Daniel Glasman om härligt ytlig bekräftelse. 2012-06-28 13:56

Vet inte om ni som känner mig har tänkt på detta, men man skulle kunna säga att jag gillar det här med bekräftelse. Gillar att vara med på bild, gillar när folk gillar mig, gillar hela den lite ytliga grejen det här med fest och nattklubb och folk innebär. Gillar, lutar mig inte på det, är inte beroende av det, bygger varken självbild eller självkänsla på det, bara gillar det rakt upp och ned. I vissa avseenden är hela jag alltså som gjord för det här med att småchefa lite på Oheliga Kåken över sommaren, för det innebär ju att man rör sig i och kring fest, nattklubb och folk rätt mycket rätt ofta rätt regelbundet, och med tillägget att det finns dom som verkligen vill börja gilla en på det absolut mest ytliga av sätt, på ett jag-gillar-dig-för-att-jag-hänger-på-kåken-sätt.

För mig, här i "livet som klubbis - inside edition", alltså mitt interna lilla forum för reflektion och annat fånigt, är det här extremt intressant och spännande. Jag tror det är svinlätt för många att tappa fotfästet och liksom tro att många av dom man hänger med ute, som ringer, smsar, hör av sig, followar, likear, pokear, taggar, addar faktiskt är ens riktiga vänner och någonting att luta sig mot när det blåser. Jag har lärt känna många riktigt riktigt nära vänner på krogen, mitt mest seriösa förhållande började i källaren på gamla 2.35:1 och jag har i många fall som absolut mest roligt ute, i sällskap av en salig blandning av "riktiga" vänner", mer långsiktiga relationer och dessa ytliga för-stunden-vänner. Absolut inget ont om de sistnämnda, felet ligger i det här fallet hos en själv och hur man inte skaffar men väl tänker på vänskap och nya bekantskaper.

Någonstans är det aldrig tydligare än under ett tio minuter långt tidsspann på slutet av kvällen. 01:55 på Kåken är man fan populärast av alla, man känner alla, alla vill vara med en och dansa, skratta, bjuda på en drink eller en kram. Minuterna därefter är baren stängd, musiken tystnar, alla fina gäster ska hem eller stressar ut i natten för att hinna till Gubbrummet före värsta trängseln, som sig bör såklart! Men aldrig är en klubbis mobil så tyst som precis 02:05, efter ett par timmars kaoz och pepp, aldrig är det färre som hör av sig, som frågar vad som händer sen, som frågar hur läget är. De flesta kvällar jag har jobbat har jag så här dags promenerat en bit, hoppat på nattbussen när den hunnit i kapp och åkt vägen hem i tysthet, och fan vet om det inte är just den kontrasten som ger den finaste stunden efter en kväll som klubbis, att titta på soluppgången med tomt i ögonen och tyst i öronen.