Nu har Kenza släppt en video där hon berättar om sin graviditet, svårigheterna kring den och diagnosen hon fått.
Hon är – enkelt förklarat – på väg in i klimakteriet 20 år för tidigt och hennes kropp innehåller inte alls lika många ägg som en ”frisk/vanlig” kropp och de hon har är av ganska dålig kvalité.
Efter att ha hormonbehandlats och plockat ägg för att kunna sätta in ett embryo fick de reda på att alla hade dött och att det inte fanns någonting att sätta in.
Men..som av ett mirakel så blev Kenza gravid på naturlig väg, precis innan hon skulle påbörja behandling tre. Allt som krävdes var ett enda ”gyllene ägg” som var bra nog att kunna bli en bebis och här kom det.
Hon är fortfarande rädd och vågar knappt tro att det är sant, men så, så tacksam över att få bli biologisk mamma.
Hon tar även upp problematiken med att fråga kvinnor i tid och otid om de är gravida, om de inte ska bli gravida, när de planerar att skaffa barn mm och berättar att hon till och med blivit gratulerad till graviditeten när hon sett svullen ut pga alla sprutor hon tvingats ta i magen.
Orkar du inte se hela videon så kan du starta den vid 29.40 för att höra det.
Kenza spelar in sin video för att andra människor som går igenom det hon och Aleks gått igenom inte ska känna sig lika ensamma.
Hon kände sig SÅ ensam, berättar hon i videon.
Föregående inlägg 
Stark tjej.
Det är brutalt. Och samtidigt satt folk i kommentarsfältet och klagade över att hon ”varit såååå tråkig” den senaste tiden, inte delar med sig av något personligt och bara allmänt är så jäkla dålig. Tänk om man kunde ha lite förståelse för varandra och att det är mycket som lurar där bakom, som ingen ser.
Önskar också att folk kunde se det som något sunt, att en offentlig person (eller vem som helst på sociala medier för den dele ) inte delar med sig av precis allt till hela världen, utan har lite integritet.
Jag lider av exakt samma sak, så jobbigt när folk ställer frågor om syskon osv. Önskar att jag vore lika modig som Kenza
Usch vad hemskt. Du har ju redan ett barn! Ensambarn är inte fy skam alls. Har vänner som är väldans härliga personer som är det. Medan här är jag själv och har ingen kontakt med mitt syskon. Vad är det för fel på folk?
Hvorfor folk så absolutt skal mase om barn og graviditet er for meg helt ubegripelig… Føler så sterkt med henne, og jeg er glad hun ville snakke om det, selv om hun absolutt ikke skylder noen å gjøre det. Jeg er så glad for Kenza og Aleks og ønsker de og barnet alt godt videre.
Är mest fascinerad över att hon är/var så besatt av barn/bli gravid. Är lika gammal och har aldrig tänkt på barn/bli mamma. Mitt barn är ett hoppsan barn haha. Jag VET att alla är olika, det är just det som fascinerar mig så, att vi är så olika.
Men det kanske är för att ditt barn är just ett hoppsan barn som du inte var/är så ”besatt”? Hade du däremot velat bli gravid men inte kunnat så hade du kanske känt samma sak. Hon förklarar ju att när de började testa så var det kul tills dess att hon märkte att något var fel på hennes kropp.
Håller med!
Sen tror jag att folk utifrån förväntar sig att Kenza ska dela med sig av mkt bara för att hon är känd och nu haft svårt för att bli gravid. Så enligt folk (vad jag tror) så ska hon nu dela bild efter bild på bebismage, tankar och frågor om hennes graviditet osv.
Som nygift drogs jag in i stressen att skaffa barn. Det gick inte att värja sig. Och ett tu tre så var jag den mest olyckliga människan i värden. Helt förstörd!
Det skulle produceras kusiner å gu vet allt. Tjat tjat tjat… NÄR! ska ni skaffa barn?
Nu i efterhand inser jag att jag inte är ”mammakvalitet”, och nöjd över att det faktiskt inte blev något barn, för att ANDRA ville det.
Hade du fått ett barn så hade ju folk inte varit nöjda och lämnat dig ifred sen heller. Nej vänta ett halvår sen hade det blivit tjat om SYSKON. Lyder du och skaffar ett syskon och detta syskon har mage att vara av samma kön som ditt första barn hade tjatet dessutom fortsatt, man ska nämligen ha en av varje innan folk är nöjda…
Är man besatt för att man vill ha barn?
Ofta 🙂
Anonym 09:41
Kanske inte besatt men något i alla fall. För många år sedan hade jag en kollega vars fru skrev om deras barnlöshet i en blogg. Varje gång det var en högtid på gång så skrev hon ”tänk om vi nästa jul/midsommar/valfritt är tre i vår familj” och om sin längtan efter ett barn. Jag tyckte att hon många gånger ”missade” att hon var frisk, hade man, jobb och hus vid havet. Hon kändes inte tacksam för det hon hade.
Så du menar att bara för att hon inte skrev om allt hon hade, så var hon inte tacksam över det?
Det var en konstig tanke tycker jag.
anonym 17:51
Inser att min kommentar låter hård men det var verkligen inte menat så. Men ja, utifrån hur hon skrev i sin blogg så tyckte jag att det verkade så men det är ju min högst egna tolkning. Hon var säkert tacksam över det men det var i alla fall inget hon uttryckte.
Bara för att hon inte såg samma värde i jobb och hus vid havet som du tyckte att hon skulle gör det inte henne otacksam. Hon skulle nog gladeligen ha bytt havshuset mot ett barn, om det nu var något hon ville ha så mkt. Det är väl cirka noll procent konstigt att vi en kultur där att skaffa barn är norm, och där kvinnor är så starkt kopplade till mödraskap, blir upprörda och mår dåligt om vi inte kan få barn, till den grad att man blir ”besatt”. Din kommentar visar på en oförmåga att sätta sig in i andra personers situation – det hon vill ha över allt annat är ett barn, det går inte, självklart är det en sorg och något som blir ens fokus. Sorgligt? Ja. I längden ohälsosamt? Ja. Konstigt? Nej.
Jag hade nog bytt ut vad som helst mot ett barn. Bara för att jag har ett fint hem, en fin sambo och alla mina djur och hellre uttalar mig om hur jobbigt och kämpigt det är att inte lyckas bli gravid så är jag inte otacksam.
Jag önskar också varje högtid att jag nästa jul tex. får fira med en son eller dotter i famnen.
Det är en daglig kamp och en stor sorg man bär och en jävla käftsmäll när man får ett besked om att man kanske inte kan bli gravid.
Ella:
Hoppas att du får positiva besked snart och får det du högst önskar! Jag har själv endometrios och trodde länge att jag inte kunde få barn men vid 37 år ålder lyckades vi på egen hand och idag har vi vår dotter som fyller 12 år i år. Så jag vet hur det är att längta.
Min kommentar låter lite hård och det var inte det som var meningen. Hon var säkert tacksam över det hon hade men det var i alla fall ingenting hon skrev om vilket jag hade önskat att hon ibland gjorde.
Fint att du tog dig tid att svara, jag förstår hur du menar nu. Visst ska man glädjas åt de man har också, och kanske även visa det ibland. Så himla glad att höra att du fick en dotter trots allt, min tid kommer nog än är de inte för sent:)
Men please:
Inser att min kommentar låter hård men det var inte menat så. Jag har själv endometrios men lyckades bli gravid och fick mitt enda barn vid 38 års ålder så i många år var jag även en av dem som inte kunde få barn. Och jag håller med dig om att barn är norm och att det är vår kultur men jag tänker att man ju faktiskt kan välja hur man vill leva sitt liv och förhoppningsvis inte må dåligt över rådande normer.
Det är för att du fick ditt barn. Mitt första barn kom också till lite sådär hoppsan. Men mitt andra barn var planerat men tog jätte lång tid innan det tog och den stressen gör att man tillslut bara fokuserar på det. Så hade du inte bara fått barn lite sådär hoppsan så hade kanske du tillslut tänkt att du kanske ville skaffa barn. Hade inget hänt då hade du inte låtit lika kaxig ….
Hade jag inte fått mitt hoppsan-barn hade jag inte velat ha barn alls så kan inte relatera. Kenza säger ju själv att hon alltid velat ha barn, hennes högsta dröm är att bli mamma sen hon var liten osv. Har aldrig någonsin tänkt så så kan inte relatera och fascineras av det.
word på den. Vår nummer ett var fullständigt oplanerad när han kom. Nummer två fick vi vänta länge på. Såååå många försök och till slut började jag förlika mig med tanken om att det nog aldrig skulle komma ett syskon. Kände mig hemsk i förhållande till alla som kämpar för att få ett barn överhuvudtaget, men också eländig över alla som frågade om det inte var ett syskon på g. Tror många tar för lätt på att man ”skaffar” barn, det är mycket som ska falla på plats för att det ska bli något.
Idag tacksam mamma till två som tar lättare på en ev trea. Kommer det så kommer det. Storebror har i alla fall fått ett syskon.
Ja det var väl fantastiskt för dig att du fick ett hoppsanbarn. För många av oss andra så är det inte så enkelt. Om du inte har gått igenom kampen för att kunna bli gravid så ska du sannerligen heller inte håna andras kamp (eller förlåt, besatthet) för att bli gravida. Din kommentar är rätt så empatibefriad. Mångas enda önskan är att få barn och att då månad efter månad, år efter år misslyckas…ja det är så knäckande så du vet inte. Det blir ens enda mål i slutändan och det är ett så stort hål så du anar inte. För oss tog det fyra år. Vi gick igenom undersökningar som visade att inget var fel, nästan värre då vi blev ännu mer förvirrade och ingen kunde riktigt hjälpa oss heller, det blev tal om ivf etc dock. Men vi gav upp ett tag, kände att vi behövde samla oss. Då blev vi gravida och fick en son som är det mest planerade och efterlängtade barnet. Men du kan släppa din fascination över olikheter för jag kan lova dig att du hade befunnit dig på exakt samma plats om det var du själv som så gärna önskade ett barn men att du inte lyckades.
Och även om du inte hade kämpat och hellre hade vart utan så kan du inte förstå men du borde iaf klara av att sätta dig in i situationen och ha empati istället för en hånfull ”ton”.
Det är väl bra att Anonym med ”hoppsanbarn” har just den livssynen som hon har och visar på att man kan tycka och känna på ett annat sätt än de som förgås av barnlängtan och att det är ok det också.
Det handlar inte om att det inte är okey att inte vilja ha barn! Fattar du inte det?
Det handlar om den hånfulla antydningen om att man är ”besatt” för att man kämpar för ett barn. Totalt empatilöst. ”Mitt barn var ett hoppaanbarn, haha”…alltså…
Fast många blir ju besatta. Ser inte många män som är så? Varför är det så? Är de också det men det pratas inte om det?
Män har längre tid på sig. Aldrig tänkt på det?
Jodå. Män blir också så men det är kvinnan som får gå igenom alla stick, behandlingar, hormonella faktorer. Män får ofta stå som det starkare stödet brevid sin partner. Men tro mig, en man men barnönskan känner lika stor förtvivlan.
Hon var ju besatt, hon säger det ju själv, allt hon tänkte på dygnet runt var att bli gravid. Det är väl inte konstigt att det blir då men det kan man ändå kalla att vara besatt av något och nej man måste inte bli kränkt av uttrycket. Många är så lättkränkta och övertolkar. Mvh en barnlös som inte kan få kids
Alltså, gå och lägg dig; du verkar kinkig av för lite sömn, så som du varvar upp dig över kommentarer i ett kommentarsfält på internet. Din ton är inte direkt bättre, heller, med tanke på att du ville bemöta någon annans kommentar som enligt dig lät hånfull.
Gå du och dra en möglig filt över dig själv du. Hennes kommentar är spot on och den delar den åsikt som 25 personer och antagligen många fler som kommer ”gilla” hennes svar till ”hoppsanmamman” har…
Vem varvar upp sig här egentligen ”tongångar”?…jo du.
Varvar upp mig? Hur då? Jag skriver sakligt och tydligt. Inga stora bokstäver eller utropstecken som insinuerar på ilska eller annat? Du har nog förhastat dig lite här vännen.
Hade du inte varit det minsta uppvarvad hade du väl inte slängt in ett ”vännen”? Typexempel på härskarteknik i syfte att förminska.
Nej Lisa. Det är faktiskt inget annat än en trevlig ordväxling. Allt måste inte ha en baktanke.
Oj Lisa. Drar du inte i lite höga växlar nu tycker du??♀️?
Jag tilltalar ofta folk med ”vännen”. Sicken härskare jag måste vara?…lugna dig Lisa?
Jag är lugn (det där var för övrigt en härskarteknik).
Lisa. Du behöver nog helt seriöst chilla lite. Och sluta att överanalysera allt.
Nja om jag hade velat härska över någon eller förminska så hade jag inte skrivit ”vännen”, hade det stårr ”lilla du” eller ”lilla vän” så hade jag köpt det som du på
*påstår
Instämmer med Lisa!
jag tycker att ”anonym” misstolkas lite nu. Tänker att hon syftade på delen där Kenza i videon beskriver hur hon alltid längtat efter barn och att det varit hennes högsta dröm. Visst, besatt kanske var fel ordval men jag förstår vad anonym menar. Jag har heller aldrig haft barn som min högsta dröm eller verkligen längtat efter att bli mamma.
Det är väl ingen god livssyn att inte klara av att empatisera? Hennes kommentar är så gravt okänslig och osmart så det inte är klokt. Man narrar inte folk på det viset.
Håller med. När jag var 27 fanns inte barn på kartan. Ingen biologisk klockan. Ingen önskan alls. Tyckte kompisarna som hade barn verkade ha tråkiga liv.
Vid 32-33 började jag fundera på saken…
Men tur för Kenza att hon var tidig. Om hon kommit på det 5 år senare kanske inte kroppen funkat ?
Och där kom den. Ett wihiii wooohoo jag är så fertil men jag förståååååår. Varför känner så många kvinnor ett behov av att lägga till hur fertila de är och hur lätt det gick att bli gravid som om det skulle ge guldstjärna i kanten?
Man kan inte lära gamla hundar sitta… Eller nåt 🙂 En riktig kvinna är kåt, glad och tacksam… OCH fertil givetvis. Annars är hon ingen riktig kvinna fattar du väl.
Vi är många som är fertila men som inte velat ha barn. Vissa av oss ”råkar” bli gravida. En del av oss behåller barnet och är nöjda med det. Jag själv undvek barn innan jag fick mitt första. Det är klart man ändå kan ha medkänsla med de som inte är i samma situation.
Är jag respektlös nu?
/Numera-ofrivilligt-barnbarnslös
Nej du är inte respektlös då du varken ifrågasätter hur en person som kämpar för barn kan bli ”besatt” eller skriver hånfullt.
Om man måste skriva att man har så otroligt lätt att bli gravid under ett inlägg om att ha svårt för att bli gravid så är man respektlös.
Öööö övertolka much????
Övertolkar ingenting. Belyser däremot ett problem.
Lyckas man få till ett ”hoppsan”-barn så är det omöjligt att känna vad vi känner, så du behöver inte ens fundera på varför vissa kvinnor verkar ”si” eller ”så”. Vi är redan tillräckligt avundssjuka på alla som ”råkar” bli gravida, och behöver inte bli analyserade av dessa människor.
Mitt liv har inte kretsat kring att få barn, men när jag väl blev redo för barn och min kropp blödde ut alla foster som hamnade i min kropp så är det klart att man befinner sig i en stor sorg. Skam och skuld över att fostren inte fick överleva, ångest över att min kropp inte samarbetade, hjärtesorg över att det var utom min kontroll. Man får en livskris och får se sin framtid ur ett annat perspektiv. Föräldrar kan man bli genom adoption, men det är ingen lätt process och det tar tid att smälta att aldrig få vara med om en förlossning, att inte få se sina drag i en mini me. Att inte förstå hur endel kan ha 10 barn och inte ens 1 av mina kan överleva. Jag har suttit på middagar samt jobbat medans jag blöder ut fosterrester ur min kropp, och behövt springa och byta bindor stup i kvarten medans familj och kollegor frågar ut mig om det inte är dags att skaffa barn snart. Att jag inte blir yngre, att dom inte orkar vänta längre. De senaste 2-3 åren har allting handlat om mina förlorade graviditeter, att inte låta våran sorg döda relationen, att sitta med smärtor på akuten och få upprepade dåliga besked, vara i kö för missfallsutredning, jag har lagt oändliga summor på ägglosningstest, graviditetstest, tillskott, tidiga privata ultraljud pga oro. Min och Kenzas resa är inte likadan, men vi båda har sörjt att inte kunna få barn. Likt Kenza så är jag nu gravid (4 dagar över tiden..) med ett hälsosamt barn som lyckades överleva. Jag tittar tillbaka på min resa och är tacksam för att jag orkade kämpa vidare, som så många andra gör dagligen, men aldrig någonsin skulle jag beskriva mig själv eller Kenza som besatt?! Vi är inte besatta. Vi har sörjt och vi har kämpat. Kanske menade du inget illa, men sådana formuleringar ifrån människor som inte varit i våra skor (precis som vi inte varit i dina) är otroligt sårande.
Instämmer så mkt. För att inte tala om skammen man får uppleva över hur ”fel” det numera ses att adoptera pga att det inte alltid går rätt till. Man kan aldrig vinna typ. Grattis till din graviditet Lisa?
Det ÄR fel på så många sätt. Snälla, följ kontot Stulen Identitet på Instagram eller Facebook. Att skaffa barn är ingen rättighet. Adoption är inget annat än människohandel.
Men sluta. Det är jag väl medveten om. Jag anser fortfarande inte att adoption ska upphöra för det. Dra iväg med din försomsfulla elaka kommentar till någon som vill lyssna på din extrema syn om ämnet. Adoption är INTE människohandel. Det är i faktum något som ta nig fasen räddar tusentals barn. Sen JA det för skit med sig. Självklart. Har du samma syn på organdonation? Det finns ju en marknad även för det. Skulle du avstå en operation om du behövde? Och jag är fullt medveten om de existensiella kriser ett adopterat barn kan få under sin uppväxt. Det ändrar inte det faktum att många barn som var oönskade och slängdes på barnhem faktiskt fick en uppväxt.
Nu var det dock inte meningen att bli otrevlig så det ber jag om ursäkt för!
Godtar din ursäkt. Jag håller inte med dig, och jag står fast vid min åsikt. Jag är POC, är du också det?
Vad har POC med saken att göra? Du måste inte vara POC för att vara adopterad. Du kan även vara POC utan att vara adopterad så din referens är helt irrelevant? Om du är adopterad så har du givetvis ett tolkningsföreträde men du talar fortfarande inte för alla adopterade isf. Du kan i te vara så extrem att du drar hela adoptionsprocessen över kanten och du svarade verkligen inte på en ends fråga så i rest my case lite. Om det dock är så att du är adopterad och befinner dig i en kris gällande detta så bör du få hjälp med detta. Men du talar som sagt inte för alla barn som adopteras. Vad tycker su själv att man ska göra med alla de hundratusentals små barn som överges? Lämna dom till sitt öde? Låta de gå sitt sociala arv till mötes? Eller ska man ge sig fan på att bekämpa de kräk som kidnappar barn kanske? Tycker du på fullaste allvar att man ska låta små övergivna barn dö i rännstenen pga att barnhemmen stängs ner? Förstår du själv inte konsekvensen av att adoptioner upphör?
Världens största kram till dig ❤️ Blir genuint lycklig för er skull när jag läser att du nu är gravid. Jag fick själv ett missfall för 4 månader sen. Blev så jävla chockad att jag inte kände någonting det första dygnet efteråt. Sen blev ledsamheten brutal. Fyfan. Men det har härdat mig och fått mig att se mer ödmjukt på graviditeter och barn. Jag är givetvis livrädd för att aldrig kunna få barn…. Hoppas så innerligt att det ska gå vägen framöver ❤️
Fyra dagar över, åh! Grattis till graviditet äntligen och hoppas det går så lätt det kan vid förlossningen. Så väl unt! ?
Stor kram till dig Lisa, din kommentar berörde mig! ?
Jag känner en del kvinnor som själva beskriver kampen mot barnlösheten som „besatthet“. Det är jättelätt hänt att många tankar kretsar kring det när du väl börjar längta och hoppas varje månad. Att du blir väldigt medveten om hormoncykeln. Att du börjar tyda PMS/tidiga graviditetstecken (jag fick en konstig lätt svindel och illamående när jag knappt gått över tiden, så jag vet att det finns tidiga tecken).
Det är väl inte konstigare än att du struntar i lottosiffrorna om du inte köpt en lott.
Jag är en ofrivilligt barnlös kvinna på 30 år pga av diverse sjukdomar, hoppet är dock inte ute ännu jag har rätt till ivf försök där jag bor. Men jag känner mig galen av alla mediciner, sprutor, ultraljud hit och dit för att se om äggen växer av medicinen.
Jag kan villigt erkänna att jag är besatt av att bli gravid och klandrar mig själv varje månad när det inte tar sig eftersom jag vet att felet ligger hos mig och inte min sambo.
Inbillar mig varje månad att de har hänt något och att det äntligen har tagit sig, men nej då. Föra månaden var till och med mensen sen med 14 dagar och den brukar diffa på max 2 dagar. Sjuttioelva test senare fick jag inse att de inte var en graviditet.
Jag hatar verkligen hatar familjen, kollegor, släkt och vänner som frågar mig när det är dags? den värsta frågan som finns. Har trots allt varit öppen mot alla och berättat hur de ligger till men ingen kan ge fan i att tjata.
Jag lider redan.. jag hatar folk som är klumpiga i sina uttryck som ”lilla Svea blev till på första försöket” särskilt när de kommer från mina närmsta vänner.
Dock är jag väldigt glad för Kenzas skull och för alla ni här i kommentarsfältet som snart har era fina bebisar i famnen <3
Jag tror det lätt blir så när man gärna vill, men får höra att det kanske inte går. Det fastnar i huvudet och går inte sluta tänka på. Låter rätt normalt, men förmodligen fruktansvärt jobbigt.
Jag skulle verkligen vilja höra anledningen till varför man ska påpeka att någon är gravid, även ge gratulationer om graviditet, när personen inte ens har berättat ifall den är gravid eller ej, jag vill verkligen veta varför man gör det?! Och jag har sett såna personer i Kenzas kommentarsfält, Paulas (mellan Molly o Leonore), Kissie och flera andra. Jag hoppas att någon av er som skrivit någon sån kommentar, kan du snälla förklara varför?
Mvh
Ostboll
Jag tror att många vill vara taskiga och försöker verka snälla. Dvs att de indirekt kallar ngn småtjock men försöker framstå som vänliga.
Dels det. Men tror också det ligger någon prestige i att ”veta först”. Precis som att man som följare känner personen såå väl att man ser igenom?
Ja, som att se folk här kommentera ”Ååå grattis Kenza, även fast man redan förstått det”. Öhm… okej?
Och HAR du inga barn så förstår du faktiskt inte INGENTING om livet, vänta tills du skaffar barn ska du se!
Folk kan säga så förbannat dumma saker. Och menar på fullt allvar att man inget begriper om LIIIVET!!
Jävla idioter!! 🙁
Vilken osympatisk kommentar. Att tycka att man vet ingenting alls om livet om man inte har barn
Ironin gick dig helt förbi, ser jag.
Mogen och gullig morsa den där KIA verkar vara.
Läs hela inlägget innan du gissar hur jag verkar vara.
Jag har INGA barn och jag har blivit ifrågasatt och plågad av det, så din kommentar var återigen en smäll på käften. Ha en fin dag du åxå!
Förstår precis. Fått höra massor av gånger att ”barn är livets mening” och om man inte har barn ”vet man ingenting om livet”… Blä!
Brukar kontra med har du haft hund/häst/papegoja etc. Nähä. Då vet du ingeeeet om liiiiivet ?
Häromdagen fick jag höra: ”Hur kan du bli sjuk, du har ju inga barn?”
ääääääääääääääh…
Eller den här: Du har ingen aning om hur det är att vara trött…du har ju inga barn. Vänta bara tills du har barn. Blöh. Nu HAR jag ett barn och får äntligen vara ned i klubben. Yey. Jag passar mig alltid jäkligt noga för att säga sånt där då jag minns hur dåligt man mådde. Så förminskad som man blev.
V, jag menar att det är sånt skit man får höra när folk hör att man inte har barn.
Om du läst hela kommentaren hade du förstått det.
Jag är så sjukt less på den kommentaren! Jag har inga barn och dessutom inga planer på att skaffa några. Dessutom ser jag mycket yngre ut än vad jag är och får ofta höra ”när du blir äldre ska du se att du ångrar dig” eller ”efter 30 kommer du tänka HELT annorlunda”. Ehum. Jag är 38.
Därmed inte sagt att jag inte kan ändra mig, men det är min business och folk får gärna ge fan i att försöka påverka mig åt ena eller andra hållet.
Och framför allt så får man höra att ens liv inte har någon mening om man är frivilligt barnlös. Men jag brukar tänka att de föräldrar som är mest på en om livets mening och att man inte förstår, de försöker bara övertyga sig själva att de gjort rätt genom att gå på oss barnfria.
Så de får inte ha några idéer om ditt liv men du får ha halvtaskiga pseudoanalyser av deras?
PS Tycker alltså ingen av er har rätt, om inte det framgår – låt varandra vara!
De får självklart tro om mitt liv. Så får jag även om deras. Skillnaden är att jag inte säger åt dom vad jag tänker. De har däremot inget emot att säga till mig att mitt liv måste sakna mening. Läste du allt så läste du också att ”jag brukar TÄNKA”. Vad de tänker om mig skiter jag i, vad de säger till mig är nåt annat?
Klart du inte saknar mening.
En person som väljer bort barn har valt sin mening precis som någon som väljer att skaffa barn har valt sin mening. Barn är inte meningen med livet. Meningen med livet är att fylla det med faktorer som uppfyller en själv. Mitt barn är den största meningen i mitt liv men jag hade ju en mening med livet före honom med precis som alla som väljer bort barn eller som är ofrivilligt barnlösa har och alltid kommer ha. Lyssna inte på sånt slentriant dravel. För det är precis vad det är, något som folk bara säger.
Nej jag vet att jag har en mening med mitt liv. När någon sån förälder går igång och börjar mässa om mitt liv (som hen inte vet nåt om) så ler jag och ser intresserad ut medan jag tänker på något annat mer intressant tills de är klara.
Jag hade helt seriöst bara gått. Bytt samtalsämne och gått. När vi försökte som mest under våra år där vi verkligen led av att inte lyckas då vi ville ha barn så sa jag det rätt ut att ”vi försöker men det går inte”…funkade skitbra för då slutade morsorna att trycka upp oönskad information i ansiktet på mig.
Kan inte folk bara sluta lägga sig i vad som sker och inte sker i ens livmoder? Jag vill inte ha barn och är aptrött på alla kommentarer om ”när kommer barnen”, ”ni är ju inte 20 längre” och när man sen svarar att man inga vill ha så får man höra ”barn är meningen med livet” och ”du kommer ångra dig när du blir äldre”. Jag tror dock inte jag kommer det för varje år som går blir jag mer säker på att barn inte är min grej. Samtidigt är detta mest ett störningsmoment för mig. Lider verkligen med alla dem som måste stå ut med alla frågor samtidigt som de kämpar och kämpar och inget hellre önskar än att få barn men det går inte. Varför kan folk inte bara skippa kommentarerna tills någon faktiskt går ut med sin graviditet och gratulera då. Hade ju sparat både oss frivilligt barnlösa och de ofrivilligt barnlösa en massa elände.
Det värsta var när en idiot till kollega slängde ur sig att alla som inte vill ha barn eller inte kan få barn är sjuka i huvudet. Där sittet jag som inga vill ha samt en annan kollega som vi alla vet har kämpat i 15 år utan resultat för att få barn. Tyckte så jävla synd om henne och ville slå ihjäl den andra kollegan. Hur kan man vara så respektlös?
Hur kan man vara så lättkränkt? Jag hade en ”idiot” till kollega som frågade mig ifall jag hatade barn när jag förklarade att jag inte ville ha några. En jävligt dum sak att fråga, men varför skulle jag ha tagit illa upp?
Men han är ju uppenbart störd på något sätt. Häng inte upp dig på såna.
De jag känner säger att livet var mycket bättre innan de fick barn. Att det bara är jobbit med barn. Jag har aldrig hört dem säga något positivt om sina barn. Är det för att de är män? Att kvinnor känner att de måste säga att det är så roligt med barn, annars skulle hon vara en dålig mor?
Det har bara med att göra att de männen är svin. Oavsett så talar man inte så om sina barn. Jag har aldrig hört en man tala så om sina barn. Tvärtom så är de det viktigaste de har. Man kan må dåligt dom förälder även som man men då får man söka hjälp. Inget barn önskar att komma till världen och om vi sätter barn till världen så ska vi behandla dom väl. Sen kan man av ren trötthet råka säga saker man inte menar men att tala så om sina barn är inte okey.
Men alltså jag förstår inte dessa människors känsla av nödvändighet och berättigande att kommentera?! Jag är 27 och har inga barn, tror jag vill ha i framtiden men inte helt säker. Om jag skulle välja att inte skaffa barn och folk skulle säga till mig att jag inte förstår vad jag missar skulle jag ifrågasätta deras kommentarer. Det är en sak att vara nyfiken på andra människors val (man kan dock även ibland behöva hålla nyfikenheten för sig själv) men att påstå att ens liv kommer sakna mening och att man verkligen missar nåt är så himla okänsligt, jag skulle aldrig säga något sånt till en annan människa. Tycker det är högst ansvarsfullt att välja att avstå barn när det finns massor av nötter därute som inte kan ta hand om barn och skaffar dem utan att tänka två gånger. Och såklart ens liv kommer ha mening då mening inte är samma sak för alla.
Jag vet inte ett dugg mer om livet efter att jag fick barn. Jag är lika lycklig, olycklig, ensam, trött, glad och förvirrad som jag alltid varit. Min hund däremot, som jag skaffade 7 år innan barnet lärde mig att tycka om mig själv. Gjorde mig frisk från mina ätstörningar och är det mest ångestlindrande som finns för mig. Vet knappt vad jag försöker säga mer än att de som pratar om att ingenting i livet är värt något om man inte får barn nog haft ett rätt torftigt liv. Tycker det är jättekul att vara mamma och kärleken till mitt barn liksom golvar mig. Men det finns andra källor till glädje i livet. Och jo, jag visste fan vad trötthet var innan min flicka kom!
Det intressanta är ju att jag som frivilligt barnlös ständigt får höra att jag kommer ångra mig, att jag inte vet meningen med livet, att jag inte har upplevt kärlek, att jag inte förstår något om livet yada yada av just mammor. Men aldrig en enda gång har en pappa mässat så och då omger jag mig av många pappor både på jobb och privat. Är det ett kvinnligt fenomen detta eller är det andra barnfria som får höra samma från pappor som av mammor?
Min sambo får höra det av sina manliga kollegor ibland.
Åh, – stort grattis till finaste Kenza! Vilken kämpe <3
PS. Det här är troligtvis helt fel forum och jag vet att jag kommer att få arga kommentarer efter mig, men jag kan inte registrera mig på Flashback och Familjeliv säger jag redan har något konto vilket jag inte har (väntar på att få återställt lösenord). Beklagar kommentaren – men jag behöver verkligen er input! 🙂
Jag har ett 'drömjobb' – bestämmer nästan själv mina tider, kan ca. 1 dag i veckan jobba hemifrån, sitter mycket med affärsutveckling på ett av världens största bolag, vilket innebär att jag själv bestämmer hur mitt "schema" ska se ut, på det sättet att jag själv kan välja om jag vill åka utomlands på relevant utbildning/inblick i andra marknader eller om jag vill sitta på kontoret och arbeta med nya krav till system som jag tycker att vi ska implementera. Lönnen är väldigt bra den med och det finns massor med möjligheter att utvecklas. Jättekul, verkligen!
Mitt problem är dock att jag inte ätrivs med människorna som jag jobbar med. Alls. Jag har ångest, panik, hjärtklappningar och magont på morgonen när jag ska på jobb. Inatt kunde jag inte sova för jag visste att jag skulle tillbaka hit efter julledighet. I mitt team är vi 5 personer – alla dessa har känt varandra länge och pratar knappast med mig alls. De andra teams gillar inte mig på grund av att jag för ca. 6 månader sedan blev "vald" till den här positionen istället för en annan tjej (som är ganska populär på jobbet – så hon har spridit massor rykten om mig och fått alla att se ner på mig och som "den elaka häxan som tog hennes drömjobb"). Jag vet inte vad jag ska göra. Jag känner mig så jäkla utanför. Jag har försökt prata med min chef om det, men det blir inte bättre och jag vill inte pusha honom – då är jag rädd att han börjar ångra varför han valde mig och inte den andra tjejen, som redan är så omtyckt på jobb. Dessutom tycker jag att han flörtat med mig på ett opassande sätt, vilket innebär att jag inte riktigt vågar öppna upp mig för honom. Att prata med HR finns inte på kartan, då den tjejen som är vår kontaktperson är en ung tös som går runt och flörtat med alla män i bolaget – inkl. min chef, som hon numera är ganska nära.
Vad fasiken gör man? Jobbet är bra i sig själv, men människorna ger mig ångest. Det är verkligen som att jag har hamnat på högstadiet och all mobbning därifrån hemsöker mig här. flera år senare Hur hanterar man sånt här? Söka nytt eller stanna och kämpa?
Orka! Vänta till Öppet spår.. ?
Ja, det borde jag troligen ha gjort – men jag har sån jäkla ångest att jag bara behövde få ut det, sorry om det förstörde din dag 🙂 Jag vet inte varför men jag trodde att det var tisdag idag – är lite småblind inför veckodagarna såhär efter ledigheten!
Jag trivdes inte heller på mitt förra jobb, så jag bytte. Pengar är inte allt. Man är på jobbet mestadels av sin vardag och det är viktigt att inte känna ångest inför att gå till jobbet. Börja söka nytt jobb om du inte vågar ta tag i problemet med dina kollegor. Jag har dock själv upplevt det som att det blir bättre om man pratar om det. Lite fördomsfullt dock att du inte vill prata med tjejen på HR för att hon flörtar med killar, vad har det med saken att göra? HOn kanske är bra på sitt jobb ändå. Kanske de andra tror att du fått jobbet av samma anledning och pratar likadant om dig? Bättre att rensa luften.
Om det är ett stort företag borde de ha proffsiga sätt att lösa sånt här – gå högre i systemet om du måste!
Kan du få utbildningar etc genom jobbet borde du kunna få coachning både själv och för gruppen, borde absolut vara i firmans intresse att lösa.
Orka själv! Va lite snäll, du hör ju hur hon mår?
Fast osympatisk behöver man inte vara.
Orka dig! Förstår inte varför såna som du inte bara försvinner härifrån – ni infekterar klimatet härinne.
Vad är du för osympatisk människa, som trampar på någon som redan ligger och som dessutom ursäktar att h*n skriver här?
Sök nytt jobb.
Du beskriver situationen som infekterad och att du varken kan prata med chef eller HR. Du målar upp ett olösningsbart scenario. Så, sök nytt jobb. Man ska inte behöva må dåligt varje dag, ont i magen eller ha svårt att sova pga sin arbetsplats.
Jag hade väntat i 3-4 månader men sökt andra jobb under tiden, ser du ingen ljusning så har du efter 3 månader troligtvis 1-3 månaders uppsägningstid kvar. Tro mig det är ingen som tackar dig den dagen du kraschar, ditt mående är bäst. Men det kan vara en liten fas, att folk vill sätta dig på plats och att dom ger upp och att de blir bättre inom de närmsta månaderna. Men stå på dig, ingen skall någonsin få sätta sig över dig.
Du behöver byta jobb! Bums! Det där är en fucked up arbetsplats och du kan inte lösa det. Fly eller gå in i väggen.
Seriöst, sök ett nytt jobb idag. Du är värd bättre. Om du börjar må sämre, gå till läkaren och se om du kan få bli sjukskriven under uppsägningstider. Det är sådär man blir utbränd.
Ta hand om dig. ♥️♥️
Hej, nyckeln tror jag ligger i vad du skriver om den mobbning du utstått på högstadiet. Det är därför du reagerar så starkt på din situation just nu. Lös den knuten genom att gå och prata med någon, kolla upp relevant coach. Kämpa på, du vet själv att ditt cv behöver minst 18-24 månader på det här jobbet för att det ska se bra ut. Sedan kan du söka nytt. Men att folk är dumma kommer du tyvärr vara tvungen att förhålla dig till hela arbetslivet. Tänk på att de som är elaka, flirtiga, korkade etc alla har sin problematik att brottas med. Du kommer ha ett försprång när du vet hur du ska tackla din bakgrund. Och därmed så småningom bli en bättre chef.
Livet är för kort för att lida för att CV:et ska se bra ut. Har bytt jobb otaliga ggr och har inga problem att då nya jobb, snarare tvärtom. Menar inte att man inte alls ska bry sig men inte om man mår så pass dåligt. Inget jobb i världen är värt det. Det är i slutändan bara ett jobb.
Nja, håller inte med om att ”folk är dumma kommer du tyvärr vara tvungen att förhålla dig till hela arbetslivet”. Det är förvisso sant, men det är en sak att behöva förhålla sig till enstaka sådana personer och interaktioner vs. att jobba dag ut och dag in in en miljö och med människor som är så. Finns det ingen riktig bra lösning på problemet som här och man har möjlighet att byta jobb i sådana lägen så anser jag att man borde göra det.
Jag har haft ett jobb som vart lite segt att gå till och som jag bara längtade ifrån för det var inte för mig, och haft arbetskollegor jag inte klickat med om man säger så. Men det gick att stå ut med, just för att erfarenheten var mer värt och jag led inte så värst. Men jag har aldrig någonsin gått till något jobb med den känslan som ”Sorry” beskriver: ”Jag har ångest, panik, hjärtklappningar och magont på morgonen när jag ska på jobb.”. Nope, då borde man sluta. Erfarenhet schmerfarenhet.
Och att sluta ”för tidigt” på ett jobb är inte hela världen, det räknas mer om man ser trender i det på CV:et. Man förklarar bara, diplomatiskt såklart, varför man väljer att lämna så tidigt, alla kan råka ut för nitar.
Byt jobb! Jag hade på pappret världens roligast jobb som jag verkligen inte ville ge upp, men en dag bröt jag ihop och var så olycklig. Jag började ifrågasätta allt förutom jobbet – mina relationer, min kropp, min boendesituation. Men så insåg jag att mitt mående berodde 100% på mitt jobb och min chefs och kollegors beteende. Jag var utfryst och min chef gjorde allt för att sätta mig i skiten och för att jag skulle säga upp mig. Jag blev sjukskriven fyra veckor pga av jag visade tecken på utmattning.
Nu har jag ett ganska trist jobb men bra kollegor och chef. Jag har insett att min titel inte har något med lycka att göra. Jag önskar jag hade bytt jobb tidigare och inte kämpat på i flera år.
Har du pratat med HR? Din chef? Ditt företag är skyldig att hjälpa dig i denna situation och att bara byta jobb är inte den enda lösningen. Jag upplevde liknande på mitt jobb, fick byta grupp och stormtrivs nu, även fast samma människor finns kvar men vi jobbar inte lika tätt. Det finns andra lösningar än att byta.
Läste du verkligen vad hon skrev?
Facket? Om arbetsgivaren inte gör något åt ett arbetsmiljöproblem så ska facket kopplas in.
Svårt och jag känner med dig. Vill du verkligen ha en arbetsgivare som accepterar ett sådant beteende från HR, chef och medarbetare. Verkar inre vara en bra arbetsplats oavsett nu aktuellt problem. Gissar att du inte är med i facket? Annars är ju det ett alternativ. Det är absolut inte värt att må dåligt och kanske bli sjukskriven för skit på jobbet. Om du orkar så stanna ett tag för att bygga ditt cv, annars sök dig bort och inse att du kommer att hitta ett nytt drömjobb.
Hej! Jag fick också ett jobb efter min mammaledighet som var ett drömjobb på pappret – rolig produkt, flexibla arbetstider, utvecklande tjänst, starkt varumärke. Men människorna där var riktigt vidriga. Konflikträdda och mesiga chefer, bitchiga och otrevliga tjejer på samma nivå som mig, dumförklarande folk runtom osv. Jag hade också ont i magen vid tanken på att gå dit så till sist gav jag upp. Jag sade upp mig och började kolla efter nytt jobb. Landade ett några veckor senare där jag trivs kanonbra! Gick till och med upp i lön och har numera världens gulligaste kollegor runtom mig ☺️ Nu längtar jag tillbaka till kontoret efter denna julledighet så jag kan äta lunch och umgås med mina kollegor igen <3
@sorry
Sök psykologhjälp. Om det är så att du lätt blir mobbad så kan det vara så att det är något litet ”fel” på dig. Något som gör att du antingen inte blir omtyckt eller bara tror att det är så. Själv gick jag i psykodynamisk gruppterapi och det hjälpte mig oerhört mycket.
Jag anses av många att fortfarande vara en arrogant skithög. Men idag har jag förstått att i en familj full av narcissister så har jag fått ett lite speciellt sätt att agera på. Jag har ganska litet tålamod med ”puckon” och är dålig på att dölja det. Lägg därtill Asperger och ADHD och ett IQ på 150.
I terapigruppen var jag först populär och blev sedan avskydd av många. Som i verkliga livet fast med expressfart. Tack vare sen stora ärligheten och öppenheten förstod jag mekanismerna lite bättre och har lärt mig att i någon mån dämpa dessa. När jag har lust.
Kan du inte rätta ”biologisk” till ”genetisk” mamma, eftersom hon själv gjorde en rättning på det i texten under videon? Med tanke på att äggdonation var/är ett möjligt alternativ för dem är det viktigt att skilja på begreppen.
Biologisk mamma: den som bär barnet under graviditeten.
Genetisk förälder: den som donerat en könscell (ägg eller spermie). (Blir man gravid med sina egna ägg är man både genetisk och biologisk förälder.)
Hon har alltså möjlighet att bli biologisk förälder även om det inte blir med sina egna ägg (i ett eventuellt framtida scenario där de vill få fler barn och behöver använda donerade ägg).
Oj vad viktigt
Ja? Det är väl jättebra sprida kunskap om sånt här.
Med tanke på att Kenza själv gjort den rättningen i anslutning till videon så tycker jag att det är viktigt ja.
Men vad är grejen? Intressant information och du kommer med värsta surkommentaren? Du uppnår ju ingenting med det förutom att du kanske får utlopp för något översittarbehov du har. Skärp dig eller sök hjälp.
Takk for forklaringen. Jeg forstod ikke helt skilnaden, jeg trodde biologisk og genetisk var det samme..
Hade ingen aning om att det var biologisk även om man inte hade sina egna ägg!
Bio-mamma = den som burit och fött barnet.
Ytterligare lite info är att miljön i livmodern påverkar vilka gener som aktiveras i embryot. ?
Dvs det barn som kommer efter att ha vuxit 9mån hos mamma 1 är inte samma barn som hade kommit om embryot istället satts in hos kvinna 2. Vilket är spännande tycker jag
Wow. Fascinerande 🙂 Arv och miljö typ?
Tror inte det är vad som menas med ’arv och miljö’ i utgångspunkten, men mycket spännande med denna tidiga ’miljöpåverkan’!
Visste inte detta. Tack för förklaring !?
Jag måste fråga, kanske lite korkat men jag kör.
Surrogatmamma, en sådan kan bära både ägg och spermier från ”paret” som vill bli gravida då det kan finnas anledning till att en kvinna har bra ägg men inte klarar att genomgå en graviditet.
Är då en surrogat den biologiska mamman?
Knepigt. Mvh
Ja, men inte genetisk.
Inte korkat
Aha! Visste inte detta. Man pratar ju om biologisk mamma när det gäller adoption men det är klart att det blir komplext med donationer av ägg, surrogat osv. Genetisk förälder alltså, intressant.
Vilken fighter, grattis Kenza.
Jag känner verkligen med henne. Vi gick också igenom ofrivillig barnlöshet innan jag plötsligt blev gravid spontant. Perioden då vi kämpade är mitt livs värsta mörker. Total bottenlöshet. Är så oerhört tacksam och lycklig över att jag fick min lilla familj tillslut.
Heja Kenza!! Har precis gått igenom två missfall, ett ganska nyligen och nu är kroppen och cykeln all over the place. Vill så gärna också få ett barn. Man känner sig så ensam och rädd. Och så ser man andra plopp ut barn till höger och vänster (vilket egentligen inte är sant men är man där så ser det så ut)
Någon som också fått flera missfall som sedan fått bebis?
Ja. Två missfall, ett MA, ett dödfött barn. Men efter det kom två friska underbara bebisar.
Jag skulle tro att det är ganska vanligt med ett antal missfall innan man får en fullgången graviditet. Så tappa inte hoppet! ❤
Är det inte alls. Harr aldrig haft missfall. En graviditet och har ett barn.
Åh vilken dum kommentar. Som barnmorska häpnar man verkligen ofta över okunskapen kring graviditet/infertilitet osv. Trådarna om Kenza senaste två dagarna har återigen klartgjort detta. Missfall före v. 12 är inte ovanligt. Siffror mellan 25% upp till kanske 50% finns. Många som är gravida märker det säkert inte ens för att missfallet tolkas som mens. Om man bara öppnar en bok om ebryologi så går det nästan inte ens att begripa att det ens kommer några friska barn, så komplicerat som det är.
Ja, efter att jag fick ett missfall som jag vet var ett missfall tänker jag att det nog hänt förut också – flera gånger…
Min vän plussade tre dagar innan mensen var beräknad. När mensdsgen kom fick hon missfall och det tedde sig som en vanlig mens. Det är många missfall som kommer med den ”vanliga” mensen…
Precis. Det är ofta så, därför man ska vara sparsam med tester innan bim. Om man inte vill veta då förstås.
Så bara för att du inte har upplevt något kan det inte vara vanligt?
Bara för att DU aldrig haft missfall betyder det väl inte att någon annan inte haft det? Himla onödig kommentar.
”Är det inte alls.”?
Är det vanligt med vita hus?
”Är det inte alls. Har aldrig bott i ett vitt hus!”
Är det vanligt med älgar?
”Är det inte alls. Har aldrig haft en älg!”
Är det vanligt med sura uppstötningar?
”JA! Hela jag är och har alltid varit en enda sur uppstötning!”
Haha din surmus ?
Puss på dig själv, Anonymus!
JAG har för övrigt bott i flera vita hus, samt sett älg många gånger så jag tror att det BARA finns vita hus samt älgar… Har däremot både haft missfall och fött friska barn så har svårt att vara kategorisk där – mycket förvirrande…
Och du representerar alla fertila människor med livmoder eller vad menar du?
Ja, och jag tror faktiskt att ett problem är att vi inte är öppna med missfall. Tyckte det var så befriande när Paula och Hugo delade med sig om sina försök att få ett andra barn. Missfall är normalt något som jag upplever att man håller för sig själv vilket jag tror bidrar till att man känner sig så sjukt ensam om det händer. Jag fick missfall i vecka 8 och eftersom att vi som så många andra inte hade berättat för folk eftersom ”något kanske händer” så hade jag ingen att prata med förutom min man. Vi bestämde efter det att berätta för nära vänner och familj ganska omgående nästa gång.
Kämpa Linnea! Jag tick tre missfall innan min älskade son kom i september, det var riktigt jobbigt men så värt det till slut. Vet många i min omgivning som också fått missfall sådet är definitivt vanligare än man tror. All lycka till till dig, det kommer gå till slut!! Kram
Japp! Fick missfall första gången jag blev gravid, i v6 precis innan vi skulle och se ett hjärta ticka. Sedan hände det ingenting. På 18 månader! Vi påbörjade en utredning i augusti 2017 och i september, dvs 1 månad senare, plussade jag. Tror som Kenza säger att det behövs ett gyllene ägg, och att det tar längre tid att få det om inte kroppen är i toppskick. Kan meddela att vårt guldägg nu är 7 månader <3 Vet inte i framtiden om det kan bli något mer barn, då utredningen avbröts (antagligen haha) så vi vet inte vad som är/var fel på oss och kommer inte få en utredning i framtiden då vi lyckades få barn naturligt såatteeeh
Kan meddela att jag idag är 24 år! Så att vara ung = fertil är bullshit för min del iallafall
Har gått igenom tre missfall senaste året.
Håller på med en utredning nu och hoppas för att det ska gå vägen! Håller tummarna för dig också ❤️
Fråga om progesteron och trombyl!!!! Gyn kan skriva ut??
Har visserligen inte fått mitt barn ännu men befinner mig trots allt i vecka 26 så det ser mycket ljust ut! Genomgick tidigare tre missfall i v. 9, 8 och 14. Oförklarligt barnlös därefter. Trombyl sattes in nu under den fjärde graviditeten och min son är beräknad till april i år… <3
Är privatgyn bäst? Eller vem skriver lättat ut dessa? Kvinnokliniken där jag bor tror inte på progesteron och vägrar skriva ut (den som bestämt det är chefsläkaren för KK som är … man)!
Japp dödfött 🙁
Nu en knodd med hjärtfel. Är livrädd för att ens tänka på en 2a
Vet känslan.. folk frågade alltid mig ”är de inte dags för snart”.. ”åh försöker du sluta röka, barn på g” osv.. när en annan hade 3 missfall under hela året.. en riktigt tuff period för både mig o mitt x. När vi väl fick till det med medicin för mig (saknade tillräckligt med hormoner) så kom han ändå ut i v28 och va väldigt liten.. resa på neo, alla känslor.. ändå började folk fråga om syskon osv men förhållandet mellan mig o mitt x gled isär i bakgrunden.. avskyr när folk frågar sånt personligt för jag vill inte va den som står och ljuger men vill inte heller berätta sånt som jag känner är för personligt.
Men grattis till Kenza! Underbart och höra att hon ska få barn!
Hoppas allt går bra med dig och ditt barn nu, Martina ♡
Jag kanske är för känslig men började nästan gråta av det här❤ta hand om er!
Blir så glad. Är själv i vecka 25 just nu, på naturlig väg efter 5 år med flera missfall, ivfer och genuint tro att det aldrig kommer gå. Känslan alltså… läsa om andra som får känna samma glädje gör mig alldeles varm!
Men ja, tufft var det även om det nog klart mindre tufft som icke offentlig. Jag var rätt öppen om vår kamp till våra nära så det blev aldrig dumma kommentarer om jag inte var gravid eller om vi inte ska ha barn. Fick bra stöd och kände mig aldrig ensam. Är otroligt tacksam över det!
Grattis! ???
Tror det kan vara lättare om man är öppen även om msn då kan få idiotråd som att slappna av eller köp hund. Vet inte om K varit öppen med sin problematik eller om det är först i efterhand hon är det. Tror det skulle vara bra om flera offentliga personer berättade även om jag respekterar de dom inte gör det. Nu är det mest kända kvinnor 44+ som gör det och det är inte riktigt samma sak.
Kan inte ens tänka mig vilken rädsla hon måste ha gått igenom med tanken om det blir missfall eller inte när det inte skulle kunna komma så många fler chanser, blir t.o.m. själv nervös för hennes skull. Kul att hon får ett eget barn och på riktig väg. Men vet inte vad jag tycker om att hon säger att hon kommer se till att det blir tre-fyra stycken, är inte jorden nog överbefolkad? Tycker inte barn borde vara någon rättighet. Får man så får man, man borde inte få det på konstgjord väg genom statspengar. Om man inte kan få själv så är det väl av en anledning.
Sista meningen kunde du skippat.
Jättekonstig kommentar, var det nödvändigt?
Och: ”ett eget barn och på riktig väg”?
Kan man få ett oeget barn på oriktig väg?
Verkar som om du har mycket att tänka igenom lite, vet inte om det är din analys- eller formuleringsförmåga som haltar mest – antagligen båda – kanske kan vara bra att använda lite tid och eftertanke så här i starten på ett nytt år till att bli en smartare och schysstare människa?
Menar du på riktigt att det är de som får barn på naturlig väg som det är meningen att de ska få barn? Tycker du att de som får cancer tidigt i livet är menade att dö tidigt också?
Anonym bör väl med den logiken inte ge sina barn mediciner om de är sjuka. Allt har en mening osv.
Ja, bryter man benet finns det ju en anledning till det…
Tycker inte leva är en rättighet. Dör man så dör man. Tycker inte man borde få leva på konstgjord väg genom sjukvård bekostad av statspengar. – ser du någon likhet med det du skrivit?
Kroniska sjukdomar bör, om man ser på saken som du gör, isåfall behandlas lika. Kenza har en kronisk sjukdom som gör att hon har stora svårigheter att få barn vilket enligt henne är en del av att ha god livskvalité och upprätthålla psykisk hälsa och välmående (om man kollat hennes video är det svårt att tolka det på annat sätt).
Hur skiljer sig hennes situation från andra individers med kroniska sjukdomar, ex en diabetikers livskvalité och fysiska/psykiska mående? Det är ingen rättighet att få barn. Men det är heller ingen rättighet att få leva.
Är varken Kenza-fan, har barn eller är ofrivilligt barnlös. Jag är bara inte empatilös.
Tänker också så att kan man inte få naturligt så kanske man ska avstå? Jag hade aldrig gjort ivf tex, hade tänkt att naturen inte vill att det ska bli något tex pga defekta gener och då avstått.
Storartat av dig.
Varför ska man avstå de medicinska framsteg som görs för att hjälpa människors med sjukdom som påverkar fertilitet? Varför är endast forskning på andra sjukdomar okej att använda sig av?
Synd att avstå från något för att man tänker fel. De som genomgår ivf är väl antagligen de mest genomutredda människorna av alla som får barn, det är inte för att man har ’defekta gener’ som man inte blir gravid.
Åka bil är inte heller så naturligt, så kanske man ska avstå?
Så får man tänka. Fint att du inte skriver andra på näsan bara, det här med barn och hur det görs måste människor få avgöra själva utan pekpinnar och moraliserande. Nu uttryckte du bara hur du själv ser på saken och det är jättebra.
Tror inte ’naturen vill’ att du ska använda petroliumbaserade produkter, färga håret, bo i hus som har betong/plast/lim/kompositmaterial i sig, lägga asfalt, flyga (”hade naturen velat att vi skulle flyga hade vi väl haft vingar” för att parafrasera Linus-Ida) – tänker det är bäst om du avstår från detta!
Defekta gener?
Synd om du grundar åsikter på felinformation. Blir ju så fel
Jag undrar om det finns möjlighet att kolla sina ägg och hur det står till där inne utan att vara i barnverkstan? Jag har en livmodermissbildning som gör att jag kan ha lite kämpigare än andra samt närmar mig 30, klart man känner sig oroad då man börjar tänka på sånt här, tänk om mina ägg är kassa också… ?
Ja, jag håller med dig. Skulle gärna vilja veta också. Undrar vad hon hade för symptom? Sa bara i videon att det var ”period problems”? Min mens har minskat rejält det senaste året, från kraftiga blödningar i en vecka till endast 3-4 dagar nu, mycket mindre mängd också. Är det nåt man borde kolla upp? Är 30+ och har tänkt skaffa barn nån gång men helst inte de nästa 2-3 åren, dvs om inte nåt är fel!
Kontakta en fertilitetsklinik. Man kan se hur äggreserv ser ut, samt ta prover som visar på kvaliteten utan att man ska in i IvF. Undersökningen är ju ett första steg för att se om någon sådan insats alls är aktuell.
Jag har liknande problematik som Kenza. Enda sättet jag märkt det på är att jag inte blir gravid.
Innebär det att du får tidigt klimakterie också? Vad innebär det att det kommer 20 år för tidigt (som för Kenza) är det att kroppen åldras 20 år för fort? Alltså kommer man dö 20 år för tidigt med? Eller är det bara just fertiliteten som påverkas och inget annat?
NÄr äggreserven är slut så går man in in i klimakteriet. Jag kommer med största sannolikhet in i det många år tidigare än ”normalt” ja. Kanske inte 20 år, men 10-15. Vet faktiskt inte hyrd er påverkar kroppen utöver fertiliteten. Inte vågat ta reda på mer än det just nu. Är bara några år äldre än kenza och mitt enda fokus just nu är att försöka få barn. Även om man kanske borde avstå, enligt vad många här verkar anse.
Det innebär att du kommer in i klimakteriet med allt som medföljer detta. Men inte förkortad livslängd.
Ta kontakt med din gynekolog och be om remiss till en fertilitetsklinink eller mottagning på sjukhuset. En kan gå via sk ”egenremiss” också (åtminstone här där vi bor), alltså att söka direkt själv. Kolla 1177 så borde du få fram vart du ska söka 🙂 Lycka till!
Kontakta vården och kolla så att du slipper undra. Jag har en kompis som kollade för sent och därför aldrig fick chansen att försöka få genetiska barn. Enorm sorg för henne. Hon och hennes man adopterade sedan ett barn. Det var också en jobbig process att gå igenom för dem.
Jag skulle också vilja kolla upp detta, jag har en kortare menscykel än normalt vilket ju innebär att mina ägg kommer ta slut fortare och jag kommer gå in i klimakteriet tidigare. Vet inte om det är samma problem som Kenza har. Dock är jag bara 21 år så känns inte som att jag kommer bli tagen på allvar? Det kanske låter löjligt men jag har redan jättemycket ångest över att inte kunna bli med barn i framtiden, det enda jag vill med mitt liv är liksom att få barn, går inte en dag utan att jag tänker på detta. Hade inte tänkt skaffa barn förrän jag är 28-30 eftersom jag ska plugga innan men tänk om det är för sent för mig då?
