Meningen med livet är upp till var och en

Det blev en del kommentarer efter att jag välkomnat Lisa och Jonas lilla dun till världen och skickade med meningen ”nu börjar livet på riktigt” till dom nyblivna föräldrarna. Att det var okänsligt uttryckt av mig med tanke på att det finns dom som går igenom missfall eller inte blir gravida eller inte ens vill ha barn. Har dom inte riktiga liv då eller?
[…]

Med det här inlägget ville jag dels förklara hur jag tänker kring att livet börjar med barn, för för mig ÄR det så att det känns som att mitt liv började med barnen. Det fick en mening jag inte känt förut även om mitt liv inte var meningslöst utan dom såklart. För mig blev det att växa upp, att bli familj, att bli mamma ett viktigt steg för mig. Jag ser moderskapet som min främsta roll i livet och jag tycker det måste vara okej att få känna så och uttrycka det.

Det här är mitt forum och vill inte censurera allt jag skriver om för att det kanske klickar dåligt i någon som går igenom något tufft just nu. Tro mig i att jag trots det förstår smärtan i när det inte går som man vill med att vänta barn och jag vill gärna skicka er styrka! Jag minns den sorgen och känslan så väl. Det är inget jag önskar någon att gå igenom. Men – livet går allt för ofta på sätt som vi inte önskar och jag tror att det är viktigt att inte tappa förmåga att glädjas med andra. Det kommer bara göra den egna smärtan värre.//Paula Rosas

Jag tror att uttrycket ”nu börjar livet på riktigt” kan ha lika många betydelser som det finns människor att yttra det.
För någon som drömt om att bli förälder så känns det kanske som att livet börjar med ett barn, medan för någon som inte har någon barnlängtan så är det kanske någonting helt annat som väcker den känslan.
Jag som inte vill ha egna barn blir inte det minsta påverkad av det Paula skriver och för mig är det inte ett dugg okänsligt, förmodligen för att det handlar om någonting jag varken vill ha eller saknar.

Att livet börjar på riktigt, kan inte det vara när man avslutat en utbildning och tar klivet ut i arbetslivet? Eller en drömflytt? Att köpa hund? Eller häst? Eller båt? Ta flygcertifikat? Gå ner i arbetstid? Gifter sig? Skiljer sig?
För mig kändes det som att livet började när jag började plugga i USA, men för någon annan har det känts som att livet börjat någon helt annan gång, med någonting helt annat.

En viktig sak tycker jag dock är Paulas avslutande mening från citaten här ovan:

Det här inlägget handlade om hur Dani knappt vågade berätta för Kenza att hon var gravid med rädsla för Kenzas reaktion eftersom hon och Aleks precis misslyckats med sitt 2a IVF-försök. 
Hur jobbigt det var för dem båda, men också hur de tog sig igenom det med sin vänskap intakt.

Vad betyder ”Nu börjar livet på riktigt” för er? 
Vad fick er att känna så eller vad tror ni kommer få er att känna så om ni inte gjort det än?

170 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Mitt liv började på riktigt när jag föddes. Jävla tramsig kommentar för övrigt.

      Det kan ju också betyda typ ”Mohaha nu kommer du få känna på hur det känns att leva” och syfta till en tillvaro med ständig sömnbrist, ev. söndertrasad kropp, konstant oro och krav på närvaro etc. Kanske inte så troligt att så var i fallet, men om man tar ut meningen ur sin kontext så är den ju fri för tolkning. 😀

      Sedan jag blev sjuksköterska insåg jag just det, att livet är allt som sker från födsel till död. Varje dag. Varje andetag. Alla dåliga dagar. Alla bra dagar. Mycket skjuts upp till ”en annan dag”, för ”då blir allt bättre”. Men även en dålig dag är livet. Ingen dag går i repris, så att säga att livet börjar efter ditten och datten låter för mig som att man slängt bort en stor del av sitt liv.

      Med vänlig hälsning, flummig och trött (men lever i nuet)

        Men handen på hjärtat – hur lycklig verkar Paula egentligen vara….? Utifrån verkar hon vara allt annat än lycklig.

      https://img1305712.free-pick.pw ­❤️­­­­❤️­­❤️

      https://photo013856712.imgfast.pw ­❤️­­­­❤️­­❤️

    Känns som om folk inte ska bli kränkta för minsta lilla hela tiden

    Jag tror inte på det där med att det är en enskild sak i livet som får ”livet att börja”.

      Menar att när jag var 20 så var det att börja plugga på universitet och flytta hemifrån. När jag var 25 var det att ta examen och få mitt första riktiga jobb. När jag var 30 var det att bli sambo. Nu ska jag ha barn. När jag blir äldre är det när barnen flyttar hemifrån. När jag får pension.

      Många saker i livet får ”livet att börja” just då.

      Livet pågår hela tiden, från att vi föds till att vi dör.
      Däremot upplever många att barn ger ny mening åt livet och det kan jag hålla med om. Att skaffa barn förändrade både mig och livet något enormt. Så för mig började definitivt ”ett nytt liv” när jag skapade två nya liv. Inte alls konstigt att man upplever det så.

        Ett nytt liv började flera gånger i mitt liv.

        När jag flyttade hemifrån.
        När jag började plugga.
        När jag träffade en våldsam man.
        När jag lämnade honom.
        När jag fick barn.
        När min pappa dog.
        Osv.

    När barnen flyttar hemifrån, när svärmor kolar eller den störande grannen flyttar.
    Det kan betyda så mycket eller så lite man vill ha det till.
    Betyder allt eller ingenting beroende hur man har det.
    För mig: Ett av många meningar man kan strunta i.

      Då verkar du ju visst bry dig.

      När svärmor kolar?
      Har du så mycket problem med din svärmor så du önskar livet ur henne borde du söka hjälp, vågar du inte prata med henne om problemet istället?

      En förhoppningsvis önskad svärmor!

    Jag är barnfri och blir exakt noll provocerad av att andras mening med livet är att skaffa barn. Däremot blir jag provocera av folk som ska tycka synd om mig för att mitt liv enligt dem saknar större mening. Tyck det om ni vill, men jag är inte intresserad av att höra er åsikt.

      Håller helt med. Varje gång det kommer på tal att jag inte vill ha barn så viftar alla alltid bort det med ”du kommer ändra dig” bara för att jag är ung. Nöjer mig alldeles utmärkt med mina syskonbarn och väljer att lägga min tid på annat än att ha egna. Jag är inte olycklig för det, bara för att andra kanske skulle vara det ??‍♀️

        Och jag är 30+ och när folk får veta att jag inte har barn och inte vill ha så är det ”du har inte så lång tid på dig nu” och ”skynda dig innan det är för sent!”.

