i början. Frugan min har tagit det bra. Hon är stark. Min äldsta son hade läst om sjukdomen i skolan innan så han visste vad det var innan mig när läkarna sa ordet myelom den där dagen i maj. Läkaren sa att jag skulle få cellgifter, men jag undrade varför jag skulle få det mot ryggont? Då berättade de för mig att jag hade fått cancer. Det var svårt att ta till sig i början. Jag chockades.

Hur klarar ni av att leva med det faktum att du har cancer?

– Min familj har samma inställning som mig. Att kämpa, att prata om det och leva i nuet.

Skrivet av: