Facklig jätte i motvind samlas till kongress
Storhetstiden ligger bakom dem – andelen fackanslutna arbetare är på historiskt låga nivåer. I helgen samlas LO för kongress. Verkligen en utmaning, säger nationalekonomen Lars Calmfors.
Kongressen inleds på fredagen under krisartade for+mer.
Dagen före har nämligen valberedningens förslag till ny ordförande efter avgående Susanna Gideonsson hoppat av. Kandidaten Pim van Dorpel, i dag vice ordförande för Hotell- och restaurangfacket, anger "privata skäl" som orsak.
Helgens samling sker dessutom i facklig motvind.
De 14 LO-förbunden samlar tillsammans cirka 1,4 miljoner medlemmar. Men både antalet medlemmar och den så kallade organisationsgraden – andelen anställda som är med i facket – har sjunkit rejält under de senaste årtiondena.
Lars Calmfors, professor emeritus i nationalekonomi vid Stockholms universitet och forskare vid Institutet för näringslivsforskning, ser det som att LO tappat i relevans.
— Det innebär mindre inflytande. Ett kvitto på det är las-överenskommelsen (från 2020) som ursprungligen ingicks mellan tjänstemannafacken och arbetsgivarna. LO var inte med, vilket hade varit otänkbart för 25–30 år sedan. Det är ett väldigt tydligt tecken på maktförskjutningen inom fackföreningsrörelsen, säger han.
Historiskt lågt
2010 var antalet medlemmar drygt 1,5 miljoner och anslutningsgraden bland arbetare 71 procent. I fjol var samma siffra 59 procent, enligt LO:s sammanställning, vilket är rekordlågt.
Organisationsgraden bland tjänstemän var jämförelsevis 73 procent 2023, samma som 2010.
Bakom finns strukturella förändringar, där industri och offentlig sektor krympt medan privat tjänstesektor växt. I Sverige är en förklaring också en större andel utrikesfödda, en grupp med lägre anslutningsgrad, förklarar Lars Calmfors.
— Men de här faktorerna kan bara förklara en mindre del av nedgången. Vi har en allmän tendens till individualisering i samhället. Mer individualistiska värderingar har trängt undan mer kollektivistiska.
"Ett stort problem"
Att det slagit mer på arbetarsidan än tjänstemannasidan kan bland annat ha med fackens inkomstförsäkringar, som är mer gynnsamma för den med högre lön, att göra.
— Tjänstemannafacken har varit bättre på att marknadsföra sig. De upplevs av många som mer relevanta och moderna. LO-facken har ett stort problem med att framställa sig som intressanta, säger Lars Calmfors.
Även LO-förbundens tydliga politiska koppling kan vara en faktor.
— När röstandelen för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet går ned kan det också påverka.