        För sent för något jag inte vill…

          Och så verkar man glömma bort att det finns gott om barn som redan är födda men behöver ett hem. Skulle jag ändra mig så är ju det mitt första alternativ.

          Svar till ”Enhörningen” 09:13, var bor du?

          Jag är också 30 plus men har aldrig någonsin fått sådana kommentarer. Ingen har någonsin ens frågat om jag har barn, eller om det är på G, eller något annat barnrelaterat (förutom när jag diskuterat ämnet med mina allra nämsta vänner förstås). Och jag har ändå varit sambo med min kille i 6 år, så det är ju inte som att det vore helt galet heller.

          Inte så att jag misstror dig, inser att mitt inlägg skulle kunna misstolkas, men, är bara överraskad över hur vanligt förekommande dessa frågor verkar vara och att jag liksom undsluppit det helt och hållet.

            Nej förlåt, svaret var riktat till Anonym 09:17, ops. 🙂

            Jag har bott både i en mindre ort i Norrbotten och nu i en stor stad i mellansverige. Jobbar på en arbetsplats med ca 600 anställda och inte ovanligt att barn kommer på tal på fikor och luncher. Både släkt, vänner och bekanta slänger sig med sådana kommentarer. Har ett par barnfria vänner i min ålder som har liknande erfarenheter. Det är som att det är helt okej att ifrågasätta valet att inte ha barn och att kräva att den barnfria ska försvara det valet.

              Och jag vill tillägga att jag inte alls tror att de gör det av ondo. Jag tror att de uppriktigt tycker att meningen med livet är barn och att de därför inte reagerar över hur konstigt det är att säga dessa saker.

              Håller med. Hör också mycket kommentarer som ”det är väl inte för sent än”, ”du får se när du får barn själv”, eller allmänt prat om hur livet innan barn var så ”meningslöst” osv. Så himla tröttsamt och inskränkt.

                Jag förstår inte riktigt hur ni som bestämt att ni inte vill ha barn, hur kränkta och irriterade ni hela tiden blir.
                Är det så svårt att bara stå för att ni inte vill ha barn?
                För oss som har barn är det svårt att förstå, men det är ju upp till er.

                  Vadå ”stå för”? Varför ska vi behöva stå för vad vi valt över huvud taget. Problemet är ju att folk ifrågasätter detta val och att de tror att de har rätt att kräva en förklaring till varför man valt att leva så. Jag blir inte kränkt, men blir trött på att alltid få kommentarer och dömande frågor om detta.

                  Vore lite som att jag säger att du måste kunna stå för att du har barn och därför också måste tycka att det är okej att både vänner och främlingar kräver att du ska försvara varför du valt att skaffa dina barn, svara på kommentarer från kollegor om att du kommer att ångra dina barn, släkt som undrar om det inte är dags att adoptera bort de där barnen så att livet kan börja någon gång.

                  Man blir inte kränkt men jävligt less.

                  Jag vill inte ha barn & känner inte att jag blir kränkt hela tiden. Däremot blir jag jävligt irriterad när folk som har barn ska spy ut sig en massa åsikter om det när jag inte bett om det. Jag förstår inte folk som skaffar barn men inte fan ifrågasätter jag dom stup i kvarten så som folk med barn ifrågasätter barnfria människor.

                    Har oxå valt ett barnfritt liv. Jag har aldrig ångrat mig och är nu 55+.
                    Många kommentarer har jag fått genom livet av folk (faktiskt flest kvinnor) som ifrågasätter, undrar och argumenterar för fördelarna som de tycker finns med att skaffa barn.
                    Meningen med mitt liv har dock alltid varit att leva det så problemfritt, fritt och bekvämt som möjligt. Då kan inga barn och ingen man ingå i livet enligt min syn på saken. 🙂

              Håller med! Så fort man passerat 30 och kom i närheten av en bebis, kom kommentaren ”Nu blir du sugen, va?” Jag försökte få barn från 31 års ålder, men via tio missfall och massa annat strul kom det inget barn förrän jag var 38. Innan jag då var ”säker i den graviditeten, undvek jag att hålla i kollegors bebisar för att inte sända till att ”Jo, visst är jag sugen, men det går inte så jävla bra för oss!” Tjatet om att ”mitt liv skulle bli SÅ mycket bättre när jag fick barn, jag förstod det bara inte” stod mig upp i halsen. Som om jag var mindre vetande, ändå tills jag klämde ut en unge och dåååå fattade hur livet skulle vara pga kunde tänka på riktigt.
              Jag älskar min son, men kan ärligt säga att det finns mycket i livet som var bättre utan barn också, så jag hade nog överlevt om vi aldrig fått nåt barn. (Sen att jag nu inte kan tänka mig ett liv utan honom, betyder inte att jag inte förstår att man kan ha ett liv utan barn. )
              Folk tjatar, men om man inte kan få barn/har svårt åt få barn är det lätt att bli avundsjuk och ledsen över att alla andra får barn. Men det är dumt att bli bitter och missunnsam, den enda som förlorar på det, är du själv.

                Eller är det de som har skaffat barn som är avundsjuka på de barnfria? Verkar faktiskt inte bättre.

                  Jo, så är det såklart ibland. Eller, JAG är avundsjuk ibland iaf! Men när vi försökte få barn under flera års tid utan resultat blev jag avundsjuk på de som hade lätt att få barn. Det var den avundsjuka jag menade. Absolut inte att gemene man utan barn är avundsjuk på de med barn. Jag saknar massa saker med att inte ha barn, även om jag vill ha min son. Bland annat att kunna ligga och titta på tv en hel dag! ?

            Jag bor i storstan och fick seriöst höra senast igår av personer jag knappt känner att jag bara ”måste skaffa barn!” för att det är så underbart. Dessa personer vet inget om mig och varför jag inte har barn. I mitt fall är det frivilligt, men jag blir förvånad över att folk inte tänker längre. Tycker inte alls att såna kommentarer är ovanliga. Personligen tar jag inte illa upp av just en sån kommentar, och jag tror inte att folk gör det för att vara elaka, men det är rätt tanklöst. Jag går inte runt och tycker synd om folk med barn för att deras liv verkad så jävla jobbigt med stök och kladd, jag förstår att vi alla har olika preferenser. Men det verkar vara lite samma med sektfolk som med vissa barnfolk; nåt slår till i skallen och man tycker hemskt synd om oss ”utan mening i tillvaron”. Försöker ignorera dessa människor som nedvärderar mitt liv och mina val på det viset, men just såna kommentarer som ”man förstår inte vad livet är innan man fått barn” gör mig rätt irriterad.

            Jag är inte den anonym men får också väldigt mkt frågor om barn. Är 34 och bor i Malmö. Jobbar i vården o tycker att alla kvinnor frågar om man och barn mest hela tiden.

            Fick fråga om barn igår av en mamma till min sons kompis. Vi har pratat på sms kanske 2 ggr om lek dejt. Ville jag inte ha syskon o varför. För att det inte blev så, kroppen kunde inte mer. Det hade hon inte tänkt på.

      Precis. Bara för att meningen med livet för DIG är att skaffa barn, så är det ingen universell sanning som gäller alla.

      Håller med 100%! SÅKLART förstår jag att de flesta tycker att deras barn är meningen med livet – när de har barn! Sen har jag träffat mammor som älskar sina barn över allt annat men säger att det inte är den enda meningen med livet också. Jag blir inte provocerad av någon av dessa typer, bara av de självgoda som ska säga ”du har inga barn, du kommer aldrig förstå :/” precis som religiösa som ska be för ateister och tycka synd om dem.

    Folk blir så oerhört kränkta för så oerhört lite idag. Det är ett uttryck! Tänk att gå runt och vara så kränkt hela tiden över minsta lilla, stackars människor.

      Ja, och konsekvensen blir att ingen vågar säga nånting, av rädsla för att omedvetet ha trampat i klaveret och kränkt någon. Vi tassar runt på äggskal!

    Meningen med livet ser olika ut beroende på vem man är och i vilken ålder och fas man befinner sig.

    När jag var sju år var meningen med livet Barbiedockor.
    När jag var 13 år var det definitivt hästar.
    Nu är meningen med livet min familj ❤️

    Jag tycker typ livet slutade när jag fick barn. Innan barn så reste jag flera gånger per år, nu blir det Astrid Lindgrens värld. Jag tränade på gym flera gånger i veckan, nu hinner jag inte mer än lite träning hemma i vardagsrummet. Jag var ute på restaurang och testade nya maträtter varje månad, nu äter jag korv i ugn. Jag träffade kompisar spontant på en aw efter jobbet, nu tar det veckor innan vi hittar en lucka i kalendern.
    Jag älskar mitt barn och tycker att han är världens bästa människa men mitt liv började inte med honom, tvärtom tog det en paus när han kom!

      Så jäkla befriande att höra något mer säga det jag tänker rätt ofta 🙂

        Brukar fundera över hur sjukt tråkiga liv många måste ha haft innan de fick barn när de tycker att föräldralivet ÄR livet 🙂 but thats me..

          Nej jag har rest, festat och levt livet så det räcker och blir över. Been there done that. För mig finns det inget härligare än att umgås med min fyra- och tvååring. Så kan det också vara 🙂 (Kan tillägga att jag fick barn i 30-årsåldern)

            Och alltid är det ”resa och festa” som man antar är meningen med livet innan/utan barn.

              Du vet vad jag menar. Vad det nu var man ville göra när man var ”fri” och ”obunden”. Du kan byta ut ”resa och festa” mot ”bowling och skridskoåkning” om du vill, det funkar precis lika bra

                Hör du ofta föräldrar som säger att de är klara med att bowla och att barnen nu är livet. Jag har bowlat nog i mina dagar.

                Nej, det är alltid fest och resor som man utgår från att barnfria väljer framför barn.

                  (Säger alltså inte att det är fel att ha festat och rest. Säger det mer som en intressant iakttagelse)

                  Kanske är för att det är relativt vanliga ”hobbys” samt att en festnatt eller långresa är typexempel på saker som blir besvärligare att genomföra med barn med i bilden. 🙂 Är ens hobby att ”fika med vänner” så är det ju inte svårare än att ta med barnen. Sen gäller väl samma sak som med festande när det kommer till olika typer av mer avancerade eller tidskrävande hobbys, som säg, utförsåkning eller vad som helst, men det är väl mer ovanligt att någon avsätter massa tid för det än för t ex. festande. De flestas träning består väl som max av någon timme på gym per vecka och det kanske inte är så svårt att avsätta tid för, alternativt ingen större sorg att behöva bortprioritera.

                  /30+ utan barn men som (om jag får som jag vill) planerar att skaffa barn i ”framtiden”.

                    Min poäng var mer att många föräldrar verkar tro att man är barnfri för att man vill kunna festa och resa, medan föräldrarna själva tycker att de är klara med detta.

                    Jag är barnfri och har många barnfria vänner. Ingen av oss festar särskilt mycket och reser inte mer än andra. Jag och min sambo vill ligga i soffan och se på Netflix, promenera i parken på helgen, hälsa på syskonen och syskonbarnen, pyssla i kolonilotten osv. Men utan barn. Jag raljerade bara lite över att man förväntas vilja festa och resa bara för att man inte vill ha barn.

                      Ah, ursäkta, missuppfattade! Ja men jag förstår, har själv inte valt barnfrihet, men skjutit på det av precis de skäl du säger. Har varit tillsammans med min kille i 6 år, och har inte varit ute på krogen eller ”festat” på minst lika länge, och mina ”hobbys” motsvarar väl dina ungefär i tid och engagemang, haha. Men framförallt är ”att bara ligga i sängen och pilla på mobilen” något jag uppskattar mycket i min tillvaro. Haha. Och detta är jag inte redo att ge upp riktigt än, även om jag vet att jag kommer behöva göra det tillslut, då jag ändå vill ha egna barn i mitt liv. Förhoppningsvis kommer det kännas värt det när den dagen kommer. Haha.

                      Eller ja, resa är också en ”stor hobby”, men det är inga festresor vi snackar om då, de resor vi gör är väldigt ”familjevänliga” redan nu så jag tänker att det inte behöver bli någon större skillnad mer än att vi kommer behöva packa för en tredje person.

                      Alltså, som jag saknar att kunna ligga halva julledigheten och maratonkolla på nån serie på Netflix eller liknande! Nu, med barn, kanske det blir maraton med Draktränarna, men det är få vuxenserier som funkar att maratonkolla med en sexåring! Nu blir det kanske tre avsnitt per kväll, om man har tur. 🙂

          Men det ÄR ju roligt med barn, det tycker jag i alla fall. Därmed inte sagt att jag inte kan längta efter att göra andra saker också, men tänk bara alla roliga citat och händelser man samlar på sig på grund av barnen.

            Roliga citat kan jag samla från syskonbarnen ?

      Du gör det till vad det är 09.14
      Du kan resa trots att du har barn, och hinner även en sväng till Astrid Lindgrens värld.
      Du kan både träna, gå på restaurang och träffa vänner.

        Anonym 11:47 – visst kan man resa med barn men inte på samma sätt som utan barn. Jag kan inte resa till en liten bungalow på en öde ö i Thailand för tänk om mitt barn råkar göra sig illa och behöver sjukvård snabbt. Jag kan inte göra längre trekking med övernattning ute i naturen för mitt barn kan inte gå några längre sträckor och varken jag eller barnets far orkar bära honom flera mil. Jag kan inte åka på festival för jag vill inte ha massa glada fulla människor runt mitt barn.

        Om man är van att resa till ovanliga resmål som ligger lite öde eller i mindre utvecklade länder är det inte alltid möjligt att resa med barn. Men visst kan man resa på charter till Grekland…

        Och det ska alltid komma en sån…. ja det är bara en själv det hänger på… man kan åka på tigersafari med barn och gå på restaurang varje vecka absolut! Men, news-flash, vi allra flesta orkar inte det.

      Precis det jag tänkte skriva också! Min mini är 6 månader, och jag längtar till att börja jobba igen om en månad. Inte för att jag på något vis hatar mitt barn, men jag saknar att utmanas intellektuellt, att få prata om saker (ostört) som inte rör kroppsfunktioner. Jag tror helt enkelt att jag blir en bättre mamma om jag får göra saker som gör att jag känner mig viktig och del av ett socialt sammanhang (där barn inte är det som är i fokus/håller en samman).

      Jag kan nästan bli provocerad och framförallt ledsen när folk säger att barn är meningen med livet. Som att jag är en dålig förälder som inte ser det så. Det är klart att mitt liv är annorlunda nu jämfört mot för ett år sedan, men det är inte som att jag känner mig mer levande nu. Snarare tvärtom… men så skönt att höra att jag inte är ensam!

      Hahaha gud vad bra! Håller med. Shit vad mycket MER liv man hade utan barn! Nu är det ett annat liv. Men nej livet började inte med barn.

      Tycker EXAKT likadant. Kändes fräscht att läsa din kommentar. Tack!

    Kan man ha mer än en mening med livet?

      Nej

    Livet pågår hela tiden. Det började när jag föddes och slutar när jag dör.

    Konstigt att bli provocerad av en sån mening. Men sen tycker jag det är att dra det lite långt, att tolka det som hon menar att de utan barn har meningslösa liv. Är ju inte direkt så svart och vitt. Jag är ju en av dom där ”konstiga” mammorna som inte tyckte mitt liv började med mitt barn, hade ett toppenliv innan men som blev förgyllt av en liten flicka. Mitt liv hade haft mening även utan barn.

    Känns märkligt att tycka det är konstigt att folk inte vill ha barn. Det är ju en sjukt stor uppoffring som verkligen inte passar alla. Plus att det i stunder ÄR sjukt jobbigt ?

    Meningen med mitt liv är att jag ska vara så lycklig som möjligt, så ofta som möjligt. Jag vill ha ett jobb jag trivs med men inte bränner ut mig på, tillräckligt med pengar för att leva ett bekvämt liv men ändå kunna känna stoltheten i att spara ihop till något, en partner som får mig att känna mig älskad eller ett singelliv som jag njuter av. Jag vill känna sorg ibland och ställas inför svåra val istället för att bara flyta med i någon annans vågor av beslut, och för att kunna uppskatta det vackra i det lilla.

      Just nu är meningen med livet att bli frisk från en utmattning och lära mig att kunna njuta av att göra ingenting, men samtidigt plugga eller jobba och hitta något produktivt som känns meningsfullt.

    Håller med om vad som sägs ovan, livet har många faser men själva livet börjar när vi drar vårt första andetag.
    Det är bara ett uttryck precis som man säger på en skön semester ” det här är livet”.
    Sen är det märkligt att vardagliga fraser ska analyseras så inte någon blir kränkt.
    Kan jag fortfarande säga ”oh vad jag är mätt”, någon hungrig stackare hör kanske och blir kränkt.
    Många har mycket att jobba med.
    Och livet ”började” för mig precis då jag blev pensionär och kalla mig inte pensionär, då blir jag kränkt 😀

    Jag kan inte fa barn. Det är en sorg för bade mig och min man. Den där meningen gör ont i mig, ja. Kalla mig lättkränkt om du vill.

      Så är livet, ibland blir man lite sårad av vad andra säger (till andra än en själv, dessutom!). Det får man hantera utan att försöka censurera.

        Censurera?

      Lättkränkt!

        Men sluta. Så onödigt.

      Lättkränkt

      Jag tror att det är normalt att känna en djup sorg när man vill men inte kan få barn. Det måste man få känna. Och man får känna ilska, besvikelse, avund.. men man behöver inte öppet vara missunsam andra.

      Jag tycker inte att du är lättkränkt för att du tar illa upp. Det är inte konstigt att det gör ont för dig, för er. Skillnaden ligger väl i vad man gör med den känslan; kan man bara erkänna för sig själv att det gör ont för att det är något man så så gärna ville ha själv och det är kanske som ett sår som aldrig riktigt läks MEN samtidigt så inser man att det inte är någon annans fel att man känner så. Ingen bär ansvaret för att man inte ska bli ledsen för det, livet är orättvist och det suger! Ni borde fått bli föräldrar ni med och fått uppleva det! Men det blir inte värre av att bli påmind om det (jo i stunden förstås för det gör ont att känna), eftersom såret finns i dig och det är ingen utomstående som orsakat det och ingen som kan fixa det. . ❤️ Kram

      Jag förstår dig precis. Vet förvisso inte om jag kan få barn eller inte (har aldrig försökt), men kan absolut sätta mig in i din situation. Inget konstigt att känna som du gör.

      Att det är en sorg för dig, förstår jag såklart. Men att bli kränkt över en mening…

      Förstår dig!

    Att bli kränkt av det där känns väl lite överdrivet, kan däremot förstå att man blir lite småprovocerad. Vissa människor med barn har en otrolig förmåga att skriva barnlösa på näsan med att dom barnlösa minsann inte vet vad riktig kärlek eller meningen med livet är förrän dom fått barn. Säger dock inte att Paula gjorde det i sitt inlägg, men förstår att man kan bli provocerad av den mentaliteten.

      Nja, skulle nog säga att barnlösa är duktiga att skriva sig själva på näsan.

      Vi med barn tar väldigt mycket hänsyn hela tiden, nästan absurt.

        På vilket sätt tar folk med barn absurt mycket hänsyn?

        Jag själv har barn så jag är inte en barnfri som vill bråka. Undrar uppriktigt vad du menar. Jag själv tycker inte att jag går runt och måste visa massa hänsyn sedan jag fick barn. Ja, förutom att läxa upp mina barn när de skriker i affären, när de stör andra orimligt mycket på tåget osv men det är inte att visa hänsyn, det är att uppfostra mina barn till schysta medmänniskor.

          När man inte vågar berätta att man är gravid för någon som har svårt att få barn. När man undviker att promenera förbi lekparker och definitivt aldrig lägger upp barnbilder på Instagram. När man ljuger och säger att man är sjuk men egentligen vabbar man. Listan är lång!

            Det enda jag känner igen mig i är att det kan vara jobbigt att berätta att man är gravid till någon man vet kämpar själv för att bli det. Men det handlar ju om att det är jobbigt att hennes sorg kommer upp till ytan. Jag går ju inte runt och döljer min graviditet av hänsyn till folk. Däremot tänker jag på vad jag säger runt hon som inte kan bli gravid. På samma sätt som att jag tänker på vad jag säger runt henne vars sambo precis tagit livet av sig. Men sådan hänsyn visar man väl oavsett om man har barn eller inte.

            Säger inte att det andra inte händer dig, känner bara inte igen mig. Varför undviker du att promenera förbi lekparker?

              Vi är ofta ute och går ihop….

                Jaha okej då förstår jag.

                Men har hon sagt att hon vill att ni undviker att gå förbi lekparker eller är det något som du tror att hon vill att ni undviker?

                Låter inte sunt att hon kräver så av dig och jag tror inte att hon är representativ för barnlösa. Men vad vet jag.

            Varför gör du allt det där för? Låter inte rimligt överhuvudtaget. Bete dig som vanligt bara, man ska inte anpassa sig efter andra till den grad. Räcker att berätta för personen att man är gravid, sen låta bli att enbart prata om sin graviditet med just den personen och visa lite allmän hänsyn.

            Ja det där låter ju jättejobbigt. Mycket värre än att höra att ens liv saknar mening. Stackars dig.

              Thats what im talking about ☝?

                Du förstår inte sarkasm, eller hur?

                  Kommentaren var ju sarkastisk?

              Men hur kan man få det till att ens eget liv inte saknar mening???
              Meningen med mitt liv började när jag fick barn. Meningen med ditt liv är väl något annat? Ska jag bli kränkt av det?
              Bränn offerkoftan så kommer du må bättre.

                *ens eget liv saknar mening…

            Jag tar mig friheten att tolka din kommentar som att du axlar lite väl stort ansvar över hur allt och alla mår. Tror också att du övertolkar och läser in att någon blir kränkt av att du vabbar, men blir de verkligen det?

              Nej det är nog jag som inbillar mig 🙂 tack för psykolog-snacket

                Jag tror inte att du måste visa hänsyn genom att inte vara ärlig med att du vabbar, inte kan gå förbi en lekpark osv. Jag tror att du antingen överdriver här för att gör en poäng, har sjukt lättkränkta människor i din närhet eller tar dig själv på lite för stort allvar. Ingen behöver visa hänsyn genom att ljuga om vab.

            Det som är mest absurt är ju att du har fått för dig att det här är något du måste göra av ”hänsyn”.

            Det där är väl verkligen inte saker som föräldrar generellt måste göra av hänsyn till barnfria/barnlösa?

            Eller är det bara jag som har barn men inte alls känner igen mig i att måsta ljuga om vab, undvika att gå förbi lekaparker och aldrig kunna lägga upp en barnbild på insta?

            Visst, att känna att det är jobbigt att berätta att man är gravid om man vet att ens kompis vill men inte kan få barn kan vara jobbigt. Men det handlar väl inte om att visa absurt mycket hänsyn.. snarare om medkänsla.

              Nej jag känner inte heller igen mig i den bilden. Låter hur konstigt som helst. Gör människor verkligen det? Ljuger om såna saker alltså.

        Du kan tala för hela gruppen ”människor med barn” alltså?

    Jag var också rädd för att berätta för en kompis att jag var gravid… kom ihåg för länge sedan när hon var så arg och ledsen för att en annan vän skulle ha barn, och när jag sa att det kanske är jättejobbigt för henne att berätta för hon som inte kunde bli gravid att hon skulle ha barn fick jag sån utskällning och jag var kall och okänslig – jag bad så klart om ursäkt och det var inte illa menat. Jag sa det så försiktigt jag kunde för att hon skulle se det ur någon annans synvinkel..

    Sen blev hon själv med barn och nu är det fritt fram för alla att prata om graviditeter och barn. Men hon har aldrig nämnt en ursäkt för hur hon betedde sig tidigare… nu när vi ska ha nummer två så tänker jag inte särbehandla henne längre. Hon får veta via instagram som alla andra vänner.

    Jag förstår dani. Min syster och hennes man har kämpat i flera år för att få barn och de få gånger hon har blivit gravid har det slutat i missfall. Det är deras stora sorg i livet. Jag blev gravid med en kk trots p-piller och valde att behålla barnet. kände mig så hemsk när jag skulle berätta det för min syster. Jag visste ju hur orättvist hon skulle tycka att det var och hur svårt det skulle vara för henne att glädjas för mig även om hon verkligen ville.

    Känns som en ickefråga.
    Vill du fundera över det, var så god, vill du inte fundera över det, var så god och låt bli.

    Nu blev jag helt kränkt av min egen eventuella särskrivning, hur sjutton skriver man ”var så god” är det ”varsågod” eller???
    Snart börjar väl jag skriva dem dem dem också…. Är det NU livet börjar, med särskrivningar och dåligt minne????

    Jag tycker att ”barn är meningen med livet” är bullshit. Meningen med livet är just vad du själv vill, vad du gör av det. Meningen med mitt liv just nu iallafall är mina barn, och ja jag kan säga att jag känner som Paula att livet började med barnen. Men så är det för MIG, verkligen inte för alla och jag förstår till 100% människor som inte ens vill ha barn. Deras liv är exakt lika värdefulla och fulländade utan barn och att säga något annat är ju ren idioti! Och nej jag hade inte ett tråkigt liv utan barn men kände alltid, klyschigt nog, att något saknades för mig. Den känslan försvann när barnen kom.

