Zeke letade efter en fest i Vancouver och fann den hemma i Stockholm. 2012-10-17 14:37

För några år sedan fick jag och mina kollegor i uppdrag av ett tyskt investmentbolag att utvärdera Vancouvers nattliv. Tyskarna ville se om det gick att skapa en integrerad affär där nattklubbar byggde nattklubbschefernas trovärdighet som via bloggar återgäldade tjänsten och att allt detta skulle skapa en dynamo av skamlös och ytterst effektiv självhävdelse. Nattklubbsimperium som möter mediahus som möter religion. Typ.

Så jag kopierade Stureplansgruppens affärsmodell, bytte bara ut lite loggor och bloggnamn.

Men, för mig blev resorna till Vancouver lärorika. Jag är en europeiskt skolad festare, uppvuxen med 90-talets Stockholm som var ett hedonistiskt mayhem det är svårt att föreställa sig idag. Efter det, Madrid när det var som knäppast och jag lyckades jobba bakom en bar redan som sextonåring. Och de senaste åren runt om i hela Europa, med Berlin som hembas för dekadensen. Men även Kiev, Antwerpen, Budapest och andra anonyma städer levererar på studsfaktorn.

Det som binder samman festandet i de flesta europeiska städerna är porren i luften, löftet om kravlös sex och att det alltid finns ett element av kravlös och fri destruktivitet. Jag-skiter-i-attityden är lika tydlig på Sturecompagniet vid Stureplan som den är på Strömpis i Örebro. Skillnaderna är kosmetiska.

Men i Vancouver är det helt annorlunda. Man är mycket för friluftsliv, stadens stjärnor är hockeyspelare, man åker skidor och håller sig i sociala klickar, mestadels hemma hos någon. Nattklubbarna var… Jävligt usla, i ärlighetens namn. Att hänga i VIP-rummet på tuffa ställets ettårsdag med stadens partyelit kan jämföras med… En löningslördag på Gran Garbo i Sundbyberg. Om Gran Garbo hade flyttats till en finlandsfärja. Fast med bara kristna gäster. Ju mer jag sökte desto mindre fann jag. Paniskt försökte jag få ihop efterfester, borddans, järnrace och härj. Men Vancouver förblev alltjämt lugnt, en saktmodig stad där man äter gott och har trevligt i goda vänners lag.

Jag gav upp Vancouver, Vancouver gav upp mig och tyskarna gav upp partyplanerna och fortsatte fokusera på att bygga kontorskomplex och mässhallar eller vad nu tyska investmentbolag pysslar med.

För ett tag sedan var jag i Kapstaden och fick samma vibbar. Små sociala klickar som umgås hemma eller på bra restauranger. Trevligt men helt utan den extra idiotnerven som gör att man står utanför Sturegrillen kvart över fem en torsdag och försöker skaka fram en efterfest.

Och jag älskar oss Stockholmare för det. Oavsett vad politiker och myndigheter än får för sig för dumheter så kommer vi alltid att hitta vägar runt och säkerställa att Stockholm faktiskt är en av världens roligaste partystäder.

Allt annat är desinformation. Stockholm ÄR roligare än du tror.