Kommer det inte alltid saker i mellan?

Cissi Wallin:

cissi2

Cissi Wallin går i ”tvåbarnstankar”.
Eller… egentligen inte alls men hon har börjar reflektera över det där med att skaffa ett syskon till sonen.
Cissi har aldrig hymlat med att bebistiden inte varit rosaskimrande moln och magiska stunder – hon har skrivit om att drömmen om att vara mammaledig aldrig närts i henne och om foglossning från helvetet.
En rätt najs kontrast till de mammabloggare som är så där puttinuttigt sockersöta att kroppens insulinnivåer slår i taket och som aldrig verkar möta minsta motgång i det nyfunna föräldraskapet om du frågar mig…

Hon vill ha sin lilla ”klan” där syskonen kan följas åt genom livet (eller så blir de som jag och min syster som slogs som två vildkatter under hela uppväxten och knappt kom överens ens på självaste julafton) men ändå tvivlar hon.

cissi
Saxat från Cissis blogg.

Är det inte alltid så? 
Att saker och ting alltid kommer dyka upp och sätta små mentala käppar i hjulet för ens noga konstruerade planer?
Jag började tvivla på en så trivial sak som vår resa till LA när vi skulle boka den för någon vecka sedan.
Ska vi verkligen åka? Ditt och datt har ju hänt… Jag ska köra eget och bla bla bla…
Kommer det verkligen någonsin klaffa och bara kännas så där 100% rätt att göra någonting alls egentligen? Kanske när stjärnorna ställer sig i raka rader (kan man översätta ”when the stars align” på det sättet?), solen står i zenit och det är fred på jorden?

Ni som har skaffat barn?
Hur var det för er?
Var allting tvunget att klaffa, ni själva vara självuppfyllda till max både på det personliga och professionella planet för att känna att nu, NU är det dags?
Eller var det mest – äh, vi kör!?

Jag har liksom debatterat med mig själv om en hundvalp i typ 5 år och tänkt att ”den dagen jag styr min egen arbetstid så…” och nu när jag kommer göra det så dyker en helt ny tanke upp. ”Men tänk om jag vill göra ditt eller datt…det går ju inte med en hundvalp etc”…Vad fan handlar det om? Man vill ju liksom inte gå runt hela livet och inte göra någonting i slutänden för att det där ”tecknet” eller den rätta stunden aldrig kom.
Eller kommer den?

Ska man bara våga kasta sig ut?
Stirra ner i pistolens mynning?
Kissa i motvind?

65 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Vi bara körde. Vi ville ha barn, det kändes rätt med varandra, resten kändes ”det löser sig”
    Det viktiga för oss var familjen inte karriären! Att vi skaffade barn är det absolut bästa som hänt mig! Jag skulle aldrig någonsin vilja ”gör om gör rätt”. Att ha tagit mig dit jag vill i karriären, vet fortfarande inte vad jah exakt vill göra.. behövde inte ha ”den” bostaden innan, utan det löser sig! Nu är vårt hus snart färdigbyggt, vi har två underbara tjejer och jag vet fortfarande inte vad jag vill, mer än att spendera den mesta av tiden med familjen. Ska inte ljuga, egentiden är GUDOMLIG och så viktig för mig! Men inte jobbet.
    Det viktiga för oss var just att vi träffat rätt person att bilda familj med☺ och så blev det!
    Blev tillsammans för 3 år sen och nu har vi två underbara tjejer, är gifta och det har bara känts rätt från dag ett!

      Vilken solskenshistoria <3 Så kul att se att det gått så bra för er! Vi kör på samma stil, vi kör så ser vi vart vi landar! Men här har den första inte kommit ut ännu… Så vi har den överraskningen kvar! Blev bara glad över att läsa din kommentar! 🙂

      Exakt så för oss med <3

    Har ett barn på 10 år. Jobbig graviditet och tyckte inte om att vara föräldraledig. Kan ta en kula för min dotter men vill absolut inte ha fler. Är en person som behöver mkt egentid pga introvert och vill hellre se fram mot total frihet i 38-årsåldern (när min dotter är vuxen) snarare än blöjbyten och att sova 3 timmar per natt. Jag tror man vet om man vill ha barn/hund eller inte. Hittar man hela tiden ursäkter är det inte rätt tillfälle.