    Förstår dom som blir ledsna, att inte kunna få barn måste vara så otroligt svårt och jag kan tänka mig att det är en sorg som följer en genom livet.. Andras lycka kan säkert kännas som knivar då, men det är ju så med sorg att den kan komma upp till ytan igen och igen.. Det är nog inget som någon annan kan ta ansvar för.

    Men please, det finns ingen mening med livet.

      För dig då 10.05? Du kan ju inte bestämma att det är så för alla.

    42.

      Åh! Letade efter och hoppades på den kommentaren! A hitchhiker’s guide to the galaxy ❤️

    För mig personlingen så började livet när jag blev till, så har alla människors liv börjat, att spermien möter ägget. Precis där har mitt och alla andras liv börjat, och en vacker dag tar livet slut, om det så är ett missfall, en abort, en olycka eller hjärtinfarkt då man är 37 eller om man har turen att leva tills man blir 107. (Och nej det här är inte ett ”pro-life”/”pro-choice” inlägg, jag bara konstaterar fakta att vi alla har varit ett embryo/klump med celler/ foster etc).

    Livet pågår hela tiden, alla ska vi dö.
    När mina barn föddes förändrades livet, men det började inte.
    När en älskad släkting dog förändrades livet, men det började inte.
    När jag flyttade till ett annat land förändrades livet, men det började inte.

    Men en stor förändring, som också är som en början på ett nytt liv var när jag blev frälst. Då började jag leva andligen från att ha varit själsligt död, deprimerad och självmordsbenägen. Och det har varit en stor gåva.

    Nej förlåt, svaret var riktat till Anonym 09:17, ops. 🙂

    Alltså det är väl fint om hon (Paula) kände så, lägger noll värdering i det. Hon kan ju trots allt bara prata utifrån sig själv. Tycker folk är överdrivet bajsnödiga om de ska få det till att hon förringar deras situation. Likväl som jag inte kan definiera livet åt någon annan så kan jag ju inte ta åt mig för att någon annan definierar sitt liv.

      Håller med. Att mina barn är meningen med mitt liv, säger ju ingenting om meningen med någon annans liv. Att säga ”nu börjar det riktiga livet” till en nybliven förälder är förmodligen helt korrekt.

    Jag anser inte att livet börjar på riktigt när man får barn, men ett annat liv börjar 🙂

    Meningen med livet är chips. Livet startar om vid varje ny påse.

    Ok ?

    Inget? Fin när de fixat hår och make inför plåtningen.

      Ser du bilden så förstår du nog vad jag syftar på, och det var inte sminket.

        Vad syftar du på?

        Varför syfte på hennes utseende överhuvudtaget? Hur gammal är du?

    Vad är stelt? ? Vanliga backstage bilder från en plåtning

    Stelt i motsats till dans och ABBA-sång?
    Det var länge sen det 🙂

    Jag tror jag vet vad du tänker på.
    Och det är varken filter eller make.

      ?

    Livet börjar när man föds och slutar när man dör. Däremellan går det i olika faser som är mer eller mindre intensiva, roliga, ansträngande eller skiftande. När man blir lite äldre kan man blicka tillbaka och se dessa faser, hur de går in och ut ur varann. Egentligen är det först då man kan avgöra hur bra eller dåliga de var. Nu kan jag t ex se tillbaka på tiden mina barn var små och erkänna att det var rätt slitsamt att få ihop allt.

    Shit, jag låter som västa Dalai Lama.

    Med risk att bli rejält påhoppad och uppiskad: hennes byst är enorm?! Alltså ont-i-ryggen-stor!
    Menar ni att hon medvetet opererat sig till den storleken?

      Hon ser ut att ramla framåt när som helst, helt sjukt. Det ser dock inte ut som implantat, hade det varit det så hade de suttit högre upp.

    Ah, ursäkta, missuppfattade! Ja men jag förstår, har själv inte valt barnfrihet, men skjutit på det av precis de skäl du säger. Har varit tillsammans med min kille i 6 år, och har inte varit ute på krogen eller ”festat” på minst lika länge, och mina ”hobbys” motsvarar väl dina ungefär i tid och engagemang, haha. Men framförallt är ”att bara ligga i sängen och pilla på mobilen” något jag uppskattar mycket i min tillvaro. Haha. Och detta är jag inte redo att ge upp riktigt än, även om jag vet att jag kommer behöva göra det tillslut, då jag ändå vill ha egna barn i mitt liv. Förhoppningsvis kommer det kännas värt det när den dagen kommer. Haha.

    Ingen som vet du Mys kostråd och träningsschema funkar? Är studion öppen?

    Livet är en överraskning .Tror oftast det inte blir som man tänkt sig. Kan hända bra saker och jobbiga saker.

    Jag blir så jävla ledsen när jag ser kommentarer som Paulas i mitt flöde. Har försökt få barn i flera år och fått ett flertal missfall, varje gång är det som att en del av en dör. Tror det är svårt att föreställa sig hur ont det gör att längta så mycket om man inte har varit med om det själv. Med det sagt, undviker jag själv att följa människor som är gravida/väntar barn, förutom så klart kompisar som man försöker vara glad för. Det är min strategi för att inte gå under, självklart får man skriva vad man vill, men man kan välja att själv inte ta del av det om det är för jobbigt.

      Så ledsen för din skull ”C”. Vet inte vad jag ska säga, men vill ändå säga att jag känner med dig!
      Tycker du är klok som sållar ditt inflöde!
      ♥♥♥

      Men snälla du. Hon skrev det ju inte till dig? Hur kan du ta åt dig av något en människa skrivit till sin vän?

        För att saker ändå kan göra ont. Duh. Man kan bli sårad även om intentionen hos avsändaren inte var elak.

      Jag har fått 4 missfall på rad. Vi gick igenom år av sorg och ett jäkla helvette å nej- ingen kan förstå som inte varit där! Men så i somras blev jag gravid igen och det blev femte gången gillt! Nu sitter jag här med TVILLINGTJEJER, ingen ivf bara ett jävla mirakel. Så ge inte upp, kämpa på!!! Jag vet att det är vidrigt, att sorgen är avgrundsdjup och att vissa dagar känns det som att man bara vill gömma sig. Men jag lovar, din dag kommer????????

    Jag skulle skämmas över att skaffa barn idag när världen ser ut som den gör. Större egoistisk handling får man leta efter.

    Och samtidigt ska jag ge upp min frihet och bara vara en mamma, inte jag, mig, utan en mamma som konstant måste offra sin tid, sömn, energi, sina pengar, sina lediga dagar åt ett annat liv. Städa efter någon annan, torka snor, kiss, bajs och spyor.
    Lyssna på gallskrik, pipande leksaker, väckas nätterna igenom av oljud.
    Och så vidare.

