Jessica Lagergren delar med sig av alla delar i försöken för en bebis

https://www.instagram.com/p/BnWHfjZgury/?utm_source=ig_web_copy_link

Att Jessica Lagergren och hennes Ibbe längtar efter att ge sin Elsa ett syskon har nog ingen som följer henne missat, och till skillnad från många andra influencers så är hon helt transparent i processen.
Hon har öppet delat med sig av allt från barnlängtan och att de börjat försöka till positiva ägglossningstest och nu detta – att hon om nio dagar ska ta ett test för att se om det blivit något litet frö under den här ägglossningen.

https://www.instagram.com/p/BngIP-8gdiP/?utm_source=ig_web_copy_link

Jag blev lite full i skratt av hennes bild här ovan på det glada ägglossningstestet och uppmaningen till mannen att komma hem eftersom det betyder att ”kom hem så ligger vi” men det är ju så bebisar oftast blir till ju. 
Jag kände mig som ett barn som för första gången hörde talas om bandet ”Kiss” eller vad rosa heter på engelska. Ja, jag är mogen!

Först tyckte jag att det var lite dåraktigt att vara så här öppen med försöken att bli gravid, men samtidigt så måste det vara väldigt skönt för Jessica som inte haft några intentioner att dölja sin barnlängtan. Är det så att testet är negativt om en dryg vecka så behöver hon inte försöka dölja det eller sätta på sig en stark och stoisk mask utan kan vara precis så ledsen och besviken som hon vill. Och kanske kan de ge lite tröst till andra i samma situation som kanske känner att de behöver dölja sina känslor.
Och plussar hon så kan hon vara helt öppen med sitt mående, om hon är trött, illamående eller bara vill skrika ut sin lycka till hela världen!
Jag har alltid tyckt att det där med 12 veckor är lite märkligt. Som att man inte får bli ledsen – eller i alla fall inte visa det –  om graviditeten avbryts innan dess eftersom man inte ”ska/bör” gå ut med den förrän då.
Jag tycker man ska göra det man mår bäst av, oavsett vad samhället, traditionen eller normen säger och det är exakt vad Jessica gör.
Jag håller tummarna för att det kommer visa sig ett litet plus och ett litet frö om en vecka för Jessica och Ibbe.

Ni biologiska föräldrar – hur gjorde ni och hur resonerade ni?

109 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Jag tycker hon är sjukt pinsam. Har folk ingen integritet längre?

      Systrerna Lagergren har typ inte integritet..dom är sjukt mediakåta och ekstremt jobbiga..

        Ekstremt?

          Lika mycket som eksem ungefär?

            Eksem är ekstremt jobbigt ???

              Extremt!!!!!!!!!!

      Alltså vem lägger upp en bild på ett ägglossningstest och i princip skriver rätt ut ”kom hem så ska vi ligga” öppet till sin kille. Definitionen av cringe!

        Äsch, alla vet ju hur barn blir till. Slappna av.

      Jag tror det är reklam i samarbete med clear blue..

        Typ ännu värre i så fall ?sälj ut sin integritet för reklampengar, yey

      Hon säger att hon tycker att man ska kunna dela sånna här delar av en graviditet också och det håller jag med om. Men hennes inlägg är så uppenbara click baits. Syrran är likadan, osmakligt när de vill tjäna pengar på graviditet och skilsmässa.

    Är privat av mig och hade inte velat dela denna infon. Gick ut när jag var i v 16 typ. Klart man får vara ledsen innan vecka 12, men samtidigt kan det väl vara skönt få ha något som är ens eget? Sen när det börjar synas är det ju svårt hålla det hemligt.

      Nä hela världen ska veta allt! Se min insta-live när jag går och skiter är väl nästa nivå. Kom ihåg var ni hörde det först.

    OT
    Jag undrar vem som Överlämnade Paula till hugo i kyrkan? Det där är väl inte hennes pappa? Eller?

      2018, ingen behöver överlämna någon..

        J, du missförstod nog frågan 🙂 Hon blev överlämnad och personen undrade om det var hennes pappa

      Jo det är hennes pappa.

    Vi berättade det direkt för våra närmaste, skulle det bli missfall så hade vi delat med oss av det också. Delad glädje delad sorg.
    Men jag tror inte jag hade varit lika öppen om jag fått missfall gång på gång, beroende på hur de reagerar såklart. Men att få höra ”den här gången går det säkert hela vägen” och liknande måste vara sjukt jobbigt.
    På instagram la jag upp en bild en vecka efter min dotter var född ❤ många visste inte ens att jag var gravid haha

    Första berättade vi till föräldrarna när vi plussat eftersom vi försökt länge. Andra väntade vi med till v 22 att berätta.

