Angelica Lagergren har fått en diagnos

Annica Lagergren har fått en adhd-diagnos och känner sig lättad eftersom alltid känt sig annorlunda och att hon inte riktigt passar in. 
Jag känner också igen mig i hennes beskrivning av att känna sig fel och att vara ”för mycket” i olika situationer.
Jag menar inte att jag skulle ha en diagnos, men jag undrar hur många i min ålder som har en faktisk diagnos men som aldrig utretts.
Det närmaste jag hörde som barn var att vissa barn hade ”damp” – vad det nu skulle betyda, men aldrig att  det pratades om andra diagnoser.

Jag hade en kille i min klass, som jag idag förstår har dyslexi, men som blev SÅ illa behandlad av lärare. Jag minns en sådan sak väldigt tydligt, när en vikarie frågade resten av klassen ”om han skämtade med henne” när turen kom till honom att läsa högt.
Det gör mig arg än idag och är ett ilsket minne jag kommer bära med mig resten av livet.

Jag undrar hur många unga som utsattes för liknande behandling i brist på korrekt diagnoser, extra stöd, hjälp och förståelse för dem, istället för reprimander?

181 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Jag väntar på utredning om jag har autism och ADHD, fyller 36 år i år och har alltid känt mig fel och annorlunda. Inget stöd i skolan men tack vare min fantastiska mamma hr jag klarat både grundskola och studier på högre nivå.

    Jag tänker att en diagnos främst skulle göra mig snällare mot mig själv, att inte vara så självkritisk eller hatisk, utan förstå att jag inte kan allt som många andra. Och hitta strategier för att leva ett så bra liv som möjligt.

      Jag har aldrig förstått behovet av att vilja ha en diagnos, om man inte vill ha medicin förstås. Man är den man är och måste lära känna sig själv och hur man funkar, oavsett om man har en diagnos eller inte. Och det är fritt fram för alla att läsa en bok om adhd och ta till sig tips och se om de passar en.

        En diagnos kan vara en enorm lättnad.

        En fastställd diagnos ger ju också en hel del samhälleliga rättigheter! Tex. Olika insatser från vården (förutom medicin) och rätt till ersättning både från samhället och olika försäkringar (om man har sånna). Min son som har adhd, som kämpat i skolan men som ändå inte klarat av det – han läser upp sina betyg nu (utan rätt till CSN då det tagit för lång tid) och lever delvis av de 110.000kr som hans barnförsäkring gav honom.

          Intressant att adhd ger ersättning från barnförsäkring. Är det för att man kan medicinerna adhd? Asperger ger ingen ersättning. Vilket bolag hade ni?

            Jag tror att det är undantaget från majoriteten av försäkringarna och klassas som medfött.

            Vi hade TryggHansa – det kanske är borttaget numer men han fick i alla fall ganska mkt pengar😊

          Jag tänkte på vuxna personer som har jobb och en fungerande vardag. Ska sjukvårdsresurser läggas på att utreda dem? Det borde finnas någon webbkurs för alla som misstänker att de har adhd-drag. (Alla har väl mer eller mindre det. )

            Nej, alla har inte ”mer eller mindre det”. De som lider och drabbas av återkommande utmattningar pga ADHD behöver hjälp.

              ”Alla befinner sig någonstans på adhd-skalan”
              https://www.svd.se/overlakaren-anders-hansen-sa-kan-adhd-bli-en-fordel

                Ja och just därför får en inte diagnos om det inte är något som påverkar personen negativt. Ursäkta men vad fan vet du om vad som försiggår inuti människor bara för att de har en fungerande vardag i DINA ögon? Läs på. Du vet uppenbarligen ingenting om hur det är att leva med ADHD.

                Det är ju inte det han säger. Diagnos får man om det är en funktionsnedsättning.

            Vilken total okunskap om hur det är att leva med adhd.

            Du skulle bara veta hur otroligt mycket mer energi och kraft det krävs för en person att få den där ”fungerande vardagen” som du hänvisar till. För de allra flesta ser nog jag också ut att ha en fungerande vardag, men vad som händer bakom stängda dörrar har ju faktiskt ingen en jävla aning om. Otroligt ignorant kommentar, du har uppenbarligen ingen som helst koll om vad du snackar om.

            och nej, alla har inte ”mer eller mindre” adhd.

          Rättigheter men också begränsningar då man blir automatiskt utestängd från vissa yrken…

            Min systerson hade ganska grav adhd+damp som barn, gick särskola bla.( för att vanöiga skolan på liten ort saknade resurser till extra stöd) Idag är han i stort sett som vem som helst, bor själv, arbetar, har körkort och hund.
            Men jäääävlar vad svårt det var för honom att få jobb och att ta körkort. De krävdes extra referenser och att de ringde upp hans läkare/skola osv för att typ ta reda på hur ”sjuk i huvudet han var”.
            Tillslut fick han jobb på sin styvfarsas företag och har nu referenset därifrån. Han hatar vad diagnosen på papper satt för krokeben för honom genom livet. En diagnos han fick tidigt i livet och idag inte känner igen sig i.

              Det var nog för han gick i särskola, inte pga diagnosen. Den behöver man ju inte berätta för nån om man inte vill, ingen kan få reda på den på annat sätt.

              Det beror väl iofs inte på diagnosen utan det faktum att han har betyg från särskolan? Att ngn har ADHD står ju inte i något papper när man söker jobb (om man inte skriver det själv då vill säga😂)

            Detta är förhoppningsvis något som är på väg att ändras.

            Bara nyligen så har militären backat på detta. Gissningsvis backar även polisen på det inom överskådlig tid.

              Hur ska de göra kontroller då? Läkarintyg? Många med ADHD skulle vara jättebra poliser och många skulle absolut inte passa som polis…

                Fast det gäller ju alla, även de som aldrig skulle få en diagnos. Självklart så ska man kunna behärska sig osv men en person med god insikt i sin adhd (dom som exempel) skulle nog kunna göra mkt nytta i kontakten med människor. Kanske ”Bonda extra “ med unga i utanförskap tex

            Är på väg att utredas för adhd/add inom kort så måste fråga, vilka yrken blir man utesluten från?

              Militären/lumpen och polis har tidigare haft stopp för de med diagnos. Jag vet att det finns fler yrken, men det är inte alltför många.

              Det var förut en lokförare som fick Asperges-diagnos och därefter blev uppsagd. Men i det fallet backade arbetsgivaren till slut.

              Det har på sistone varit en del diskussioner kring diagnoser och polisen. Det har visat sig att många poliser uppfyller ADHD-kriterierna men är superbra poliser ändå. Och nu i våras öppnade militären/lumpen upp för de med diagnoser.

              Vet inte hur det är i Sverige, men i Finland får man inte vapenlicens eller adoptera barn om man har en adhd

                Det där är BS! // Bor i Finland och jobbar inom socialväsendet samt bor med en jägare OCH har ADHD

              Generellt allt inom trafik, allt inom blåljus och en del inom vården😊

                Oj, det var ganska omfattande begränsningar. :/

                Fast va, nej, det stämmer inte. Speca gärna vilka yrken det gäller.

          Hur länge kan man få ersättning för detta? Jag har samma försäkring som när jag var barn, är 31 år och ska inom kort utredas för add/adhd.

            Min äldsta har fått ersättning från sin barnförsäkring. Ersättningen är kopplad till hur mycket omvårdnadsbidrag man får (25%, 50%, 75% eller 100%). Utan omvårdnadsbidrag så får man ingen ersättning trots diagnoser.