Att ha kort menscykel betyder inte att man har låg äggreserv eller att man kommer gå in i klimakteriet i förtid. Låg äggreserv kan endast bekräftas genom utredning
En kortare menscykel är inget du behöver oroa dig för överhuvudtaget vad gäller att äggen skulle ta slut för att du har fler ägglossningar. När man börjat menstruera finns det ca 300 000 – 500 000 ägg. Under en livstid så släpps ca 500 ägg genom ägglossning. Så även om du skulle frigöra ett par hundra fler ägg, så påverkar det inte äggeserven nämnvärt. Att äggreserven minskar för snabbt beror på andra faktorer.
Föds du med äggstockar innehåller dessa i genomsnittet 1 miljon ägganlag. Om du har en cykel på tre veckor kan du alltså släppa ett ägg per cykel i drygt 6400 år… Det är alltså inte för att ’äggen tar slut’ som man kommer i klimakteriet.
Oj, felräknat av mig – du har ägg till drygt 57000 år med en cykel på 3 veckor.
Jag var orolig som du över om min korta menscykel skulle påverka mina chanser att bli gravid, dels avseende äggreserv men också om kroppen skulle hinna känna av en graviditet innan blödning. Min cykel var 19-21 dagar. Jag hade dessutom äggstockcystor och opererat min livmodertapp flera gånger. Inte påverkat min reproduktionsförmåga alls. Tucker inte du ska behöva oroa dig. Oron har förstört många år för mig i onödan. Kram!
Så glad för deras skull!
Och blir efter detta än mer arg på proffstyckare som menar att man inte ska skaffa barn innan 30, att man måste ”leva” först, resa och se världen och ha varit tillsammans i några år innan man skaffar barn. OM man har fertilitetsproblem så kan det vara för sent att hinna få hjälp vid 30!
Både vi själva och vänner har fått höra från några få att man skulle varit för ung för barn, medan jag känner att typ 23 inte är så ungt?!
Kan inte alla bara respektera att vissa vill ha barn, andra inte alls, vissa vill ha syskon, andra bara ett barn, vissa vill ha barn tidigt och andra sent, osv?
Och att gratulera någon till graviditet som inte själv gått ut med det… Häpnar över hur oförskämda människor kan vara!
Ja, jag blir fan helt häpen över människor när det gäller barn och graviditeter. Det är som om många får en knäpp i huvvet av ämnet och allt hyffs bara slängs ut genom fönstret. En del är bara elaka och oförskämda för att de inte har någon skam i kroppen medan andra helt enkelt slutar tänka. I vilket fall, SLUTA UPP MED ATT SPEKULERA/FRÅGA OM GRAVIDITETER, ALLA!! Och sluta döm andra för att de inte gör samma val som du!
Rent naturligt borde man inte vänta till 30, finns en anledning att det blir svårare då. Tänker att i gamla tider var man vuxnare än idag när första mensen kom, det är också då man är som mest fertil. Så funkar det inte i vårt samhälle.
I gamla tider var det snarare så att ingen brydde sig om hur ’vuxen’ eller ’redo’ någon var… Det är dessutom fel, det dör unga flickor varje dag som påtvingats graviditeter utan att kroppen alls är redo bara för att de råkar vara fertila…
I gamla tider var det inte heller så att kvinnan själv kunde välja. Hade vi ordentliga preventivmedel, sexualkunskap, osv? Aborter var inte en möjlighet. Var nog snarare så (precis som idag) att en gravid kvinna ”måste” växa upp och börja ta ansvar. Skillnaden idag är att vi har lättare att välja om vi vill försöka bli gravida och om vi vill fullfölja en graviditet.
Så man ska skaffa barn när man är ca 12? Känns rimligt.
Fast ”förr i tiden”, för 150 år sedan, var medelåldern för giftermål (kvinnor) 27 år. Och då fick de väl sitt första barn inom några månader (många gifte sig ju pga graviditet) eller så fick de vänta något/några år. Tror inte att jättemånga kvinnor började producera barn som 20-åringar under en tid när det var en oerhörd skam att vara ogift mamma. Dessutom var det upp till 20 gånger vanligare att bli mamma mellan 45 och 49 då(!) Kvinnorna fick barn från det att de gifte sig tills de inte kunde få barn längre.
Nu finns preventivmedel och normen idag är att skaffa barn mellan 25 och 35(-ish) sedan har man de barn man vill och skyddar sig fram tills man är infertil. För att få barn efter 35 är nästan fult enligt vissa. ?
Jag ville inte alls ha barn förrän jag var närmare 40 (inte ens då var jag jättesugen, men mannen ville) men när vi väl börjat försöka, började jag längta. Fick första vid 39 och andra vid 40 och är JÄTTETACKSAM över att det funkade så fint. Men hatar att få höra att jag var för gammal. Hade snarare varit för ung vid 30.
Länk om någon vill ha info: https://www.vardfokus.se/webbnyheter/2013/mars/mammorna-var-aldre-for-150-ar-sedan/
Ett inlägg om något annat än inlägget, men. Camilla, du som har koll! Vad gäller egentligen vid samarbeten och resor? Känns så himla fult med bloggare (läs: Paula) som reser iväg ”privat” och inte nämner att resan är ett samarbete förens det kommer ett stort recensionsinlägg av hotellet.
Även om man tex betalar själva resan själv, och endast tar betalt för inlägget med reklam, blir det ju sjukt skevt. Man får ju resan ändå, fast på ett annat sätt. Får man göra såhär? Är det influencers uppdaterade sätt att åka på sponsresor? För att komma runt att slippa markera som reklam. Finns det fler som kör samma grej? Känns som hyckleri.
Fast resan är ju inte sponsrad isåfall. Bara själva vistelsen på hotellet. Så länge det framgår att hotellet är sponsrat när man skriver om hotellet så förstår jag inte problemet
På samma sätt bör man undvika att hinta att man är gravid på varje bild där ens pasta-/ölmage syns tydligt. Hör du det, Catrin Hedlund?
Vadå på ”samma sätt”. Det där har väl ingenting med detta att göra
Eh. Får man inte ställa upp på bild längre om man inte är smalmodell eller vad är det fråga om… Om ditt tänk är kutym har jag fejkat graviditet de senaste 18 åren 🙂
Utan att någon blir sur och kallar mig empatilös, kan någon med den där starka längtan efter att vara gravid förklara den för mig? Jag upplever ingen stark barnlängtan även om jag gillar barn och ett liv med barn skulle kunna vara ett alternativ, och är dessutom mycket mer sugen på att adoptera än biologiska barn. Skippar gärna hela den där biten med spädbarn etc och går på åren 1.5-10 på direkten när barnen börjar bli mer än mat- och bajsmaskiner.
Vad innebär den här känslan av att vilja vara gravid, amma etc om vi bortser från att vi blir matade med att det är så det ska vara?
Om du tror det är enklare med 1,5-10-åringar, speciellt de som kommer från jobbig bakgrund som ofta är fallet, så ska du nog mogna lite i tanken innan du skaffar barn.
Berätta, var ger jag uttryck för att vilja ha en enkel väg?
Det finns fler som milly.
Jag har två egna barn. Mådde extremt dåligt under graviditet och spädbarnstiden. Älskar livet nu när de är större. Tycker fortfarande inte om riktigt små barn. Det är ok att känna så. Till milly kan jag säg att den tiden går fort och man minns bara det fina med det efteråt 🙂 adoptera kan vara en utmaning som någon skriver ovan pga vissa av dessa barn har haft ett tidigare otryggt liv.
Det kändes coolt att bygga bebis inomhus. Men vill du inte så vill du inte. Turligt att det är fritt att slippa.
Från en som har varit gravid och fött några barn, och vill ha fler:
Jag är säker på att det är en naturlig instinkt att vilja bli gravid (fast alla kanske inte har det). Det känns så stort och mäktigt att ha ett liv som växer inom en. Att se hur magen växer från vecka till vecka, att känna sparkar, först som en liten fjäril som flyger omkring till ordentliga sparkar så man ser hur hela magen rör sig. Hur dåligt jag än har mått under graviditeten så har jag aldrig haft några negativa känslor för barnet. Förlossning är något jag längtar efter att få göra igen, trots olidlig smärta i flera timmar, för det är det häftigaste jag varit med om. Den där urkraften i en när man krystar, det är bara så stort alltihop! Jag har inte haft oändlig kärlek till barnet strax efter födseln, utan det har kommit efter några dagar, men jag har varit så fascinerad av barnet och tänkt att det där har min kropp gjort, otroligt!
Att amma har inte varit lätt, men även det har känts så naturligt och rätt. Tänk att kroppen vet hur mycket mjölk barnet behöver, där finns all näring som behövs.
Det är lite svårt att förklara i en kort text, men här är nu några meningar om mina tankar i alla fall ?
Lika märkligt att inte kunna förstå detta som att inte kunna förstå frivilligt barnfria – människor gillar ju allt möjligt man själv inte förstår sig på och man får ha lite fantasi helt enkelt. Hur kan en del vilja se skräckfilm? Tycka det är värt att lägga ner tid och liv på att sköta en hund? Vilja ligga med människor av ett annat kön än jag föredrar? (Eller för den delen alls vilja ligga med 99 % av befolkningen som jag själv aldrig hade velat ligga med). Folk dras till olika saker.
Sen kan man ju vilja ha barn för att man vill ha en familj och se t ex bebistiden som något att ta sig igenom.
Har just nu ingen lust att förklara för någon som känns lite kritisk varför jag vill ha barn, kan bero på att jag är lite känslig som ganska ny förälder dock (tycker inte alls det är fel att fråga) – men om du uppriktigt vill läsa kärleksfulla beskrivningar av bebislivet så tycker jag t ex Kersin Thorsvalls Porträtt av ett mycket litet barn är fin. Mer lättillgängligt så tycker jag Ebba von Sydow skrivit fint om gravititet. Lena Dunham har skrivit en krönika om att ”välja” bort barn och sorgen hon kände över det (var inget egentligt val) som beskriver vad hon längtar efter i en graviditet. Finns hur mycket som helst egentligen, bara ett par som gått in i hjärtat på mig.
Frivilligt barnlös men ändå less på all graviditetshets. Låt kvinnan vara så länge hon inte bjuder upp till samtal och respektera hennes val och det hon väljer att dela med sig av.
Som frivilligt barnlös så vill jag inte bli övertalad. Barn ska vara önskade och älskade, inte vara resultatet av omvärldens förväntningar.
Och jag tror Kenzas barn är både önskat och kommer vara älskat. All lycka till henne och hoppas hon får en lyckosam graviditet.
Det är fruktansvärt att inte kunna få barn, om man vill ha det. Jag vill ha ett syskon till min son, men kan inte. Stänger av vänner, bloggar, instagram och allt annat där bebisar eller gravida finns. Orkar inte. Ibland biter jag ihop när det verkligen är någon jag älskar. Och gråter sen tyst för mig själv. Det blir så mörkt i mitt inre och jag förbannar mig att jag inte helhjärtat kan glädjas över andras lycka. En skam! Så om någon har tips på bloggar eller sidor där jag kan finnas utan stygn av sorg, låt mig veta!
Åh jag förstår. Det är verkligen supersvårt att ducka … men de allra närmaste, kan du inte prata med dem och berätta hur du känner? Sen tror jag att det finns grupper där man kan prata med folk som har samma problem men som hittat strategier som funkar? En viss period i livet är det ju barn, gravida och bebismys exakt överallt. Det måste vara superjobbigt för dig! ?
Jag är ingen person som ser min framtid med barn och jag har ingen barnlängtan men det här berörde mig verkligen. Jag hoppas allt går vägen för Kenza och att hon äntligen blir lycklig ❤
Att inte kunna få barn leder till att man utvecklar nån slags existensiell kris. Vissa empatilösa vill hävda att det bara inte är ”universums” mening för att man inte kan få barn men för den som drabbats av ofrivillig barnlöshet är det en mörk plats. Det ligger djupt rotat i oss (många av oss inte alla) att vilja fortplanta oss för att se att arten ska fortleva. Det är ett begär som finns med oss sen människans början på denna jord. Att då säga till nån som försöker att ”det nog inte är meningen att du ska ha barn” är så fruktansvärt elakt. Ofta är de som säger detta frivilligt barnlösa eller har själva flera ”hoppsan” ungar.
Heja Kenza! Jag råkade bli gravid som 20-åring så jag hann liksom aldrig fundera över det där, om jag kunde eller inte. Men jag tror att om jag inte hade blivit gravid då så hade tankarna startat inom kort. Jag har alltid föreställt mig som en ung mamma (allvarligt, ville ha barn när jag var 13) och mamma till MÅNGA. Familjen Annolunda liksom. Nu fick jag tre och nu väntar jag på barnbarn, tror att det är något man bara VILL liksom. Sen om det inte blir så, så finner man sig ju i det också….
TACK!!! Jag hamnade i klimakteriet som 25-åring och äggstockarna är helt bortskrumpnade. Jag är 33 år och kommer aldrig få barn och varje gång nån frågar vill jag slå dem på käften. Det finns så många andra frågor man kan ställa än den om barn/graviditet, ställ dem istället!!
❤️
Lika gott som smäll på käften kan vara att göra personen jävligt obekväm. Personen i fråga gjorde ju det med dig! Antingen säger du som det är eller hitta på nåt som får personen i fråga att skämmas för att denne snokat i det privata.
❤️
Åh vill komma på riktigt elaka svar åt dig…. Säg åt dem att du ville ha barn tills du träffade deras. Eller att du ville ha barn tills du kom på att de kunde växa upp och bli lika dumma som den som frågade.
Har ett barn men tror ej jag kan få fler – och jag njuter av att svara ärligt så det blir ordentligt hemskt pinsamt för de som frågar om syskon, men fattar att man inte orkar det om man har 0 barn.
Tre hela inlägg om detta.
Är så glad för hennes skull! Förstår lite hur det känns. Dock inte med ivf-försöken och diagnosen, men det att försöka bli gravid i nästan två år utan resultat. Det tär verkligen på en månad efter månad.. När jag totalt hade gett upp och bokat in utredning så hände det för oss (samt efter läkare sagt jag hade för många ägg och kanske inte alltid hade ägglossning, osv osv).
Har försökt att bli gravid med min man i över ett år nu. Min bästa vän väntar barn nästa år och är genuint glad för hennes skull, de har också försökt länge med missfall bakom sig.
På julafton berättade min ena syster att hon är gravid. Sedan berättar min andra syster (med ett barn sedan innan) att hon också är det. Första försöket för båda, även för syster med nummer två.
Jag är äldst och känner mig så ensam och ledsen. Den enda jag kan prata med är min bästa vän, som såklart är helt fantastisk. Men man känner sig som världens sämsta storasyster som är glad, men ledsen samtidigt. Samma kände jag när Kenza berättade. Hur gör man för att inte gräva ned sig i ledsamheten och framförallt: känslan av ensamhet?
Vet känslan. Har en syster som nu har två barn, det har gått på första försöket för dem. Själv kämpar vi på inne på 1,5 års försök nu. Mina vänner som har barn eller väntar barn deklarerar förvånat att det gick på första eller andra försöket. Problemet är ju att vi inte diskuterar de som har problem. Vi finns där, bara det att det inte är lina populärt att basunera ut. Ingen vill vara öppen med det för det ligger en skam i det, särskilt för kvinnor. Jobbar själv inom kvinnosjukvård och var och varannan familj jag träffar har fått hjälp med ivf osv. Så tappa inte hoppet. Var snäll mot dig själv. Jag har börjat meditera, tagit bort sociala medier som påminner mig om det jobbiga och försöker undvika situationer där jag känner mig onödigt pressad av barnlängtan. Men jag vill verkligen inte bli så bitter att jag inte kan unna mina vänner glädjen att de väntar eller fått barn. Försöker att vara glad för dem och unnar dem all lycka. Om du känner att du har svårt för det kanske du ska ta samtalskontakt med en psykolog eller kurator. Det blir för tungt annars. Det skulle jag göra, om jag skulle ha de känslorna konstant ❤️ Hoppas allt ska gå vägen för er snart!
Så himla fint att du tog dig tiden att svara. Tack också för omtänksamma råd, blev väldigt rörd av ditt svar. Håller verkligen med i att man behöver fler som pratar, fler som delar med sig. Tack! <3
Hej Anna! Här har du en till som är ofrivillig barnlös och har kämpat ett tag nu. Jag genomgår medicinering varje månad med tabletter och sprutor, har strikta regler vi ska förhålla oss till när de gäller sex för att de ska ta sig men inget händer. Trodde dock att vi hade lyckats föra månaden när mensen var 14 dagar sen men tyvärr inte.
Det är verkligen pissjobbigt att höra om alla som blir gravida och att de går enkelt och allt de där.
Min bror har ett barn sedan innan och han och hans tjej var gravida nyligen men fick missfall. Jag hade inget vetat om inte min mamma så klumpigt hade berättat det. Jag hade helst inte velat veta fören dem verkligen berättar sånt för mig. Samtidig mår jag dåligt av tanken att min bror försöker skaffa en till och de går så lätt.
Jag har också svårt att glädjas när någon i min närhet får både en och tre barn så snabbt och lätt men jag vill inte heller vara bitter.
Förhoppningsvis blir det vår tur någon gång.
Vill du prata med någon i samma situation kan du få min mail <3
Åh, hej Ella! Känner igen mig så i det du skriver. Vi har precis skickat in en egenremiss till sjukvården så snart antar jag att vår resa börjar också. Hade varit väldigt skönt att prata av sig med en helt objektiv och ”okänd” person, tar gärna din mail om du vågar dela den här? ❤️
åh (nästan) ingen ofrivlligt barnlös glädjer sig åt andras graviditeter! Hade det varit du som var gravid och din syster olycklig över missfall hade du knappast lagt på henne att även behöva glädjas över din graviditetet, eller hur? Du får vara ledsen.
Nej, det är helt sant. Det svåra är bara att ta steget att berätta och dela med sig, precis som ”En annan barnlös” skrev ovan. Tror att man fäller sig själv på något vis när man håller allt inom sig. Tack snälla för omtanken och svar! <3
Jag är så jävla rädd. Är lika gammal som Kenza, men har till skillnad från henne aldrig haft en enda romantisk relation. Det gör ont ända in i själen, att ingen ens har velat kyssa mig än. Längtar så efter att träffa någon att slå mig till ro med och skaffa barn. Men tänk om man har samma problem/diagnos? Svårt att veta utan att testa. Är genuint så rädd och ängslig över detta.
(Ps. har försökt träffa någon, dejtat, m.m. Antar att jag är exceptionellt ful eller bara extremt tråkig eller konstig. Någonting är det väl som gör mig så oattraktiv för motsatta könet.)
? Så var det för mig också. Sen träffade jag en enda (och det var bara en jag ville ha) som allt var rätt med och bitarna föll på plats. Det kommer säkert att hända med dig också. Men jag förstår att det känns jobbigt. Kram! ?
Tack Helenan, dina ord värmer ♥. Fortsätter leta och hoppas att 2019 blir mitt år.
Malin! Jag är helt säker på att du är vacker, rolig och en helt underbar människa:)
Sluta leta aktivt efter någon så kommer han plötsligt att stå där framför dig och du inser att de är han du vill leva med.
Jag hittade min när jag letade som minst och inte trodde jag skulle träffa någon.
Min man hittade jag när jag letade bostad och han skulle hyra ut sin.. behöver jag säga att jag smälte på 2 sekunder när jag träffade honom.
Din prins kommer jag lovar dig de <3
Fint att du tog dig tid att svara, jag förstår hur du menar nu. Visst ska man glädjas åt de man har också, och kanske även visa det ibland. Så himla glad att höra att du fick en dotter trots allt, min tid kommer nog än är de inte för sent:)
Kenza och A kommer bli toppen mamma och pappa.