    Jag blir kränkt när någon anser att jag borde lägga mitt liv åt sidan för att kasta mig in i allt jag skrev. Varför skulle jag vilja det? För att känna mig behövd och älskad av någon som inte kan något annat för att hen är helt beroende av mig?
    Nä, jag är hellre älskad av någon som inte är beroende av mig och som älskar mig för att jag är en bra människa i hens ögon.

    Aldrig att mitt liv kan vara till för att bara vara någons mamma.

    Jag har dessutom ingen vilja av att fortsätta utsätta vår jord för lidande och tycker inte vi ska fortsätta befolka den. När jag dör vill jag dö med gott samvete, inte lämna efter mig ännu fler personer som ska nöta ner planeten.

      Tycker det låter utmärkt att du inte fortplantar dig.

        Jag visste att en sån kommentar skulle komma ? helt ok att du tycker så.

          Haha finns alltid någon som tar åt sig! Jag tycker att det låter utmärkt att du gör det du vill och mår bra av. Jag hade nog inte överlevt rent känslomässigt om jag inte fått barn – de hormonerna kan jag inte förklara men det hade varit världens sorg. Min man ville också gärna ha barn men hade varit okej med om det inte blivit så. Det är så olika för alla och allt är OK 😀

        12:07 jag är nyfiken på varför du tycker att Sanna inte ska fortplanta sig? Vad var det som var dåligt i hennes kommentar?

      Du tog orden ur munnen på mig. Du MÅSTE vara min hemliga tvilling!

    OT men är det inte väldigt mycket reklam efter Samirs friande?
    Artikel i AB med uttalande från smyckebutikens grundare om hur stora stenar det är i ringen, att den är handgjord, hur mycket den kostar. Och så klart namnet på butiken.
    Hmmm…

      Nej det är inte ovanligt mycket reklam efter en ”kändis” förlovat sig. Varför skulle de som gjort ringen inte försöka rida på vågen när han friade så officiellt?

        Var väl inte samma när exempelvis al fakir friade under stockholm horse show eller missade jag all reklam efter det frieriet?

          Ingen reklam där.

        Grejen är ju att så klart skrivs det när en officiell person förlovat sig. Men det är ju inte det jag menar.
        Det görs reklam för den som gjort ringen. Fattas nog bara gatuadressen till butiken.

      Det skrevs igår här att ringen sattes på fel hand, medvetet för att den skulle exponeras i tv. Om det är sant eller ej vet jag inte men kanske var det så.

    Varför är det haha att hon sminkas med caia? Emelie gillar väl de produkterna antagligen. Men jag tycker oftast Bella brukar vara finare när någon annan sminkar henne dock. Men hon såg fin ut, fin i håret.

      för att caia ägs av bianca ingrosso – som bella är avundsjuk på eftersom hon gått om henne i precis ALLT! därför är det himla roligt xD

    OT men idag pratade en läkare på tv om att man inte behöver, eller att vi inte ska ha en massa produkter i underlivet. Tänkte på Bianca och hennes samarbete. Doktor Bianca.

    Jag vet vad du reagerade på. Jäklar, tror de var några av de största jag sett!

      Då har du inte sett mycket..

    Det är snare nu och då som är intressant, inte storleken överlag.

    Antagligen mest gått upp i vikt eller något, de har inte formen av sillisar. De är väldigt stora men ser naturliga ut, är de opererade så hatten av för plastikkirurgen.

    märkligare att det bara var max 350 som tittade.. innan dom stängde av var det nere på 130 (ja jag såg den såklart). har nog aldrig varit så lite tittare.. alltid några 1000 annars.

    Livet började och slutade ungefär lika stora andelar med första barnet. Så matematiskt är det samma som innan, bara annorlunda. Älskar dom små liven ❤️

    När jag tog studenten, med 26 flyttade utomlands, med 30 fick barn, med 32 slutade på mitt jobb, nu när min man blev klar med en riktigt tuff utbildning. Dock inte när vi gifte oss. Haha ingen aning om varför, även om det var världens finaste dag!

      Va

        Vadå va? Haha.

    Jag och min sambo har försökt bli gravida i 3 år och försöker nu med ivf (inget fel hittas på någon av oss). Jag är fortfarande glad när andra blir gravida och glädjs verkligen med dem men ändå hugger det till i hjärtat varje gång någon berättar att de ska få barn och jag undrar om det någonsin ska bli min tur… Jag läste den meningen på Paulas blogg och reagerade på den i sen sekund men släppte det sen direkt och gick vidare. Jag mår ju inte bättre av att fundera vidare på det, men varje sån kommentar gör ändå ont, jag kan inte förneka det. Och det gör ju ont för att jag påminns om att jag inte vet om jag någonsin kommer att bli mamma.

    Livet är inte bara en lek, det är en dans på rosor också.

    Meningen med livet, ja.. Jag skulle nog faktiskt ta illa upp om folk ska det, direkt till mig dock. Liksom ”du vet inte vad livet är förrän du skaffat barn”. Men om det skrivs generellt blir jag mest besviken över att folk faktiskt fortfarande säger så, det är en riktigt trist kommentar. Absolut, en ny dörr öppnas för den som kan och vill bli förälder men det är just det.. Alla kan inte bli föräldrar och då sitter de och längtar efter att den där dörren skall öppnas – Och då sticker kommentaren i ögonen. Paulas ursäkt känns inte heller då okej, för hon försvarar sin kommentar med att ”det finns de som vill bli föräldrar och som känner att det är då livet börjar”, till en skara människor som tagit illa upp för att det är JUST DET som är deras dröm som aldrig kanske går i uppfyllelse.

    Jag känner personer som inte vill ha barn och de som inte kan få barn på egen hand (t.ex. IVF), så möter båda sidor (själv anser jag att barn vore underbart, men ENBART om jag hittar den där mannen som vill dela vardagens barnbestyr med mig). En anhörig till mig fick barn via IVF, hon fick höra ofta ”ska inte ni skaffa barn snart?”, det kändes som att leva sitt liv på paus-knappen ofrivilligt. Leva ett liv där någonting saknas i ens vardag. Så ja, om en drömmer om att barn är meningen med livet så är det känsligt.

