Dani vågade inte blir glad för sitt plus av rädsla för Kenzas reaktion

Veckans avsnitt handlar om våra graviditeter och allt kring det, ett avsnitt som är både känslosamt och lättsamt. Vi pratar bland annat om när Dani berättade för mig att hon var gravid, vilket var precis efter vårt 2a misslyckade IVF-försök. Alla dessa gravidbesked tog väldigt hårt på mig, det var som att en bitter och avundsjuk sida tog över och jag kände knappt igen mig själv. Att de var gravida gjorde inte mig mindre gravid för det? Jag var ju så ogravid man bara kunde va, så varför gjorde det så ont? Känslorna var svåra att hantera, men en stark vänskap och en förstående vän gjorde att vi tog oss igenom det. <3 //Kenza

I veckans avsnitt pratar vi om våra graviditeter. Vi pratar om när jag berättade för Kenza om min graviditet efter att dem precis misslyckats med sitt 2a IVF-försök. Och hur berättar man egentligen något som ska vara så fint och lyckligt för någon som själv misslyckats. Det var det svåraste jag gjort någonsin i mitt liv och vi båda stört bölade även om jag visste att hon givetvis blev glad för vår skull. Det viktiga här är att vara en förstående vän och försöka sätta sig i varandras situationer och förstå varandra. Detta var en sjukt jobbig tid för både mig och Kenza men vi tog oss igenom det precis som riktiga vänner gör. Man får helt enkelt låta det ta den tid det tar. Och några dagar senare efter vår gemensamma resa osv fick jag ett sms av K där de stod att jag kommer att bli världens bästa mamma och att hon är så himla glad för vår skull. Bara ett sånt sms betyder så himla mycket. Att hon tog sig tiden att glädjas mig i sin situation är bland de finaste en människa kan göra. Vi får inte vara så hårda mot varandra och man får absolut inte säga att någon är en elak person som inte kan glädjas andra. Man vet aldrig hur man kommer reagera förrän man själv sitter i den positionen och vi alla är så olika där ute. Visst? //Dani

Det här låter som en riktigt jobbig situation för alla inblandade.
För Dani som inte vågade berätta om och vara glad över sin graviditet av rädsla för hur Kenza skulle reagera, och för Kenza som förmodligen ville vara glad för sin kompis skull men inte var kapabel till det.
Det är ändå stort av henne att kunna erkänna att hon förvandlades till en både bitter och avundsjuk människa och att hon och Dani tog sig igenom det.
Frågan är hur det hade gått om Kenza inte själv hade blivit gravid och hur länge det var kaosigt mellan dem?
Dani är beräknad till slutet av februari viket betyder att bullen började bakas någon gång i majs sista halva och Kenza plussade under den här resan till Falkenberg i slutet av september.

Man kan givetvis inte veta exakt hur man reagerar när man drabbas av chock eller andra traumatiska händelser, huvudsaken är att man försöker be om ursäkt och ställa saker och ting till rätta om man betett sig illa vilket Kenza måste ha gjort här.
Stort och fint att dela med sig av det här av både Kenza och Dani.

Vill man heller lyssna på ett lite mer uppsluppet avsnitt så kan jag rekommendera avsnitt 1 där Kenza berättar om hur bajsade på sig inne på toaletten eftersom hon använde toastolen till att spy i. 
Sådan humor har jag, så jag skrattade gott. 🙂

Har ni varit i en liknande situation som den som drabbade Dani och/eller Kenza?
Hur gjorde ni? Löste det sig eller blev vänskapen förstörd?

Tack för tips!

246 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Två av mina bästa vänner har tagit paus från mig när jag blev gravid med vår yngsta. Den ena pratade inte med mig på ett halvår. Slutade helt tvärt när jag berättade och sa inte varför fast jag förstod exakt varför. Efter lillasyster föddes fick jag ett grattis till ännu en gullunge via sms. Sen var det väldigt sporadiskt tills min vän själv äntligen blev gravid. Idag är vi tillbaka där vi var och lika nära som förr. Min andra vän sa rätt ut att jag orkar inte just nu. Jag kommer tillbaka men vet inte när. Men jag klarar inte detta. Samma sak där. När hon väl blev gravid sen så hittade även vi tillbaka till varandra. De behövde tid och förståelse. Jag behövde ge dem det. Och idag är jag glad att jag gjorde det. För jag älskar båda dessa kvinnor (och deras bebisar) extremt mycket.

      Du verkar vara en väldigt fin person!?

      They don’t deserve you.

      Vad fint! Jag blev riktigt tårögd nu över din förståelse ❤️

      Jättefint gjort av dig, väldigt förstående! Jag förstår faktiskt att människor som själva försöker bli gravida och inte lyckas knappast orkar befinna sig i någon annans bebisbubbla, där den personen antagligen nästan uteslutande vill prata om graviditeten, förlossning och bebistiden.. precis som om jag själv är på diet (obs: endast exempel!!) och ska undvika kolhydrater kanske inte vill följa med mina vänner till McDonalds på lunch… satan vad dålig liknelse, men menar bara att det blir kaos i huvudet mellan olika känslor. Kram!

    Jag tycker mest det är dumt att spekulera i hur det kunde ha gått -om- osv. det finns ingen anledning till det. Själv tror jag att det är viktigt att ha koll på sina känslor och inte alltid ge dem fritt utlopp. ”Tala är silver, tiga är guld” heter det ju. Ofta kan det vara bra att avvakta över en natt eller ett dygn och låta de mest intensiva känslorna svalna innan man gör eller säger något. Det som är sagt kan inte tas tillbaka, du kan be om ursäkt tiotusen gånger om, men orden finns kvar och skaver. Att förlåta både sig själv och den andra tycker jag är svårt, andra har kanske lättare för det?

    Jag vågar inte berätta för min bästa vän, som genomgår IVF, att jag har en abort inplanerad. Skulle egentligen behöva hennes stöd i detta, men vill inte såra henne.

      ❤️

      Vilken jobbig sits, förstår att du inte vågar berätta.

      ?

      Jobbig situation, samtidigt är hon kanske inte den som skulle kunna ge stöd i just en sådan situtation och det får man ju respektera ?

      Är ditt behov av stöd större än hennes sorg över barnlöshet?

        Jag begriper inte hur man kan vara så besatt av att skaffa barn, eller snarare just att ”ha en bebis i magen”.

          För att det är en biologisk urdrift.
          Den är alltså närmare besläktad med ”jag måste äta annars svälter jag” än ”jag måste ha en ny handväska annars blir jag ledsen”.
          Alla känner inte denna biologiska urdrift lika starkt, och då förstår jag att det är svårt att sätta sig in i att det känns annorlunda än väldigt många andra starka önskningar.

            Det är inte en biologisk drift. Sex och sedan att ta hand om avkomman är en biologisk drift. Men själva detta med att ha ett barn är ingen drift. Barn är ett resultat av en sexdrift vilka senare är skapta i utseende för att väcka ”ta hand om” känslor hos oss. Detta är en helt annan debatt, men det finns inget som heter barnsängan i vetenskapliga termer. Kanske i sociala dock. Man vill vara som alla andra. Man vill ha något att älska, man vill ha ett projekt, man vill vara en hjälte för någon/ha någon beroende av en. Så man skaffar sig ett barn.

              Barnlängtan*

              Tycker det är en oerhört intressant debatt dock. Som verkligen verkar väcka känslor och vara provocerande på speciellt (småbarns) föräldrar. Av någon anledning. Jag anser alla ha rätt att skaffa barn till höger och vänster som de vill och behagar. Men när man beter sig förkastligt och skyller på en obefintlig drift som inte finns så kan inte mitt vetenskapshuvud sluta sucka.
              Man blandar ihop en stark önskan (tillhörande en av anledningarna jag radade upp ovan) mot att felaktigt använda ordet ”drift” som en slags ursäkt. Nej, nej nej.

          Fast man behöver inte förstå det utan bara respektera det❤️

        Vilken otroligt konstig fråga? Uppenbarligen har ts valt att svara nej på det eftersom hon inte berättat för sin kompis. Om hon gör rätt eller fel eller kanske hade fått stöd om hon berättat får vi alltså aldrig veta. Men varför ställer du en så konstig fråga?

        Behovet av stöd vid ett oönskat barn som ska drivas bort är väl lika legit som vid ev. uteblivna befruktningar?! Barn är ingen rättighet! Det är inte världens undergång att inte kunna få barn. Jag uppfattar ofta ofrivilligt barnlösa som mycket egocentriska.

        Hur har du tänkt dig att man ska mäta det. Eller är det kanske du som sitter inne med kompetens att avgöra för oss andra vad som är legitim sorg och vem som har ett legitimt behov av stöd?

          Vem svarar du? Ofrivilligt barnlösa verkar ju ta på sig bestämmanderätten och menar att bara deras sorg är legit. Skrev det. Läs igen? De är hur som helt ofta väldigt egocentriska.

            Det var inte till dig jag ställde frågan utan till ANNA däruppe.

              Yes, okej!

          Hej!
          Det är något som personen behöver svara på själv. Jag sitter alltså inte inne på något facit vilket du verkar tro (?).

          helt enkelt, vem tar mest skada av att jag håller detta inne, min vän som inte kan få barn eller jag som ska genomgå en abort.

          Jag menar inte på något sätt att det måste vara den som genomgår IVF som har det värst. Jag har varit med och stöttar under abort och det är verkligen ingen lätt sak.

    Låter som att de löste situationen och sina känslor snabbt och på bästa sätt? Är detta något att traggla vidare i?

      Men eller hur!
      Är för övrigt sjukt tjatigt med alla dessa graviditeter och stundande crotchgoblins till höger och vänster.

        Amen! ?
        Men kom ihåg att ingen har nånsin varit gravid innan utan dom här allehanda unga influensadamerna har kommit på nåt nytt. Helt magiskt!!

          Oavsett om man är influencer eller ej så kan en graviditet kännas som det absolut största som hänt i världshistorien. Det är klart att man fattar att varenda mamma genom tidernas historia har gått igenom det innan en själv, men i ens egen lilla värld kan det fortfarande vara totalt livsomvälvande och innebära helt nya perspektiv. Livet blir aldrig sig likt igen, det kan jag lova.
          Både Anonym 08:52 och Anonym 09:11 verkar väldigt osympatiska som inte förstår det. Kan ni inte glädjas för andra som uppenbarligen får sin dröm om att bli mamma förverkligad? Är det så hemskt för er att behöva se dessa magar och bebisar kan ni ju avfölja personerna och sluta läsa bloggar som denna som bevakar berörda influencers. Jag tycker det är svintråkigt med sport men följer därför inte sportnyheter, idrottspersonligheter i sociala medier eller sportbloggar. Därför stör det mig absolut noll att andra bryr sig om det. Applicera samma logik på dessa influencers och problemet är löst!

            Fast sport och tjat om sport kan man lätt undvika.
            Tjat om graviditet och bäbisar/spermademoner kan man omöjligt undvika eftersom de finns även i verkliga livet och inte bara på sociala medier…

              Sport finns också i verkliga livet…räcker med att komma till jobbet så pågår minst en diskussion om sport i lunchrummet.

              Fast vänta här nu; stör du dig på influencers som pratar om sina graviditeter som om det vore mirakel eller på personer i din omgivning – i det verkliga livet – som pratar om graviditeter spermademoner (????) dagarna i ända?
              Är det bebisarna i sociala medier som stör dig kvarstår mitt råd; följ ej mammabloggar eller bloggar som bevakar dessa mammabloggar! Vill du ändå läsa här för annat innehåll? Scrolla! Jag är tex inte intresserad av Blondinbella, men gillar annan bevakning här, så jag scrollar helt enkelt förbi Blondinbellainläggen. Kanske kan du göra samma om de inlägg som handlar om graviditeter?
              Och är det din personliga umgängeskrets vars barn du stör dig på har jag tyvärr inga råd men måste säga att det verkar lite konstigt. Jag har barn, men på min arbetsplats eller när jag är i skolan pratar vi mest om arbetet och utbildning. De vänner jag har som inte själva har barn hör jag ALDRIG tjata om graviditeter eller annat. Det är nog oftare folk tjatar om sport i min reella umgängeskrets helt ärligt. Varenda NHL-match ska analyseras vid lunchrasten.
              Som sagt; människor som väntar sina första barn går igenom något, för dem, helt livsomvälvande. För dessa människor är det kanske det största som hänt och innebär en radikal livsomställning. Det är enligt mig förlåtligt att dessa människor gillar att prata om det största som hänt dem som pågår justa detta nu.

            Sport är åtminstone en prestation. Graviditeter är det mest triviala som kan hända djur (läs: även människor) oavsett hur glad en blir. Glädjen tar jag inte ifrån någon men det eviga tjajet om ”mirakel” kräks jag på.

              Med tanke på att Kenza hade liten chans att bli gravid så förstår jag verkligen att det känns som ett mirakel för henne.

              Håller med dig helt och hållet Anonym 12:25 i ditt resonemang. Jag har själv barn och jag anser att mina största prestationer är de framgångar jag haft inom sporten.
              Undrar om de som fick 22 barn för ett par generationer (kanske finns de som även i dagens Sverige skaffar 22 barn) sen blev helt överlyckliga och basunerade ut till hela sin omgivning sin lycka över sitt 19e mirakel…..

              När du kräkts färdigt kanske du kan läsa om min kommentar och ta in poängen. Den var att för den enskilda kvinnan som just nu genomgår en graviditet är det helt jävla sjukt stort. För den enskilda individen kan det mycket väl vara det största som hänt dem någonsin, och något som innebär en omställning i livet på alla plan.
              Bara för att något är naturligt betyder det inte att det kan vara otroligt. Tvärtom är världen så häftig att det är svårt att ta in. Från två mikroskopiska könsceller, en ifrån mig och en ifrån partnern jag valt, skapas det ett helt ny tänkande, kännande individ med ett eget medvetande. Som kommer kunna komma på idéer och drömma drömmar. Från absolut ingenting kan vi skapa liv. Tycker du inte helt ärligt att det är ogreppbart och fantastiskt undrar jag vad du är för typ.

    Vi var 3 (1 vän, 1 kollega) som var gravida samtidigt. Dom båda fick tyvärr missfall. En visste inte ens om att hennes foster dött utan fick fick veta på RUL att fostret dött i v8. Ingen av dom ville prata med mig på ett långt tag…. inte förrän dom var gravida igen. Man vet som sagt aldrig hur man kommer att reagera i olika situationer.

      Alltså vad stört.. visst att ta avstånd men bara vägra prata herregud alltså

    Dani verkar vara en väldigt fin vän

    Min bästa vän blev gravid och inte jag trots att vi försökt skaffa barn mycket längre än de hade. Jag klarade inte av att vara glad just då, men jag skrev också ett sms ett par dagar senare med att det var den bästa nyheten 2018 bringat mig. Hon förstod hur ont det gjorde men visste också att jag var jätteglad mitt i det mörka. ❤️

    Nu föds bebisen snart och jag är fortfarande inte gravid, men glädjas åt både den och min ingifta systerson med själ och hjärta. Jag höjer huvudet. Vet att jag har en given plats, en evig plats, för gos och mys och jag gör allt i min makt och värld för att finnas där för de små liven. Och förhoppningsvis snart fylla lekpölen med ännu ett liv. Min egen lilla bebis. ?

      Jag hoppas att er önskan om att bli föräldrar snart slår in ❤

    Vi har försökt bli gravida i 4 år, och jag blev gravid för 8 månader sen men gjorde en abort som jag ångrar otroligt mycket. Vill inte gå in på detaljer varför, det hände mycket i mitt liv, har tillräckligt med ångest över det.
    Vi har försökt bli gravida igen sedan dess, vi gör allt men lyckas inte. Slutat dricka, ägglossningstest, vitaminer och bra mat.
    DET TAR KÅL PÅ MIG! Min bästa vän är gravid, jag är glad för hennes skull men samtidigt så avundsjuk.

    Troligen har jag förstört min chans att få hjälp genom IVF eftersom jag gjort en abort…

      Ah men nä!!
      Tänk om en kvinna blir våldtagen och där efter gör en abort. Skall hon då ”straffas” med att ej få hjälp med att skaffa barn med den hon vill?
      Sjukvården har väll inte att göra med vem som var far till det aborterade barnet, så till vida du inte berättat det, så kan det ju vara som jag beskrev ovan.

        De frågade om det var med min fasta partner och jag svarade ja, och jag antar att de kommer fråga igen och då kan jag inte ljuga :'(

          Den frågan hade jag aldrig svarat på. Det har inte de med och göra.

          Du kan ju säga att du ljög förra gången för det var så traumatiskt att erkänna vad som hänt. Och sen behöver du väll inte berätta mer om det om du inte vill. Ibland känner jag att alla har så mycket rättigheter till att döma och tycka när det kommer till kvinnokroppen.

          Skall du i så fall ”tvingas” att välja en annan partner för att få hjälp?

          Dålig sjukvårdspersonal! Sånt där har de inte rätt att fråga. Skit i att svara bara.

      Hej, läkare här. Nej: du har samma rätt till ivf som alla andra. Däremot vill man nog att ni försöker minst ett år efter den spontana graviditeten. Lycka till med allt!

      Men åh Sofia! ? blev helt tårögd av det här. Förstår att det är svårt, men försök att inte ha ångest för aborten! Jag brukar tänka så att när man gör en abort så var det inte meningen, helt enkelt. Det var inte meningen att ett barn skulle komma till er vid den tidpunkten, vem vet hur det hade gått då om livet i övrigt var kaos? Det är ju inte ens säkert att det blivit ett barn oavsett. Hoppas att ni en dag får det som ni önskar er mest av allt?

      Du behöver förlåta dig själv för aborten, du gjorde det som kändes rätt då. Som någon annan skrev, det kanske inte ens hade blivit ett barn. Det är så lätt att vara efterklok, var snällare mot dig själv och försök att se framåt istället. Håller tummarna för att du snart blir gravid igen, med eller utan ivf! ❤️

      Sofia, vilken hemsk sits. Det kommer säkert lösa sig, på ett eller annat sätt. Ibland tar det bara lite längre tid. Men du måste släppa det här med aborten. Vid det tillfället var det din enda lösning. Var inte för hård mot dig själv. Du hade garanterat inte varit det mot någon annan.

      Ni har lika mycket rätt till hjälp som alla andra. ❤️

    Har en kompis som gör ivf nu, kan aldrig prata med henne om hur jobbiga mina barn är, eller hur gulliga, och inte om hur avundsjuk jag är på henne och hennes killes resor och uteliv.
    Har tidigare vänner som gjort ivf som det inte blivit så här med så jag tror att det kan bero på person och situation.

    Vi har försökt bli gravida i 3 år och varje vän som blir gravid är jobbigt även fast jag är glad för deras skull. Nyligen hade jag en vän som blev gravid på första försöket och den tog extra hårt. Hon berättade att hon tyckte de va svårt att berätta för mig eftersom vi inte kan bli gravida och jag sa att det var svårt att höra att hon blev gravid så fort. Vi pratade lite kort om det, jag grät lite med min man den kvällen och sen var det inget mer med det. Är så glad för hennes skull men sörjer fortfarande att det är så Lätt för vissa o svårt för oss. Känns lite jobbigt att se hennes gravidmage.

    Har en fd kompis, som hade stora problem att bli gravid, som tog avstånd från mig när jag blev gravid. Jag berättade det för henne först av alla vänner och på ett fint och omtänksamt sätt. Men hon kunde inte förmå sig att dela min glädje (var trots allt 41 år när jag fick mitt första barn) och bara försvann…
    Hon kallade mitt ofödda barn för ”helvetesungen” när hon förklarade för andra varför vår vänskap ebbat ut. Jag fick givetvis ingen hälsning från henne när vår son hade fötts.
    Ett år efter vår son fötts blev hon äntligen, efter många års kamp, gravid och skickade ett glatt sms till mig och ville att jag skulle dela hennes glädje.
    Jag kunde inte brytt mig mindre. Tack, men nej tack, till vänskapsrelationer som inte är på lika villkor.

      Så sorgligt. Jag förstår att du valde att avsluta vänskapen.

      En sak att känna att det är jobbigt att kompisen blir gravid medan man själv kämpar MEN att kalla ditt barn ”helvetesungen” tar det till en annan nivå. Det var liksom inte bara sorg/besvikelse i hennes fall utan ilska/hat riktat mot ditt barn.

    Jag och min bästa vän var med om väldigt liknande situation. Jag genomgick en fertilitetsutredning och var mitt i mitt mörkaste mörker när min bästa vän blev gravid ”av misstag”. Vet att hon tyckte det var extremt tufft att berätta för mig, då jag kämpat för att bli gravid så länge. Vi grät och pratade massor. 3 månader senare var jag också gravid, tack vare Sveriges fantastiska fertilitetsvård. Vi är fortfarande bästa vänner och våra barn likaså. Är man tillräckligt bra vänner och har en öppen dialog och låter alla känslor vara okej så tror jag man tar sig igenom det.

    Jag har varit i den situationen. En nära vän har länge velat ha barn men det har bara inte blivit något. Barn har verkligen varit drömmen och livets mening för henne, inte lika mycket för mig.

    Men så började jag och min partner försöka och jag blev snabbt gravid. När jag berättade det för henne slutade hon höra av sig helt. Fick ett grattis och några frågor, sen slutade hon svara i vår gruppchatt där några fler nära vänner också är med. Det pågick i några månader… Jag tror att hon bara behövde smälta det.

    Nu är min vän glad för min skull, men jag pratar sällan om mitt barn med henne och speciellt försöker jag att inte ventilera negativa saker, som hur jobbigt det faktiskt är med barn ibland.

    Mitt problem nu är att jag väntar barn igen och inte vågar säga nånting. Är rädd för att det ska bli likadant igen… Speciellt som detta barn är en ”hoppsan-baby” som kom till efter en enda gång… Känns som att det vore att strö salt i såren när hon verkligen försöker och jag bara råkar bli gravid av att ligga oskyddat en gång.

      Jag känner spontant, men herregud, ska man nu inte få glädjas över att vara gravid?? Hon lär ju märka det förr eller senare, förmodligen reagera lika dant igen, oavsett om du är glad eller inte, så var dej själv och var glad ! Det är hon som har ett problem som hon får hantera. Du ska inte smyga och skämmas eller vad du vill kalla det.

        Men med tanke på hur det blev förra gången så är det kanske inte så konstigt att jag är lite orolig för hur det kommer bli mellan oss nu. Jag kommer såklart berätta men känner mig bara inte jättesugen på att göra det.

    Jag ska snart genomgå min andra PGD-behandling, det är en annan form av IVF där man letar efter friska ägg från mig då jag har en ärftlig tumörsjukdom. Jag har vänner och släktingar som varit rädda för att berätta för mig om sina graviditeter då de varit rädda för min reaktion. Detta har dock gjort mig lite ledsen, jag glädjes för allas graviditet och bara för att de blir gravida, innebär inte det att jag inte kommer bli det framöver. Det är ju inte som att någon ”tar” min graviditet ifrån mig eller att det delas ut ett visst antal graviditeter i världen under ett år.
    Jag har inte känt avundsjuka utan snarare en väldigt stark längtan till att jag också vill vara ”där” och kunna berätta att vi väntar barn och få uppleva en graviditet och ett liv med barn. Jag hoppas att vi är där snart, ska bara proppa kroppen full med hormoner, plocka ut ägg som ska analyser och sen förhoppningsvis sätta in ett igen!

      Det var ett väldigt fint sätt att se på det! Och så sant, att andras graviditeter inte påverkar dina chanser. Lycka till i dina behandlingar! ❤

    Jag var den i gänget som aldrig blev gravid och den ene efter den andre vännen blev gravid och jag var alltid glad för deras skull och fullkomligt skämde bort deras barn med både fina kläder, leksaker och ställde upp som barnvakt ofta.
    När jag slutligen blev gravid hade alla barn i 10-13 års-åldern och ingen var speciellt glad för min skull eller visade nåt större intresse för mig och min son. Dom tyckte det var jättetrist när jag pratade smakportioner och annat och hörde mer sällan av sig. Jag tappade kontakten med dom alla och hittade nya vänner. Idag har vi ingen kontakt och ska jag vara ärlig är jag inte intresserad av det heller. Dock känner jag mig lite besviken och kanske en aning bitter att ingen av dom var där för mig när jag blev gravid och delade min glädje.

      ? är ledsen för din skull men glad över att du hittat nya vänner, det är inte alltid en självklarhet.

      Förstår det! 🙁

      Så tråkigt, och ändå lite konstigt kan jag tycka. Har en kompis fick sin efterlängtade ivf-baby efter oändligt många års försök , när de övriga barnen i bekantskapskretsen hunnit bli stora och börja skolan. Men det är ju också då det är jättekul att få uppleva en bebis på nära håll igen?! När man själv har spädbarn är man ju så uppfylld med sitt eget eftersom det är en så krävande period och man lever mitt i det hela tiden.

      Att få gosa och bära omkring på någons annans bebis är ju livet! ? Upplevde att de flesta gemensamma vänner tyckte det var kul eftersom de var i en annan fas med stora barn, fritids och aktiviteter. Man längtar ju alltid tillbaka lite till den där bebisbubblan.

      Nu är den där lilla killen snart fyra år och vill inte bli buren längre, men som tur var har mina barn nyligen fått en ny liten bebiskusin. Så hade vi varit kompisar hade du tröttnat på mitt tjat om att få komma och mysa bebismys!!

    Tänker att det kan vara bra att berätta om just en sån sak via sms. Då slipper personen som får beskedet fejka en glad reaktion och får chansen att smälta nyheten först. Är lättare att formulera sig via text också tycker jag, då kan en ju förklara att en är glad för kompisens skull men har lite svårt att visa det osv..

    Vilken soppa, det här. Skickar love till alla på båda sidor <3

    Jag är själv gravid just nu, 33år, gift, hund, lägenhet blabla. Jag vågar inte glädjas heller. Har ingen vän som specifikt skulle bli ledsen, utan min rätt stora grupp vänner lever fortf karriär&krog-liv eftersom vi bor i en europeisk huvudstad. Jag förminskar graviditeten och allt runt omkring, när jag helst hade velat gå all in. Har lett till graviditetsdepression.

    Såååååå ta hand om er alla och försök värna om era vänskaper, i högt och lågt.

      Gå all in❤️❤️❤️❤️

      Njut och känn din Lycka!

    Har så svårt att förstå att man beter sig så som många av er beskriver att era vänner gjort.
    Att få barn är väl ingen rättighet. Vissa blir gravida lätt och vissa inte. Att man riskerar vänskap för att man är avundsjuk är väldigt tråkigt och i mina ögon konstigt.
    Det finns andra sätt att skaffa barn på.

    Ska jag säga upp kontakten med vänner som har mer pengar än mig? Som kan resa mer? Om min mamma går bort ska jag vara sur på mina vänner som har en mamma?
    Man vill väl ha stöttning av sina vänner om man går igenom någonting jobbigt, men vem vill gå runt och hålla käften 24/7 inför sin vän bara för att man råkar ha barn eller vara gravid?

    Jag vet att det är känsligt, men jag tycker faktiskt att vi i ett så pass modernt samhälle borde kunna hantera denna typ av ”kris” bättre. Vi är så bortskämda..

      Jag tror få avslutar vänskap pga detta men tycker din kommentar är rätt okänslig. Att gå igenom ofrivillig barnlöshet är sjukt jobbigt och man känner mig ofta ensam, särskilt när alla andra verkar bli gravida. Det är mkt känslor, sorg, dåligt samvete för att man kanske inte blir lika glad för andra som man borde. De är svårt att sätta sig in i. Som sagt – avsluta vänskapar är kanske extremt men att det kan vara jobbigt och påverka ens vänskapsrelationer är normalt.

        Varför är den okänslig? Som jag skrev, ska jag bryta ihop fullständigt och få bete mig hur jag vill för att andras föräldrar lever om mina inte gör det?
        Finns som jag skrev MASSOR av sätt att skaffa barn på om längtan är så stor.

          Jag har försökt bli gravid i 7 år. Berätta gärna om alla dessa sätt att få barn på, jag är väldigt nyfiken på vad jag missat.

      Ja vad skönt någon vågade säga detta. Utan att förminska den känsla som ofrivilligt barnlösa upplever , så måste väll de som kan få barn ha rätt att glädjas utan att känna skam!!!
      Att en mår dåligt är illa nog, men att då två ska må dåligt – vad är poängen med det??

        Man känner vad man känner sällan man kan göra något pt det. Har du själv inte varit där var då bara tyst. Lätt att säga vad andra människor ska känna ? Har folk helt slutat att tänka?!

          Klart att man får känna vad man känner. Man rår inte för vilka känslor man har och får och jag anser att man aldrig ska be om ursäkt för att man får en känsla. Däremot kan man välja hur man reagerar och agerar utifrån de känslorna. En sak att bli ledsen, besviken, arg, avundsjuk.. och en helt annan sak att bryta med en vän för att man inte kan hantera dom känslorna.

            Anonym 8:52 +1 på den. Det verkar som att många behöver lära sig att styra sina känslor. Berättelser i det här kommentarfältet om vänner som tar avstånd pga graviditet är djupt beklagliga. Extrema egoister.

          Var jag otydlig?
          Som jag skrev, utan att förminska den känsla som barnlösa upplever borde de som kan få barn få känna glädje. Ingenstans skrev jag att en människa inte får känna och uppleva sina känslor. Tvärt om, jag skrev att de som känner glädje borde ha rätt att få känna det utan att samtidigt uppleva skam.

          Men det är vad jag tycker. Du har såklart din rätt att tycka annorlunda!

            Okej, båda har rätt till sina känslor, men båda måste också ta ansvar för dem, right? I så fall tycker jag att den ledsna bör ta ansvar genom att kommunicera att hon inte orkar just nu (om det är så hon känner), och den glada bör ta ansvar genom att ge den ledsna space och välja någon annan att ventilera sin glädje med. Eller hur?

              Fast i praktiken är det svårt att dölja en stor mage eller helt förändrad livsstil.

                Ja, klart man inte kan dölja det. Men man kan låta den ofrivilligt barnlösa få space och inte döma henne för det.

      Du har aldrig kämpat för att bli gravid, det hörs väldigt tydligt.

        Vet inte om du svarade mej.

        Men det faktum att jag anser att en gravid skall få känna glädje utan att det, vilket många kommentarer här visar, skall blandas in skam och skuldkänslor, har inget med min barnlöshet att göra.

        Och det är heller inte samma sak som att jag anser att barnlösa inte får må dåligt. Vilket du kanske trodde.

        Emma 8:59; återigen, tror du att livet för andrainte innehåller besvikelser? Varför är detbara du, du, du dig och dina som ska räknas? Det är sorgligt att inte bli grav om man vill det. Men hela livet består av olika motgångar, några få medgångar, tristess, glädje, ilska, sorgoch likgiltighet. Det måste du och ni alla som resonerar så lära er.

          Det roliga är att personerna som har haft svårt att glädjas för andras graviditeter vill gärna sen trycka upp sin egen graviditet i andras ansikten. Vad sägs om att följa sitt eget råd och vara tyst?

            Jag jag jag jag… det är det det handlar om tyvärr

        Jag är ofrivilligt barnlös. Har förlorat släktingar och vänner alldeles för tidigt och mått så dåligt att jag knappt orkat gå ur sängen. Men har inte varit arg på mina vänners graviditetsbesked, eller lackat för att min kompis har sin mormor i livet men inte jag.

        Det är tråkigt att inte kunna få barn när man vill, men det är ingen mänsklig rättighet och man behöver inte bli fem år gammal när något går emot den. Livet är orättvist. Man måste kunna bete sig även när livet går emot en.

          Fint skrivet sanna!

      Men det handlar ju om empati? Studier visar att drabbade av ofrivillig barnlöshet mår sämre psykiskt än vad cancerpatienter gör. Det är ett sånt jävla mörker för så många. Man kanske inte KAN hålla på och glädjas med folk just då. Man vill såklart glädjas, man vill prata om barnkläder och gravidkrämpor och baby showers, men det gör för ont. Det är väl rimligt att som vän respektera det och vända sig till någon annan för att diskutera sin foglossning eller om det ska vara omlottbodys eller vanliga? Skammen över att, utöver att man befinner sig i sitt livs mörker, dessutom inte orkar vara en bra kompis, är
      så onödig. Kan inte du som uppenbarligen mår bättre, vara den större människan, ge din vän space och finnas där när hon orkar igen?

        Källa tack? Vilka ”cancerpatienter” jämförde man med? I vilket stadium av vilken cancer? Hörde man med anhöriga hur de känner? Ursäkta men jag dissar den här studien rakt av (om den ens existerar).

          Jag håller med dig i dina frågor. Kanske dumt att ta upp det utan att dubbelkolla. Jag hörde det i ett panelsamtal mellan läkare om ofrivillig barnlöshet. Vid en snabb googling hittar jag detta: ”De psykiska påfrestningarna för infertila kvinnor kan vara lika stor som för cancer-, HIV- och smärtpatienter (Hreinsson et al., 2005)” men där står det ju lika stora och inte större. Men ändå, det säger någonting om digniteten av smärtan, tänker jag. Referensen går till en bok som heter ”Infertilitet”.

            Ja det var en omskrivning som heter duga- tack för att du förtydligade. Min personliga erfarenhet av att ha kämpat med graviditeter och varit anhörig till någon som gick bort i cancer är att det inte finns på kartan att jag skulle jämställt min sorg över eventuell barnlöshet med sorgen den känner som vet att den ska dö. Sen är sorg absolut individuellt.

        Men Kajsa, alla har kors att bära, saker som inte funkade, män/kvinnor som inte älskade en, barn som inte kom, jobb man inte fick, sjukdomar, smärta, förluster – listan över vad livet innehåller av besvikelser är mycket lång. Barnlöshet är en av de sakerna för vissa. Detmåste man lära sig att hantera. Att dra sig undan en vän och inte kunna glädja sig över hennes grav är egoistiskt. Lika illa vore om den gravida hela tiden pratar om sin grav med ngn som har svårt att få barn/frivilligt barnlös. Man får ge och ta i livet, hålla flabben ibland och ta det med sig själv:varför är det bara mina känslor som gäller, varför kan jag inte glädja mig över min väns grav? Det börjar alltid med dig och inte motparten och att lära sig att styra sina känslor, förstå sig själv, är det bästa man kan göra för ett hyggligt liv där man kan hänga med när det går upp och ner.

          Jo, det är väl klart att alla gör sitt allra yttersta för att glädjas med sina vänner? Det jag menar är att det väl är toppen om man som vän kan ha förståelse för att ens närstående ibland helt enkelt kan ha så jobbigt med sig själva att de inte lyckas. Jag tycker inte att man är en egoist för att man mår dåligt. Hur kan man uttrycka sig så om någon som uppenbarligen redan känner skam och mår oerhört dåligt? Skulle du säga så om din vän var i en depression som utlösts av någonting annat?

      Bara det att du sätter kris inom citationstecken visar hur lite du förstår om ofrivillig barnlöshet. Det är ett jävla avgrundsdjupt mörker, ett svart hål som suger in allt det ljusa. Ingenting annat spelar någon roll, det enda som får plats är tanken på nästa ägglossning och sen nästa (icke-) mens. Känslan av att varje cell i hela kroppen skriker efter ett barn. Och i det ska en alltså orka stötta och glädjas med en vän i hennes graviditet?

      Tänk dig att du sörjer bortgången av din mamma och så kommer en vän och talar om att hens mamma fyller år och vill prata om den stora festen hen ska ordna och vill så gärna dela allt med dig, skulle du tycka att det är orimligt att backa från det?

        Imra: Känns som att du skulle behöva en terapeut…

          Jag är en av de lyckligt lottade som fått mina efterlängtade barn,. Annars hade jag såklart pratat med en psykolog, som så många andra ofrivilligt barnlösa gör. Varför förutsätter du att jag inte pratar med en terapeut?

        Du jämför ofrivillig barnlöshet med någons bortgång? Du kan inte vara seriös va?

          jag jämför, inte likställer, det i sak av sorgeprocesser. För det är precis så ofrivillig barnlöshet behandlas hos psykologer.

            Nej

          Jag har förlorat både föräldrar och syskon. Men det mörker jag kände under min ofrivilliga barnlöshet var det vidrigaste av allt. Att inte våga prata om det. Att se andra bära barn. Att inte kunna skapa en ny familj. Fy farao, vad jobbigt det var.

      Jag håller med! Vad är det med folk?! Varför är det så jäkla svårt att inte ta allting personligt??

      Min mamma fick mig sent i livet och har alltid haft dålig hälsa. Så medan jag gråter för att mamma är inlagd p.g.a. sin hjärtsjukdom så springer mina vänner maraton tillsammans med sin mamma. Och? Jag är skitglad för deras skull som förmodligen har 20 år eller mer kvar med sin mamma, fastän jag vet att min kanske bara håller i 2-3 år till… Jag kan sörja vad jag går igenom samtidigt som jag är glad för mina vänners skull – Är det verkligen så svårt?

      Samtidigt som jag höll på att bli hemlös för 7 år sedan så köpte mina närmsta vänner första bostaden. Samma sak där, ledsen för min situation men glad för deras!

      Menar absolut inte att jag är något helgon med mina exempel ovan, men tycker verkligen det är konstigt att vara så egocentrisk som många verkar vara – att hela världen snurrar kring dem för de har svårt att bli gravida..? Eh. Finns många orättvisor här i världen, sånt är livet.

        Det kanske också handlar lite om vilken personlighet man har i botten. Tror inte alla ofrivilligt barnlösa dumpar sina vänner eller låter bli att gratulera.

      Otroligt oempatiskt intryck du ger.
      Kanske du varit skonad från sorg och stora motgångar i livet och därför har svårt att förstå och sätta dig in i andras känslor och situationer. Har själv genomgått ivf (och tackar högre makter för att vi fick vår dotter) men därefter varit igenom komplicerade och upprepade missfall. Ofrivillig barnlöshet är otroligt tärande mentalt och frambringar en massa olika känslor och tankar (inte alltid så smickrande sådana..) Kanske du någon dag också möter svårigheter av den kalibern och utvecklar en annan medkänsla.

        Ovanstående kommentar skulle va till ”Sanna” ☝?…

        Är du inte läskunnig?
        ——>Är själv ofrivilligt barnlös<—–. Har förlorat familjemedlemmar och vänner för tidigt.

        Men att få barn är fortfarande inte en mänsklig rättighet och inte en ursäkt till att ignorera vänner som har turen att få barn/få barn på enkel väg.

          Fast vem är du som tror dig ha rätt att säga hur andra ska reagera och agera i deras relationer? Allas situationer ser olika ut, allas relationer ser olika ut. Sluta skuldbelägga folk för hur man hanterar sorg och sköt ert egna istället.

    Ursäkta men är inte Isabella Jedlers instastories (OCH ENGELSKAN??? Vad är det med stockholmare och sina gräsligt dåliga engelskauttal?) ännu pinsammare än Blondinbellas till och med? Och då krävs det fasiken mycket. Har aldrig cringeat så mycket? ? Intelligent verkar hon ju inte direkt, men tur att hon är söt iallafall…

      Ingen aning vem det är så bryr mig mindre, tyvärr.

      Skärp dig!!!

      Söt?! Hon är ju assnygg, var inget fel på hennes engelska. Du är bara avundsjuk och patetisk ?

        Hennes engelska är ju dock katastrofal ?

      Aaa it’s a Stockholm thing. #suck

        Aa verkar ju så. Stockholmares ”iiiiiiiiii” skär igenom för mycket och ofta i engelskan bland annat

      Din kommentar dryper av så mycket illgrön avundsjuka. Varför letar du fel hos Isabella Jedler? Är det jobbigt för dig att hon är så vacker? Gör det dig mindre vacker, eller påverkar ditt liv på något sätt? Nej, du är precis lika bra som du är ändå!

        Hej Sara (Isabella!) hon skrev ju att du är jätte söt så jag tror inte det är utseendet som är en faktor här. Man behöver inte alltid göra utseendet till en faktor när det inte finns anledning

          Haha fan vad sjukt det hade varit om jag verkligen var Isabella och alltså skrivit ”är det jobbigt för dig att jag är så vacker?”
          Ursprungskommentaren är väldigt uppenbart skriven av någon som är extremt avundsjuk på Isabella Jedler, förmodligen eftersom hon är så vacker. Hennes instagram visar inte så många andra sidor av henne att vara särskilt avundsjuk på (obs menar inte att hon inte har andra egenskaper att avundas – det vet jag inget om – men de framgår iaf inte i sociala medier särskilt enkelt).

            Eller så menar bar den som skrev kommentaren precis vad hen skrev; att Isabellas engelska är dålig? Varför skulle det vara så omöjligt? ?

            Och det är så obvious att du är Isabella. Du är vacker, men jag tror inte det är vad personen menade. Sen lever vi i Sverige (hem till några av världens vackraste) så möjligheten att personen är vackrare än Isabella (dig) finns ju, så varför måste du dra till utseende när det inte var prat om det? Och personen till och med påpekade att hon är fin? Herregud. Tror du alla är avundsjuka på Isabella också när de varje dag påpekar hennes engelska?

      Hej Isabella Jedlers! Du är bättre än att skriva dissiga låtsaskommentarer om dig själv. Jag tror på dig! Sök framgången på ett ärligare sätt.

        @Sofie – Haha, exakt min tanke!

      Cringeade också så hårt åt engelskan. Trodde först att hon gjorde en parodi på BB men tydligen är hon fullt seriös ?

    Blir lite chockad över hur illa många blivit behandlade av sina vänner samt behandlat sina vänner när jag läser i kommentarsfältet. Avundsjuka kan man såklart känna när en vän får nåt man själv vill ha – men missunnsamhet? Det är väl bara att tänka på hur man själv velat bli behandlad om man var den som blev gravid?

    Vänner som inte klarar av när det går riktigt bra för en är inget att ha.

    Tycker det är intressant att ingen har anmärkt vilken otrolig tråkig personlighet Kenza har. Jag är faktiskt lite överraskad.

    Hon är inte personlig på din blogg och då kanske man förstår att det upplevs som hon är tråkig. Men jag har alltid tyckt att hon kanske har en super härlig personlighet bakom allt.

    Nu när jag har lyssnat på henne på podden känner jag bara, SNARK! Vilken tråkig människa. Hon är bra på att bjuda på sig själv men hon är ointressant som person.

    Ja, det är fett synd att hon har gått igenom så mycket men det tar inte bort från att hon faktiskt har en ointetsägande personlighet.

      Whauuuw, det var en riktigt känga. Den hade verkligen känts om den var riktad mot mig.

      Jag har lyssnat och tycker inte hon verkar särskilt tråkig faktiskt. Tycker till och med att hon visar prov på lite humor.
      I samtalen i podden framstår hon kanske som aningens självcentrerad, i verkligheten hade man ju inte orkat lyssna på någon som pratade så mycket om sig själv. Jag misstänker dock att det är formatets fel snarare än hennes personlighet. Podden handlar ju om hennes och Danis graviditeter, så vad annars ska de prata om?
      Kommer inte lyssna vidare eftersom jag inte är intresserad av personliga poddar där folk bara snackar fritt om sitt liv. Därför tycker jag att deras podd är tråkig, men att Kenza som person skulle vara ovanligt tråkig håller jag inte med om. Föredrar dokumentärer, P3 Dystopia är bäst just nu!