    För mig & min sambo var det viktigaste: stabil ekonomi och stabilt, stort boende.

    Köpte villa 2013, fick vår dotter 2015 och är nu gravid igen!

    Jag är 25, min sambo 29.
    Är det rätt så vet man. Har aldrig varit lyckligare!!

    planerade massa men var absolut inte som jag ”tänkt mig” , bor i lägenhet i fel del av landet med ett jobb som tar alldeles för mycket tid. Men blev ändå perfekt med barn. Förjävlig graviditet , livrädd för en till förlissning och gillar inte att va föräldraledig men skulle ändå skaffa en till utan att blinka.

    ”Två barnstankar”, ”fog lossning”… är det några slags pikar jag inte förstår eller har Queen CamCam tappat det helt?! ?

      Det kom något i mellan.

      VISST! Word markerade foglossning och ville sära på dem och jag orkade inte bråka med gemet. =)

    Kom på sent i livet att jag ville ha barn. Så när jag insett det så var det bara att köra. Turligt nog hade vi bra boende och jobb och lyckligt gifta.

    Kan ibland fundera på hur mitt liv hade blivit om jag redan som yngre visste att jag ville ha barn en dag, hade jag gjort annorlunda val genom livet tro?

    Haha visste det… följer inte henne men tänkte när hon senast gnällde ”snart blir det säkert en till iaf”.

    Intressant ändå med alla som klagar så och ändå envisas med att ha flera i tät följd.
    Förstår det men samtiidgt inte.

    Viktigast är dock hur barnen mår/påverkas av föräldrarnas (kanske negativa) känslor.

      Tänk så olika man kan uppfatta saker och ting. Jag tycker nämligen inte alls att hon gnäller utan snarare sätter ord på tankar och känslor som jag tror att en hel del andra kan känna. Livet och dess beslut är inte självklara för alla.

      Vi har tre barn, första blev till av en slump och sedan rullade det bara på. Om det har varit ett rosenskimmer? Nej, inte direkt – men det kan nog snarare bero på att jag aldrig har varit den sortens person som har drömt om att bilda familj med allt vad det innebär. Om jag skulle välja bort det? Inte en chans.

      /Linda

    Nej vi körde! Bodde i en liten tvåa, jag pluggade och han var nyexad. Var 21 år gammal. Hade inställningen att allt praktiskt ordnar sig. Och det gjorde det. Varenda gång vi skaffat (har tre barn) har det säkert gått att ändra på något praktiskt för att maxa att allt är optimalt men längtan efter barnet har alltid varit större. Så glad över det! Älskar mina barn så jävla mycket och skulle aldrig vilja ha det på annat sätt. Eller kanske väntat längre mellan första och andra för tvåbarnschocken var rätt grov här 😉

      Hur tätt fick du dem?

        Så tätt som det går typ. 14 månader emellan.

          Haha nej. 1 år och 4 månader ska det stå. För snabb

            10 månader är så tätt som det går ? /12 månader mellan

            Dock upplevde jag aldrig tvåbarnschock, trebarnschocken (3 år och 9 månader samt 2 år och 9 månader mellan) däremot! JESUS!

            Sant såklart, haha. Minns jag tillbaka så känns det som ingen tid alls emellan dem, jösses alltså.

            Till M: hehe nä. Vet en som har 8 månader mellan sina ? Känner att jag ligger i lä med 14,5 mellan min första och nästa (som kommer i april)

            Alexa: Man kan ju ha än tätare om man inte går fulltid gravid såklart… Det var inte scenario jag inkluderade dock.

    Vi ville inte riktigt ha barn. Nån gång i framtiden kanske men vi var otroligt osugna. Vi hade varit ihop i 10 år och hade bra ekonomi och ett härligt liv och tyckte småbarns-livet verkade som ett helvete för att vara helt ärlig. Men så blev jag gravid helt oplanerat (det finns som bekant inga säkra perioder) och det är verkligen det bästa som hänt oss. Är så otroligt glad att det blev som det blev och att jag inte missade det underbara i att ha barn för att jag blev avskräckt av hur andra verkade ha det.

