Vad som hänt:

På vägen till bilen skulle Gillis och Paul tävla ner för backen och rätt som det är så trillar Paul och landar platt på marken väldigt illa. Jag fick panik ett tag och rusade fram, fler kom fram till Paul och skulle hjälpa honom upp men hade skadat sin axel. Händerna var alldeles var alldeles blodiga och jag fick hålla mig för att inte börja gråta inför barnen, jag tyckte att det var så synd om Paul.

Jag fick flashbacks från när Paul och jag körde bil för några månader sedan och han svimmade i bilden bredvid mig (jag körde). Han bara fick hög feber från ingenstans och svimmade sittandes. Jag fick ringa 112 och vänta en en ambulans som kom med blåljus och hämtade upp honom på Valhallavägen. // Isabella Löwengrip

Senaste uppdateringen:

Jag är irriterad på Paul. Av kärlek. Han genomgick nämligen rönken igår för att se hur hans axel mådde. Han trillade på den i onsdags rejält när han och Gillis sprang på skolgården. Läkaren meddelade honom direkt att det blir en operation på tisdag. Om de inte opererar hans axel så kommer den få skador för resten av livet.
[…]

Men jag är tacksam i alla fall att han gick och rönkade den två dagar senare och han fick tid för operation så snabbt. Han blev så nedslagen när läkaren sa att han nog kommer få ta det försiktigt de närmsta fyra månaderna. Vi får boka av alla tre skidresor som vi har inbokade. // Isabella Löwengrip

Det är givetvis jättejobbigt att ha skadat sig på ett sätt som kräver operation, men tycker trots det att Isabellas beskrivning av vad som hände när Paul svimmade i bilen låter mer skrämmande. 
Särskilt som läkarna inte kunde hitta någon orsak till febern och svimningen.
Läskigt värre.

Förhoppningsvis så går operationen bra och att rehabiliteringen inte blir allt för jobbigt för honom. 
Inställda planer är givetvis alltid tråkigt, men man får se det så här…
Hälsan kommer först – alltid – och Moder Jord tackar med största sannolikhet för det inställda koldioxid-utsläppet. 🙂

Och ja…

Idag vaknade jag fri från karantän men med en enorm PMS. Hela dagen kändes meningslös och jag ville bara stanna i sängen och gråta. Jag vet ju att det är PMS så det är inte hela världen men det är ändå jobbigt att känna såhär varje månad. Jag har ätit antidepp för det tidigare men jag försöker tackla det utan medicin. Det brukar hålla i sig i två dagar och det är bara låta dagarna gå och vara snäll mot sig själv. // Isabella Löwengrip

PMS har blivit lite av ett skällsord, någonting som slängs i ansiktet på en kvinna, som en man av någon anledning irriterar sig på.
”Vaddå, haru PMS eller?”
Jag har aldrig hört en kvinna uttrycka sig på det viset, och jag hoppas att jag slipper det fortsättningsvis också.

Jag själv lider inte av någon PMS alls att tala om, men har förstått att det är ett ganska stort problem för många kvinnor. Många influencers delar med sig av sina erfarenheter av detta på sociala medier, vilket jag tror lett till att av-stigmatisera det en smula.
Det är vanligt, det är inte att vara på dåligt humör och det kan på riktigt påverka människors liv och vardag något alldeles enormt.
I början av året läste jag den här artikeln om PDMS (som jag kom att tänka på när jag nu läste Isabellas inlägg.)

Tänk dig att bli dumpad av den du älskar – en gång i månaden.
Det var verkligheten för Jörgen, 49.
Hans sambo My, 42, har gjort slut med honom flera gånger – och alltid mellan ägglossning och mens. – Vi skulle sälja huset och flytta isär, sen kom mensen och då skulle vi fortsätta vara ihop.

Mys PMDS får henne nämligen att tvivla på deras kärlek.
Nu berättar de hur diagnosen påverkar deras liv och vardag, vilka strategier de hittat för att hjälpa varandra och hur de kämpar för sin relation. – Jag tänker att det är bra att vara öppen, säger My.

PMDS, premenstruellt dysforiskt syndrom, som ofta beskrivs som en allvarligare form av PMS, som ger psykiska besvär och svåra humörsymtom, enligt artikeln.
Det låter helt fruktansvärt, för alla inblandade.
Nu beskriver artikeln PMDS och inte PMS som är det Isabella skriver om, men att prata mer öppet om båda diagnoserna tror jag kan få fler att våga söka hjälp, istället för att bara lida i det tysta.

*tumme upp*