    Vill inte ha denna info alls, varför tror dom att folk bryr sig alls? ?

      För att det är många som bryr sig. Det är ett tabubelagt ämne som vi inte pratar om, väldigt många går igenom det som Jessica gör nu utan att våga prata om det. Många, framför allt kvinnor, känner sig ofta ensamma i situationen. Det ligger väldigt mycket skam i att inte bli gravid lätt eller oplannerat.
      Jag tycker att det är ett jätteviktigt ämne att lyfta offentligt och att Jessica gör det på ett bra sätt.

      Jag är inte i den situationen själv just nu och känner inget jätteintresse på det sättet, men jag vet att väldigt många andra gör det och finner ett stöd i hennes texter och känslan av ensamhet minskar. Vi som inte tycker att det är spännande behöver ju inte läsa heller.

        Fast nu är det väl inte så att de försökt sådär jättelänge? Hon gick ju ut offentligt redan från början.

          Nej jag tror inte att dom har försökt så många gånger, men det faktum att dom just försöker är det många som känner igen sig i. Det är otroligt tabubelagt att ens öppet säga att man försöker. Helst ska det vara lite oplanerat eller att man inte ens aktivt försökt, bara slutat med p-piller typ. Mina två första barn blev till väldigt lätt och jag tog förgivet att trean skulle det också. 10 månader av aktiva försök, som jag inte ”vågade” prata med någon om, tog det. För min del hade det varit skönt att läsa om andra i samma sits. Det enda jag hörde och läste var om hur lätt det var för ”alla andra” eller om dom som försökt i flera år, inget mellanläge alls.

    Jag berättade för närmsta familj och bästa vänner tidigt för jag kände att jag ville dela både glada och även möjligtvis dåliga nyheter. Det blev tyvärr tre omgångar av först glada sen dåliga nyheter då jag fick missfall tre gånger. Jag fick stöd och tröst av mina nära så jag är glad över att jag berättade för dem tidigt. Fjärde gången gillt blev den goda nyheten bestående, bf på onsdag!

    Berättade på jobbet först i v20 efter rutinultraljudet så de vet inte om mina missfall (vilket jag tycker är skönt). Jag lägger aldrig upp nåt på sociala medier men hade jag gjort det så hade jag väntat med att göra det officiellt förrän runt v20.

    Detta med att många (inkl jag och min partner) väljer att inte berätta förren efter de osäkraste veckorna är förbi handlade för oss om att OM något skulle gå fel så skulle det vara jätte jobbigt och att då ha berättat den stora nyheten för familj, vänner etc och sen behöva ”ta tillbaka” allt gör att det känns ÄNNU tuffare. Man kan också behöva ett par dagar att smälta ett dåligt besked och att då ha någon ovetandes som glatt frågar ”Hur mår du idag? Illamående? :-)” eller dylikt spär ju bara på förlusten.

    Vi berättade för våra föräldrar och allra närmaste vänner, men officiellt väntar vi tills vi känner oss säkra och är redo att ta emot frågor om mående osv. Det handlar inte om tradition eller norm överhuvudtaget Camilla.

      Ja precis, det är ju därför många väljer att vänta med att berätta. Att många väntar 12 veckor är ju för att risken för missfall då minskat, de allra flesta sker innan dess.

      Exakt så! Det blir så många känslor investerade direkt och då är det blir det jobbigare för varje person som man ska berätta för ifall det blir missfall. Då ska man hantera sin egen sorg OCH behöva tala om läget…
      Och som du säger, kommer direkt massor med frågor när man berättar och då vill man känna sig lite mer säker.

    MAN FÅR INTE DISKUTERA POLITIK IDAG

    ???

    Det skulle inte vara nå mer politiksnack nu!

    På Flashback får man diskutera.

    OnT har hon försökt ett tag så är de ju bra för andra som kämpat att hon är så öppen.
    Det är tufft att längta efter nått som kan va så enkelt att få för andra.
    Skönt att läsa om nån i samma situation.
    Men om hon precis börjat försöka så är de lite uppmärksamhetstörstande.
    Eller reklam.

    Familjen fick reda på det i v.7. Kompisar på löpande band efter v12 och sociala medier i v.38 ?

    Jag tycker det är starkt av Jessica att dela med sig av sin resa. Jag och min sambo försöker bli gravida och jag finner stöd av att veta att det inte ”går på första försöket” för ALLA (som man trodde innan man började försöka). Vi är inne på femte försöket nu och det är så sjukt mycket tankar som har snurrat i mitt huvud dessa fem månader. Är det fel på mig, på min sambo, varför går det inte, i skolan lät det ju som att man kunde bli gravid hux flux alla dagar i månaden. Nu vet man att det inte är så. Verkar som att det går så himla lätt för alla andra, eller det är mest de man får höra om. För vissa kanske fem månader inte är lång tid men det är många tårar, känslor av rädsla, besvikelse, hopp och förtvivlan som kommit över mig under denna tid. Ibland känns det som jag bara vill lägga ner allt…

      Fem månader känns långt när det är fem misslyckade försök (jag vet!), men kroppsligt sett är det inte lång tid. Att det inte tagit sig på fem månader, betyder absolut inte att det är fel på någon av er ?

        Här tog det 6 år!
        Så några månader är absolut inte lång tid.
        Läste för ett tag sen om en influenser som försökt bli gravid i många, många år…..
        Hon var 24 år nu………???????????
        Tidsbegreppet är verkligen olika.
        Önskar däremot Jessica och Ibbe lycka till i deras försök.
        Hälsningar Skåne.

          Tänk om hon började försöka när hon var 18?

      Genomsnittet är nio månader för att bli gravid. Jag har försökt i fem år. Förlorade ett barn halvvägs in i den enda graviditeten jag varit med om. Så försök att inte stressa upp dig än, för hamnar du i min sits behöver du den energin då.

      Jag och sambon är också inne på 5:e cykeln nu. Känner igen mig helt i dina känslor. Även om man intellektuellt vet att det är normalt att det tar tid, känns det här halvåret som en evighet där man kastas mellan hopp och besvikelse om vartannat.

      Men säg att hon nu blivit gravid på första försöket, att hon har sitt frö i magen nu. Hittar du stöd i det eller känns det bara jobbigt?

      Jag menar absolut inte att det skulle vara en anledning till att inte berätta om sin resa, men jag tänker att det kan väl knappast ett stöd för andra som försöker bli gravida om det tar sig på första försöket.

      Vi blev gravida på 5:e försöket och innan det trodde jag att det var något fel på mig och min kropp när ingenting hände och jag höll på metodiskt med att mäta kroppstemperaturen på morgonen, kissa i ägglossningsstickor varje dag första två veckorna, vänta två hemsktlånga veckor, kissa i graviditetsstickor morgon och kväll och sedan analysera allt mot ljuset för att se om man kaaanske såg ett sträck, för att sedan få mens några dagar försenat.. gråta och börja om igen. Fy fan vilket mörker! Och ”bara” 5 månader som känns som en evighet när man inte vet om man kan bli gravid. Nu ligger han bredvid och ammar och jag önskar er alla som försöker att ni får era små guldklimpar. Jag är så tacksam!

    OT men träffa på båda familjerna på nån reklamkryssning de gjorde. Deras barn grina stup i kvarten.
    Förmodligen pga all stress och hur de försökte få sina småttingar (de här va 2-3år sen) att agera motvilligt framför kameran.
    Men visst fick de ihop 5min av glädje på reklamen av 24h filmande haha

    Jessica livnär sig på sin blogg, och nu har hon hittat en ganska egen nisch, barnfabrik. Allt för att hitta fler läsare ( såklart eftersom hon lever på bloggen )

      Men hennes desperata sätt att locka läsare gillar jag inte. I vintras eller tidig vår skrev hon en rubrik till ett inlägg som löd ( kommer inte ihåg exakt ) typ ’ Elsa ska få ett syskon’ eller ’vi ska ha barn’ med STORA bokstäver, då hade de bestämt att starta barnfabriken ( för övrigt så fult uttryck ) efter sommaren (!) ?

        Båda systrarna kör sådana click baits rubriker så man storknar. A spelar alla strängar på sin skilsmässa som iof många vill snaska i, och J har hittat sin nisch nu. Oavsett är merparten av deras inlägg så tråkiga och intetsägande.

    Jag väntade till ca v.9-10 innan våra föräldrar fick veta. Inte för att det var någon hemlis som om det hade ”gått fel” skulle döljas men för att jag visste hur himla glada de skulle bli när de fick veta och hur ledsna DE skulle bli om det inte blev något. Hade tänkt vänta fulla 12 veckor men sen mådde jag så dåligt så de fick veta ändå. Om jag hade fått missfall där innan vi berättade hade vi självklart berättat det för dem också men det skulle kännas ”ännu värre” att behöva ta smällen själv först med ett missfall och sen behöva ge den smällen vidare till farmor/farfar/mormor/morfar som glatt sig och längtar efter tillskottet. Självklart är man aldrig glad i onödan men…ja. Så resonerade vi! Sen fick folk veta lite pö om pö utan någon större dramatik 🙂

    Jag spydde dygnet runt så jag var tvungen att berätta (spydde varje dag hela graviditeten igenom). Blev dessutom helt personlighetsförändrad eftersom jag mådde så dåligt och dessutom var sjukt trött. Dessutom gick jag upp massor i vikt. I v. 9 fick jag skaffa gravidbyxor.

      Din stackars stackare. Fy fasiken vad du har fått utstå. ?

      Har inte så bra koll så därför jag frågar:

      Hur kunde du gå upp så mycket i vikt om du spydde konstant under din graviditet?

        Jag åt typ ingenting hela graviditeten och gick upp 17 kilo. Bebisen + fostervatten + extra blod osv. Vägde 52 kilo som startvikt och 67 när jag var som tungt. Två veckor efter förlossningen hade jag tappat all extravikt. Alla lägger liksom inte på sig massa fett 😉

        det är ju maten man spyr upp, inte kalorierna direkt. varför tror du att de flesta bulimiker är överviktiga?

          Det om bulimiker visste jag faktiskt inte. Trodde bara att man inte var sugen på mat om man var illamående och kräktes.
          Har aldrig varit gravid och har ingen koll som sagt, därför jag frågade 🙂

            Jag blir jättesugen på mat när jag mår illa. Nu när jag är gravid är det så, men
            det var också så när jag var liten och mådde illa.

          Exakt hur kan kalorierna stanna i magen när man kräkts upp maten? Du vet att kalorier = den energi som finns i mat…?

            Det kommer ju inte upp i samma sekund utan hinner börja brytas ned.

              Oftast*

              Fast nu måste du ju skoja.
              Det antalet kalorier man hinner ta upp den stund maten ligger i magen är ju marginell – då man oftast spyr direkt (eller en kort stund) efter mat intagits. Och svårt att spy upp något som finns i tarmen där merparten av näringsämnena absorberas.

              Handlar väl mer om att uppkastningen av maten föregås av HETSÄTNING, och nej det är inte säkert man spyr varje gång man ätit, beroende på hur allvarlig ens ätstörning är.

          De flesta bulimiker är inte överviktiga för att magsäcken suger åt sig kalorier, utan för att när man hetsäter så hinner maten gå vidare och så är det inte heller så lätt att få upp allt man har ätit.

      I feel you! Har två barn och båda graviditeten var ”kräk-graviditeter”. Inga fler barn här inte!!

      Samma här. Är i vecka 33 nu. Var tvungen att berätta väldigt tidigt för våra familjer och andra nära eftersom att jag spydde konstant och typ inte kunde äta.

      Nu i vecka 33 har jag hittills gått upp cirka 20 kg. Lär ju öka ännu mer fram till BF. Är 171 cm och vägde 50 kg innan, nu cirka 70 kg. Alla tycker det är konstigt att jag ökat så i vikt när jag kräkts så mycket och knappt kunnat äta, men jag tror kroppen ställde in såg på något svältarläge och tog åt sig allt på något vis.

      Harr några veckor kvar, som tur är hjälper legigan comp mig bra. Är dock livrädd inför nästa graviditet… För vill ha fler barn. 🙁

    Första barnet berättade vi för familjen redan när vi plussat…vänner v10-12…
    Andra gången vi plussade berättade vi det också ganska nära inpå plussandet, och vänner i v10-12, hann tom berätta för jobbet (liten arbetsplats) för jag mådde inte bra, och svårt att ljuga hela tiden. Men sen hände det som tyvärr kan hända. Vi fick missfall, och ett jävligt långdraget också.
    Fick stöd och det var skönt att dom ändå visste varför man plötsligt kunde gråta eller blev ledsen, kontra då med att man skulle annars få berätta förr eller senare vad som pågår/pågått.
    Vi plussade igen några månader senare, men då väntade vi med att berätta…det var jobbigt nog att plussa efter missfall och man vågar inte hoppas och längta som sen kan på ett nafs raseras.
    Nu lyckligtvis har allt gått bra, och vi är nu i v 33 med vår pojke ❤️
    Men det finns både för och nackdelar att berätta i tidigt skede eller sent…men att sätta en ”tid” att dagen v 12 så är allt lugnt…nej det är det inte! Man berättar väl när man vill ??

    Första berättade vi direkt för familj och efter c.12 för övriga. Andra tog tre åts försök innan han blev till och först var det ”hemligt” att vi försökte men efter 2000 frågor orkade jag inte hålla svårigheterna hemliga längre. Även där fick familj, närmsta vänner veta direkt och övriga från v.8 ungefär för det gick inte hålla sig längre ?

    Jag tycker det är modigt och fint. Samtidigt så har jag själv samma längtan som Jessica MEN en hel radda jobbiga missfall bakom mig. Man har INGEN ANING om hur jävla jobbigt det är när det inte funkar och absolut inte en susning hur fruktansvärt det är med missfall innan man fått dem. Nu har ju Jessica barn redan och det gick ju bra då så det kommer nog inte drabba henne men man vet aldrig. Skulle hon behöva gå igenom det jag har gått igenom så är jag rätt säker på att det skulle knäcka henne totalt. Självklart ska man kunna prata om det men att dela med sig så mkt som hon hör i sociala medier skulle isf betyda att folk frågar, har förväntningar och ja det skulle förvärra det hela avsevärt. Hoppas såklart det ska gå bra för Jessica å Ibbe men om det inte gör det så kommer det bli så mkt jobbigare av den här ”strategin” att låta allmänheten veta allt.

      Fast bara för att det gått bra en gång betyder inte det att det per automatik går bra nästa gång.

      Våran första graviditet gick superbra. Bestämde oss för att börja tillverka nummer två när dottern var strax över året. Tog 4 månader att bli gravid, får sen ett sent missfall i vecka 17. Fick veta på rutinultraljudet att han dött i magen.
      Det var i mars. Är nu väldigt tidigt gravid.
      Har berättat för bästa vännerna (2 st), resten får vänta…

    Vi berättade för familj, vänner, på jobbet osv efter ultraljudet som vi hade i ca v 18.

    Läste du inlägget under eller?? Herregud

      ?? Haha nej det gjorde jag inte. Men nu är läxan lärd! Inget mer politik-snack!

    1:an berättade vi för familjen när det gått 12 v. Jobbet fick veta innan, är sjuksköterska, höll på med cellgifter.
    2:an mkt tidigare, vecka 5-6 tror jag. Jobbet fick igen veta tidigt. Övriga världen fick veta efter RUL.

    Tycker hon ska vara öppen om hon är bekväm med det, bra att någon delar med sig. Alla bloggare har väl sina sätt att locka läsare så om hon gör det på detta sätt är väl inte det mer fel än hur andra lockar till sina bloggar? Så länge Ibbe är med på det ser jag inga fel i det och tycker hon gör det med lite humor också. Kan vara intressant för andra i samma sits eller bebistankar. Första barnet väntade vi med i 13 veckor tror jag, nu med andra i princip på en gång med närmsta vännerna och familjen, dock inte förrän vecka 20 någonting innan nåt kom fram via sociala medier till övriga bekanta.

    Har inte hunnit lyssna själv men gå in på podden Partiernas historia så kanske du får en klarare uppfattning om t ex V ?

    OT

    Någon som vet hur man gör sitt Instagramkonto privat?

    Innan har det varit en ikon som man svepte på under inställningar. Men nu finns inte den ikonen vad jag kan se?!

    Har letat runt på kontoinställningarna ett bra tag men hittar inget sätt att slå på kontot till privat.

      Avsluta kontot, är mitt tips. Du kan inte vara ”privat” på sociala medier. Kör grupp-sms om du vill dela ngt med flera samtidigt. Varför håller folk fortfarande på med sociala medier, att bli frivilligt manipulerad, ge bort av sin egen tid för att andra ska tjäna pengar, jag fattar inte.

      Gå in på din profil, klicka på dom tre strecken högst upp i högra hörnet. På menyn som kommer fram till höger så klickar du på inställningar längst ner. Under sekretess och säkerhet klickar du på kontosäkerhet och där kan du ändra till privat konto! ? (jag har iPhone så kanske är annorlunda om du har android)

        *kontosekretess ska det vara, inte kontosäkerhet

        Åh tack för hjälpen!!! ?????

    Första graviditeten: kunde inte hålla mig och berättade på en gång. Fick en frisk flicka så inga sorger då.
    Andra graviditeten: berättade på en gång. Missfall veckan efter. Måste alltså ringa eller messa varenda människa som fått veta, när jag själv var ledsen.
    Tredje graviditeten: vi väntade till ungefär vecka nio. Började tro på det då. Berättade för alla. Blödde veckan efter och det var en missed abortion, dvs fostret dog flera veckor tidigare men kommer inte ut. Måste gå igenom en medicinsk abort OCH ringa/messa alla människor.
    Fjärde graviditeten: knep käft. Missfall cirka vecka 7 och kunde vara ledsen ifred ihop med min man.