      Jenny, är det du? 😉

      Nog finns det säkra perioder, gäller bara att vara säker på när.

    Vi har båda utbildning och fast jobb, bor i en trea som jag dock skulle vilja byta mot en billigare. Vi bestämde oss för att börja försöka eftersom det kändes som att det var dags helt enkelt, vänner skaffade barn och jag började också känna att det nog är nästa steg i livet.

    Jag trodde att det skulle ta tid för oss att få barn, jag var rätt negativt inställd och undrade om jag ens kunde få barn. Trodde nog att vi skulle behöva försöka minst ett halvår men säkert upp till ett år. Men det tog tre månader efter att vi började försöka tills det tog sig, och jag tror jag hann med ett tidigt missfall också.

    Så saker gick fortare än jag trodde! 🙂 men det är väldigt förväntansfullt och kul. Är gravid just nu, andra trimestern börjar snart.

    Barn har aldrig varit min stora dröm och målet med livet, som det ju kan vara för många. Jag ser inte fram emot att vara borta från jobbet, jag gillar att utvecklas och att få vara en viktig del av mitt jobb. Men när jag väl får mig barn i mina armar kommer jag nog att kunna ändra mig i den frågan… 😉

    Vår dotter är 6 månader, och helt ärligt så är det ett helvete! Först gravid, tjock (nej, inget fel att vara tjock, men när man går upp 20kg på några veckor och bokstavligen spricker här och där i kroppen, är det inte så jävla roligt) och sen kommer det ut en unge som är hur tråkig som helst. Skriker, äter, bajsar, sover, skriker. Nästa person som säger att man ska ”njuuuuuta av första bebistiden” och ”du kommer saaaakna det sen!” Kommer jag klappa till med en stol. NEJ det var inte roligt! Ingen sömn och man luktade spya konstant. Nu börjar det bli roligt, hon har ju lite personlighet, börjar gå, skratta, äta riktig mat (vilket iofs även betyder riktigt bajs, men det spelar mindre roll) men då har mitt gamla hunnit ikapp mig iom att jag går hemma och är mammaledig, och alla andra jobbar, så mitt enda sällskap skiter på mig, så jag har gått ner i en depression istället. Fy! Jag säger till alla jag träffar nu ”skaffa inte barn om ni inte är verkligen 10000000000000000000% säkra!” Det enda jag skulle kunna tänka mig att göra igen är att föda ut ungen, det var coolt!
    Rant over.

      Missförstå mig rätt, jag älskar min dotter mer än allt annat i världen och skulle göra allt för henne, men livet som nybliven småbarnsförälder är inte så där rosaskimrande och underbart som det framställs i bloggar, ibland suger det verkligen. I alla fall för mig, finns säkert vissa som har det helt maaaagiskt!

        Känner inte igen mig alls (har en 14 månader gammal dotter), du verkar ha det supertufft! Får du någon avlastning?

        Ni som inte har barn än, det blir inte så för alla!
        För mig/oss har det varit helt fantastiskt och enkelt (och roligt) vi får sova varje natt, min kropp är lika fin och tight som innan (tog inte ens en månad att komma i form efter förlossning) och jag har aldrig varit så fixad och piffad som under mammaledigheten ?

          Jag förstår vad du menar, men att kroppen kan bli lika ”fin och tight” som innan för att man inte ska vara rädd för att skaffa barn, är väldigt klumpigt uttryck. Ingen blir ful efter en graviditet även om man förändras. Vissa blir helt annorlunda medan andra ser precis likadana ut, det ena är inte bättre än det andra.

          Så otroligt skönt för dig, och vad olika det kan vara! Jag hoppas verkligen att ni får det likadant med eventuella framtida barn också! ?
          Ja då, min sambo, dotterns pappa, är kanon, så himla stöttande och gör verkligen allt för att det ska bli bra. Men hm jobbar 1.5h enkel väg hemifrån, så han är borta drygt 12h varje dag. Låter kanske inte så mycket, men deprimerad och ingen att prata med, det blir tufft. Har nyligen fått tummen ur och kommit i kontakt med en kurator via min vct, så hoppas på att det blir bättre snart!