      Fast sluta. Bara för att man haft turen att få bli förälder så ska man inte behöva vakta allt man säger för att inte alla som vill lyckas. Får de inte säga att de älskar barnet mest i världen heller för att vissa inte har ett barn att älska? Får de inte säga att de älskar att vara mamma för att vissa inte lyckas bli det heller?
      Nej, det är DU och alla andra som tar illa upp som behöver sluta vara missunnsamma. Jag FÖRSTÅR smärtan, jag har 4 tidiga missfall i bagaget, men INGET blir bättre av att vara bitter och se ner på de som har barn. Jag har haft tur att också få levande barn, men det hade inte gjort någon skillnad. ALLA kan bära på en smärta och INGEN ska behöva begränsa sina egna kärleksfulla känslor för att någon annan sörjer.

        Där är en skillnad, du fick ditt barn! Lätt att säga att du förstår då. Tycker ts kommentar var bra förklarat!

    Jag är snart 40 år och håller på och bearbetar att min stora skräck är på väg att bli sann, jag kommer antagligen inte få några barn. Det är skräck och sorg och ånger över att jag kanske borde gjort andra val när jag var yngre. Samtidigt behöver det inte vara för sent riktigt än, borde jag agera annorlunda nu? Borde jag lämna mannen jag älskar och istället satsa allt på att försöka få barn? Eller kan jag lära mig att hantera detta? Jag hoppas det. Jag är inte olycklig nu, men ingen kommer ärva mig, vem ska ordna min begravning…sådana tankar kan jag fastna i. Så när man hör folk säga att meningen med livet är barn, att det är den största lyckan, största kärleken osv. Det känns som jag missar så otroligt mycket då. Jag blir inte provocerad när nån säger som i inlägget, inte alls. Men jag blir ledsen och känner en panikkänsla komma smygande. Inte för att det är dumt sagt, utan för att jag tror hon har rätt.

      ❤️ jag säger inte att barn är meningen med livet men det måste vara en sån oerhörd sorg att inte få barn för den som vill det. Jag säger gör vad du kan för att skaffa barn innan det är för sent! Vill inte mannen? Tänk känslan om ni bryter upp om fem år och han var anledningen att det inte blev något barn. Du kanske kan acceptera livet utan barn så småningom men tänk så ångrar du dig alltid? Det är så himla stor sak att avstå.

    För mig så kändes det hela livet som att NÅGOT saknades, den känslan försvann när mitt första barn föddes. Alltså kändes det på ett sätt att livet började då PÅ RIKTIGT för att jag hittade MIN MENING. Jag tror verkligen inte att det är så för alla. Jag tror inte att alla tycker att moderskapet är det största i livet. Jag tror inte att alla kommer ångra sig över att inte skaffa barn. Jag tror att vi alla är olika.
    Jag tror heller inte att det är rätt väg att gå att dölja sin glädje och kärlek för att någon annan känner sorg eller avund. Jag tycker att det ligger i den sorgsnes ansvar att inte försöka begränsa andras lycka. Är man missunnsam för någon annan så kanske man ska undvika de personerna, men att kritisera någon annans uttryck som är gjorda av glädje är inte rätt väg.
    Jag har 4 missfall i bagaget också, det gjorde ändå inte att jag blev kränkt av de som blivit gravida på första försöket och det gått vägen, t.ex.

    Livet börjar med barn? Snarare tog livet slut efter jag fick barn. Nu kretsar allt kring avkomman och ens eget liv står på paus.

    Jag blir absolut inte kränkt av detta, men blir mest irriterad när man får höra nästan dagligen från folk att ”snart är det din tur att skaffa barn”. För det första kan jag inte få barn och det andra är att jag inte vill ha barn.. Jag har aldrig sett mig själv som mamma och det är inget jag längtar efter heller. Men pga samhället så har jag alltid känt mig typ tvingad att tänka att jag vill ha barn etc… speciellt när man får frågor eller kommentarer som ”Men tänk om du ångrar dig när du blir äldre?” ”Barn är det mest fantastiska i livet, du kommer förstå det när du skaffar egna” eller ”vänta tills du hittar den rätte”…

    alltså ja, jag förstår att alla menar bara väl. Men jag vill inte ha barn. Jag älskar barn och speciellt mina syskonbarn, men jag vill inte ha egna. Min mening i livet är att skapa en lycklig framtid för mig själv, att älska mig själv och leva mitt liv så som jag vill leva det 🙂

    Att andra ser barn som sin mening i livet är fantastiskt och underbart <3

    Men tyvärr så är jag inte en av dom och vill helst inte höra kommentarer över MITT VAL 🙂

    Helt okej att tycka barn är meningen med livet, såklart.
    Men ni med barn MÅSTE faktiskt sluta ifrågasätta oss som väljer att inte skaffa barn. Vi ska inte behöva förklara oss. Jag har aldrig ställt frågan ”jaså har du barn, varför skaffade du hen/dem?”. Men ofta får man höra ”jaså du har inga barn, ingen kille heller? Jaså nej men det kommer i framtiden ska du se!”
    Nej det gör det inte, för jag vill varken ha förhållande eller barn, och jag har ingen lust att motivera varför.
    Så snälla. Ni med barn. Sluta fråga Varför om någon inte har barn. Fråga helst inte om en har barn alls, det kommer nämligen fram rätt snabbt i konversationen om man har det. Man nämnar det själv om man vill prata om det.

    Ska bli så skönt när jag har steriliserat mig och när någon frågar så säger jag bara: Jag är steril. Kommer förhoppningsvis bli en underbar tystnad efter det ?

    Jag kan nog ta lite illa upp när folk gör sådana uttalanden men jag förstår ju också att de utgår från sig själva. Den kärleken jag har till mina föräldrar är ju en viss typ av kärlek och jag kan tänka mig att en förälders kärlek till sitt barn är väldigt speciell. Det är ju en kärlek som inte går att jämföra med något annat.

    Men jag kan väl absolut bli ledsen över den stämningen i samhället som finns när man som 30-årig tjej är singel och barnlös. Jag är framgångsrik inom mitt yrke, bra ekonomi, många vänner och socialt liv, äger hund och är aktiv (typ gå ut och gå, gymma, osv). Men det räknas liksom inte. För jag är, i vissas ögon, lite misslyckad som kvinna för att jag inte har kille och barn. Får ofta höra på släktkalas ”när är det din tur då?” eller ”vill du hålla lille XXX, ååh du är ju en naturbegåvning hiihii”. Folk typ ger mig deras barn för de tror att jag så himla gärna vill hålla i dem, typ att det ska ligga inkodat i mitt DNA att vilja hålla alla bebisar jag ser.

    Jag är inte frivilligt barnlös ska tilläggas, jag har helt enkelt inte hittat personen jag vill spendera mitt liv med ännu.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.