        Tror det hade varit roligare om det var mindre gravidsnack.. men de är ju mitt uppe i det så självklart är det bara naturligt

    Åh-känner igen mig så! Vi försökte bli gravida under 3 år innan vi lyckades på fjärde ivf-försöket. Många av våra kompisar blev gravida och fick barn under denna tid. Det gjorde så ont och jag skäms för att jag kände så. Till sist slutade vi följa med på träffar-det gjorde för ont. Många kramar till alla som kämpar!

      Det är det alla inte verkar fatta, det gör så jävla ont att man inte kan hantera det helt rationellt. Man behöver ta avstånd, i alla fall tillfälligt. Det betyder inte att man inte unnar ens vänner.

        Det finns ju inget generellt och alla behöver verkligen inte ta avstånd. Många klarar att hantera sina känslor och finnas där för den gravida också.

          Som ofrivilligt barnlös ska man alltid sätta sina känslor först. Vi går igenom något som ni andra aldrig kan börja förstå, så om vi behöver ta avstånd för att klara av vardagen så är det precis det vi ska göra.

          Den gravida vännen ÄR gravid, hon får uppleva det vi andra bara drömmer om! Så jag tycker hon kan glädjas åt det och unna oss andra att få hantera vår sorg på det sätt som funkar för oss.

            Fast håll i hatten nu, jag har visst erfarenhet av att fajtas för att bli gravid. Som jag säger, alla hanterar inte det på samma sätt och jag har aldrig tagit avstånd från mina gravida vänner.

            Alltså förlåt men det är bara för dramatiskt. Blir du också arg på dina vänner om du drömmer om en miljon och din kompis har 10? Det tar liksom inte bort att din kommentar är egocentrisk, sen är det inte fel i sammanhanget, men alltså du låter som att du är den enda på jorden som går igenom det.

            De allra flesta människor går igenom tunga saker. Barnlöshet, depression, utmattning, övergrepp, arbetslöshet, mobbing etc. Det betyder inte att jag alltid ska fokusera på mitt för att jag hsr det så jobbigt.

            Vi mår bara sämre av att fokusera på vårt eget istället för att glädjas för andra.

              Amen! Det kan vara väldigt skönt att dela andras lycka för en liten stund.

              De som är mitt uppe i barnlöshet, depression, utmattning eller något annat pågående trauma har extremt väldigt svårt att fokusera på något annat.
              Som att säga att en djupt deprimerad ska ”rycka upp sig” och ”se positivt”, det är en omöjlighet.

              Däremot blir ju allt bättre när man kommit ur det tunga.

                Barnlöshet är inte en psykisk sjukdom. Bli sur för att andra får barn och inte ens själv är som att ha cancer och vara upprörd för att andra är friska typ.

                Jag brottas själv med psykisk ohälsa och trassliga familjerelationer. Det gör inte att jag är sur på alla som har mysiga normala föräldrar, härliga syskonreleationer och inte av och till försvinner ner i ett ångesthål.

                Barn är en gåva inte en rättighet.

                  Det är ingen som påstått att barnlöshet är en psykisk sjukdom. Det är däremot ett tillstånd. Ett tillstånd som är förbannat svårt att leva i.
                  De flesta barnlösa blir ju inte heller sura över att andra får barn. Utan de har en bottenlös sorg som blir djupare när de hör ”positiva nyheter”, ser någon gravid etc.
                  Du som själv brottas med psykisk ohälsa borde ändå lite förstå skillnaden på att inte själv kunna glädjas över andras lycka vs. att bli sur på andra.

                    Jag kan glädjas över andras lycka trots mina problem. Jag har nämligen bestämt mig för att inte vara missunnsam och självupptagen eftersom det dels gör mig till en otrevlig människa och dessutom bara skulle få mig att må ännu sämre.

                      Trots att du lever i bottelöst mörker, skulle behöva högsta dosen av starka antidepressiva, är likgiltig för allt och blivit näst intill apatisk på grund av att du mår så dåligt?
                      När du inte ens kan glädjas åt roliga saker som händer en själv, hur ska man då kunna glädjas av andras lycka?

                      Det kan vara svårt men jag är enig med milly, många klarar det.

                      Inte varit där eftersom jag har bestämt mig för att inte tillåta mig själv att må så dåligt.

                      Mind over matter alltså?
                      Det funkar tyvärr inte för alla, och definitivt inte för de som redan fallit

        Alla reagerar inte likadant.

    Jag lyssnade också på avsnittet och tyckte det var extremt jobbigt då jag är inne i en sån situation med en av mina bästa vänner just nu. Jag har precis fått veta att jag är gravid och hon har försökt länge utan att lyckas. Hon bröt ihop när jag berättade och klippte kontakten med mig. Det har bara gått några få veckor men jag står inte ut och pendlar mellan att vara arg, ledsen och att ha skuldkänslor. Det värsta är ju att jag inte vet hur länge det kommer pågå. Nån månad kan man kanske stå ut med men min mardröm är att det går så långt som att jag föder mitt barn utan hennes stöd. Vet inte om jag kommer kunna förlåta henne då, hur själviskt det än kanske låter. Jag ser verkligen upp till Dani (och ni i kommentarsfältet) som verkar vara en så stor människa som bara blir glad när hon kommer tillbaka.

      Du ska absolut inte ha dåligt samvete.

      Dina känslor är viktigast för dig. Ta det som det kommer men visst förstår jag dig.

      men seriöst, hon kommer nog tillbaka när hon själv blir gravid, men testa då att klippa kontakten med henne, så får vi se hur glad hon blir. Nej men, tycker intr du ska ha skuldkänslor alls. Visst om hon hade försökt bli glad men förklarat saker för dig på ett lite fint sätt, men att bli helt förkrossad, och bara klippa kontakten? Alltså hur besatta och ego är dessa människor egentligen..

        Att du skriver ”när hon blir gravid” visar på hur dåligt insatt du är i ämnet. Det handlar inte om när, det handlar om om. Tror du för övrigt det är kul att klippa kontakten med en vän pga sorg? Man kanske inte vill komma med dålig energi till ens vän som fått världens finaste gåva med ens egna negativa tankar och därför bryter? Så in i helvetes trött på alla icke ofrivilligt barnlösa som uttalar sig. Ni vet absolut ingenting.

    Herregud cam du måste fixa det här modd problemet. Hur många ggr har folk inte klagat

    Tycker vissa är lite väl hårda mot Kenza här å var, för det var ju faktiskt inte bara så att de kämpade… utan även att hon vid 26 års ålder fått höra att hon var i klimakteriet.
    Lite värre det, minst sagt

      Folk tänker sällan längre än näsan räcker!

      Framförallt är det stort och bra av henne att berätta om sina negativa känslor. Som man ser av kommentarerna är det ju väldigt vanligt.

      Men alltså, får man på ivf på det allmänna när man bara är 26? Helt sjukt

        Varför? Det beror ju helt på anledningen till att du gör ivf.

        För Kenza var det väl som att vara 46 dock?

        Är väl inget konstigt. Efter 25 vill många skaffa familj.

          Medelåldern för förstagångsmammor i Sverige är 30 år,

            Det varierar väldigt mycket från kommun till kommun. Någonstans är väl medelåldern 24? Alltså medelåldern, det finns många som är yngre och många som är äldre än så.

            Bara för att medelåldern för storstäderna drar upp medeltalet innebär ju inte det att det fortfarande finns många ute i landet som vill skaffa familj när de är 25?
            Åldern är dessutom satt för X antal år sedan, när medelåldern inte alls var lika hög.

              I avflyttningsbygder utan jobbmöjligheter är det 24 kolla scb

                Och?
                Betyder det att man som barnlös ska behöva få vänta på hjälp bara för att medeltalet prioriterar annat nu jämfört med förr?

                Bara för 30 år sedan låg medeltalet för landet på 25 år. Då ansåg man att man var tillräckligt mogen för att bilda en familj. Vad är det som förrändrats så att man inte är mogen för det idag?

        I Stockholms län är nedre gränsen 25 år. Landstinget bekostar det för max 1 barn per par och förutsatt att paret inte redan har barn tillsammans.

    Är jag i modd? ?
    Hur som.. Tänker att just en sån här sak kan vara bra att berätta på sms. Då kan personen som får beskedet smälta det lite och slipper fejka en glad reaktion. Jag tycker iallafall att det är lättare att uttrycka mig i skrift och då kan en ju skriva att en är glad för kompisens skull men har lite svårt att visa det just nu osv

      Eller hur dåligt sätt som helst! Herregud människa tänk dig för. Du har ju ingen aning om vad den du skickar sms till står och ska göra. På jobbet, skriva prov, på Ica etc etc. Så sjukt egoistiskt och fegt att inte våga säga ansikte mot ansikte.

        Okej, då tänker vi olika där. Jag föredrar sms alla dagar i veckan även om jag står olämpligt till.

    Fullständig normal reaktion, tyvärr. ALLA som varit i det där jävla träsket med/utan IVF och allt vad det innebär känner mer eller mindre problem med graviditeter bland vänner, släktingar, kollegor. Att vara ofrivilligt barnlös och stå uppe i behandlingar är ett utanförskap som man bara förstår fullt ut om man varit där. Jag har det och känslan av vanmakt, ensamhet är övermäktig. Det GÅR inte att glädjas åt andras graviditer när det känns som någon slitit hjärtat ur kroppen och stampat på det. Detta är inget som gör oss onormala eller elaka, snarare en reaktion på allt man får genomgå. Psykologer som specialiserat sig på detta ämne kan intyga vad jag skriver. Sedan ska man såklart komma ihåg att vi alla är olika, vissa av oss har säkert lättare att se över den här barriären av sorg, saknad, vanmakt och kunna dela glädje med andra. Men många av oss orkar inte. Vårt sätt att tystna, avskärma oss är för att vi inte har energin att låtsas som allt är bra och grattis, åh, så kul och hej och hå. Psykologer brukar rekommendera en att låta alla känslor ta plats. Vill man inte sabba vänskap så försök berätta som det är, att nu är det överjävligt och hemskt och nej jag orkar inte prata graviditet, gratta och hålla på att bolla namn-förslag. Låt mig vara, krama mig och ge mig tid liksom. Det är heller inte aktivt val alla gånger att undvika ämnet som ofrivilligt barnlös, det sker reflexmässigt.

    En annan sak; det är otroligt lätt att tycka att ”amen JAG kan väl inte rå för att hon inte får barn blablabla” nej, och jag kan LOVA dig att din vän inte anklagar dig personligen utan hon vill bara ha vad du har något alldeles oerhört. Hon mår skit, kanske gråter sig till sömns och har funderingar kring vad livet är till för. Så skippa det där och se över kanten, har du inte varit ofrivilligt barnlös så ska man vara väldigt försiktig med att döma och uttala sig om hur dem som är det bör reagera och ha för känslor.

      Oj du låter helt rabiat.. som en sån där i filmer som är besatt av någons flickvän/pojkvän och måste ha den. Helt ohälsosamt. Du blir inte med barn lättare om du är bitter.

        Du låter som världens mest osympatiska person anonym 13:15. Tycker synd om dina vänner om du har några.

        Hellre osympatisk än att inte klara av att vara glad för sina vänners skull för man dör av avund. Blä

          Har du inte varit ofrivilligt barnlös behöver du inte uttala dig i frågan.

    AAHH kolla vad Forni har skrivit i svar på en kommentar på sitt inlägg: ”Det jag ville ta upp var min personliga resa från underklass/umgängen med ganska dåliga livsförhållanden till sen att plötsligt befinna mig i överklassens rum. Från heroinet till kokainet eller smuggelvodkan till champagnen – förstår du hur jag menar? Kram!”
    Hon skriver alltså helt seriöst att hon kommer från underklassen? Åh vet inte vad jag ska säga men är HELT PAFF

      Yes we know. Det finns ett eget inlägg om det om du scrollar.

      Det där måste ju vara ett slutgiltigt bevis på hur korkad och världsfrånvänd hon är. Folk från underklassen bor inte i villor i Nacka för 8 mille och uppåt. Inte en chans.

    Men alltså, jag fattar inte varför alla verkar tycka att det viktigaste är att den ofrivilligt barnlöse gör avkall på alla sina känslor och totalt förtrycker sin sorg för att glädjas med den som är gravid? Den som är gravid har ju redan vunnit högsta vinsten och den känslomässiga poängställningen är liksom ”gravid kompis + 638292637, infertil och barnlängtande kompis – 153738”, räcker inte det? Kan inte hon njuta av sin graviditet och sedermera bebis, samtidigt som hon gör det som krävs för sin kompis i kris? Sorry, jag är glad för att folk slipper gå igenom det helvettet jag befinner mig i – men jag är fortfarande JÄVLIGT ledsen för att jag befinner mig där, och den sorgen känns mer.

    Också ett ögonblick i livet där alla som skriver ”alltså jag vill inte ha barn/jag blev gravid på första försöker/osv men jag kan verkligen inte fatta hur Kenza kan reagera…..” att ta tillfället i akt och LÄSA alla kommentarer från alla som befinner sig i mörkret. Grattis, en helt gratis möjlighet att vidga ditt perspektiv och ta in en annan verklighet.

      Håller så med! Och jag har inte ens haft svårt att bli gravid, tvärtom, så vet inte riktigt vad det bottnar i. Första tog sig direkt, helt komplikationsfri graviditet. Blev också gravid direkt när vi försökte på andra. Fick tyvärr avbryta den och kroppen har inte återhämtat sig än och jag känner sån extrem jävla sorg och avundsjuka. Tom när jag fortfarande var gravid kände jag ett stick av avundsjuka när jag fick veta att bekanta var gravida och längre gångna. Kan inte vara runt min svägerska som snart ska föda sitt första, det gör bara för jävla ont. Känner så för alla som går igenom så mycket mer svårigheter än vad jag gjort.

        Tror ingen ifrågasätter känslorna, däremot hur en del verkar agera ut dom på sina ”vänner”

      Men varför ska dina känslor gå före andras?

        Hela diskussionen handlar ju om vems känslor som ska ”gå först” i en speciell situation. Jag kommer alltid att tycka att den som genomgår kris ska få hjälp och stöd, och inte behöva vara den som inte bara ska hantera sin kris själv utan även döda alla sina känslor (som personen i fråga garanterat skulle byta bort alla dagar i veckan) för att fira den som redan är glad och lycklig. Annat exempel som kanske är lättare att relatera till: en vän kom inte på mitt bröllop för att hans fru gick bort i en olycka någon månad innan, vems känslor tycker du ska ”gå först”? Jag lyckades (KORS I TAKET) både gifta mig och njuta av den fantastiska dagen utan att alla i hela världen helhjärtat stod vid sidan av och applåderade utan en tanke på sina egna sorger och bekymmer.

          En graviditet kan också va en kris, även om den är planerad. Bara för att du tror att en gravid person är glad och lycklig behöver inte så vara fallet. Det är inte en dans på rosor varken att va gravid eller ta hand om en bebis. Man kan behöva stort stöd i det också.

        För att sorg är tyngre att bära än glädje.

          okej men om man jämför en ofrivilligt barnlös med en som är gravid men mamman precis gått bort. Vems sorg går först då?

            Men nu var ju inte det exemplet.. Ska du hålla på så och addera in saker kan man ju dra det hur långt som helst.

      Jag förstår hur du resonerar. Samtidigt har jag inte kunnat vara glad över min graviditet då jag har flera vänner som har svårt att bli gravida. Jag har gjort avkall på allt graviditeten innebär, sagt jag inte vill ha babyshower, inte bryr mig om att fixa babyprylar, att jag glömmer bort att jag är gravid etc. Jag försöker pyssla hemma med det, men önskar även att jag kunde slappna av i mina vänners lag också. Jag har som råga på allt blivit diagnostiserad med graviditetsdepression som en reaktion på att jag förtrycker graviditeten.

      Jag menar inte att någon har mer rätt än någon annan, men det finns mycket negativitet i den här tråden om vem som har mer befogade känslor.

      Jag blir uppriktigt ledsen när jag läser här. Känner att jag fortfarande inte får lov att vara glad för att det finns andra som inte är det.

        Såklart det är egoistiskt av dina vänner! Du hamnar i en depression och gör avkall på din egen lycka, för vem då?! Folk som inte kan glädjas för din skull.

        Men så sorgligt att du känner såhär! Kan du inte söka dig till nån grupp med människor som är i samma situation som du där du kan känna dig lite friare att vara dig själv?

        Jag är verkligen ledsen för din skull att det har blivit så och att det inte finns någon i din närhet som inte är ofrivilligt barnlös och därigenom kan stötta dig så som du önskar. Det är klart att du ska vara glad för det magiska som du går igenom! Att man som vän är avundsjuk och ledsen betyder inte att man missunnar dig det. Kan du prata med dina vänner om hur ni ska förhålla er till detta? Kan du söka dig till andra grupper där det finns stöd? Barngrupper på BVC? Forum på Facebook (kanske tom någon i din stad)? Hoppas också att den som gett dig diagnosen ger dig hjälp. Lycka till med allt!

      Fast det är inte det folk säger. Men varför ska den gravida trycka bort SINA känslor? Jag tycker inte att nån ska trycka bort sina känslor utan mötas halvvägs, men när nägon blir helt förkrossad över ens graviditet och klippet all kontakt med en kan man ju inte låta bli stt undra vad det är för fel? Varför spelar ena sidan större roll än den andra? Jag förstår inte vad man är för vän om man inte respektfullt kan ta avstånd men ändå glädjas utan bli helt galen och som nån skrev att hennes fd kompis gjort, kalla barnet för ”helvetesbarn” bars för hon själv inte kan få barn. Det är liksom inte din kompis fel

        Fast det är verkligen inte så jag menar heller, min kommentar var en reaktion på alla kommentarer (här och hos Kenza) som uttrycker att det är vidrigt att inte kunna glädjas åt en kompis graviditet till 100% och att det är tur för henne att Danni har förlåtit henne för att hon kände avundsjuka. Jag menar bara att det är orimligt att hoppa på den som är i sorg för att denne inte kan engagera sig till tusen genom att glatt ta emot bilder på ultraljud, planera babyshowers, ta in allt som gar med vännens graviditet osv. Med det sagt så ska man ju inte bete sig illa och kalla barnen för fula saker. Alla, inte minst jag själv, önskar att situationen var annorlunda men nu ser den ut så här och det bästa är om alla gör (och tillåts göra) sitt bästa, även om det innebär att den ofrivilligt barnlöse får dra sig undan lite för att ta hand om sin sorg. I mitt riktiga liv (dvs utöver det som framkommer här) är min bästis höggravid med sin andra (under lika lång tid som vi försökt), båda på första försöket. Jag älskar henne och hennes barn (och planerade båda hennes babyshowers – men det tyckte jag iof att någon annan borde ha tagit ansvar för givet vår situation), även om jag sagt att jag inte vill få överraskningssms med bebisbilder eftersom det känns som en kniv i hjärtat Nör jag inte hinner förbereda mig, så det går att både vara en bra kompis OCH dra sig undan med sin sorg när det behövs.

        Och som svar på frågan ”vad det är för fel” så kan du ju försöka läsa om den sorg många försöker förklara och vara ödmjuk inför den. Den är inte självvald och av de jag känner (inkl jag själv) är den något vi arbetar aktivt med att hantera och underlätta v a r j e dag.

      Jag tror jag förstår din poäng, men jag vänder mig lite mot den bild av graviditet du förmedlar.
      Det är ju inte så att man blir gravid och sedan lutar man sig tillbaka och är lycklig, löser korsord och shoppar gulliga sparkdräkter i nio månader.
      Det är inte så att den enda känslan man behöver dela och få ge utrymme är glädje.
      Även om graviditeten var nog så planerad. Även om det gick superlätt och tog sig bara man vek kalsonger (eller om man tillslut blev mirakulöst gravid efter fjärde IVFen).
      Att vara gravid är också en stor känslomässig påfrestning. En känslomässig torktumlare faktiskt. Något som framkallar många olika sorters känslor som behöver bearbetas. Många känner ångest och oro. Många funderar på vad man egentligen gett sig in på. Många mår skitdåligt fysiskt under kortare eller längre perioder vilket kan vara väldigt psykiskt påfrestande.
      Även om man i grund och botten känner en glädje och tacksamhet, så är det inte alls säkert att det är den dominerande känslan.
      Den gravidas primära behov kanske inte alls är att ”dela glädjen”, det kan lika gärna vara att få stöttning när det känns tufft, och att få hjälp att reda ut sina känslor, både glädje och ångest.
      Sedan – absolut – en ofrivilligt barnlös kompis som är djupt sorgsen över det kanske inte alltid är den bästa stöttepelaren, det håller jag med om. Och självklart måste man värna sin egen mentala hälsa.
      Det jag vänder mig mot är den allt för förenklade och ofta felaktiga bilden att den gravida kvinnan inte skulle förlora något annat än delad glädje och en hejarklack på en brusten relation.

        Jätteviktig poäng och ett perspektiv som jag (som det säkert framgått) inte haft förmånen att få ta del av. Det är klart att det inte är svart eller vitt, som det ju så lätt blir när en argumenterar i affekt om en fråga som berör en på djupet. Jag vänder mig primärt till de som står längst ut på andra sidan och härjar om att det är vidrigt att känna något annat än ren glädje när en kompis blir gravid. Jag ska ta med mig det du skriver när det blir min tur att vänta barn, det är säkert bra att ha i åtanke att det kommer finnas andra känslor där än ren lycka.

          Då tror jag vi förstår varandra.
          Enormt stort lycka till i alla fall! Jag kan bara försöka föreställa mig smärtan, och jag önskar dig så många barn du bara kan bära <3.

          Då tror jag vi förstår varandra.
          Enormt stort lycka till i alla fall!
          Önskar dig verkligen alla barn du kan bära <3.

          Då tror jag vi förstår varandra.
          Enormt stort lycka till i alla fall!
          Önskar dig verkligen alla barn du kan bära!

    Jag är en sån som backat när vänner fått barn.
    Har haft en stark barnlängtan i 14 år nu och har 8 missfall bakom mig. Och nu är jag skild så barnverkstan är nu helt stängd på oklar framtid.
    Jag skulle ljuga om jag sa att hjärtat inte går sönder varje gång jag får se mina 7-8 år yngre syskon med deras barn.
    Nu har jag slutat ha dåligt samvete över att jag inte kan glädjas med dem. Men jag låter dem absolut vara lyckliga själva, de får dock vara det utan mig oftast.

      Euphoria: ett råd: du måste jobba med de där känslorna. Du är alltså moster/faster och dissar syskonbarnen istället för att hänga med dem och gosa? Styr upp dig själv.

        Varför antar du att jag inte har jobbat med känslorna? Jag måste jobba med dem precis exakt hela tiden.
        Jag sa inte att jag dissar syskonbarnen helt och hållet. Vet inte var du fått det ifrån.
        Däremot orkar jag inte träffa dem varje helg, eller få bilder skickade till mig stup i kvarten.
        Men det skulle vilken ”vanlig” person som helst tycka är lite jobbigt.

      Du är nog en sån som stjäl barn

        Fy vilken hemsk kommentar! Du är nog den värsta sortens människa.

    Jag har en kollega som blev gravid, och när hon skulle berätta det för alla arbetskamrater så gjorde hon nåt så vansinnigt sårande, för flera av oss. Hon köpte en tårta med en bebis i typ marsipan. Och när folk kom in i fikarummet så säger hon och hennes kompis som också jobbade där och var med på detta, att nu är nån kvinna härinne gravid, nu får ni gissa vem! Gång på gång. Folk började gissa på mig, på flera andra som inte har barn… Jag pratade inte med henne på länge efter det.

      Nämen usch det där är verkligen inte okej nånstans! Hur kan man inte ha tänkt lite längre när man kom på den idéen? Tänk om någon av personerna som folk gissade på typ precis gjort en abort eller fått missfall eller dylikt? Så sjuk osmakligt och okänsligt..

      Men gud vad skum grej att göra!

      Tänk om ni satte en tårta i fikarummet med sedlar på. ”Nån här i rummet får 5000:- i löneförhöjning! Gissa vem”

      Det blir ju kul stämning…

        Hahahah

      Men fy fan vad sjukt! Folk hade direkt gissat på mig, jag är över 30 och rätt tjock och jag hade blivit SJUKT ledsen… :/ Det där hade jag tagit upp med chefen så det aldrig upprepas. Sinnesjukt ju.

    När jag blev gravid blev min vän bara glad för min skull, även fast de försökt längre än vi. Ju längre min graviditet gick dock ju svårare tyckte jag det var att prata med henne om det, framförallt eftersom jag va så obekväm och ångestfylld i graviditeten, och det fortsatt inte tog sig för henne. Jag frågade henne efter ett tag om hon tyckte det va jobbigt att jag va gravid, men hon sa att det inte va det utan istället hade hon äntligen tagit tag i att kontakta vården. Samtidigt som jag fick mitt barn blev hon till slut gravid! Tror ingen blev gladare än jag!

    Vi hade försökt i ett år och fått medicinsk hjälp. Vi hade precis misslyckats med ett försök att framkalla ägglossning. Mörker.

    Det var jul. Tå av mina vänner ringde oberoende av varandra och berättade att de var gravida. Jag blev helt förstörd. Höll minen och gratulerade dom… den ena hade försökt ett halvår, den andra var oplanerat gravid. Hon hade tom övervägt abort.

    Glad för deras skull.

    Bottenlös sorg för egen del.

    Jag brast ut i gråt och sprang ut. Pojkvännen efter. Jag bara skrek och grät helt öppet på gatan.

    Varför dom? Varför inte jag?

    Några år senare har jag en liten pojke ❤

    Jag upplevde något liknande nu i maj när jag gifte mig. Bakgrundhistorien är att min bästa kompis sedan 10-årsåldern var min brudtärna. Jag var 29 när jag gifte mig och hon skulle fylla 31 några månader efter bröllopet. Hon hade en rejäl 30-årskris efter att ha gått ur ett långt förhållande, var singel, barnlös och hade inte så mycket going for her enligt henne själv.
    Jag vände typ ut och in på mig själv för att hon inte skulle bli sårad eller ha för mycket att göra på bröllopet. Försökte liksom spara på hennes energ och inte kräva för mkt av henne. Hon var en av de ”gäster” som lämnade bröllopsfesten tidigast pga ”trött”, och ett halvår efter bröllopet (dvs ganska nyss) ringer hon upp mig och vill ”prata ut” om hur jag var ”så stressad och kort i tonen mot alla” på bröllopsdagens morgon, hur hon ”kände sig undanskuffad”, hur hon ”kände att jag hade tråkigt ton mot min mamma”, att allt var ”så otroligt stressigt och slitigt” osv. Saker hon bara kände att hon ”behövde få sagt”.
    Jag förstår att hon är på en dålig plats, jag förstår at hon inte kunde glädjas åt mig. Kanske kan vi bli vänner igen längre fram. Men jag tyckte det var så himla ledsamt att hon liksom ville solka ned mina minnen och mitt bröllop och liksom ”ta ned mig på jorden” för att hon själv inte mådde bra. Man kan ju ha överseende med mkt som vän, men något så livsomvälvande som bröllop och barn vill man ju gärna ha vänner som kan glädja sig åt, och jag tycker det att det är svårt att vara storsint ibland när andra är på så dåliga platser att dom nästan vill dra med sig en ned, för att dom själva inte mår bra.

      Det är precis det här jag menar: hon gjorde inte ens ett försök att hålla klaffen på ditt bröllop. Hennes känslor var viktigare. Så ynkligt och egoistiskt. Skaka av dig, håll dig till vänner som det är något med.

      Riktigt kasst av henne. :/ Men vi lever i en egocentrisk kultur där folk verkar ta allting personligt och inte kan hålla sig från att konstant prata ut om sina känslor fastän det mest rör sig om projicering.

      Jag hade själv en incident nyligen där min bästa vän plötsligt började sura och inte svarade i telefon/sms på en vecka. Till sist sa jag ”Har jag gjort något?” och då kröp det fram att hon ansåg jag SKRÖT med min lycka medan hon själv börjar gå ner i en depression (hon har återkommande besvär med det). Jag blev så paff, jag har stöttat henne massor då jag vet att hon mått dåligt, jag har ringt extra mycket och försökt peppa och vara extra snäll. Men tydligen för att jag berättat att jag haft en så härlig helg på spa med min man så ”skröt” jag om hur härligt mitt liv är. Jag blev riktigt besviken… Vad ska jag göra då? Ska jag vara knäpptyst i telefon eller låtsas som om jag också mår dåligt och också tycker min man är skitjobbig? Alltså ibland undrar jag om det är värt det att ha vänner när det ska bli sådana konflikter 🙁

    Men vadå vänta, har Kenza betett sig illa? Enligt dig kanske, men uppenbarligen inte enligt Dani då hon förstod helt och hållet? Ska hon be om ursäkt för att du tycker hon varit taskig? Herregud

      Hej Kenza! Vi vet att du läser här??‍♀️

    Alltså varför blev min kommentar i modd?! Eller vad hände? Jag skrev en lång och faktiskt viktig kommentar utifrån hur det är som ofrivilligt barnlös, varit/är kvar där och vill verkligen att min kommentar ska synas.
    Varför finns den inte med? ¨Camcam?

    Jag och min man hade försökt bli gravida i ungefär 8 månader. När vi äntligen blev gravida med vårt första barn var glädjen enorm. Två veckor efter vi berättat kom min syster (som har fler barn) och berättade att hon också var gravid. Ytterligare en månad senare fick vi veta att vårt barn i magen inte levde längre. Det var en jättesvår tid, att höra henne klaga över sina graviditetskrämpor när vi förlorat det vi allra mest önskade oss. När bebin föddes gratulerade vi och var såklart glada för deras skull men det tog lång tid innan vi träffades. Varje gång vi ses nu påminns vi om det vi saknar, och visst är vår relation annorlunda än innan. Jag och min man är fortfarande barnlösa, i år är det tre år sen.

      Högg i hjärtat att läsa din kommentar ❤️ Starkt av dig att berätta. Jag förstår precis känslan. Fick ett missfall samtidigt som två nära vänner var gravida. Det sliter en itu att tampas med sin egen sorg samtidigt som man ska hålla liv i två relationer där vännerna (såklart) primärt vill prata om sina graviditeter. Jag hade nog behövt bete mig mer ”egoistiskt” i min sorg för jag mådde så jävla dåligt av att bara spela med i glädjen och låtsas som ingenting.

    Min vän och hennes sambo kämpade med ofrivillig barnlöshet, skulle inleda ivf. Det var en väldig kamp och hon mådde dåligt. Jag gick på p-piller och blev gravid ändå. Var livrädd över att berätta, men jag skickade tillslut ett långt sms där jag förklarade och att jag förstod om hon vile ta en paus. Alternativt att jag inte skulle prata om detta med henne alls. Att jag oavsett förstod hennes val men att jag alltid fanns här som vän. Hon svarade dagen efter att hon blev så glad över mitt sms och gärna ville vara en del av mitt liv och min graviditet ändå. Att hon ju inte blev mindre gravid för att jag blev det. Vilket var så fint ? hade dock haft full respekt om hon valde annat. 3 månader senare var hon hos mig för att äta lunch, och jag minns hur hon sa något i stil med ”om vi är föräldralediga samtidigt”. Jag försökte prata bort det lite, men hon sa, ”vi kommer vara det”. Och då bröt jag ihop, tårarna spurtade, blev så glad för deras skull! Vi är goda vänner än ❤️

      Riktigt fin vän ?

    Jag är gravid just nu och en av mina bästa vänner har tagit en paus från mig pga detta. Hon har försökt blivit gravid i några år nu, men inte lyckats och jag blev gravid väldigt snabbt. Jag förstår henne på sätt och vis, men samtidigt gör det sååå ont! Jag håller ju såklart tummarna för att hon också ska bli gravid snart, men vad händer om hon inte blir det? Är vår vänskap över då?

    Jag grät hela julaftonskvällen 2017 när min bror och hans tjej berättade att dem väntade sitt andra barn inom 2år. Storebrorn är född i mars 2017. ”Nä, det var ju ett ”hoppsan”, men vi vill ju ha fler barn” sa dem.
    Självklar var jag glad för deras skull, men min sambo och jag var mitt i vår utredning om varför vi inte hade blivit gravida på 1,5 år.
    Det var knappt att min mamma vågade visa att hon var glad framför mig när hon visste hur jobbigt vi hade det. Det var inte förrän jag sa att ja är glad för deras skull, men ledsen för vår, som hon kunde börja visa hur glad hon var.
    Men, för exakt en vecka sedan plussade vi äntligen, 2,5 år efter vi började försöka med ett syskon till sonen född 2015.
    Och då var det precis som Kenza säger ”det var det där guldägget vi väntade på, det som skulle bli vårt barn”.
    ♥️

      Så ni hade redan ett barn men betedde er ändå så? Jeez.

        Sekundär barnlöshet kan vara en precis lika stor sorg.

        Speciellt när man har folk i sin närhet som inte förstått det där med gränser och hela tiden envisas med att fråga om det inte är dags för ett syskon snart. Kommer med kommentarer som ”Barnet måste ju ha ett syskon, inte kan man växa upp som ensambarn!” osv.

    Jag tror att man måste ha stor respekt för att en människa i sorg sällan kan rationalisera bort sin sorg och ovillkorligt glädjas med andra i alla lägen. Det är mycket att begära av någon som mår så dåligt. Och detta gäller inte bara barnlöshet, utan alla liknande scenarion. Jag skrev längre upp att sorg är tyngre att bära än glädje. Jag förstår också att man kan bli väldigt ledsen om en vän inte finner förmågan att glädjas med en, men jag tror också att det är ännu viktigare att försöka förstå varför. Att komma på sig själv med att vara missunsam eller bitter samtidigt som man brottas med känslor av sorg är nog ganska fruktansvärt och kan göda ett enormt självförakt.

    När jag berättade att jag blev gravid så försvann två personer (ett par) i min närhet. Jag och min man sträckte ut en hand vid flera tillfällen, men de ville helt enkelt inte träffas längre. De sade dock inte det rakt ut, utan de kom med ursäkter istället. Vi som hade stöttat dem i allt fick inte samma stöd tillbaka…jag blev så besviken. De har inte hälsat på ännu och mitt barn är snart 5 månader. Jag fick ett sms av den ena personen häromdagen där hon frågar om mitt barn (första gången), att hon nu är gravid, och vill ses. Vi har inte träffats på 1 år. I efterhand har jag förstått att de hade svårt att bli gravida och att det säkert var tufft för dem att se mig gravid..men samtidigt så vet inte hon att det tog ett bra tag för oss att bli gravida också. Jag lider med dem men samtidigt känner jag mig väldigt sviken för att jag inte fick något stöd i form av sms ibland eller att de inte kollade hur jag mådde efter min hemska förlossning. Om de hade varit mer öppna nu i efterhand så kunde vi prata om allt, men nu låtsas de om ingenting. Jag kan verkligen se det ur bådas perspektiv. Vad tycker ni?

      Kommunikation är nog nyckeln, hur klyschigt det än låter. Vågar man öppna upp och visa vad man kämpar med tror jag att man många gånger möts av större förståelse än vad man kan tro.

        Håller med! Då hade jag varit förstående genom hela processen. ?

      Jag förstår dig 100 %. Finns inget rätt och fel här, om du känner att det är värt det kan du försöka prata ut med paret, alt försöka släppa det och låtsas som ingenting. Men känner du att du inte vill så är det också rätt.

        ?

    Jag är gravid och en av mina närmsta vänner gratulerade såsom man ”bör” visserligen, men det var uppenbart att hon tyckte att det var lite jobbigt. Hon har barn och vill gärna ha en till, men måste av olika anledningar vänta, och förklarade också att det känns lite jobbigt att då se andra gravida. Och jag förstår verkligen henne, det gör jag. Samtidigt blir jag ledsen för att det aldrig kan få handla om mig. Att jag inte kan få leva ut min glädje till henne, av respekt. Det känns alltid som att mina sorger, bekymmer och glädjeämnen kommer vid fel tidpunkter. Att det aldrig riktigt finns utrymme för när jag känner något.

      Precis. Det är så jag också känner. Känns som om jag alltid är förstående, visar hänsyn och tar ett steg tillbaka när det gäller dem 2..men jag får aldrig det tillbaka. Jag förstår verkligen att det måste vara tufft när en person vill ha barn men inte kan…men samtidigt så har varit så genom hela vår vänskap och nu när jag blev gravid kändes det extra mycket ?

    blev gravid efter måååmga år av försök och stod i kö för att få hjälp via ivf,min vän genomgick just då några försök med ivf men misslyckades. när vi båda delade erfarenheten av att vara ofrivilligt barnlösa var vi så otroligt nära och sågs ofta. Vi visste ju båda hur det var.. jag hade inte särskilt svårt att umgås med andra gravida vänner eller dem som redan har barn men hon drog sig mycket undan vissa vänskaper pga de.. jag gick däremot i terapi samtidigt och fick hjälp samt verktyg att hantera de,hon vägrade prata om de i stort sett.. så när ja oväntat blev gravid utan ivf ,fick jag panik.. och skuld..o gud vet vad.. och eftersom vi har haft de svårt samt tidigare missfall så valde vi att bara berätta för våra föräldrar och syskon.efter rul för närmaste vänner bla min vän jag berättar om här..sen la vi ut på Facebook..

    och det blev till slut som jag trodde.. idag umgås vi inte ,träffat henne 2 ggr på ett år för att ses över en fika som varit stel och konstig(inte tagit med mitt barn)

    vi umgicks lite under graviditeten men hon sa aldrig ett ord om den och jag tog aldrig upp de heller när vi träffades.. hon har hälsat på med barnet närvarande en gång

    de gör ont idag när jag tänker på henne och vår vänskap. de lyckades aldrig med ivf och avslutade det där då de inte vill adoptera.
    jag försökte såklart även vara där när jag berättat om graviditeten men hon slöt sig mer o mer för varje gång och jag pressade aldrig på .

    jag hade svårt att glädjas över min graviditet pga av detta och när ja kollar tillbaka nu gör de ont för hur jag mådde över den..

    jag fick världens finaste barn men förlorade en kär vän ♡

    Vi har försökt i två år nu. Två missfall. Har lyckligtvis två barn redan som jag älskar mest av allt.
    Förra året skulle jag och min bästa vän ha fött våra treor tillsammans. Min dog i magen. Året innan hände samma sak, min andra vän och jag skulle ha våra treor.
    Här står jag och blir påmind men har aldrig känt någon avundsjuka eller sorg över att de fick sina barn. Deras glädje är min glädje och jag älskar de små liven som om de vore mina egna. Kramar om dem extra och försöker ge dem den kärleken jag inte fick möjlighet att ge till min trea ❤️

    Varför har Dani ingen navel?

      Den kan ploppa ut sådär på vissa under graviditeten om huden sträcks väldigt mycket. Ganska vanligt, återgår till normalt efter ungen är ute och magen krympt ihop. Dock blir naveln lite hängigare efter, inte som ett runt hål längre liksom.

    Jag gjorde abort nyligen. Två dagar efter min abort så hade jag en babyshower för mina två bästa vänner. Jag hade inte berättat det för alla dem som skulle vara med förrän dagen innan babyshowern. När vi satt och pratade om att ”det är dags nu”, gravidmagar och att man längtade så brände det bakom ögonen. Jag var säker på mitt beslut men var fortfarande väldigt jobbigt eftersom jag egentligen vill ha barn nu men inte i situationen jag är i nu. De förstod såklart, och jag ville inte förstöra deras dag heller. Vi kramades allihop istället!

    Men Kenza har alltid varit sån. Varje gång hon arbetat med nån som är vackrare än henne på plåtningar kommer bara bilder på henne själv upp, det har liksom påpekats förr att allt är bra så länge nån annan inte är vackrare, eller mer gravid antar jag.

      ????

      Tönt

      Sant, minns när hon plåtades med Hanna Edwinson och la upp bilder och folk började skriva att första gången nån är vackrare än Kenza, och hon tog sedan bort alla bilder med hanna. så pinsamt.

        Fast nu hittar du ju på. Så jävla töntigt, har du inget bättre för dig?

          Heeej Kenza! Du vet själv att varenda kommentar handlade om att det är första gången någon är snyggare än dig och då rök alla bilder med Hanna.

    Känns som det är mer accepterat idag att ha svårigheter med att bli gravid än om man blir gravid fort och naturligt. Rätt sjukt att man ska ”dölja” sin graviditet för att inte såra en vän. I podcasten lät det som Dani stackaren fick gömma sig för att hon blev gravid så fort. Kenza borde ha sagt till henne ja det är skittufft just nu men du ska inte känna att du inte ska få vara glad och njuta av din graviditet framför mig. Det är naturliga grejer som man inte kan styra vem som blir gravid när och hur snabbt. Det var det jag reagerade på när jag lyssnade iaf.

    Det krävs enormt stor förståelse och respekt från båda parter vid en sådan situation som denna. Som gravid och lycklig ska man absolut få berätta att man är glad och njuta av det, men att vältra sig i lycka och glädje kanske är bättre att göra tillsammans med någon av ens andra vänner som till 100% kan dela glädjen. Att förvänta sig (eller t.om kräva) att någon som befinner sig i stor sorg ska dela ens glädje på det sätt man önskar är inte realistiskt, många i sorg klarar inte av det. Och som ofrivilligt barnlös gäller samma sak – man måste få vara ledsen, få sörja och låta det ta tid, men det är aldrig okej att bete sig illa.

    Att ha totalt olika sinnesstämningar och vara i olika skeden i livet behöver inte vara en dealbreaker för en vänskap, men man behöver kommunicera och våga vara ärlig med hur man känner.

    Försökt bli gravid i över två år och genomgår nu IVF. Massor av vänner som blivit gravida under denna period, men jag inte känt ett dugg missunsamhet gentemot dem. Kan liksom inte jämföra mig med dem på det viset, det tänket finns liksom inte i mig. Inser vilken tur jag har som blir varken bitter eller ledsen när det går bra för någon annan.

    Däremot blir det tråkigt i längden att höra om deras upplevelse under graviditet och första tiden som förälder, men det är för att jag nu hört typ samma historia 100 ggr samt aldrig varit superintressead av andras barn.

    Sitter här som ofrivilligt barnlös och blir så otroligt upprörd över hur man kan jämföra en ofrivilligt barnlöshet med en frivillig abort! Jag förstår att en oplanerad graviditet och efterföljande abort är extremt jobbig (har själv upplevt det i mina yngre dagar) Men att jämföra med ofrivillig barnlöshet är ju bara fräckt! Att vara ofrivilligt barnlös är inget misstag man kan ”åtgärda” som en oplanerad graviditet kan liknas med. En del av varför en abort är så jobbigt är nog för att man klandrar sig själv; varför använde vi inte en kondom, varför slarvade jag med p-pillren etc etc sedan har man ett val därefter, om än jobbigt, att göra abort. Man har alltså haft ett val. Att man däremot månad efter månad försöker bli gravid utan resultat men efterföljande utredningar och inseminationer och ivf behandlingar ändå inte kan påverka utfallet av det efterlängtade barnet så är nog en del av sorgen att man inte har haft ett val! Tycker nog mer än ofrivillig barnlöshet kan liknas med en sjukdom om något, det är något fysiskt ”fel” man inte kan rå för utanför ens kontroll, det är inte en abort tyvärr! Helt olika typer av sorg.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.