          Och till er som funderar på barn, men blev totalt avskräckta av min kommentar – många har det säkert på riktigt helt magiskt, detta var bara en ratt jag behövde få ur mig, haha. Och jag tror det är viktigt att man vet att det KAN bli så också, och inte bara tror att det är mys och gulligull.

          Vad gäller kroppen, så gick min tillbaka och såg likadan ut på bara tre veckor. Tre veckor jag spenderade i soffan, käkandes hamburgare 😛 Är så klart glad över att ha sluppit kämpa för att få min kropp tillbaka, det hade jag aldrig pallat, men jag tycker ändå det är mindre viktigt i sammanhanget. Som ui säger, ingen kropp efter graviditet (eller ingen kropp alls, for that matter) är ful, eller nåt fel på, vi har klarat nåt helt fantastiskt people! ?

            Jag tyckte också första månaderna var riktigt jobbiga, mest pga att jag var instängd. Sen bestämde jag mig för att varje dag bära vagn med bebis för tre våningar och inte vänta på min man för att kunna komma ut och det blev genast en enorm skillnad. Kan säga att det blev en del choklad från diverse matbutiker i närheten 😉

            Har du gått till någon öppen förskola i närheten? Även om man är där med sitt barn precis som innan så kommer man ifrån hemmets väggar, kan dricka en liten kaffe och eventuellt prata lite med någon annan vuxen. I början ville jag inte gå ensam, är egentligen väldigt social men tycker inte om att komma till ett nytt ställe där jag inte känner någon, men när min man var bortrest i tre veckor så kände jag att jag inte kan vänta på den enda mamman jag känner har möjlighet att följa med. Nu är dottern 15 månader och lillasyster är beräknad om 2,5 veckor och jag tror just öppna förskolan kommer bli stället vi besöker när den värsta RS-perioden är över. Men då med två barn och dubbelvagn från tredje våningen 😉

        Sannie, jag kan delvis känna igen mig i det du skriver och jag tycker själv att det är väldigt upplyftande att läsa. Missförstå mig inte, jag gottar inte ner mig i din besvärliga tillvaro, däremot är det befriande att inte hela tiden matas med det MAGISKA…
        /Linda

    Eftersom min mamma jämt klagade på att hon skaffat barn för tidigt, jag förstört hennes mage, att hon nästan dog vid förlossningen och att det är svårt att vara mamma så har jag dragit mig för att skaffa barn. Så jag levde livet lite efter vad jag ville göra det året, jobbade mycket och flyttade runt och träffade min man som levde för dagen precis som jag. Vid 29 så fick jag barnlängtan på riktigt och det kändes bara rätt så vi körde på. Graviditeten var sjukt lätt, förlossningen gjorde sjukt ont men jag klarade mig utan en skråma och hade inte ens ont efteråt. Jag fick en lätt depression men älskade ändå mitt barn (vet inte om det klassas som förlossningsdepression då) och sömnbristen lamslog både mig och min man. Det var tufft men samtidigt fanns det ljusglimtar, efter 3 månader har det bara blivit bättre för varje dag. Vi har rutiner för första gången i våra liv, mer lugna och har börjat spåna inför framtiden och väntar nu en 2:a. Jag är glad att jag väntade för jag hade inte varit en bra mamma vid 20 men idag vid 32 är jag helt ok med att inte vara nummer ett i mitt egna liv, jag har redan gjort allt och jag känner att jag har så mycket att lära mina barn. Men inte en endaste gång ska mina barn behöva höra mig klaga på föräldraskapet. Jag känner att för att skaffa barn ska man ha gjort upp med sin barndom och sitt förflutna, min mamma förde över sin sketna barndom på mig när hon hade alla förutsättningar att göra den bra. Så kör på om du är mentalt redo, resten kommer sen om man lägger manken till.

    Vi blev först gravida av misstag och slutade med X. Då kände vi att vi tar som det kommer. Vi blev gravida ett halv år efter. Chill gravidtet men en mardröms förlossning. Min son föddes sjuk, så första tiden inbar sjukhusbesök, inlagda, operation, undersökningar m.m. Men nu mår sonen bra och är 2år. Jag är jätte sugen på ett syskon. Men det är inte sambon. Just för att jag pluggar, han är sjukskriven och kanske också ska plugga. Han vill att detta ska ordna sig först men det kan ta år. Jag blir så himla stressad av tanken.. Någon som känner igen sig? Jag är ju bara 25år men jag vill inte det ska vara för stor ålders skillnad mellan syskonen. Jag vill inte tvinga min sambon jag känner mig stressad ? någon som känner igen sig?

      Det är 23 år mellan min äldsta och yngsta.

      23, 10, 2 & 0 såg det ut då.

      Värsta var 2 småsamtidigtchocken,trots att jag ansåg mig cool invand mamma. Att ha små barn 3 ggr i lugn och ro, Det var räkmacka det! 🙂

      Härliga stories att höra. Finns inga rätt eller fel.

      You go girls!

      Moa

        Såå nyfiken-hur gammal var du när du fick ditt första? SÅ ballt med fyra ungar! DET är en familj! Hurra och heja dig som fött allihop! Grattis! 🙂 (avis slätstruken tvåbarnsmojja)

          16 år var jag när jag fick min första.

          Det är min familj, fyra fina ungar. Men vete 17 om det blivit en fjärde om jag fattat 2 barns-chocken innan. Tror jag var chockad i 2 år efteråt.

          Du kanske är mitt i det nu?

          Om du är mitt i det… Det över, men det blir aldrig folk av dig igen.. Hehe,, 😉

          Jag tycker det är kul att läsa om allas tankar och resor. Det mesta blir ju bra till slut, bara man följer sitt hjärta och tror på sin egna modell av hur man vill ha sin familj.

          Jag är lillasyster och har ett syskon som är exakt 1 år och 14 timmar äldre än mig. Min mamma fick 3 barn på 3.5 år. Vill inte ens tänka på trebarnschocken. Men hon skilde sig. Det blev också bra till slut.

          God natt! 🙂

          Moa

    Kolla mys blogg.. reklam igen utan att märka ut det. Smygreklam är vidrigast ( juicen )

    Graviditeten var omysig. Första tiden var omysig. Resten har inte heller varit mysigt. Jag hoppas att det blir mysigt när hen flyttar hemifrån.

    Hade gärna fått bli avskräckt…

      Stackars barn vara så oälskad 🙁

      Jag hoppas ditt liv kommer suga ännu mer när barnet flyttar! Det är du inte annat än värd.

        eh va, bara för att barn inte var något för henne så hoppas du resten av hennes liv suger? Och förövrigt har hon inte sagt något om att hon aktivt fått barnet känna sig oälskat, barnet kanske har haft det bättre än vad nåt av era barn/eventuella framtida barn haft! Så sluta vara trångsynta.

          Ja det gör jag!

          Tvivlar starkt på att nån som känner sådär kan lura barnet att känna sig älskat på riktig.

          (Har två barn själv)

        Fast nu får ni skärpa er, vad är detta för skambeläggande? Hon älskar förmodligen barnet ändå men ångrar aktivt valet att bli mamma. Varför förutsätter samhället att alla kvinnor vill ha barn? Och när man till slut skaffar unge för att ”det är ju konstigt att låta bli” så blir man skammad för att man ångrar det?

          Det är FAN inte okej att inte ta ansvar för sina känslor o ordna upp det om man inte vill ha barnet hemma. Man skaffar inte barn för o längta efter att de flyttar. Då löser man det!
          Alla behöver absolut inte vilja bli mamma men har man valt o föda barn får man ta sitt ansvar, adoptera bort då! Barnet förtjänar att känns sig trygg o ha en mamma. Inte en som fött barnet o längtar efter att barnet flyttar. Wow.

          Kan tala för mig själv då jag är uppväxt med en mamma som aktivt ångrade mig och även ifall hon aldrig sa det rätt ut så visste jag, fick aldrig en kram, ingen brydde sig om min skolgång, hon visste inte vad mina vänner hette, vad mina intressen var, vad jag var rädd för och vad jag drömde om. Hon tog hand om mig men var aldrig en mamma och inte ens idag fattar hon hur hon har påverkat mig utan är fortfarande i sin egobubbla. Skaffar man barn så tar man sitt ansvar, går i terapi eller ser till att barnet får andra vuxna kring sig som bryr sig. Min mamma är det mest egoistiska människa jag vet och jag kommer aldrig att förlåta henne.

            Om jag fått välja hade jag aldrig skaffat barn. Hade kunnat göra tusen saker utan barnen som dom hindrar mig nu. Ettan var planerad. Dom andra två olyckor trots p-piller men deras pappa vill ha dom och jag gillar idén om att dom har varandra.

            Jag kramar mina barn, vi samsover och vi pussas och jag talar om för dom varenda dag hur glad jag är att dom finns och att dom är älskade. Dom har aldrig satt sin fot på en förskola pga prioriterar deras rätt till sina föräldrar i första hand osv osv. Vi bakar, hänger på museum, räknar postlådor och leker i skogen istället.

            Men helvete vad skönt det ska bli när jag får rå om bara mig själv igen.

            Det är inte ett dugg synd om mina barn. Det behöver inte alls vara synd i ts barn! Lägg ner sån där skit baserat på några korta få meningar i ett kommentarsfält. Jesus.

      Jag vet inte om du kanske bara driver, men om inte så: det finns hjälp att få! Du ska inte behöva känna såhär inför ditt barn och ditt barn ska inte behöva ha en mamma som känner såhär. Om du inte trollar så ring vc imorgon! Det är jättevanligt med förlossnings/graviditetsdepressioner och ibland behöver man hjälp för att det ska gå över. Både samtal och mediciner hjälper de flesta. Och är det inte en förlossningsdepression så är det uppenbarligen någonting annat som inte riktigt stämmer. Fattar om det känns skitjobbigt att söka hjälp, men gör det bara! Ett sånt här uttalande om ditt barn tyder på att någonting har hänt dig som du behöver hjälp med. Ta emot den hjälpen, både för din skull, men framförallt för att kunna vara ditt barns mamma fullt ut <3

    För mig känns barn som en börda. Det hade inte passat alls i mitt liv, då det jag värderar allra mest är min frihet och mitt förhållande. Och statistiskt sett kommer förhållandet krascha och friheten är det ju bara att glömma, om man skaffar barn.

    Någon i min ålder borde väl sucka avundsjukt när jag ser en barnvagn. Men jag känner bara ”tack gode gud att det inte är jag som måste dra runt på den där lilla kravmaskinen med snor i hela ansiktet”. Den enda biologiska klockan jag känt var när jag såg en hög med hundvalpar.

    Det lär väl vara nåt fel på mig. Nån annan barnfri lycklig jävel som känner igen sig? 🙂

      Den lilla kravmaskinen klappar även min kind när hon ska sova och säger mamma, tar min hand när hon är rädd och ser på mig som den bästa människan i hela världen. Det är den renaste kärleken jag upplevt i mitt liv och den delar jag med min andra kärlek. Man kan välja bort barn utan att negga föräldrar och man kan välja barn utan att negga barnlösa.

        Menade absolut inte att negga föräldrar. Endast i så fall att negga MIG SJÄLV som förälder. Det är väl jättebra att jag har så mycket självinsikt att jag fattar att jag inte borde bli förälder, när jag enbart ser alla uppoffringar jag behöver göra?

        Däremot tycker jag att jag själv får ta emot väldigt många nedvärderande kommentarer i vardagen.

          Ja, såklart att självinsikt jättebra att ha, ville bara visa att det finns en fin sida till det jobbiga med att vara förälder, precis som det finns till att välja bort barn. Väldigt tråkigt att du får höra nedvärderande kommentaren och dom kommer med dom måste själva vara missnöjda med sina val.

      Absolut inget fel på sig. Alla vill inte ha barn, och så är det bara! Njut av sitt barnfria liv, om det är precis så du vill ha det! 😀

        Dig* och ditt*. Vet inte om jag slant, eller om min telefon jävlas med mig ?