    För mig finns det ingen skam omkring missfall, men att blöda, ha ont och vara ledsen samtidigt som man ska informera alla om det, plus att flera ringer upp och vill prata, det var riktigt jävligt. Man kunde kanske väntat med att informera folk om missfallen men då riskerar man glada tillrop, eller sms om hur det går osv. Kort sagt hade vi skapat ett extremt stort och hårt plåster och det sved som fan att dra av det.
    Skulle någon fråga just mig om man ska tala om det eller vänta, så hade jag utifrån mina erfarenheter och min personlighet absolut rekommenderat att vänta, eller tala om det för några få som håller käft. Jag önskar ingen att behöva sitta med jobbet att informera en massa människor om att tyvärr, det blev inget om man som jag helst vill vara ledsen ifred.

      Varför måste man ringa/messa alla, de kan väl få infon när det passar bättre…

        Du fastnade på den detaljen?

    Jag förstår varför man inte går ut med det förrän tidigast vecka 12. Jag har själv drabbats av ett tidigt missfall och det var oerhört skönt att bara en person förutom min sambo visste om det just då. Då slapp jag förklara, då slapp jag allas blickar och jag kunde låtsas som om inget hade hänt en stund när jag umgicks med andra.

    Sen i efterhand har jag berättat för några andra vänner. Men det ångrar jag nu. För nu är det första frågan man får ”har det tagit sig” ”har du blivit gravid något mer” ”borde det inte vara dags för ägglossning än”. Det hade jag sluppit om jag hade varit tyst.

    Så nu säger vi ingenting förrän tidigast vecka 20 (eller när jag inte längre kan dölja det), om jag skulle bli gravid igen. Det är ju inget som kommer på beställning.

    Jessika vet väl att inget får en blogg att buzza som en graviditet så varför inte börja casha in på det så snart som möjligt? Lite som att CamCam alltid ställer frågor till föräldrar efter ett sånt här inlägg. Hon vet att det får kommentarerna att rassla in i tom högre takt än de som handlar om Bellas sifferlogik.

      Det är verkligen sorgligt att bebisar görs till små accessoarer och pengamaskiner. De borde hållas utanför föräldrarnas sociala medie-karriärer.

      De flesta av mina inlägg avslutas med frågor… ?

        Absolut. Men jag kan inte låta bli att förundras över att barn och graviditetsfrågor får ditt kommentarsfält att förvandlas till familjeliv på steroider. Det är som folk bara sitter och väntar på att få berätta om sina val angående barn och barnalstrande.

    Jag tycker det är underbart att hon är så öppen med processen! Jag förstår egentligen inte varför det ska va så känsligt att berätta att man försöker, eller att man är gravid i v. 7 t ex. Känns som det bara gör ångesten större hos de som stöter på problem, att det känns som alla bara vips blir gravida. Verkligheten ser ju ofta inte ut så.

    Jag tänkte innan jag blev gravid att jag inte skulle vänta 12 veckor, förstod inte poängen. Om det blev missfall kände jag att jag ville att alla runt mig visste varför jag ev. var ledsen. Men, sen när jag väl blev gravid så berättade jag bara för ett par vänner ändå, så fort jag tagit testet. Sen blev det gradvis fler och fler som fick veta men helt officiellt blev det först i v. 24, när jag inte kunde dölja magen längre på jobbet. Jag uppskattade inte uppmärksamheten utan kände att graviditeten va privat. Det är fortfarande många bekanta som inte vet att det kommer ett barn om ett par veckor…

    Nej, herregud så smaklöst.

      Varför det om man får fråga?

    Fint skrivet inlägg jag gillar den nya resonerande tonen på inläggen här som kommit på sistone.

    On topic är detta väl skitintressant för dem i samma sits.

    OT:
    Nu är det snart lansering av hårbanden så Bella skriver ett sympatiinlägg. Nu har hon ångest och torgskräck.
    Mediak*ta Bella som ständigt är livrädd för att bli bortglömd och söker upp all upptänklig exponering:
    ”Denna vecka innehåller inga resor men däremot är det mycket media. Stort uppslag i en Estländsk tidning idag. Intervjuer varje dag och på fredag gästar jag Scenkväll med Luuk på Oscarsteatern. Dessutom ser ni mig i tunnelbanan”
    skriver i bloggen att hon nu fått torgskräck och blivit rädd för att visa sig på stan:
    ”För bolagens del är det alltid bra när jag syns men får jag torgskräck blir dessa dagar påfrestande för mig att genomföra och jag måste hålla koll så att jag inte pressar mig i sociala sammanhang för mycket. Torgskräcken grundar sig i jobbiga händelser som inträffat i offentlig miljö och det har lett till en posttraumatisk stress som aldrig riktigt försvinner.”
    ”Jag vill inte gnälla över det för jag älskar mitt liv och är otroligt tacksam över allt jag har och fått uppleva. Men de obehagliga situationerna har gjort att hjärnan kopplar på ”nu är du i fara” och dagar när jag är extremt exponerad och blir igenkänd så slås den känslan på utan att det är sant. Svårt att förklara. Hur som helst, nu är jag där mentalt tyvärr och jag har bokat av kvällens aktiviteter och ska hem och ta det lugnt.”

    Dem närmaste har fått reda på det samma vecka vi plussat. Med första fick sociala medier reda på det när jag var i typ v.23-24. Men nu med andra kommer vi inte berätta det för ”sociala medier”, då är jag snart i v.27. Jobbet fick reda på det i v.9 för att jag blev sjukskriven då, lite svårt att dra till med något annat då.

    Vi har fått två barn genom ivf. Första gången visste familjen och närmaste vännerna om alla steg från första besöket på kliniken tills mitt positiva test. Andra gången ville vi testa varianten samverkar vanligast, att vänta ett tag. Det var lite halvjobbigt när första syskonförsöket blev ett missfall och jobbigt på ett helt annat sätt när det tog sig igen och veckorna tickade på utan problem. Då fick alla veta i vecka 13.

    Fick missfall efter 10 v, efter att ha försökt i ett år typ. Såååååå otroligt knäckt. Otroligt. Men också jätteglad att jag inte berättat att jag var gravid. Var inte alls sugen på att förklara och prata om det och få sympati. Ville bara ligga och gråta och prata med min man. Så jag berättade inte för någon. Inte ens min mamma. Sen tog det ett år till innan vi fick vår flicka. Då var jag också skitglad för att jag inte berättat, så alla runt omkring gick och ”väntade”. Men man är olika. Jag är kanske privat av mig. Nu i efterhand pratar jag givetvis om det. Många som inte vet hur vanligt det är att få missfall.

    Sluta kalla det ”bäbisfabrik” ska du nu se att det blir åka av… ! #avtändandesomfan

    Så varför tyckte du då att Dasha inte skulle announca på bloggen att hon var gravid före vecka 12?

    Berättade för syrran i v 9 (hon fattade när jag avstod från vin). Berättade för närmaste vännerna i v 12 (av samma anledning). Pappa fick veta i v 18 och brorsan i v 20. Kollegerna fick veta i v 22, fast då hade de flesta redan fattat pga min mage.

      Ha ha mitt trötta förvirrade huvud läste ”pappan” och inte pappa och uppfattade det som pappan till barnet fick veta i vecka 18. Kände mig lite konfunderad över att du inte berättat för pappan till barnet innan systern och vännerna tills jag insåg att jag kanske var lite trög bara ??

    Alla dessa barntjatande bloggerskor….jag somnar om

    Berättade enbart till mina nästa vänner samma dag jag plussade. Familj till v14. Jag känner att jag inte skulle orka förklara ett missfall för min familj eller resten av världen. Varit med om ett utomkveds innan med en väldigt jobbig process med operation, cellgifter och grejer. Då visste ju familjen såklart om det eftersom jag blev inlagd länge.

    Rosa = pink?

    Vi berättade i v.8 för min familj. Jag hade hyperimesis och kräktes hela graviditeten och vi skulle spendera helgen i vår sommarstuga med min syster, mamma och pappa och det gick liksom inte att dölja det. För vännerna och på sociala medier berättade vi någon gång efter v. 12. Sen blev jag väldigt sjuk i slutet av graviditeten och det slutade med kejsarsnitt och stor blödning så det tog ganska lång tid innan folk som inte tillhör närmsta släkten fick veta att vi hade fått barn.

    Alla i min familj och mina vänner visste att vi gjort IVF och misslyckats. Fick ägg återinfört totalt 6 gånger men blev inte gravid. Så när vi helt plötsligt blev gravida på ”egen hand” så fick alla veta direkt. Den glädjen och förvåningen gick liksom inte att hålla inne. ?

    Personligen begriper jag inte varför man har behov av att lägga upp ett positivt ägglossningstest på sociala medier? Ett positivt graviditetstest känns lite mer förståeligt även om jag själv aldrig skulle lägga upp det tidigt i grav. Är själv gravid i vecka 16 med mitt tredje barn. Maken vet, mina föräldrar, svärföräldrarna och våra syskon vet. I övrigt vet inte en käft. Ska berätta på jobbet så småningom, men det syns ju snart med så då är det ju ingen hemlis längre direkt. Det fina med att vara småfet från början är att ingen vågar fråga om magen ???????

