Tête-à-têtes egen Daniel Glasman om konceptet att vara nykter på krogen. Och att ta det långt. Riktigt långt. Hela vägen till stängning. 2012-09-05 12:11

I dagens Metro är det en artikel om hur mycket det dricks i krogbranschen, och det är väl varken en överraskning eller nyhet för dom som rör sig i och kring den världen. Det kände jag själv i början av sommaren också, så alltsedan vi började jobba med Kåken i juni har jag inte rört alkohol överhuvudtaget. Enkelt och smidigt sätt att hålla koll på sig själv och hur mycket man dricker, kategoriskt noll och inget som enklare måttstock än "lagom", "rimligt" eller "lite mindre". Hur som, det får ju lite roliga följder när man som jag gör ändå älskar folk, älskar att festa, och något paradoxalt kanske, älskar folk som festar och dricker. Även nykter är jag enormt mycket av en sprithare som hetsar folk att dricka järn och bli fulla och ha kul, jag tycker liksom sprit och fest och hets är fruktansvärt jäkla roligt även när det inte är jag själv som dricker.

Det betyder att den gångna sommaren har jag tillbringat fler timmar än någonsin ute på krogen bland fulla människor, och det helt totalt straight-edge-Thomas-di-Leva-nykter. Har kört vita perioder tidigare – bland annat tre månader för snart två år sedan – då gick min gräns ganska naturligt vid omkring 02-tiden. När Riche stängde eller när Kåken blev rowdy var det dags att runda av kvällen och därmed missa dom fullaste stökigaste jobbigaste men på många sätt också roligaste timmarna ute. Nu har jag någonstans mellan två och fyra nätter i veckan jobbat på Kåken, och då hängt där till stängning vid just 02. Visst, det handlar mer om häng än om regelrätt jobb, men det har ändå inte varit att vara ute på samma sätt, så i det avseendet börjar liksom kvällen 02, det känns ju inte så himla kul att gå hem precis då varje kväll. Istället har jag…Gått vidare helt enkelt. Kört Gubbrummet nästan varje fredag och lördag. Ibland bara en snabbis, ibland nästan till stängning. Jag har stått på White Room när lamporna tändes där en gång för ett par helger sedan. Gubb så dags är en riktigt jävla kul och udda upplevelse kan jag säga. Det är när folk är som absolut mest fulla, raggiga, osammanhängande och jobbiga ibland. Ibland i sina egna små världar (ehm), ibland halvt däckade i soffan (ingen nämnd, ingen glömd), ibland bara kärleksfulla, glada och allmänt totalkul. 

Man känner rätt tidigt om det är en sån kväll eller en SÅN kväll, ge mig en kvart där och jag kommer antingen gå hem eller kunna säga på en gång att jag kommer hänga kvar…länge. Ge mig den förstnämnda kvällen, med kanske superelektronisk musik, lite färre av dom man känner och gillar bäst och bara inte toppstämning, då blir jag inte där länge. Ge mig samma kväll plus massa sprit, ja då kanske jag ändå kör hela kvällen bara för att det är så "man" gör liksom. Men ge mig den sistnämnda typen av kväll, när det är allsångsvänlig musik (Pelle & Pauline i lördags), alla är där, alla sjunger med i Håkan eller Deportees eller Arcade Fire, peppen, festen, stämningen är på topp, det är trångt och peppat och riktigt jävla kul på det där sättet som man minns länge – ja då föredrar jag fan att göra det nykter alltså. För då minns jag det på riktigt, och inte enbart som en av dom där kvällarna, utan vad jag gjorde, vem jag hängde med, vad som sas, vem som gjorde bort sig och vem som gick hem med vem.

Och det må vara lite sådär för er andra, men det är rätt kul att få vara DEN killen.