      Känner precis likadant, den här kommentaren hade kunnat vara skriven av mig! Jag har aldrig velat ha barn men trodde helt ärligt att det skulle gå över och att barnlängtan skulle komma med åren. Nu är jag 32, har varit tillsammans med min dude i en evighet och är mer övertygad än någonsin att barn inte är för mig och mitt liv. Älskar dock barn, min bror har tre som jag värdesätter och älskar mer än livet självt och jag blir självklart jätteglad när mina vänner skaffar barn. Folk tror ofta att vi frivilligt barnfria inte skaffar barn för att vi inte tycker om dem och så behöver det ju inte alltid vara. 🙂

    Jag och min sambo hade bara varit ihop i 6 månader när jag plussade, jag var 23 och han 29. Vi bestämde oss direkt för att behålla trots att omgivningen dömde mig dagligen för det. Fick ständigt höra att jag lurade in honom i detta trots att det var ett högst gemensamt beslut. Vi köpte en trea i förorten där vi båda växt upp utan att någonsin träffats. Graviditeten var hemsk och förlossningen likaså, men vår lilla parvel har gett mitt liv en ny mening. Jag och min sambo är otroligt lyckliga tillsammans och planerar snart att försöka få till ett syskon. Att gå från ett liv där vi festade tillsammans i 6 månader i sträck till ett liv som innebär att somna innan nio och längta till mellolördagar är det bästa som hänt mig. Jag visste inte ens att man kunde må så bra som jag gör (alltid lidit av psykisk ohälsa) och varje dag är perfekt på sitt eget sätt. Jag gör inga fruktfat och har inte en helvit och städad lägenhet med marmordetaljer. Jag och min lilla avkomma hänger tillsammans på långtråkiga föräldradagar bredvid högar av disk och en ständigt framplockad tvättställning. Hinner sällan duscha. Inte alls glamoröst eller instagramvänligt men livet har ett annat skimmer nu. Det jobbiga är inte lika jobbigt. Jag har hittat min lycka i min oplanerade ”olycka”. Snart är det hans tur att vara hemma då vi delar ganska lika på ledigheten och jag kommer verkligen att sakna den jobbiga lilla snormaskinen om dagarna, men att han får hänga med livets bästa pappa är ju en bra grej.

      Vad glad jag blir av att läsa det ❤ eran lille kille är lyckligt lottad med så fina föräldrar! Precis så var min vardag som nybliven mamma också.

      Liv, jag och min sambo blev gravida efter att vi hade varit tillsammans i 1,5 månad. Inte direkt enligt ”boken” och jag förstår hur du menar med kommentarer. Nu har vi dock varit tillsammans i 16 år – så visst kan det fungera.
      /Linda

        Hahaha…jag trodde att med ”boken” att du menade Anna Book… =)

    Insulin slar inte i taket av socker, det ar blodsockret du tanker pa. Insulin sanker blodsocker.

      Intag av glukos leder till frisättning av insulin. Mer glukos – mer insulin. Så man kan visst säga att insulinnivåerna slår i taket av nåt sockersött.

    Jag var 17 år när vi tänkte ”vi kör”. 😉 Kanske inte helt genomtänkt nej men jag bodde med min kille & han hade jobb, bil… Allt gick jättebra. Idag har vi 5 barn, 16 år senare… 🙂 Vi bara kör!

    Vi hade velat ett tag men båda ville ha barn innan 25 (jag var 23 och sambon 22) Insåg att det där ”rätta” tillfället aldrig skulle komma så vi bara körde på – och idag har vi en fin liten son och vi skulle aldrig ångra det beslutet. Snarare så att jag har bebisfeber och vill ha syskon… många syskon! ? Karriären får nog ta sig en känga men vad är karriären i jämförelse med en bebis som älskar dig mest av allt? Karriären kommer inte att hälsa på mig när jag blir gammal? Lycka sitter inte vad jag har på kontot varje månad.

    Både jag och min man är sådär att får vi för oss att göra något ska det banne mig ske direkt. Och lite så var det när vi började känna suget efter barn. Vi bara körde på. Nu är sonen snart 2 år och om några månader kommer nästa (och sista!). Med nr. 2 tänkte vi lite som så att det är lika bra att få det avklarat med graviditet, som jag avskyr, och föräldraledighet och sånt.

    Gillar för övrigt också Cissis ärliga sätt att prata om föräldraskap. För jobbigt är det, jobbigt som tusan! Men det är väldigt kul också!

    Hon är väl redan gravid?

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.