    Jag plussade på skärtorsdagen som var i mitten av april det året. Vi skulle fira påsk med både mina och min mans föräldrar och han ville berätta direkt men jag ville inte. Jag var så rädd för missfall. Vi berättade ungefär en vecka senare för dem och våra syskon samt närmaste vänner. Jag berättade inte för chefen förrän i v 14. Magen syntes inte förrän typ v. 20 så jag tror vissa på jobbet inte fattade förrän då. De borde tyckt att det var konstigt att jag konstant gick och knaprade på finncrisp och undvek köket. Kunde inte äta annat än saltgurka och kex från v 7-17 ungefär, mådde illa, speciellt av matlukt.

    Plussade igår. Hade ”missfall” (var inte mer än ett par veckor in, under 5) i början av juli och nu är jag så nervös och rädd att denna gång inte går hela vägen heller….

      ❤️

      Förstår precis din känsla. Fick ett missfall för drygt en månad sedan och är jätterädd för att bli gravid igen, samtidigt som jag så himla gärna vill det…

    Jag är gravid i v 17 nu med första barnet. Vi berättade inte förrän v 12 på grund av att vi själva behövde mentalt bearbeta informationen själva i några veckor, det var ju så himla svårt att fatta! Trots att det var väl planerat och vi hade försökt ett tag. Det är inte alltid det blir ett tårfyllt movie-moment där alla känslorna kommer på en och samma gång… Vi tittade på stickan och mer ”jaha…?” och bearbetade faktumet länge. Sen när vi väl berättade hade vi landat mer i vår graviditet och det kändes verkligt! Kanske konstigt, men så var det för oss 🙂

    Jag tycker att det är fint av henne att dela med sig av den resan. Många kämpar med att bli gravida och visst kan detta ge tröst.
    Jag har två barn och jag valde att berätta om mina graviditeter i vecka 11. Hade jag kunnat dölja det så hade jag väntat till 7:e månaden. Jag gillade inte uppmärksamheten graviditeten gav mig. På jobbet, av svärfamiljen, min egna familj och vänner. Att alla samtal i min närvaro plötsligt handlade enbart om bebisar. Tröttsamt när det blir ens vardag i 40v 🙂

    Jag gillade inte tanken på att folk skulle veta lika mycket (lite) om graviditeten som jag själv. Första 18 veckorna innan RUL var ju ingenting säkert!
    Jag berättade på jobbet och för familjen i v 19, för de flesta (som jag inte träffat live dvs) i vecka 28 på instagram. På min och min killes Facebook delade vi nyheten först efter att barnet var fött. Mina närmsta vänner fick veta snarast när jag träffat dom efter plusset v 3-7. Jag har varit öppen med att jag haft barnlängtan och det tog sig på andra försöket när vi väl ”försökte”. Jag slutade med p-piller ca ett år innan och vi körde med ”avbrutet samlag” . Jag är glad och tacksam att det gick så snabbt ändå nu i efterhand, men just då mådde jag dåligt för jag var jätteorolig över att inte kunna bli gravid eftersom vi inte skyddat oss på ett år och jag inte blivit det av misstag. Jag ville alltså ha barn innan min sambo ville börja försöka 🙂

    Första barnet berättade vi i v13 till dom allra närmare och v20 till dom andra (båda efter utraljud) andra barnet som befinner sig i magen just nu berättade vi till alla efter v20 ultraljudet. Ingen i min familj brydde sig och min pappa tyckte jag va vidrig som inte berättade personligen fast vi inte har kontakt alls. Han hotade med att slå vett i mig och och då detta vart standar under hela min uppväxt med våld har jag vart livrädd varje dag sen dess. Men ja folk får berätta när dom vill till vem dom vill när dom själva känner sig redo.

    Tror det beror lite på. När jag var yngre var jag väldigt öppen med sånt här, men då fanns det inte sociala medier i ens telefon utan man hängde på Familjeliv bl.a. Nu säger jag inget förrän efter v 12 men mest för att vi vill kolla först då vi fått avbryta mer än 1 gång pga genetiskt syndrom som kan ses först efter v 12. En ev nästa gång funderar jag på att inte säga något alls förrän på förlossningen..

    Jag tycker att hon är modig som delar med sig! Det behöver generellt sett pratas mer öppet om allt som har med barn, graviditeter och förlossningar att göra. Det är inte alltid en dans på rosor även om man lätt tror det eftersom ingen pratar om det som är jobbigt (trots att det är så himla vanligt). Jag tänker t.ex på missfall, svårigheter att bli gravid, förlossningsskador, förlossningsdepressioner, osv. Jag fick själv ett missfall för ett tag sen och har skämts så otroligt mycket för det. Jag har känt mig extremt ensam eftersom ingen i min närhet någonsin pratat öppet om missfall, och då tolkar man det ju såklart som att INGEN någonsin varit med om det.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.