Zeke körde en blöt natt i Barcelona förra veckan. Idag recenserar han det sista stället han stängde, Opium. 2012-10-22 14:27

I onsdags körde jag och Richard Teroni en tjugofyratimmarsresa till Barcelona. Upp 03:00, flyga 06:00, direkt till Sagrada Familia och ta en obligatorisk turistbild från en uteservering. Vi bodde på det femstjärniga boutiquehotellet Hotel DO: Plaça Reial och jag önskar att vi hade haft koll nog att bli kvar i de överdimensionerade och omsorgsfullt designade rummen.

Men nej. Vi skulle prompt ut. Göra Barcelona du vet.

Och det började bra. Vi mötte upp våra vänner Andreas Gillberg, Andreas Fyrlund och Kent Andrew Jacobsen för en sjukt bra middag på Torre D'Alta Mar och följde upp med några drinkar på Carpe Diem som trots det lökiga namnet var rätt bra. Förutom tejejerna i typ geishakläder som gick runt och masserade gästerna. Det kändes ofräscht.

Carpe Diem stängde ett och vi hade grejat gästlista på Opium. Jag inbillade mig att namnet anspelade på en gammal opiumhåla, med sköna soffgrupper och dunkelt asiatisk inredning.

Men nej. Det såg ut som så jag föreställer mig att klubbar i Göteborg ser ut som. Man har slängt pengar på inredningen men inte på god smak. Och då ska vi ha i åtanke att några av världens mest namnkunniga arkitekter och designers är Katalaner. Bofill kanske hade tagit ledig den dagen Opium skrev sin brief. Eller så var han upptagen med att göra viktiga saker, vem vet.

Vi lät oss dock inte avskräckas. Stället var ändå rätt fullt och stängde fem på en onsdag. Plus att kackig inredning kan räddas av begåvade nattklubbschefer. Se supersuccén Vardagsrummet som ett sedelärande exempel.

Namnet var så där. Inredningen värre. Personalen var proffsig och det hade dragit upp snittbetyget om de inte var för gästerna.

Tänk dig den mest desperata samlingen ölbrölande och testosteronstinna brittiska män som, uppviglade av tusen pints flytande mod, raggade klumpigt, ohämmat och kladdigt på den andra halvan av publiken. Som så klart bestod mest av tonårstjejer från Sverige. I tajta klänningar och höga klackar. Omringade av tjejgänget och snubbligt uppviglade av tusen söta drinkars flytande mod försökte de ha kul. Och reta upp de där brölande männen genom att låtsashångla med varandra på dansgolvet.

Stället var ett enda stort kvartifemragg och luktade så som jag föreställer mig att Kondylom luktar.

Eller så inbillade jag mig bara.

När Opium sedan stängde och tonårstjejerna sprang mot stranden för att bada nakna medan smarta spanska män som hade hållit sig nyktra framgångsrikt tog vid där britterna hade misslyckats; ja, det tog vi som vår cue. Vi åkte hem till hotellet och sov de där två timmarna innan det var dags för flygplatsen.

Jag vill tro att raggandet i Stockholm håller en viss nivå, att vi gör det med mer värdighet än de snubblande turisterna på Opium Barcelona.

Eller så tror man alltid det när man befinner sig mitt i det.

Om jag hade recenserat hotellet eller middagen så hade betygen sett annorlunda ut. Men nu är det Opium jag recenserar. En deprimerande liten historia som får 1t av 5t.

Nästa gång roddar jag efterfest i sviten istället. Eller sover ut ordentligt.