            För vuxna brukar man utgå från arbetsnedsättningsgrad och liknande.

            Ring försäkringsbolaget och fråga, rådgivningen brukar vara bra.

              Tack för svar, vad är omvårdnadsbidrag? Jag är student i dagsläget utan annat bidrag än CSN, har väldigt nyligen sökt hjälp så har inte hunnit börja utredas än mer än pratat med psykoterapeut. Bör jag alltså vänta till efter att jag utretts och börjat jobba för att se om jag eventuellt behöver nedsättning i arbetstid innan jag få eventuellt söker? Eller vad menas med arbetsnedsättningsgrad? Kan det fasthållnas tidigare? Tas vid bedömningen hänsyn till om man medicineras eller ej? Dvs om man föredrar att inte ta medicin, minskar chanserna till hjälp?

              Ursäkta alla frågor, men så tacksam att du tagit dig tid att svara! 💕

                Fastställas*

                Omvårdnadsbidrag är ett bidrag ifrån försäkringskassan som man kan få om man har ett barn som har ett betydande omvårdnadsbehov. Jag har omvbidrag för min dotter som har autism och adhd och gad eftersom jag då har ”merarbete” än vad en förälder har som har ett ”normalt” barn.

        Min autismsdiagnos räddade mitt liv. Utan en diagnos hade jag inte haft möjlighet eller rätt till det stöd jag behövt för att förstå mig själv, kunna hantera vardagen och orka leva.

          Vad har du fått för stöd rent konkret, som du annars inte haft rätt till?

            Kan bara tala för mig själv men utan mitt boendestöd hade jag inte haft en fungerande vardag. /autist med adhd och PTSD

            Man har rätt till anpassningar i skolan eller på jobbet, något som gör mycket för att man mindre ofta ska bli utmattad. Med autism (och även ADHD) har man ett sämre filter och hjärnan blir uttröttad av intryck på ett helt annat sätt.

              Rätt till anpassning i skola och jobb har man även utan diagnos!

            Alla LSS-insatser via kommunen kräver ju en autismdiagnos tex- just autism ger ju möjlighet till många insatser…Adhd ger inte möjlighet till lika många stödinsatser!

        Det kan ge en stor förklaring till varför man tänker/gör/känner på ett visst sätt. Framförallt kan det räta ut frågetecken från barnsben.

        Ex mitt ex fick sin diagnos (autism/adhd) i vuxen ålder. Då fick jag som partner även en helt annan förståelse i varför han inte kan hålla fokus, varför han snöar in på en sak och fastnar i det, varför han inte kan glömma vissa saker utan det ältas osv, varför han har svårt att ändra rutiner m.m. Men det va även en lättnad för hnm, en trygghet att förstå att han inte va ”dum i huvudet” som han många ggr tänkt utan hans beteende har en orsak.

        En trygghet helt enkelt 🙂

        För mig var det en enorm lättnad att förstå att jag har ADD och därmed förstå mig själv bättre. Jag medicinerar inte men kan istället hitta egna sätt att hantera vardagen på. Jag har också förstått varför jag har så svårt att sköta vissa jobb, relationer, ekonomin osv.
        Jag skyller inte på ADDn men jag kan istället ta upp det med den som drabbas av mina misstag och förklara hur jag funkar och varför.
        Flera av mina vänner har uttryckt lättnad och ”aha! nu förstår jag dig bättre” och de slipper bli irriterade utan kan istället fråga hur jag kan hjälpas just där och då.

        Jag har ju fått samma insikt när min bästis fick diagnosen ADHD i vuxen ålder. Plötsligt förstod jag hennes utbrott och vi kunde prata om det istället.

        En diagnos är egentligen ett namn på en typ av personlighet, skulle jag vilja kalla det, även om det inte är så.
        Förstå din omgivning bättre om de kan informera dig om hur de funkar.

        Om man inte upplevt det själv eller på nära håll är det inte lätt att förstå. Du säger inte till någon som har diabetes eller reumatism att ”läsa en bok”. Även om man inte vill medicinera finns massor att lära sig och ofta behöver man hjälp med det från vården. Tycker att det luktar lite hånfull ton om det du skrev. Trist.

        Jag har aldrig förstått behovet som personer som uppenbart inte har diagnos att uttala sig om de som faktiskt har det och deras önskan om att få en förklaring. Om du nu inte kan relatera till det då kanske du ska vara mer öppen och söka kunskap om VARFÖR istället för att fortsätta vara oförstående för andra människors behov.

        Har du svårt att förstå personer med allergisk behov att få veta mer om just din allergi och inte bara få medicin också eller? 🙂

          *Har du svårt att förstå personer med allergis behov att få veta mer om just sin allergi och inte bara få medicin också eller? 🙂

        Jag fick min adhd-diagnos för några månader sen, är 20. Hade jag fått den för 10 år sen hade jag haft en utbildning och jobb nu. Diagnoser spelar fucking roll och jag är så trött på att andra säger att dom inte gör någon skillnad.

        Hur lätt tror du att det är att LÄSA EN BOK om adhd när man har adhd? Mycket svårt skulle jag säga, utan läkemedel. Går gör det, men man ska komma ihåg vad man läst också och försöka fokusera på innehållet istället för att tänka på om man ska köpa nya skor eller åka och bada istället för att fixa naglarna, och viljen salong ska jag välja, borde jag boka nu eller är det kanske bara att åka dit? Ja, du fattar kanske att det inte är så lätt att bara sätta sig ner i lugn och ro och läsa en bok.

      Stor kram till dig Lena. Tänker som du att man nog kan få svar, sluta grubbla och vara snällare mot sig själv.

        Tack! Det värmer! Kram!

      Jag fick adhd-diagnos för snart ett år sedan. Samtidigt fick mitt barn autism-diagnos. Det är till stor hjälp när man landat och lär sig att förstå hur och ffa VARFÖR man fungerar som man gör och det ger också en förklaring till en hel del. Kan varmt rekommendera boken ”Från duktig flicka till utbränd kvinna” av Lotta Borg-Skoglund. Den förklarar hur ADHD inte visar sig på samma sätt hos kvinnor/flickor som hon män/pojkar och hur det gjort att många kvinnor får sin diagnos så mycket senare av just den anledningen.

      Jag fick mina diagnoser precis innan jag fyllde 34år (jag är 36år nu). ADHD och autism (Asperger).

      Det har varit en enorm hjälp för mig, dels för att jag har fått ADHD-medicinering men framförallt att jag har fått svar på varför jag inte fungerar ”som alla andra” och varför jag inte kan ändra mig trots att jag försökt i så himla många år. Jag har kunnat förlåta mig och acceptera mig. Våga sluta anpassa mig i situationer där det egentligen inte spelar någon roll.

      Jag kan lugnt säga att det har varit väldigt stor hjälp att få mina diagnoser.

    Undra om ADHD är ett kriterium för att få bli influencer. Åtminstone egen diagnostiserad 😉

      Tror mer att många har den rastlösheten, känslan av att göra sitt egna och kunna styra sin egen vardag (som många med adhd har behov av) och krypet i kroppen som krävs för att vara influencer.

      Förminskande du är. Inte ovanligt att folk med adhd väljer yrken med frihet och kreativitet.

      Fy vilken onödig kommentar. Jag har ADHD och skulle älska att få jobba som influenser. Att få skapa, jobba med exakt de företagen jag känner för och att få redigera videos samt bilder i timmar. Så skönt för hjärnan tycker jag. Precis som snusmumrik skrev 09:30 så är det verkligen inte ovanligt att människor med ADHD väljer kreativa jobb. Jag jobbar som butikssäljare utöver studier och jag gillar verkligen inte att inte kunna få vara så kreativ jag vill. Men tyvärr så måste man ju jobba haha. Men att trycka på att man åtminstone ska vara självdiagnositerad är fan vidrigt. ADHD är en funktionsnedsättning, inte en jävla kompetens. Det finns fördelar och nackdelar med ADHD. Men det gör det med allt. Snälla, utryck dig inte så något mer.

        Influenser et kreativt yrke? Å ha en jobbing personlighet..ja…men kreativt…nei! Stå å låtsas tycka om produkter ingen behøver och hora ut sina barn for nån app eller polyester-skit!? Har inget med kreativitet å gjøre.Mer er ønske om oppmerksomhet!

        Vem hindrar dig?
        Influenser blir man om man är tillräckligt intressant inte ett yrke man får, precis som med alla andra jobb som inte trillar ner på dig.

    Men fy vad ledsen jag blev vad gäller killen i din klass. Om du minns det så gör garanterat han det med.

    Jag funderar ofta på om jag har någon diagnos, det finns i familjen och någonstans kommer det ju i från. jag är ganska fyrkantig i min vardag och har svårt att ställa om när jag bestämt mig för en sak. Tex att jag ska träna en sak och så kommer maken och föreslår ett gäng andra grejer jag kan göra. Då låser det sig helt och jag har ingen lust alls att träna längre. Eller att när jag bestämmer mig för en sak så ska det hända nu, helst igår. Det här är dock ingenting som stör på jobbet. Där är jag ju helt tvärtom så det är så konstigt. Inga problem att fatta snabba beslut eller ändra saker och ting utifrån vad som händer med patienterna eller vem jag jobbar med. Intressant är det iallafall att fundera över.

      Det där skulle kunna vara jag. Om en plan i privatlivet ändras börjar jag nästan gråta. Jag framkommer som arg och irriterad, men hela mitt esse låser sig.

      På jobbet? Nej, så lätt att anpassa mig efter allt möjligt.

        Jag är exakt likadan. Kan bli helt knäckt av att någonting ändras i sista minuten, får ont i bröstet och börjar gråta för att det inte blir som jag hade planerat och allt känns oerhört jobbigt och hopplöst…. På jobbet är jag hur enkel som helst att ha att göra med, och i övrigt väldigt lösningsorienterad.

      Men är det verkligen en diagnos att man blir stressad för vardagslivet eller irriterad när saker och ting inte går som planerat?

      Jag kan hantera stress och ändrade saker i mitt jobb och blir också irriterad när saker och ting inte går som jag vill. Jag kan bli arg och stressad men har kommit fram till att det handlar om att privatlivet är såklart mer personligt. Det är min egen tid och jag vill göra vad jag vill och vad jag har planerat.
      Vi är ju såklart alla olika men jag tror det här är mer personlighets drag än ADD eller ADHD.

        Jag tänker inte på ADHD eller ADD utan jag är isånafall mer inne på autism/aspbergerspektrat. Men absolut håller jag med om att det är svårt att veta vad som är vad och att en del säkerligen är personlighetsdrag. Jag tyckte mer det var intressant att fundera över. Inte att sätta en diagnos på mig själv. Jag pratar heller inte om irritation/stress över att saker och ting inte blir som man tänkt sig utan om en faktisk låsning där man har svårigheter att tänka om och kunna göra på ett annat sätt än man tänkt sig från början.

      Eller är du bortskämd och van att få som du vill, alla vill skylla alla känslor på en diagnos. Det är snart allt som är en diagnos och inte ett vanligt liv.

    Minns framförallt att jag som tyst, ordningsam tjej alltid blev satt bredvid dom stökigaste killarna, för det skulle ”lugna” dom. Vilket var jättestressade och tom obehagligt ibland. Några av dom hade säkert fått en diagnos idag. Det gör mig arg fortfarande, att man blev straffad för att man skötte sig pga lärarnas okunskap.

      Ett välkänt grepp, man kallar det för ”kuddtjejer”. Tyvärr förekommer det fortfarande i skolor.

        Problemet är ju att det ofta inte går att sätta stökiga bredvid varandra i klassrummet för då blir det ofta ännu stökigare då de triggar varandra (det gör det ändå men blir ännu mer om de sitter bredvid varandra). Som barn var jag själv ett ”kuddbarn” (aldrig hört det uttrycket) men som lärare idag finns det inte så mycket alternativ mer än att rotera de elever som får sitta bredvid dd 4-5 stökiga killarna som finns i varje klass.

          Fick reda på i våras att under hela lågstadiet har min dotter aldrig fått byta plats i klassrummet när övriga elever bytte platser….hade hade suttit bredvid samma stökiga kille i nästan 3 år!!!!

          Inte okej alls, oavsett hur detta gynnade övriga klassen….att lärarna är för få, att klassrummen är för små och att anpassningar inte görs så absolut INTE gå ut över enskilda elever (oftast tjejer)!

            Självklart ska inte en och samma person sitta bredvid en stökig elev hela tiden. Men så som jag gör, dvs, roterar mellan de som får sitta bredvid de stökiga eleverna, funkar bättre än andra alternativ med de förutsättningar som finns i skolan idag. Vad är alternativet?

              Det är säkert jätteolika vad som är möjligt att göra i olika skolor. Men i mina barns klasser har en del barn helt enkelt suttit utan bänkgranne. En pojke hade ett litet fort av skärmar som han gick bakom när han skulle arbeta självständigt…
              Min dotter som har svårt med koncentrationen får ofta arbeta i ett mindre rum som de har turen att ha i anslutning till klassrummet.

                Det är möjligt i viss mån att sitta utan bänkgranne, men det är ofta svårt pga små klassrum, dessutom är det många av dessa barn som inte vill sitta själva och föräldrarna vill inte heller att deras barn ska sitta själva. Ibland går det men det är ingen universal lösning

                  Vad händer om föräldrarna till ”duktiga flickor” inte vill att deras barn ska sitta tillsammans med en stökig kille då? Lyssnar man som lärare på det också då eller är det bara den stökiga killens föräldrar man lyssnar på?

                  Blir sjukt provocerad av föräldrar som inte kan inse sitt barns svårigheter – jag har två ”duktiga flickor” och en fd. stökig son…när han var som mest stökig fick hans pensionerade mormor vara med han i skolan för att skolan inte satte in insatser som behövdes och jag inte ville att han skulle störa resten av klassen (och att han inte skulle ”passas” av en duktig flicka)!
                  När skolan såg att jag verkligen tog det på allvar och själv löste situationer så fick han en stödperson mellan 4-6an och sen klarade han hela högstadiet själv och är numer hur välfungerande som helst!

                  Är man öppen med det så skapar det förståelse – jag stod på ett föräldramöte och berättade om min son och hur han fungerar osv…efter det var det aldrig några problem! Problemen blir när föräldrar inte förstår/inte vill förstå!

                  All eloge till alla lärare som kämpar både med elever och föräldrar!!!!

          De som stökar för mycket borde skickas ut för timeout eller sättas i specialklass. Helt sjukt de ska få förstöra skolgången för alla andra.

            Vart ska eleverna ta vägen om de skickas ut ur klassrummet? Vem ska se efter dom? Om ingen har koll på dom lär de hitta på någon skit någon annanstans. Ska 4-5 elever från varje klass gå ett specialprogram, för att de är stökiga? Det finns inte ens resurser till de som har riktigt riktigt stora problem. Jag håller med er i sak men skolan ser inte ut så, det finns ingen lösning med de resurser som skolan har. Många, som inte har någon inblick i hur skolan ser ut, tycker och tänker väldigt mycket utan att veta om det övh går att genomföra eller ej. Det mesta går inte att genomföra tyvärr.

              Dessutom tycker 90 % av föräldrarna till de stökiga eleverna att deras söner (vilket det oftast är) inte gjort så mycket fel.

                Fungerar inte samverkan mellan hem och skola där föräldrar och lärare delar samma bild av barnet så fungerar i princip ingenting!

              Jag tycker det är fel att man dragit in mycket på elevassistenter då de skulle kunna vara ett stöd i dessa situationer. Klart det inte finns någon enkel lösning på detta men jag står fast vid att ”snälla flickor” inte ska behöva hamna i kläm för att vissa inte kan bete sig (oavsett 5 diagnoser eller 0)… Ursäkta bara så jäkla trött på att pojkar och män bara kör över oss konstant.

                Jag håller med 100 % tro inget annat. Men jag vet inte hur problemet ska lösas, de skötsamma påverkas oavsett placering i klassrummet då dessa killar tar över klassrummen och förstör för alla elever (oavsett vart de sitter), dock vidhåller jag att det blir lugnare i ett klassrum om stökiga elever sitter bredvid lugnare personer, hade de inte gjort det hade klassen som helhet drabbats ännu mer. Men ja, någonting är fel när det till 99% är pojkar som förstör i skolorna.

                  Jag kan tipsa om Fredrik Zimmermans bok Pojkar i skolan. Han forskar på just den frågan och också hur man löser problemet med stökiga pojkar. Väldigt intressant läsning.

                Fast i fallet med kuddtjejer är det ju verkligen inte så att pojkar och män ”kör över oss”. Det är ju för oss kuddtjejer (jag var också en) skolan är anpassad, de som blir överkörda är ju de stökiga pojkarna som inte får den hjälp de behöver, inte får den extra personal de behöver eller den mindre lugnare enheten de behöver.
                Jag var som sagt kuddtjej åt en klasskamrat som hade enorma svårigheter. En snäll kille, men han kunde inte fokusera, inte sitta still, inte vara tyst samt hade dyslexi. Han fick ingen ”egen” undervisning utan tvingades sitta med i klassen fastän han inte klarade av det.
                Såklart har det gått dåligt för honom i livet.

                De elevassistenter jag möter i mitt yrke är tyvärr sällan utbildade. Alltså, de har ingen pedagogisk erfarenhet eller utbildning alls, inte ens Barn- och fritidsprogrammet. De är oftast typ 19,20-åriga grabbar som endast är anställda för att de har muskler och ett fysiskt övertag. De kan ingenting om lågaffektivt bemötande, deeskalering eller liknande. De är där för att vara skyddsmur för de andra barnen (och lärarna) och för att de fysiskt kan bära ut det ”stökiga” barnet om situationen kräver.
                Helt sjukt. Hela skolvärlden (och förskolan) och uppochnedvänd och går tvärt emot vad all forskning kring barnpsykolog, -utveckling och pedagogik visar.

            Oj, time out 😳 Vi får inte bestraffa barn. Dessutom om det är barn som kanske har en outredd diagnos så förstår barnet inte sammanhanget med att bli ”utkastad”.

            Med den tekniken så är vi tillbaka till killen Camilla skrev om.

            Däremot behövs mer resurser och stöd för dessa barn i skolan. Men med din barnsyn skulle vi åka väldigt långt bak i tiden.

              Dock är det ju långt ifrån alla stökiga som har en diagnos

                Eller ens misstanke om en diagnos. Det finns barn i varje klass som beter sig illa pga grupptryck, försöka vara cool, ta plats etc och som inte har någonting att göra med en diagnos eller att hen inte förstår situationen

                  Jo jag vet. Jag är lärare själv.

                Exakt. Vissa är helt enkelt bara assholes.

                Skrev ”Dessutom OM det är barn med..”

              Men snälla, jag skriver ju också att det är skit att man dragit in på t.ex. elevassistenter. Självklart behövs mer resurser och kunskap inom skolan!

              Jag ser inte timeout som en bestraffning heller utan en chans att i några minuter i en tyst miljö fundera över vad man gjort fel.

                Du ser det inte som bestraffning. Men hur ser barnet det? Det kvittar vad man själv tycker, det är en bestraffning att plocka bort ett barn (oavsett disgnos eller ej) pga dess beteende, vilket vi inte får genomföra i Sverige.

                  Fast som lärare/skola får man skicka ut barn ut klassrummet, man får även ha kvar dom efter skolan som tex kvarsittning

                  Man kan inte förvänta sig att kunna bete sig hur som helst när som helst och ändå få vara med alla sammanhang. Livet funkar inte så. Varken sociala sammanhang eller arbetsplatser funkar så, så varför ska ungarna in skolan ha det så? Vad jag förstått så ska skolan förbereda barnen inför vuxenlivet.

            Kanske är helt orimligt att barn (och alla människor) ska sitta stilla hela dagarna och följa ett schema och koncentrera sig på saker som känns helt meningslösa 😉

              Hör till att ett rikt i-land vill ge alla sina medborgare en utbildning. Det är inte meningslöst.

      Det var samma för mig, jag kom överens med de stökiga och fick alltid sitta intill ”de värsta”.
      kan fortfarande ibland fundera på hur bra betyg jag hade haft om jag kunnat fokusera helt på mitt skolarbete istället. Jag var alltid helt slut när jag kom hem,och blev störd vid prov etc. En dag i högstadiet fick min mamma nog och sa ett par väl valda ord till lärarna och jag behövde inte sitta där lika ofta

      Samma här. Jag var blyg, introvert, tyst och snäll. Så pass så jag skickades till skolpsykolog när jag var runt 9-10 år för lärarna var oroliga jag var deprimerad och eventuellt utnyttjades/kontrollerades av jämnåriga bossiga vänner. Fick ofta sitta mellan typ ”Damp-Johan” och någon annan våldsam kille. Jättelätt att lära sig något när man har en person som skriker en i örat och en annan som slår en i tinningen med en linjal. Blir fortfarande arg när jag tänker på detta!

        Så sjukt vad barn får stå ut med i skolor. Våld är våld även om ett barn är offer och förövare. o.O

      Min äldsta son har haft den rollen i skolan (börjar åk 6 nu). Det gick till överdrift i fsk-klass, då han var den enda som funkade men en viss klasskompis. Men när det var så att mitt barn inte fick gå ut på rasten eftersom den stökiga klasskompisen inte fixade utemiljön sa vi ifrån för min kille älskar ju att vara ute. Men vi fick gehör direkt och de varvade med andra barn.
      Yngsta sonen har varit tvärtom sin storebror lite mer av den stökiga sorten, utan att ha en diagnos utan mest bara svårt att vara stilla och tyst. Men där funkade det bra med avskärmning runt bänken och stressbollar att pilla med, då kan han fokusera och låta bli att störa sina klasskamrater. Men sånt kan vara nog så svårt att få till utan en lärare som kan/vill vara öppen för andra lösningar.

    Mamma och pappa blev rekommenderade att kolla om jag låg på autism spektrat… De struntade i det i slutändan och valde att anpassa sig efter mig, utan potentiell diagnos.

    Jag skulle absolut inte bli förvånad om jag ligger på autismspektrat. Till viss del vore det skönt att utreda och få verktyg, en förklaring och likande. Men vill samtidigt inte ha en diagnos som kan stjälpa mig.

    Jag hade säkerligen diagnosterats med dyskalkyli idag men istället blev matten i skola på 80 och 90-talet ett helvete. Tyvärr är det ju så att man under alla år behandlat barn illa eller som ”dumma i huvudet” tills man kommer på att det finns en medicinsk förklaring och så ändrar man sina rutiner och hur man behandlar barnen.

      Hade en lärare i matematik som visste hur ”korkad” jag va gällande matten. Så minns en dag när vi satt allihop i kemisalen och hon säger ”R, du får ge svar på denna frågan” och ett riktigt krångligt mattetal kom. Hon tappade mig långt innan hon ens sagt färdigt vad jag skulle svara på. Nånstans tänker jag att svaret ska vara ”43” och säger det. Och det är rätt! HUR jag fick fram det har jag ingen aning. Men chansade. Sa ”43” och fick rätt. Hon såg sååå chockad ut (jag med förmodligen) och idag inser jag att hon gjorde det för att utsätta mig för en pissig situation.

      Blev lärare själv och skulle ALDRIG utsätta ett barn för liknande situation 🙏🏽

        Låter helt jävla vidrigt??? Jag som också är lärare skulle hellre skjuta mig i huvudet än medvetet utsätta mina ungar för något sånt.

          Eller hur?? Jag blev själv lärare (skrev en lång kommentar här under) och har gått in för att hjälpa barn istället och stötta de som behöver extra. Att SE och HÖRA dom. Inte utsätta dom för fruktansvärda situationer🥺

        När jag gick på låg- eller mellanstadiet var det ett himla tjat om gångertabellen. Jag minns att min lärare sa ”jag ska kunna väcka er mitt i natten och fråga vad 7×8 är och ni ska kunna det på reflex.” Jättekonstigt.
        I alla fall. När mattelektionen närmade sig sitt slut sa läraren ”Olof, vad är 6×7” och om Olof svarade rätt fick han gå ut på rast. Jag fick fel om och om igen, tills jag blev så ledsen att jag slutade svara. Jag såg hur alla mina kompisar svarade rätt och glatt skuttade ut, tills jag satt ensam kvar. Bara jag och skammen.

        Jag är över 30 och kan fortfarande inte gångertabellen…

          Men fy, vad hemskt! Vi gjorde också en sådan grej, men när vi skulle in i klassrummet på morgonen. Vår lärare anpassade dock efter eleven så den som hade svårt för sig fick typ 5*5, 6*4 och liknande, en annan kunde få 13*7. Vi blev dock insläppta efter tredje försöket, och fick samma tal alla tre gånger. Upplevde det som en positiv grej, men tänker nu att de som fick de lätta frågorna måste ha tyckt att det var hemskt.

          Fattar inte heller varför man prompt skulle kunna gångertabellerna utantill?

        Påminner mig om min första dag i en ny skola i högstadiet- hade bytt pga mobbning. Matte har jag alltid varit usel på och självklart så zoonade jag ut lite när läraren hade genomgång och hör plötsligt ”Vår nya elev kanske kan svara på detta?”. Alla stirrar och jag svarade självklart fel och skämdes och mådde ännu sämre i en redan jobbig, utsatt situation. Blir glad att höra när lärare tänker till idag och förstår att sånt här sitter kvar länge.

      Samma här, hade ett helvete med matten på 80- och 90-talet. Var väldigt bra på svenska och engelska, duktig på alla andra teoretiska ämnen, idrott, ja, det mesta.. Men om man inte förstod matte var man ”trög”, ungefär. Fick ingen hjälp alls. Sjukt när jag tänker tillbaka

    Oturligt att Angelica har gjort en gastric bypass nu när hon ev. ska medicinera. Den operationen kan påverka hur mediciner absorberas.

      Det är Jessica som gjort operationen, inte Angelika.

        Jaha, jag trodde båda hade gjort den. Då har Angelica inte det problemet. Skönt!

          Tror kanppat man ångra att en sån operation, men märkligt att hon inte valde en sleeve istället mycket skonsammare operation med lika goda resultat och inga problem att ta upp med. Själv hade jag noll biverkningar!

        De har gjort båda två.

        Båda har gjort den,men Angelica vil inte prata om den..hennes exman betalde den.

          Stämmer

      Jo Angelica har gjort gastric by pass , men för många år sedan.
      Jessica förra året

    Fruktansvärt många! Jag fick höra från årsk. 1 att jag hade problem med matten, måste ”öva” mer osv osv. Mamma och jag övade tills vi båda blev gråhårigs typ. Inte förrän jag va ca 20 år gammal och läste på lärarutbildningen förstod jag att jag hade dyskalkyli. Vi läste en matematikkurs och jag kände mig som en idiot (är utbildad lärare i matematik, men kommer ALDRIG arbeta som det) tills vi läste om just dyskalkyli, det kändes som att jag läste om mig själv. Så jag har klarat både grundskolan, gymnasiet och lärarutbildningen trots att jag kämpade mig fram med matten, de rätta svaren va enbart tur. Inte en enda gång under låg-, mellan- eller högstadiet berättade någon om att det fanns något som heter dyskalkyli.

    Däremot har detta stärkt mig i min yrkesroll! Jag har arbetat väldigt mkt för barn med speciella behov och värdegrundsarbete. Jag vägrar se på hur barn som tydligt behöver stöd bli undanknuffade och förbisedda. Jag har jobbat mycket med specialpedagoger, logopeder och barnpsykologer för att stärka barnen. Stötta både vårdnadshavare och barn, finns barn som fått diagnos (tex autism/adhd) så tidigt som vid 2-3 års ålder, vilket har hjälpt barnen oerhört mycket både i det privata livet, i förskolan men även senare inför skolstarten.

    Ingen ska behöva gå igenom en så stor del av sitt liv och känna sig annorlunda utan att få rätt städ och hjälp för att hantera vardag och skola. Sååå viktigt för mig, för jag ser hur många som försöker sopa saker under mattan. Många barn blir behandlade felaktigt, tex där barn med autism behöver extra tydliga ramar och rutiner. Där tillsägelser måste göras om, för att en ”vanlig” tillsägelse inte når fram. Hur man får kontakt!

    Älskar mitt jobb och inser hur viktigt det är för att alla barn, oavsett förutsättningar, ska känna sig inkluderade och accepterade 🙏🏽

    Åh, det har jag också tänkt på mycket. Hade 3 i min klass som förmodligen hade någon/några diagnoser och som skulle ha behövt stöd och hjälp men som bara blev olika lärares hackkycklingar. Minns särskilt en kille som jag gissar hade väldigt svår dyslexi. Det hade såklart hämmat honom hela skoltiden, vilket gjorde att han låg hopplöst efter i alla ämnen. Vår ganska grymma kemilärare missade aldrig ett tillfälle att göra narr av den här killen, t ex fick han ofta stå framme vid tavlan och få uppgifter att skriva som han inte klarade. Fy fan. Vi i klassen var, tyckte vi, snälla mot honom, men ingen av oss andra stod upp för honom och ifrågasatte vår lärare, det har jag dåligt samvete över än.

      jag hade flera lärare som mobbade. Jag var jätteblyg och hade aldrig vågat säga till. Jag var rädd för att själv bli mobbad av lärarna också. Man satt på helspänn på deras lektioner.

      Förstår det dåliga samvetet men det är samtidigt läraren som är i maktposition och utnyttjar det på ett fruktansvärt sätt. Barn ska aldrig behöva stå upp mot en lärare som inte kan bete sig.

    Frågan är vad gränsen går. Man kan säkert känna sig annorlunda utan att vara sjuk. Men antar en utredning tar reda på det. Sen behöver inte alla medicin, vet man om sin diagnos kan man säkert lära sig leva med det. Tänker att medicin tar bort en del av det man faktiskt är. Många skilsmässor hade säkert undvikits om diagnosen fanns och förståelsen för den.

      Har du ADHD själv? 🙂

      LIsen.
      En NPF-diagnos är INGEN sjukdom eller att vara ”sjuk”! 😳

      Att ha så bristande kunskap inom något och ändå skriva om det vad vissa ”behöver” eller inte är bara ännu klantigare. 🤦‍♀️
      Att ens jämföra med någon som t ex hamnar i psykos är så oallmänbildande, trodde folk kommit längre kunskapsmässigt.
      Var tyst om du inte behärskar mer kunskap eller LÄS PÅ.

    Jag känner mig ambivalent till det här med diagnoser. Min ena son och min man ligger i det spektrat. För min man som har ordentlig dyslexi och antagligen adhd så har han fått kämpa hårt för att ta sig dit han är idag. Samtidig har det aldrig funnits en ursäkt att låta någon diagnos hindra honom. Likadant ville förra förskolan trycka hårt på att min son skulle ha någon adhd diagnos och kallade in special lärare mm. Sen byttes fröknarna ut och de nya tyckte inte alls det stämde på honom. Nu Ny förskola och han har inte en svårighet idag. Ja han har svårt med impulskontroll med mera men i en bra miljö har han inga problem. Tror man gärna vill skylla alla problem på en diagnos men vi människor är alla olika och fungerar olika. Säga ju att alla har adhd i olika grad bara om man ska hårdra det.

      Ursäkta särskrivning använder engelskan som första språk

      Pedagoger på förskolan får aldrig sätta en diagnos. Däremot kan tex förskolepsykolog och specialpedagog ge pedagogerna bra verktyg för hur de ska hantera barn som tex har ett annat sätt att uttrycka sig på, är utåtagerande eller liknande (med eller utan diagnos).

      Ligger något i detta. Vissa börjar identifiera sig oerhört mycket med sin diagnos och det kan leda till självuppfyllande profetior som ”jag har faktiskt en kronisk X diagnos så jag kommer aaaaldrig klara av heltidsjobb”. Då har man bestämt sig utan att ens vara öppen för att saker och ting kan bli mycket bättre med rätt verktyg och ibland med ålder…

        Fast vissa kroniska sjukdomar funkar ju tyvärr så, pga smärtor som ofta blir värre med åldern tyvärr. Man ska absolut inte ge upp eller ”bli” sin sjukdom. Men ibland är det också det bästa att inse att man inte är 100% frisk för sitt eget bästa.

        Neuropsyk.diagnoser är dock ingen sjukdom.

          Kanske var otydlig men syftade just på psykiatriska (även np) diagnoser. Jag var själv nära att få en så kallad kronisk diagnos när jag var 20 år efter 2 suicidförsök. Är så otroligt glad att jag stod på mig och vägrade gå med på det (samt en remiss slarvades bort!) då jag troligtvis hade varit deltidssjukskriven och tungt medicinerad nu 15 år senare. Til vilken nytta? När jag med hjälp av terapi och hårt jobb blev helt fri från mina psykiska besvär. Jag har även arbetat inom psykiatrin på senare år och sett hur läkare gjort nya bedömningar och strukit så kallade kroniska diagnoser! Jag tycker man ska vara jäkligt försiktig med att bedöma att en 20-åring har t.ex. kronisk depression. Hur kan man veta hur den personen mår när hen är 47 år gammal då? Jag tror den överdrivna diagnosticeringen och övermedicineringen i Sverige kommer orsaka stora problem framöver.

            Ah då är jag med. Lider själv av kronisk smärta pga endometrios och kämpar som ett djur för att leva ett så normalt liv det bara går. Men har också börjat förstå att om jag accepterar att min kropp inte orkar idag pga tex cystor som trycker på nerver osv, så kan jag leva ett bättre liv utan dåligt samvete osv. Tyvärr kommer jag behöva leva på starka smärtstillande osv. Hade jag däremot fått min diagnos och rätt hjälp i god tid (typ 15 års ålder ist för 27) så hade jag kanske inte varit så illa som idag.

            Men där beror det klart på vilken kronisk sjukdom man har.

            Däremot vet jag att måååånga blir ”sjukare” för att de ger upp, därför klarar jag inte av tex fb-grupper. För där tävlas det om vem som käkar mest morfin, har längst sjukskrivning osv 😅

            Man måste lyssna på sin egen kropp och sin egen kapacitet 🙏🏽
            Ta hand om dig 🌸

              (Kronisk smärta pga kronisk sjukdom* glömde jag skriva haha)

              Usch vad tråkigt, beklagar! Förstått endo kan ställa till det rejält. 🙁 Men vet du, jag håller alla tummar och tår för att man inom kort hittar nya behandlingar och mediciner som fungerar! Jag brukar ofta tänka på det, att sjukdomar som man förr dog av snabbt har man faktiskt hittat mediciner och botemedel till så förhoppningsvis fortsätter det bara framåt för alla möjliga tillstånd nu. <3

                Tack, snälla du! 🙏🏽 Skrev i en kommentar i veckan där nån frågade om det ”fanns förr”. Hittade medicinbok hos mamma från tidigt 1900-tal, dessvärre är det exakt samma behandling som då 🥺

                Men en vacker dag hoppas jag på botemedel eller behandling som funkar på alla, utan hemska biverkningar 🙏🏽🌸

            Kloka ord LaLa! Jag har själv erfarenhet av en 20-åring som efter suicidförsök fick en så kallad kronisk diagnos som helt knäckte hen. Sista suicidförsöket misslyckades inte.

              Åh så ledsamt! 🙁 Fy… Tyvärr kan vården vara så stelbent idag. Jag sökte hjälp för utmattning orsakad av ohållbar arbetssituation hos vårdcentralen. Fick då höra att det enda som fanns att erbjuda var SSRI. Läkaren vägrade sjukskriva mig ens några dagar om jag inte gick med på SSRI. Helt galet att bli tvingad till medicinering när man själv föreslår samtalsstöd och kort sjukskrivning.

                kan man inte bara hämta ut medicinen och sen skita i att ta den?

    Att energin som adhd tydligen innebär är något som kameran älskar är för många i dagens samhälle. Samhället har dock blivit grymmare mot många med funktionsvariationer. Detta inkluderar myndigheter och då särskilt drabbade är de med dolda funktionsvariationer. Finns en stark tendens att anse att de är förståndshandikappade.

    Absolut kan det vara bra med en diagnos om den stämmer och leder till relevant hjälp och stöd. En stor risk, som jag har märkt, är att många identifierar sig helt med sina diagnoser och begränsar sig själva genom dem. Allt konstigt de gör beror på diagnosen, och de blir helt passiviserade eftersom de tror att deras diagnos gör att de inte klarar av saker (jobba, plugga, ta hand om sin familj etc). En del influencers är helt fixerade vid detta och ägnar sina bloggar åt att publicera sina journaler, behandlingsplaner och medicinlistor.

    Min man har dyslexi, i gymnasiet (början av 2000-talet) fick han inte högre betyg i svenska trots högt resultat på proven, för att han hade dyslexi. (Läraren sa alltså att hen inte kunde ge honom högre betyg eftersom han hade dyslexi) En annan lärare sa till honom att han aldrig skulle kunna bli något.
    Idag har han lärt sig att ”jobba runt” sin dyslexi, läste först civilingenjör/master och är nu doktor och forskar inom sitt område.

    Jag blir så ledsen av en del kommentarer här. Har man upplevt att en elvaåring inte vill leva längre pga ångest som följd av sin diagnos är det inget man tar lätt på. Det råder en enorm okunskap om NPF-diagnoser och personerna som har dem.

      Verkligen! Att få rätt hjälp är en enorm stöttning och en förståelse för det egna. Hoppas din elvaåring förstår sitt värde och att hen får rätt hjälp och verktyg 🙏🏽🌸

    Väldigt många flunsor och kändisar som har ADHD. Snart lättare att räkna dom som inte sagt sig ha det.

      Frågan är om de är utredda eller är det lätt att dra till med så fort det blir lite ”svårt”?

      Du har inte tänkt på varför det är så?
      Vi med adhd dras till kreativa yrken. Läs på.

    En diagnos kan leda till ökad förståelse. Problemen/svårigheterna/utmaningarna finns ju kvar, men redskapen kan bli bättre. Vi utredde vår tonåring i vintras, han upplevde själv att något var ”fel”, och ville se om om han hade adhd. Som föräldrar har vi alltid känt att han har ”något”, men samtidigt har vi levt vårt familjeliv så det passar hans behov. Skolan har dessutom fungerat bra, hans svårigheter har varit tydligast hemma. Utredningen gav ingen diagnos, men öppnade upp för fantastiskt prat med psykologen. Att få bli lyssnad till, och få se vilka styrkor (och svagheter) som finns hos en var en enorm boost för honom. Det visade sig dessutom att han har depressiva drag/ångest vilket vi nu kan få hjälp med. Vi som föräldrar vet nu att han vet att det finns hjälp att få, att steget inte ska vara jättelångt till att söka hjälp i framtiden.

    Har en i min närhet som gjorde en utredning för adhd/add. För att hen alltid känts sig annorlunda, utanför, tycker själv att hen har talsvårigheter, inte klarat skolan, varit deprimerad mm. Visade sig att hen hade liiite lägre IQ än andra i hens ålder vilket knäckte hen totalt.
    En självkänsla som redan var låg är nu på bottens avgrund. Så, en utredning kan verkligen vara på gott eller ont.

      Varför hen? Tror du att du genom ditt alias skulle outa personen i din närhet?

        Varför behöver du veta kön på personen? Hur är det relevant till inlägget?

          Jag behöver inte veta könet på personen, men jag tycker att man tar bort personen genom att skriva hen.

            Tror inte det är många som tycker som du. Det är 2021.

    Impopulär åsikt kanske, men: det går inflation i diagnoser, anser jag. Har en familjemedlem som vill diagnostisera varenda person hen möter, vilket i slutändan skulle innebära att ingen blir utan. Mycket riktigt har halva omgivningen diverse åkommor, inte sällan ADHD eller autism. Ingen frågar sig ordentligt varför dessa ökat så lavinartat (kombination av arv och miljö säger i alla fall inte mig så mycket). Kan det vara kostrelaterat? Synas kopplingar till vissa socialgrupper? Etc. Finns samtidigt både för- och nackdelar med dessa (stöttning i form av ersättning eller andra samhälleliga åtgärder) om npf eller liknande visade sig stämma. Själv har jag fått ovärderlig hjälp med anledning av min Asperger/högfungerande autism (som ändå bedömts som svag på skalan), men jag kan även se – som redan påpekat – att många rättfärdigar olika beteenden, identifierar sig med sin diagnos (vilket kan leda till väldiga begränsningar inom olika områden) och liknande. Nu föredrar man även benämningen ”funktionsvariation” för att ge det hela en mer positiv bild. Jag är lite kluven, som sagt men inser å andra sidan komplexiteten, allt är inte svart eller vitt o.s.v. Vi måste kunna sticka ut i olika avseenden utan att behöva stämplas så väldigt, kanske mer klokt att titta på enstaka symptom då ingen exempelvis aspie är den andre lik. Vad känner ni?

      Jag känner likadant, allting ska ”förklaras” om man beter sig på ett annat sätt än vad just någon annan tycker är normalt. Säger man emot är man empatilös och förstår inte situationen.
      Jag tror inte heller att det endast handlar om att man har större kunskap nu än för tjugo år sedan.
      Om jag jämför attityden i Sverige med UK där jag bott tänker de flesta i UK ”jag måste ändra mitt sätt hur jag lär mig saker” eller ”jag är helt enkelt en mer praktiskt än teoretisk person” etc. i Sverige däremot ”hen har en diagnos”. Kanske man inte har en diagnos, kanske man bara har en annan personlighet?

      Jag har en närstående med högfungerande asperger, också i den lägsta på skalan. Hen fick sin diagnos i vuxen ålder och det har inte hjälpt alls. Hen tillåter sig själv fastna i saker och bara hålla på med sina intressen, enda undantaget jobbet, och använder inte alls verktygen hen fått av sjukvården för att kunna hantera ett självständigt liv. En vuxen människa med heltidsjobb som annars är helt ”beroende” av sina föräldrar för att få i sig lagad mat t.ex. Att flytta hemifrån kräver ju engagemang och ork som inte finns över efter jobbet.

        Grejen är ju att även om man får
        en diagnos som kanske gör att man förstår sig själv bättre så måste man träna på saker. Visst vissa saker måste anpassas och man får hitta strategier att klara livet på ett sätt som passar en. Men inte bara säga ”jag är såhär” och sen inte göra nåt åt saken. Därför är det bra med en tidig diagnos så barnen kan få hjälp med detta och få ett bra liv.

          Jag tror också på att ju tidigare man får sin diagnos desto lättare kan man inrikta sig på en väg i livet som är hållbar för en i det långa loppet. När man är där som vuxen så har man begränsade möjligheter till en förändring med hjälp av samhället. Man ses som en normalfungerande om man lönearbetar, oavsett hur ens liv ser ut sen när arbetsdagen är slut.

      De har väl ökat ”lavinartat” för det finns mer information och kunskap om det.

    Fyller 32, väntar på utredning nu efter att ha skickat in alla papper och ännu en remiss.. min läkare sa direkt du har adhd sååå bara mer väntan nu på få den riktiga utredningen

      Sluta vänta – lev!

        Men vad är det här för kommentarsfält?

        Itsmeems @ insta kommer att vänta på sin utredning tills den (förhoppningsvis) börjar. Svårare än så är det inte

    Tror det är många som drar till med att de har diverse diagnoser, utan att de blivit utredda, när något blir obekvämt.

    Känner någon helt ärligt att de passar i den här världen under alla omständigheter, jämt? Med tanke på hur världen ser ut är det väl inte konstigt att det känns skevt för majoriteten av oss.

    Angående sista stycket: du skulle bara veta hur många vårdnadshavare som inte inser sitt barns svårigheter och vägrar ta det till sig. Skolan får absolut inte behandla hen annorlunda, fastäb vi ser att hen har speciella behov. Inga problem hemma. Sen kommer det fram att familjen anpassar väldigt mycket, utan att tänka på det, för att undvika låsningar och utbrott. Tycker synd om barn med vh som säger att hjälpen inte får märkas. Bättre att ge barn ökat självförtroende och självkänsla än att gömma undan.

      Ja, det verkar anses som fult av en del föräldrar. De ignorerar och låtsas som att barnet fungerar som andra. Mycket bättre att
      acceptera och ta emot den hjälp som faktiskt finns.

    För att hårdra det lite så är man lite annorlunda om man inte har en diagnos idag. Det är bra om en diagnos hjälper människor att hitta rätt sätt att tackla det men som ickediagnostiserad (har säkert någon diagnos som inte är hittad ännu, känner ju igen mig i att vara lat, kreativ och lite impulsiv – i alla fall jämfört med min sambo som vi brukar skämta om har autistiska drag) känner jag att många verkar gömma sig bakom sin diagnos och ursäkta ett dåligt beteende. Säkert en impopulär åsikt men nog farao har det gått inflation i diagnoser.

      Ja man kan ju aldrig ”skylla” på en diagnos. Man kan förstå sig själv bättre och få förståelse, hitta sätt att fungera. Men man måste träna på saker och hitta lösningar.

      Skillnaden är ju alltid konsekvenserna! Påverkar det du beskriver om dig själv ditt liv i någon större omfattning? Gör du så impulsiva saker att det går ut över ditt välmående?

        Nej det tycker jag inte. Sambon blir lite stressad ibland men det är väl mest för att han befinner sig i det autistiska spektrat

    Härligt för henne att äntligen få en usp! Hon har ju provat mkt. Bonusfamilj-usp. Cancer-usp. Osv. Osv. Så är glad för henne!

      Usp?

        Unique selling point. Anar an viss ironi i kommentaren….

        Unique selling point?

      Cancer?!

    Tror att många människor känner sig fel och annorlunda, men kan allt diagnostiseras? Jag själv är väldigt lugn, inkännande och tar aldrig förhastade beslut. Har svårt för förändringar som ”skakar om” min tillvaro, så som att skaffa barn (är 35). Har därför dragit mig för det hela livet, trots möjligheter med tidigare partners. Behöver lugn och rutiner, men är fullt fungerande och har ett välbetalt jobb och bor i innerstan. Vad har jag för diagnos?? 😀

      Samma som mig! En bekväm personlighet 😆🤗👍🏻

      Du kanske är som jag en trygghetsnarkoman. 😎

      Låter helt normalt tycker jag ☺️😄

        Åh tack 😀

      Eftersom du är fullt fungerande enligt dig själv så är det nog lugnt. Är ju först när något skapar omfattande problem som nån form av diagnostisering kan komma på fråga.

      Gulli – spot on din kommentar 🙂 Idag ska alla ha en ”diagnos”, så löjligt. Om du var kändis hade du säkert redan gått ut med att du har en överkänslig personlighet, eventuellt? 🙂

    Jag hade svårt för idrott o förstod inte varför. Jag var ofta sjuk. Jag hade en Idrottslärare som lovade mig ett vg om jag närvarade de sista lektionerna, men höll ändå inte sitt löfte o gav mig g. Jag har alltid hatat idrott. Fick veta att jag i vuxen ålder hade astma och är idag friskisledare.

    ADHD är fruktansvärt överdiagnosticerat och jag vet inte hur många ”kändisar” som har fått sig diagnosticerade med just detta på senare tid. Sjukt ointressant att läsa när dom beskriver det som sin superkraft och whatever. Är det verkligen ett problem bör dom lösa det privat tycker jag men detta är ju nåt som dom typ är stolta över och har blivit ytterligare en grejj som ”alla” kreativa kändisar och influensers vill checka av. Bobbys hårprodukter, egen suspekt klädkollektion, nån skönhetsoperation, filma sina barn och så lite ADHD på det. Förlåt en otroligt negativ kommentar men jag tänker på dom som lider av denna diagnos (min syster som ett exempel) och som verkligen har problem att få vardagen att funka, som behöver medicinera men som inte kan hitta rätt dos/medicin osv. Det är faktikst ingen söt superkraft att lägga in på sin bio på IG utan nåt helt annat.

    Har inte full tilltro till alla dessa diagnoser. Jag vill påstå att det är skillnad på att gå till vårdcentralen och diskutera sina problem och därefter få en remiss för utredning jämfört med att betala 50-60 tusen för en utredning privat(vilket många sk influencers gör). När du kontaktar en psykolog på Östermalm och säger ”hej jag tror jag har adhd” och betalar 50000kr så vill du ha en dignos. Tyvärr har inte alla dessa psykologer integritet nog att säga nej.

    Men herregud, det har gått inflation i alla dessa diagnoser. Allt färre människor som är utan sådana här symtom.
    Kan vi inte acceptera att det lite annorlunda är inom ramen för normalt?

    Jo, det tycker jag.
    Så kan vårdresurserna koncentreras till de som har verkligt allvarliga problem.

    Dyskalkyli mina vänner, då kan vi diskutera mobbning från lärare. Då är även dysslessiii (lol) en ”Hittepå” diagnos.

    Perfekt ! Snart är vi färre som inte fått denna ”diagnos” än de som fått den. Jag är extremt övertygad om att det finns en diagnos som adhd men att få har den.Eftersom den inte går att ”bevisa” med hjälp av röntgen, blodprov osv går det inflation i att alla som orkar gå till vården och tjata får den ( perfekt för influensers med mycket tid på vardagar när vi övriga arbetar). En läkare jag är bekant med förklarade fenomenet rätt bra för mig när jag frågade varför så många barn ges diagnoser . ” det är helt enkelt resurs brist i skolorna men ger vi ett barn en diagnos har klassen/skolan rätt till mer resurser/pengar och det är en tyst överenskommelse mellan skolan och vården att det skrivs diagnoser rätt frisk för att hjälpa skolorna som kämpar i klasser stora som 30 stycken barn”. Alla vinner på det förutom de barnen som verkligen verkligen har svårt med koncentrationen ( de som kanske oriktigt har adhd) , de behöver minst tre diagnoser på papper för att få hjälpen de behöver. Barn är olika och även vuxna, det verkar vi glömt bort. Extroverta och introverta har förvandlads till adhd eller inte adhd. Människor idag är så självupptagna så det är skrämmande ”jag är speciell” ”det är pga min adhd” så fort något går emot dem eller de vill slippa ta ansvar. Tyvärr tror jag det även leder till en självuppfyllande profetia också där de verkligen känner att de inte kan koncentrera sig osv. Adhd är även perfekt att klistra på sitt barn i pannan när du inte vill ta ansvar för att barnet är ouppfostrat vet inte hur många gånger jag hört barn själva slänga sig med ”det är för min diagnos” och vuxna också säger det är inte vårt fel det är diagnosen (med andra ord dock.) jag börjar som många andra tröttna på dessa ”kolla på mig jag har en diagnos ” vuxna som ska vara så speciella och sedan få droger utskrivet. ( ja det är droger när du egentligen inte behöver det). Suck suck men var inte förvånad att just Angelica skulle dra adhd kortet.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *