Egoina om känslor kring föräldraskap

Jag gick helt upp i att vara gravid. Något som jag samtidigt skämdes över. Jag har kanske fel, men det känns som att det på sistone blivit coolt att vara casual och utåt sett lite likgiltig till sin graviditet. Att bli uppslukad och längta efter bebisen är töntigt. Man ska vara ärlig med att det är piss. Alla hatar att vara gravida, vill inte ge upp sina barnfria liv och har svårt att känna något för sin bebis.

Men om man inte tycker det är piss då?

Kan bli lite ledsen att jag känt så nu i efterhand. Att inte vara cool är också tillåtet.

Och det här med att man ser ner på kvinnor som ”bara är mammor” eller har sina barn som sitt största intresse. Så förminskande? Låt folk tycka, känna, leva som de vill. You do you. // Egoina

Egoina sammanfattar sitt 2021 som till stor del gått ut  på att försöka bli gravid, bli gravid, dölja gravid, offentliggöra gravid och sist men inte minst, sluta vara gravid och istället ha orsaken till att hon var gravid på utsidan istället. 

Hon beskriver sina känslor kring graviditeten och att hon helt och fullt gick upp i den. Och skämdes, eftersom det tydligen är coolare att vara lite ”casual, ointresserad” av att vara gravid.
Varför är det så? Hänger det ihop med barnlängtan?
Finns det något samband tror ni?
Ju längre och mer man längtat efter att bli gravid, desto mer går man upp i sin gravidietet?

Jag vet ju inte utan ställer mest frågan. ???‍♀️
Jag tycker ämnet är intressant.
Jag har gått helt upp i min hund, men det räknas nog inte. ?

 

158 kommentarer

Kommentarerna är omodererade så du står själv för vad du skriver så håll dig på mattan!

    Man är så olika, när jag var gravid var det det ända jag tänkte på, älskade att längta efter barnet och fixa iordning med kläder och barngrejer. Hade en tuff graviditet och det är jätte jobbigt att vara gravid men älskade det samtidigt.
    Sen vart jag en sån där förälder som bara pratade om mitt barn och viste inte ens vad jag gjorde innan jag fick barn eller vad man pratar om om man inte pratar om barnet. Min fb var tapetserad av bilder på barnet och alla i min omgivning tyckte nog jag var odräglig :/

    Efter ett tag har jag försökt att börja skärpa mig och agerar fullt normalt men känner mig innerst inne exakt lika uppslukad av barnet, men tror man mår bra av att så småningom hitta en balans i livet.

      Man är verkligen olika. Själv har jag haft svårt att identifiera mig med hela ”mamma-rollen” och det SUPERKVINNLIGA i att bära, föda och ta hand om barn… Jag kände mig verkligen inte moderlig eller som en superkvinna som gravid. Inte heller vid förlossningen. Förlossningen var, för mig, ett wow-moment utifrån aspekten att det ju är en jävla bedrift rent fysiskt och mentalt att klara av det. Kände mig så jävla stark och var så stolt över mig själv för att jag orkade och fixade själva prestationen – få ut ungen. Men jag kände verkligen inte ”nu är jag MAMMA, wow”… De här känslorna har jag nog haft hela tiden. Kände mig som en ko när jag ammade, tyckte det var så obekvämt att slänga fram tuttarna. Jag fattar att vi är inpräntade med att en mamma ska vara på vissa sätt, och det kanske är där det skaver många gånger. Jag är absolut inte den nidbilden. Jag är rörig, virrig, serverar allt för ofta halvfabrikat, bakar aldrig, har inte koll på förskolan, planerar inte klädinköp till barnet 1 år i förväg, lägger sällan upp bilder på mitt barn… Däremot älskar jag mitt barn, givetvis. Men på många andra sätt än genom just den här nidbilden.

        Nidbild. Hahaha. Var fick jag det ifrån? Känns inte rätt i sammanhanget. Men ni förstår nog hur jag menar.

      Verkligen!

      Dock håller jag inte med Egoina om att det skulle vara coolt att verka avig gentemot sin graviditet, det är inget man väljer eller styr över och hon är ganska dömande tycker jag.

      Jag längtade och mådde SÅ bra mina två första graviditeter, båda slutade tufft och tragiskt.. Tredje graviditeten som resulterade i mitt första barn var mycket tuffare. Jag ville typ göra abort varje dag de första två månaderna pga ville typ inte bli sårad en gång till? Väldigt invecklat. Men INGENTING är svartvitt och därför bör man vara så sjukt försiktig med att skamma morsor i deras känslor.

      Det är tillåtet att vara uppöveröronen förälskad likväl som att ha försiktiga förhoppningar eller tvivla. Och det finns ju de som ser sitt barn som ett totalt mörker efter förlossningen och då behöver man hjälp – och minsta möjliga skam från allmänheten ❤️

      Nä sluta skamma från alla håll ❤️

    Känns som en sån himla ickefråga. ”Folk” (influencers? kändisar?) verkar tycka att det är väldigt viktigt att bryta ”tabun” – men kan verkligen inte känna att det är ett tabu att varken älska att vara gravid / bebistiden eller att hata att vara gravid / bebistiden. Finns det på riktigt någon som tycker det?

    Sen är det ju alltid störigt med människor som går upp i något LITE VÄL mycket och dessutom på ett sätt där jag inte kan undvika att höra om det, men det gäller oavsett ämne för besatthet

      Håller med till 100%. Förstår inte ens hur man orkar analysera sånt här. Är du överlycklig och helt uppslukad av din graviditet? Fine. Är du likgiltig? Fine. Släpp det och gå vidare med ditt liv.

      Jag kände exakt så båda graviditeterna. Vet inte om det var miljön, Stockholms innerstad med många högutbildade karriärister runt omkring mig.

      Åh ja, det där har stört mig sååå länge! Att speciellt kändisar och influensers känner sig viktiga och speciella för att de ”vågar bryta tabun” kring ditt och datt, saker som typ alla andra INTE känner är tabu. Sitter och funderar på vilket/vilka viktiga ämnen som faktiskt ÄR tabubelagda och som man borde prata mer om. Kan inte komma på något, alla snackar om det mesta nuförtiden är min känsla.

    Det tog 7 månader och ett missfall innan jag blev gravid. Trodde att jag skulle bli uppslukad av att vara gravid då jag verkligen längtade, nu när jag är gravid så är jag ganska likgiltig. Glad såklart och ser fram emot det men har knappt köpt någonting än och folk får typ dra ur mig information haha. Får se hur jag blir som förälder sen.

      Det var ju smabbt du blev gravid . 1 år är medel tid . De flesta jag känner tog det 2 år, de var i 20 års åldern. De i 30 års åldern gick det snabbare för.

        Efter 1 års försökande räknas man som ofrivilligt barnlös och har rätt till IVF. Bara för att många har det problemet så betyder det inte att 7 månader, 7 negativa stickor, inte är en lång tid. Själv blev jag gravid vid första försöket och känner många som blir det, så ens upplevelse om vad som är länge ska inte förminskas bara för att någon annan fått vänta längre.

          Jag har varit ofrivilligt barnlös i snart 20 år. Så nej, 7 månaders väntan är extremt lite. Folk som inte tycker det är bortskämda och van att få allt serverat.

      Trodde jag skulle känna en stark anknytning och kärlekskänslor, men nix och nada. Är i vecka 18 och ingenting än. Orkar typ inte ens tänka tanken på att bli mamma och ifrågasätter ibland om jag med dessa tankar kanske bara skulle ha gjort abort (så hemskt tänkt, men har verkligen ingen anknytning och känns obehagligt att jag delar min kropp med något – för mig – främmande…)

    Nä men se på, ett gravidinlägg! ?

      Ja det var länge sen…

      Ja, nu måste det väl ändå räcka med barn- och gravidinlägg på ett tag? ?

      Så för att det börjar diskuteras och lyftas upp hur kvinnor uppslukas av mammarollen ska man bli kränkt för det för att man råkar känna igen sig i det? Är man bekväm i sitt liv så är det väl bara att fortsätta så.

        Nä, men jag tänker såhär, forum för blivande-/föräldrar finns ju och där kan ju dessa diskussioner får vara. Eller varför inte på Egoinas blogg? Är själv mamma till tre men tycker också att det börjar bli lite trist faktiskt. Tillhör dessutom kategorin av kvinnor som inte alls blev uppslukad av graviditeterna – de var som de var liksom.

          Det var inte meningen att min kommentera skulle hamna som ett svar till dig jag slipper gärna familjeliv här också. Min kommentar ska ses som ett svar till inlägget i sig då jag tycker att det är en viktig jämställdhetsfråga.

          Ja, hit kommer vi ju för superintressanta diskussioner om c-kändisars polyesterkollektioner för lågprismärken!

    Det är i mina ögon helt normalt att gå ”all in” med som graviditet, för många är det de största som har hänt i livet.

    Sen finns det såklart alla grader på skalan från himmel till helvete, men var och en borde ha rätten till sina känslor och syn på sin graviditet utan att dömmas av andra.

      Sade mannen som är ansiktet utåt för dömande och ignorans.

    Är det för att Bella inte lockar fram lika många kommentarer längre som det här har förvandlats till nya familjeliv? Men smart, mammamaffian kommer aldrig sluta prata.

      De kommer aldrig sluta tävla i vem som är bästa mamman.

    Självklart är det både naturligt och normalt att uppslukas av sin graviditet och senare sin bebis, grejen är nog snarare att ingen annan utomstående delar entusiasmen på samma sätt. Om entusiasmen dessutom resulterar i att personens sociala medier översvämmas av bilder och inlägg blir det nog ganska påtagligt att den gravida är uppslukad av det snarare än intressena sitt ”tidigare” liv ?

    Vet inte om det är så enkelt förklarat.

    Nästan direkt när man blir gravid så känner man det heeeela tiden för man får molvärk, alltså som mensvärk typ 24/7. Det går inte att koppla bort eller lägga sig och vila tills det går över.
    Tror de flesta går helt upp i det, speciellt i början när man googlar och googlar allt från missfallsrisk till rosa flytningar och allt vad det är. Just för at man fysiskt känner av det hela tiden. Sen kommer ” spökveckorna” när man inte känner något. Och då är det liksom ett barn och går ngt fel då måste man ju föda ut det och då är ju det inte så härligt liksom. Och efter späkveckorna, då ska bebisen börja sparka och man får ett ännu tydligare band vare sig man vill eller inte, och man ska känna efter ås den rör sig efter sitt egna mönster osv.

    Är bara massa jäkla oro. SÅ svårt att inte gå upp helt i det.

    Sen är det ju svårt att inte gå upp i det när magen kommer och bebisen börjar sparka.
    Dock med det första så tänker man på det nästa hela tiden, vilket jag tyckte var tröttsamt till slut. Är man ute och går och ngt känns, så blir man direkt orolig. Går man på toa så kollar man in trosorna nästan jämt. Tar mkt kraft och energi.
    Har inte riktigt orkat hålla på så med nummer två, för tiden fanns inte till dessa tankar.

    Är gravid nu och ganska lugn av mig, men de första 12 veckorna…suck.

    MEN jag pratar inte med folk om det hela tiden, har inget behov av det.
    Dock älskade jag när gravida kompisar pratade om det innan jag fick barn, ja nu med. Kul att höra andras tankar.

    Tycker det är trist när en del som inte har barn stör sig på de som har barn och slänger kommentarer som” de tär inget speciellt att vara gravid, alla har gjort det tidigare etc”.
    Tänkte inte ens så innan jag fick barn.

    När man blir gravid så inser man hur sjukt ofta missfall förekommer, hur ofta något kan gå fel, hur vanligt det är med blödningar i flera månader etc.
    Ett barn är visst speciellt, varje graviditet är unik och jag kommer aldrig tröttna på att höra om andras förlossningar.

      Jag håller med dig så mycket! Som yngre trodde jag att man blev gravid, illamående och så växte magen i långsam takt tills den var stor och man födde barnet och förlossningen var värsta smärtan på jorden. Klart slut, inga konstigheter. Men snacka om att det inte är så… Som du säger, ”mensvärk”, oro, konstiga symtom, allt det där pågår i kroppen och beroende på vem man är så uppstår en rätt läskig känsla av att ha noll kontroll över sin kropp.
      Jag är tidigt gravid, har haft blödningar i tre veckor och kastas dagligen mellan ”jaha nu är det dött” och ”åh nästan inget blod, då är det kanske lugnt?”. Hur ska man leva sitt helt vanliga liv och vara på sitt vanliga humör när man har blod på pappret hela tiden och alla internetsökningar skriver missfall i stora bokstäver? Visst, de flesta kvinnor går igenom en eller flera graviditeter i sitt liv men det gör det inte mindre speciellt/fantastiskt/jobbigt för individen. Lite som att de flesta i Sverige firar studenten stort, men det är ju inte många som fnyser och säger till Elsa 19 år ”äsch studenten är väl inget att hurra för? Ut i arbetslöshet bara?”…

      Tror många måste bli bättre på att förstå att vi är individer och vad gäller de som har en personlig blogg så kommer det speglas där. Sandra Beijer skrev om sin brist på känslor under graviditeten, Egoina om hur hon var megaglad, både sakerna måste få vara helt okej. Och alla som suckar ”åh nej blivit mammablogg!” måste väl ändå acceptera att ingen bloggare kommer anpassa sig efter deras specifika önskemål? Så funkar ju inte livet. Man får själv bestämma om man vill snacka om sin graviditet eller inte, men att bossa över andra låter otrolig egocentriskt.

      Fast så är det inte för alla, du kan inte utgå från att ”man känner så” jag är gravid och har inte varit orolig och känner inte heller ngt större band bara för att ungen har börjat sparka

        Men snälla, var inte så bajsnödig. Självklart gäller inte allt ”alla” . Det finn alltid undantag naturligtvis.

        Varför ska det alltid komma någon som” Hallå, det gäller inte mig, skriv inte alla faktiskt”. Tror folk fattar att det kan vara olika.

        Sen finns det ju så klart de som har svårare att knyta an osv, men måste man skriv med exakt allt för att täcka alla??

          Skriv ”jag” istället när du pratar om dig själv. ”Man” antyder att det skulle gälla alla, vilket absolut inte är fallet.

            ”Man” har ju blivit det nya ”jag” i svenska språket. Ingen vågar prata om sig själv och sina åsikter nåmer och maskerar dem med ”man” för att det ska låta mer allmänt. Kolla vilket svenskt tv-program som helst. Typ idol: ”Man var ju lite nervös först, men det släppte då man kom upp på scenen”.

              Ja det är ett sätt att distansera sig från känslor och åsikter. Ett sätt att inte behöva stå för det på samma sätt eftersom det är så ”man känner”.

              Men att använda ”man” när man åsyftar sig själv är både språkligt fel och faktiskt lite fegt. Det är ett sätt att skapa distans mellan sig själv och de egna känslorna och åsikterna. Man (här rätt använt) ska våga stå för åsikterna man uttrycker, annars kan man låta bli att yttra sig.

          Nej men en bra början är att tala för sig själv när man talar om sina känslor och upplevelser.

          Men du beskriver det ju väldigt generellt (bland annat med ordet ”man”), som om din upplevelse är så det är och allt annat är undantag. Så är det ju inte, det finns lika många sätt att uppleva en graviditet på som det finns gravida kvinnor och inte alls något facit – även om vissa symptom och känslor är mer eller mindre vanligt förekommande.

            Såg att massor av andra redan svarat samma sak – sorry. Hade inte laddat om sidan på någon timme när jag skrev mitt svar.

      Det är nog så DU känner, men respektera att inte alla känner så som du känner under din graviditet. Vi är alla olika med olika upplevelser.

        Men skulle nog säga att 90% ”känner” av sin graviditet fysiskt. Livmodern växer, det känns.

        Har jag inte respekterat att alla inte känner eller upplever som jag för att jag skriver hur det kan vara?

        Är så trist att många här ser tunnelseende och inte kan tänka utanför boxen. Att skriver man att det kan vara si eller så, då ska alltid ngn komma med ” alla kanske inte känner som du”, som små snorungar som bara vill gnälla.

          Ja men det var inte riktigt det du skrev eller hur? Jag tror också att de flesta känner av den fysiskt på något vis. Det var inte det jag ifrågasatte utan de känslor kopplade till graviditeten som du vill påstå att ”man” ju känner som gravid. Men jag vill inte bråka. Vill bara poängtera att du känner så, någon annan känner helt annorlunda. Och det finns ingen mall för hur ”man” känner.

          Och därför blir ”man” orolig så fort man känner av något fysiskt eller går på toa och kollar trosorna jämt osv? Var nog snarare det folk menade var dina egna upplevelser. Och det är varken mer eller mindre rätt än något annat.

            Är det inte lite det som är problemet nuförtiden, att oberoende sak så har många svårt att förstå att det finns tusen olika erfarenheter, upplevelser och synvinklar. Har själv haft två graviditeter, en halvjobbig med mycket vätska i kroppen, graviditetsförgiftning mm. och en där jag mådde toppen och knappt kände av någonting. Det enda som ändrades var att det såg ut som om jag stoppat en fotboll innanför blusen.

          Byter nick nu så jag inte riskerar att blandas ihop med dig :/

      Kanske är din upplevelse vanlig, jag vet inte? Jag har inte alls den erfarenheten som du har och jag känner ingen som stämmer in på det heller. Tycker att du känns väldigt stressad och nojig över mycket vilket såklart är okej men det måste vara enormt energikrävande. Hur det än är så är det ju helt sant – många, många kvinnor har genomgått detta innan oss, och under en stor del av tiden under extremt sämre förutsättningar.

        Det var min tröst när jag var gravid, just att folk gjort det under värre förutsättningar.

        Jag hade en fruktansvärd graviditet med foglossning och diskbråck. Jag blödde, blev stor och deprimerad.

        Jag kunde tillslut inte äta och inte använda mina fingrar av smärta.

        Men jag tänkte varje dag ”har folk lyckats med detta i exempelvis Gulag så klarar jag det med”.

        Nu ligger han på mig och är 9 veckor.

        Jag kände inga andra band än besvär under graviditeten men nu är han det bästa som hänt mig.
        Jag är som den värsta förälskade tjejen och vill att hela världen ska förstå hur underbar han är och hur mycket jag älskar honom :,D

        Jag är antagligen skitjobbig och min snapchat är nog det tråkigaste som finns för någon annan nu.

          Älskar din inställning!

      Ett tips: man används när man pratar generellt och du/jag används när du pratar om dig själv.

      Just nu applicerar du din oro på att det är så man känner direkt man blir gravid. Nej, du kände så. Jag gick verkligen inte på toa stup i kvarten och kollade trosorna.

        Det är ju helt fel. ”Man” används väldigt ofta för att syfta till sig själv. Som efter en måltid ”Ja nu är man mätt” då menas naturligtvis inte mänskligheten generellt utan den person som uttalar sig.

          Fast Emmy tror att hennes känslor gäller alla förutom ett fåtal ”undantag” enligt hennes kommentarer.

          Så är det inte.

          Säg jag då. Hatar när folk ska utgå från att en känsla de känner är generell. ”Man blir ju ledsen när någon tittar på en!” Nej, du blir det.

          Man vill inte ta en bulle på en tisdag. Jo, men du kanske inte vill det.

          Lär er när man (!) ska använda man.

          Säger du att man är mätt så menar du faktiskt att det skulle vara generellt.

          Man hatar ju när folk inte kan använda man rätt.

          Men då kanske du ska använda dig av det utmärkta ordet ”jag”. Ja, jag fattar vad du menar när du säger att ”man” är mätt, men det är fortfarande jättefel. Ännu mer jättefel blir det när Emmy skriver om sina känslor men uttrycker sig som om hennes känslor är generella känslor som vi alla känner.

          Nej tycker man låter som det gäller andra med. Skriv jag istället!

      Så fort man blir gravid så bryter man ju med alla som inte har barn. Man tycker att de är innehållslösa och tråkiga. Man umgås bara med de som är i samma vecka som en själv. Man liksom söker sig till det när man blir gravid. Så är det att vara gravid.

      Vet du, håller helt med dig och fattar att du inte menar att det är så för alla. Hoppas du inte bryr dig om de som skriver bara för att hacka. En del är ute med inställningen att ”rätt ska vara rätt” och har missat det här som Camcam brukar skriva ”tjafsa mindre”

    Men alltså vem bryr sig?
    Fast såklart influensers som skriver om sitt liv och delar med sig så märks det tydligt.
    Men ”vanligt” folk som blir gravida som har andra jobb att gå och sköta har ju inte tid att tänka och dela med sig av sin graviditet hela dagarna.
    ( fast jag kanske missförstår förstår jag nu, för visst jobbar Egoina med annat också? )
    ( menar hon Sandra B som varit så cool med sin graviditet? )

    Det är väl typ ingen förutom Sandra Beijer som varit ”casual” kring detta vilket väl handlar om att hon till skillnad från de flesta andra (?) kanske inte gått i år och dar och verkligen längtat och kämpat?

      Kämpar de flesta i flera år?

        Nej, men en del. Eller har längtat länge. Poängen var att jag upplever att sandra varit casual dels av den anledningen, att fallet inte verkar ha varit så för henne.

          Jag tror inte att det har med det att göra. Jag blev gravid av ”en olyckshändelse” och övervägde abort. Beslutade att behålla barnet och var inte det minsta casual trots det. Gick nog upp i det precis så som de flesta andra gör.

        Genomsnittliga tiden för att bli gravid är 7 månader. Så det kan ju variera mycket

      Hon är ju också så uppenbart fake-casual för att verka cool såsom Egoina säger. Egoina har alltid varit rätt äkta och hamnar ofta högt upp på listor över influensers med högt förtroende. Sandra hon är sådär överdrivet södermalm och ska verka avslappnad inför allt men egentligen väldigt ängslig och stressad person.

        Ja!

        Tror inte jag. Tycker hon beskrev väldigt bra alla de farhågar jag har bl.a. och mina delade känslor kring graviditet och barn. Var också måånga som kommenterade när hon skrev om detta som kände igen sig.

        Du verkar vara sådär uppenbart dömande för att verka cool.

      Tror det var ett mer logiskt beslut än baserat på stark längtan. De ville ha barn. Som kvinna kan man inte vänta hur länge som helst. De fick slå till helt enkelt. Även om hon just då kanske velat vänta 5 år till.
      Så ser det ju ut för många kan jag tänka mig. Inte alla träffar Mannen m stort M i god tid, hinner m åratal av samboliv, hinner längta efter att få barn etc

      Fast lilla beijer lägger ju i princip enbart upp bilder på bebis. Det var ju långt det gnälliga inläggen kring bebisen höll. Nu är det en renodlad mammisblogg!

    Men jösses, göra det som känns bäst för en själv, existerar inte det längre?

      Är nog snarare ”sköt dig själv och skit i andra” som inte existerar längre skulle jag tro.

    Alltså fy fan ändå för att vara influencer. Tänk att känna att man inte får känna en enda känsla utan att man ska behöva rättfärdiga det. Jajajaj det är självvalt och blablabla men ändå. Har man en gång tagit klivet till att bli influencer känns det som att man målat in sig i ett hörn rätt rejält. Om det är Egoinas högsta dröm att bli mamma måste hon väl för fan få vara glad även utåt.

    Tycker Egoinas berättelse om sin graviditet och livet efter graviditeten är den man brukar läsa och höra om? Att man längtar ihjäl sig och ser så mycket fram emot att få träffa sitt barn. Sett till offentliga graviditeter senaste året så var det väl typ endast Beijer som var mer ”ointresserad” och kontroversiell med sina känslor om graviditet och barn.

    Men hon kanske syftar på folk i sin bekantskapskrets.

    Tycker verkligen att alla får göra som de vill med sitt föräldraskap, hanterar graviditeten, hur mammig man vill var etc. Det enda jag begär är att få slippa lyssna på klagomål kring hur jobbiga barnen är, hur ojämställd relationen blivit, att trots att livspusslet är skitjobbigt så måste barnet ha ett syskon för barn kan ju inte vara ensambarn, hur det är att äta köttbullar och makaroner för tredje dagen i rad, hur jobbigt det är med barnens skärmtid, att barnet har diarré men nu är bajset normalt igen etc etc.

      Och låt mig också gäspa och säga att jag är trött utan att få en predikan om att man inte vet vad trött är innan man fått barn och att du inte sovit en hel natt på tre år.

        Men det är ju sant?? Och det vet ju bara de som har problem med sömnlöshet? Behöver dock inte vara kopplat till barn. Endast de som varit före och efter vet. Suck!

          Men va? Jag kan väl vara trött även om någon annan varit tröttare eller trött längre?

          Säger man likadant i andra fall.

          ”Åh vad jag är hungrig.”
          ”Du vet inte vad hunger är förrän du har svält i en månad som jag gjorde..”

          ”Aj, jag har så ont i mitt brutna ben”
          ”Du vet inte vad ont är förrän du har brutit nacken på fyra ställen som jag gjorde..”

          Låter inte direkt som någon som besitter minsta lilla social kompetens.

          Jag kanske hade sömnproblem för tio år sedan och vet precis vad det är att vara trött och inte få sova. Kollar du upp bakgrund på alla så att du vet vilka som har rätt att känna något och vilka du ska predika för?

          Nej, det är inte sant. Man kan lida av sömnbrist exakt lika mycket utan barn.

          Så ingen som inte lidit av sömnproblem får säga att de är trötta?

          Jag var nog inte trött de gånger jag varit vaken i 30 timmar, jag hade ju inga barn.

        Fast det är fanemej sant…hahahahah

          Nej, igen så kan du bara uttala dig om dina känslor. Inte om hur andra känner inför eventuell sömnbrist. Är det jättesvårt för dig att förstå att alla inte upplever det du upplever?

            Blabla bla, du är så känsligt! Älskart!!

      Så du anser att eftersom man satt sig i situationen själv så får man inte gnälla, dela med sig osv? Antar att du aldrig gnäller eller delar med dig av något då eftersom allt i livet är självvalt – du är aldrig trött på ditt jobb, partner, vänner eller annat. Du vet att ingen vet exakt vad det innebär med barn innan man fått det/dem? ”Alla får göra som de vill bara de gör som jag vill”. Tröttsam attityd från vad jag antar är en barnfri person.

        Jag låter inte konversationer med kollegor eller vänner tas över av ”gnäll” över en situation jag själv skapat. Främst av anledningen att jag inte tror att de är särskilt intresserade. Men om de skulle fråga om hur barnet mår eller hur det går med att äta annat än makaroner och köttbullar – absolut. Jag pratar gärna om sådant som är positivt laddat och intressant, snarare än att älta om jobbiga grejer utanför hemmet inför folk som förmodligen inte bryr sig så nämnvärt.

          Jag delar din inställning helt. Tycker personligen att det mest är tröttsamt med alla ”svåra” inlägg och historier på internet faktiskt och blir uppriktigt fascinerade över att människor tycks tro att andra genuint bryr sig.

        hehe inte så att man står och snackar på jobbet om hur kass ens partner är, hur jobbigt det är att hen snarkar hela nätterna så man inte får sova, att hen lagar mat som inte är så kul. det skulle man väl inte? eller?

          Inte? Jag och mina kollegor klagar hela tiden ? med humor. Ser inte problemet i det. Fuck att hela tiden låta positiv och som att livet är en dans på rosor lol

      Byt bekantskapskrets är mitt tips om det nu är så jobbigt att lyssna på något som med största sannolikhet påverkar hela ens verklighet.

        @09.33

        Aaaand here we go again.

        Tredje inlägget med den här diskussionen. Blir den aldrig tröttsam?

      Det enda jag vill är att slippa behöva anpassa mig efter andra människor som gjort valet att skaffa barn. ”Jag har ju barn så jag måste ha semester hela juni, juli och augusti. Du har ju inga barn så halva maj blir bra för dig va?” o.s.v. är så JÄVLA TRÖTTSAMT. Varför ska vi som valt bort barn behöva lida för att någon annan har avlat fram 4 stycken och nu konstant måste gnälla samt få allt det bästa serverat? Lagom kul att alltid behöva ta de värsta semesterveckorna, jobba julhelgen samt jobba dubbelt så fort när småbarnsmorsorna ska vabba cirka 128 dagar per år.

        Och att bli tilldelad andras arbetsuppgifter lite tillfälligt när det är sportlov, påsklov, läslov. :))))

        Med den där attityden tror jag inte sympatierna för att du Jasmin tvingas jobba hela sommaren, jul etc är särskilt stora. Det är dessutom helt orimligt och olagligt att du skulle utsättas för det.

          Men snälla, bara för att jag vädrar min frustration här betyder det inte att jag i verkligheten spottar mina kollegor i ansiktet och säger ”jag skiter i dina barn!”? Haha. Jösses…

          Det är alltid upp till chefen att fördela semestrar, men veka chefer har svårt att stå upp mot mammamaffian, och dessutom är vissa så jävliga att de lägger varannan vecka semester och varanna vecka föräldraledigt, just så chefen inte ska neka just deras önskemål (då de ej kan neka föräldraledigt).

            Jo man kan neka föräldraledighet. Man har rätt till 3 perioder per år och efter det går man inte före andras semesterönskemål.

            Jag är chef och planerar semestrar för ungefär 40 personer varje år och kollar alltid upp sådant. Det är orimligt att de som inte har barn alltid ska behöva kompromissa. Din chef får man up och dessutom läsa på.

            Har själv små barn för övrigt.

              Är det sant?! Kan det vara olika kollektivavtal? Jag har från hela håll hört att så länge man ansöker om FL i god tid, 3 månader innan tror jag, så måste chefen godkänna det om det inte är typ extrema situationer såsom det helt saknas personal på en akutmottagning o.s.v…

              Som tur är har jag bytt jobb nu 🙂

                Inte anonym 11.15 men har också jobbat med bl.a semesterplaneringar. Du har lite rätt, man får inte neka föräldraledighet om den ansökan minst tre månader innan, men det är förutsatt att personen inte varit föräldraledig 3 andra perioder under året. En period kan vara allt från en dag till flera år, sammanhängande tid alltså. Det har inget med kollektivavtal att göra utan är lag. Mig veterligen finns inget kollektivavtal som avtalat bort det.

            Men då får du väl gnälla på chefen tänker jag istället för en ”mammamaffia”?

        Men den attityden förstår jag att du inte får några sympatier om du, Jasmin bara får semester ”halva maj”.
        Det är dessutom olagligt och helt orimligt att det skulle se ut på det sättet. Något att ta upp med din arbetsgivare kanske?

        Så tyckte jag också innan jag fick barn. Men anser inte heller nu att jag ska ha fördelar, dock vill jag det bästa för mina barn – att de slipper byta föris/fritids på sommarsemestern och får ledigt nån dag på loven. Men är alltid flexibel och har tur i att partnern har mer fritt i att ta semester osv. Dock vab, jesus – klaga inte på det! Hatar vab, alltid dåligt samvete och aldrig något man valt!!

          Jag anser vi har alldeles för fritt vabbande i Sverige. Förstör halva arbetsmarknaden och gör kollegor utbrända.

            Jo men släng in sjuka barn på förskolan och i skolan då så alla andra kan jobba. NÄ MEN VÄNTA. Då blir pedagoger och lärare sjuka = barnen måste vara hemma = ännu större kaos i samhället. Och just det, förutom de sjuka pedagoger/lärarna så måste vissa även vara lediga för deras barns pedagoger/lärare blivit sjuka för att barnen smittat.

            Grattis. Lite så vi har haft det de senaste månaderna (åren, men sista är fan värst)

              Klart barnen inte ska smitta andra. I Danmark finns inte vab som i Sverige, där får man lösa situationen efter 1-2 dagar hemma med barnet. De flesta tar hjälp av far- och morföräldrar eller barnvakt/nanny. Låter mycket klokare än vårt system och skapar dessutom arbetstillfällen.

                Går ju lite emot hur svenska samhället är uppbygt. Man ska kunna klara sig även om man inte har ett socialt skyddsnät (exvis far-/morföräldrar – vem säger ens att DE kan vara borta från jobbet?!) alt råd att hyra in hjälp… (Inte för att man får svinbra betalt vid VAB heller va?)

                  Mor-och farföräldrar måste ju jobba när de yngre kollegorna tar ut föräldradagar.

                  Skulle säkert kunna ordnas ett system där man kan ansöka om pengar till nanny om man är låginkomsttagare.

                    Fannsju förr i tiden i Sverige också innan vab (typ hemsamariter). Hur kul är det för ett sjukt barn att bli omhändertagen av en främling? Skulle jag ej vilja utsätta mitt barn för. Nu i coronatider vill inte mor/fsrföräldrar passa sjuka barnbarn heller.Hur kul är det också för nanny att att bli smittad av allt och inget? Och sen smitta nästa familj…

              HahahA ja gud! Tänk så det klagas redan på alla hemska föräldrar som skickar sjuka barn till förskolan…

            Förlåt? Vad menar du att man ska göra då om barnen är sjuka? Jag har inte barn själv, men det är väl självklart att man inte har sjuka barn på förskolan, lika lite som man själv orkar/vill/kan/SKA gå till jobbet när man är sjuk.

              I Danmark finns inte vab som i Sverige, där får man lösa situationen efter 1-2 dagar hemma med barnet. De flesta tar hjälp av far- och morföräldrar eller barnvakt/nanny. Låter mycket klokare än vårt system och skapar dessutom arbetstillfällen.

                Du tycker att ”man får lösa situationen” låter som ett klokare system än att man låter föräldrar ta hand om sina sjuka barn? Om folk blir utbrända på din arbetsplats för att andra måste vaba låter det snarare som att arbetsplatsen har en del problem…

                Jag vet, jag kommer med mina sjuka barn till ditt jobb Jasmin! Och låter dem hosta runt lite där. Situationen löst. Asbra ju.

              absolut. Men när lilla snoris kommer till föris och mammis säger att ”det är lite kallt ute”

              ….

        Inte bara de som inte valt att ha barn. Jag har äldre barn nu och inga föräldradagar kvar att ta ut. Säg hej då till att fira jul med mina tonåringar.

        Någon mormor kanske vill fira jul med sina små barnbarn också. Inte bara de utan barn som straffas.

        Och alla barn som vill ha farmor, mormor, mamma där på julafton.

          (Med det sagt så vill jag poängtera att det är arbetsgivarens ansvar att lösa, inte de föräldrarna som tar ut sina dagar.)

            Ja tyvärr finns många veka chefer som inte tar tag i problemet.

            Jag löste det genom att byta jobb. 🙂 Där jag är nu är det stängt på högtider och helger och alla sköter sina egna arbetsuppgifter och täcker inte upp för någon annan. Jätteskönt!

              Låter som ett hemskt jobb där ingen täcker upp för någon annan…

                Tja, nej det passar inte att vara lat om man ska jobba här, så är det.
                (Vid längre frånvaro får man givetvis hjälpas åt att ta det viktigaste för sin kollega, men några sjuk- eller vabbdagar då och då får man själv jobba ikapp)…

                Jag har ett jobb där ingen kan täcka upp för mig vid kortare frånvaro. Är jag sjuk eller vabar så får jag jobba ikapp det själv sen. Samma för mina kollegor. Det är inte alla arbeten där man kan täcka upp för varandra (i mitt fall baserat på kompetensen man besitter). Är inte en hemsk arbetsplats för det. Nu är vi förvisso fria att ta semester oberoende av varandra så just det är inget problem hos oss.

        Tycker helt ärligt att det här borde vara arbetsgivarens problem. Om man har många anställda med småbarn (vilket man ju inte har någon rätt att undvika) så borde man helt enkelt anställa en extra person så att det går ihop även om folk måste vabba?

    Visst man behöver kanske inte svämma över sina sociala medier med bilder på sin gravidmage…Men å andra sidan väldigt löjligt att låtsas vara casual bara för att verka cool liksom

      Men om man ÄR mer casual då? Ska man låtsas vara något annat för att inte andra ska tro att man bara spelar cool?

        Haha, exakt. Jag uppfattas nog som väldigt likgiltig inför min graviditet. Handlar inte om att jag låtsas vara casual och cool utan att jag har noll intresse av att prata om något som jag anser vara privat med människor som inte har med mitt privatliv att göra.

          TACK för det! En sak om två pratar om det, men jag är totalt ointresserad av att lyssna på andras graviditeter. En kollega (jag inte är nära) satt vid lunchen och bara ”Ja.. Det gick på första försöket!” ? Ehm.. Okej. Hejdå. Hon vet inte min historia, hade jag velat veta så hade jag frågat på nåt snyggt sätt överlag om graviditeten.

    Verkar inte spela någon roll hur man förhåller sig till sin graviditet. Alltid finns det något som är fel och som en kan/bör skämmas över.

    ?

    Alla är olika såklart, men självklart påverkar samhällets attityder oss människor. Förstår precis vad Regina menar! Titta på Lojsan och gänget tex, inte mycket som vittnar om barn i flödet där. Och det verkar vara normen i deras sammanhang. Men de är ju sjukt priviligierade och kan jobba hipp som happ, ekonomin tillåter fler enkla lösningar osv. Så lever inte gemene man. Om man ska vara helt krass handlar väl hela vår existens om fortplantning? Sen behöver vi ju inte det pga befolkningen är så stor. Vi kan tillåta oss att låta annat vara meningen med livet. Men för många är det ändå centralt och precis som det ska vara? Tycker faktiskt det är ni barnlösa som skapar dålig stämning och är bittra, inte tvärtom.

      Men vad som syns på ens sociala medier speglar väl inte vad man värdesätter i sitt liv? Att man inte lägger upp om sina barn 24/7 behöver inte betyda att de inte är viktigast i livet.

        Nej, såklart inte! Men det sänder ut en signal och eftersom det är vad som visas blir det lätt att uppfatta som verkligheten. Samma sak som med perfekta hem, filter osv.

          Sänder ut en signal om att man inte behöver posta bilder på sina barn och i detalj beskriva allt som rör dom. Ganska bra signal tycker jag.

      Så man ska spamma instagram med barnbilder för att visa att man bryr sig om dem? Var det inte omoraliskt att exploatera sina barn?

        Det är en annan fråga och nej, tycker inte att barn ska exploateras i sociala medier. Menar bara att det går att välja vad man visar upp och att det finns en uttänkt strategi kring det. I dessa sammanhang uppfattar jag att livet visas upp på ett sätt som att ha barn inte påverkar livet. Margaux tex visar inte upp samma sak och då handlar det ju inte om att hennes barn syns i flödet jämt.

    Förstår inte hennes inlägg.
    ”Att inte vara cool är också tillåtet”

    Det är ju snarare tvärtom, inte tillåtet att vara cool? Sandra fick ju ta emot fruktansvärda kommentarer bara för att hon inte var besatt av lilla ”miraklet” i magen?

      Vadå besatt. Men skaffar man barn är det väll fint att man är glad att få vara gravid och bli mamma. Det är liksom frivilligt.

        Och vad ska du göra om någon inte känner så som du vill att man ska känna? Ändras dina egna känslor inför en graviditet av det?

    Är det inte lite väl motsägelsefullt att säga att alla får ”tycka, känna, leva som de vill.” Om en del människor är av den åsikten att vissa mammor enbart är mammor så har väl de lika stor rätt att tycka eller känna så?
    Jag kan förstå att det är jobbigt att få allting påpekat om man sitter på sociala medier och visar upp sitt liv hela tiden men det känns också som att många människor, och kanske främst influensers, har en sådan dålig självkänsla eller är så pass osäkra att de hela tiden behöver bli strykt medhårs eller behöver att alla tycker exakt likadant som dem. Om man själv är en mamma och är nöjd med sin roll och det man har i livet, varför ska man låta andra människors åsikter om ett sådant ämne beröra en så pass mycket att man måste skämmas eller gömma sig själv eller sitt eget liv.

    Det känns så jäkla sorgligt med alla hjärnspöken man får som kvinna kring aaaallt. Det finns ingen känsla/inga beslut som är ok för oss (så som vi känner det tydligen). Jag var nämligen precis tvärtom. Barnet var planerat och önskat osv. men hela graviditeten gick jag runt och skämdes och funderade på om jag var normal som inte gick upp ett dugg i graviditeten. Jag var mer uppe i att jobba undan allt som skulle göras på jobbet och sånt. Och hålla tummarna för att barnet skulle hålla sig inne så länge som bara möjligt för att jag inte var redo att träffa det än. Vi köpte en nalle, ett babynest och två bodies innan hon kom. För att man skulle. Sedan fortsatte det dåliga samvetet och hjärnspökena när hon kom och jag upptäckte att jag inte är en sådan som sköljs övergav mammakänslor. Jag kände samma som när jag var barnvakt till mina brorsbarn. Nu är den här lilla gulliga här, jag är inte helt avig, jag ska hålla henne levande och varm och mätt och go och ta ansvar för henne. Men det var ingen överväldigande känsla som översköljde mig. Kärleken kom som tur var. Men fasen vad jag skämdes.

    Klart det är tillåtet att prata om sin graviditet och barn hur man vill. Däremot blir man inte en speciellt rolig person för sin omgivning om graviditet/barn är det enda man pratar om och lägger ut i sociala media. Så om ens enda karaktärsdrag plötsligt blir att vara mamma (vilket tyvärr är väldigt vanligt enligt min erfarenhet) kan man knappast förvänta sig att ens vänner eller följare på sociala medier ska tycka det är intressant eller orka lyssna tillslut.

    Familjeliv finns ju av en anledning. Skriv av er där istället för att tjata hål i huvudet på er omgivning.

    Kul ändå att folk ba ”Elin (Härkönen) måste släppa att hon brutit nacken o kommit tillbaka” (referens från ett annat inlägg där det diskuterades att hon skulle sluta identifiera sig som överlevare). Meanwhile: JAG ÄR MAMMA UTE O HANDLAR TILL MOLLY O MELWIN FÖR JAG ÄR MAMMA!!! JAG ÄR
    MAMMA!!! Finns väl ingenting mer idag som är en grej att alla ba MIN IDENTITET ÄR MAMMA!!! Dvs: den absolut dominerande normen.

    Tydl ok att bara vara mamma o ingenting mer men andra erfarenheter i livet som präglat en ska man bara glömma bort.

      Det ena utesluter ju inte det andra? Lika trött på alla influencers som tjatar/gör det till sin personlighet att vara mamma/brutit nacken/modell etc

      Hahaha hörde den där låten idag, sjukt kul ju

    Omringad av småbarnsföräldrar: håller med i allt. Det är helt otroligt hur självcentrerade människor är, inte minst i att prata om barn – eller, som vid minålder, barnbarn. Komplett ointressant för andra människor att höra om för ensjälv okända tvååringar som är försigkomna (alla) intelligenta (alla) etc etc.
    När jag fick barn (tidigt 90tal) fanns Vi föräldrar, en tidning om just detta. Det var allt. Och då frågade inte folk om man var gravid, artighet. Själv pratade man inte om hur man gravmådde, förlossningar, slempropp etc
    Man tog inte fisk med sig till jobbet. Kommenterade inte varandras matlådor. Vegetarianer/veganer kommenterade inte heller och som bortbjudna fick de äta potatisen och grönsakerna – om man inte var vänner, då fick de ta med egen mat alt man såg till med tillbehören. Jag kan fortsätta – med det sagt inte bättre förr men artigare, inget snack om saken.

      Haha ”man tog inte med sig fisk till jobbet”, vilket roligt exempel på artighet. Man får väl ta med fisk om man vill? Ingen annan har något att göra med vad man har i matlådan och om någon skulle kommentera att man äter fisk så skulle jag i gengäld ha med mig fisk alla dagar i veckan.

        Och vissa klagar när någon äter ägg, en annan hatar lukten av banan. Omöjligt att göra alla nöjda.

        Och den som inte klarar av lukten av mat får luncha på sitt kontor tycker jag. DET är att visa hänsyn.

        Artighet är att inte klaga på att någon har med fisk i matlådan tycker jag.

          11:07 Det tycker inte jag. Finns det någon som gillar lukten av fisk i mikron? Räck upp handen
          11:06 var jobbar du – ”på sitt kontor”? Vem har egna rum längre?
          Lisa’ du är väldigt barnslig, tycker jag.
          Nä, håller med 10:48

        Jag jobbar med många indier och de har alltid med sig curry-grytor till lunch, tur jag älskar indisk mat så mig stör det inte men jobbigt för de som inte gillar det då det luktar ganska mycket i lunchrummet ?

          De som inte gillar det får vara artiga nog att inte klaga.

      Åh detta! Kan också känna att allting har blivit så otroligt egocentriskt idag? ”JAG är icke-binär queer därför får ingen annan kalla sig för kvinna”, ”Jag är raw food vegan så ingen får ta med kött till lunchrasten för då kräks jag rakt ut 10 ggr” m.m. känns som vardagsmat att höra idag. Vad hände med att bara live and let live??

        Tycker synd om er som är omringade med folk med pekpinnar. Mina vänner och kollegor som är veganer eller HBTQ har ingen åsikt om hur jag lever. Ta dig ut till andra platser om du har det så hemskt i vardagen. Sen måste du nog läsa på lite om könsidentiteter, du verkar helt lost i frågan.

          Jag känner inte heller igen detta, trots en väldig variation på vänner och kollegor. Jag får vara tacksam kanske.

          Detta ser man ju massor av på nätet idag, har du levt under en sten senaste åren eller? Gå in på 1177 och läs om graviditet, är du uppmärksam märker du snabbt att de slutat skriva män och kvinnor, utan all text är könsneutral.?Det är så klart de ängsliga icke-binära eller vad det nu kallar sig som tvingat fram dessa saker. Såg du Adele tacka för ett pris nyligen och säga ”I’m proud to be a female singer!”? Efteråt fick hon massor av hat för att hon kallat sig för kvinna! Samhället idag ÄR helt galet PK, är imponerad att du inte märkt av det….

    Sanningen är alla människor skiter i andras barn. Alla. Det är så fullkomligt ointressant att se eller höra om andras barn. Så innan du lägger upp en bild på insta/fb eller dylikt över ditt mirakel: tänk på det. Och inga anekdoter om vad lilla Noelle eller Joline eller allt vad dom heter gjort, det är ointressant. Sorry men så är det. Bespara oss andra all info. Tack för mig! // Tyst2-barnsmor

    Jag och min man bestämde oss ganska hastigt för att försöka bli gravida eftersom jag läste att det tar i genomsnitt 7 månader att bli gravid och då jag var 28 år. När jag plussade på stickan efter bara 1 månad så hamnade jag lite i chock och hade aldrig kunnat föreställa mig att det skulle gå så fort att bli gravid. Kanske ren tur bara, vad vet jag. Men under hela graviditeten har jag haft svårt att komma till insikt. När jag sedan fick kasta in handduken på jobbet denna veckan och gå på mammaledighet i v.38 så började jag nog komma mer till insikt. Speciellt dessa sista dagarna när jag börjat tvätta, sätta upp spjälsäng, hämta barnvagn osv. Dock kan jag fortfarande glömma bort ibland att jag är gravid, tills jag får en spark på urinblåsan eller vaknar med världens halsbränna mitt i natten. Men att bara ha drygt två – tre veckor på sig nu att landa gör att det hela blir lite överväldigande och det har varit några gånger som jag satt mig ner och gråtit över att jag råkat tvätta hans ena filt med parfymerat sköljmedel eller något annat banalt som man ska undvika….. Så jag önskar att jag hade varit mer som Egoina under min graviditeten för nu blir det som Per Gessle sjunger; Här kommer alla känslorna på en och samma gång istället.

      Fast kan man var nog förberedd? Hur mycket jag än tyckte att jag förberedda mig så dök det ändå upp något ”oväntat” som jag inte räknat med. Med andra blev det lättare eftersom mycket hade jag redan gjort men tycker ändå att jag gjorde missar (likt den du beskriver med tvättmedlet). Kanske ska man bara släppa tanken på att man ska vara så himla förberedd på allt.

    Egoina skämdes inte nog när hon var gravid. Då hade hon kunnat skriva en enda mening under nio månader som inte handlade om att hon var gravid.

    Eftersom min första graviditet slutade i missfall var jag livrädd att graviditet nr 2 skulle sluts likadant. Blev skrapad pga missfallet. När barnet var fött höll jag nästan på att dö i havandeskapsförgiftning. Sen efter ca 2 år blev jag gravid igen o då hade jag lite rädsla för hf men det fick jag inte denna gången utan när barnet var fött så fick jag livmodersinflammation o var riktigt risig ett tag. Båda mina barn har npf diagnoser så har mött väldigt många dömande människor framför allt mammor genom åren då mina barn hörs o syns mycket. Så ja allt är ju inte rosa fluffiga moln med att vara gravid o mamma men skulle aldrig vilja vara utan mina barn.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras.