Isabella Löwengrip har haft en egen frågastund på Instagram, där hon bland annat tar upp sitt föräldraskap, och sina två exemplariska barn – som hon menar – gjort det enkelt för henne att vara mamma.
Enligt Isabella har hon aldrig ens behövt höja rösten åt sonen Gillis, samtidigt som hennes dotter – som är mer envis – trots allt lyssnar och gör som mamma säger samt är artig och trevlig. Det är båda barnen enligt Isabellas text.
Jag har för mig att Isabella beskrev sitt och Odds föräldraskap så här, redan innan de skilde sig – som att hon var lite av en ”Pippi Långstrump-förälder”.
Pippi Långstrump är en återkommande liknelse när Isabella beskriver sin familj. Så här skrev hon i mars 2020 – när vi alla mer eller mindre satt i karantän:
Sally gick crazy och ville sedan ta av sin overall och bada! Hon älskar kallbad och bastu. Ibland undrar jag vem den filuren är :- ) Gillis är lugn, inte så förtjust i folk och världens bästa storebror. Han älskar att ta hand om Sally. Sally är extremt social och påhittig. En riktig Pippi Långstrump. Jag tror att dom har fått halva mig var. Jag varvar att vara social i mitt jobb men privat gillar jag lugnet och vill helst vara med människor jag känner. Min kompiskrets är liten men jag är trygg med alla. Jag kämpar ju med min torgskräck sedan 1,5 år tillbaka. Jag ser fram emot mitt kommande år (eller två), inget kontorsjobb och så kan jag vara hemma jämt. Jag behöver det.
Oavsett hur Isabella väljer att omnämna sitt föräldraskap eller sina barn på sociala medier så verkar hon vara på en bra plats i livet just nu, där barnen verkar få ta plats och stå i centrum när de har sina ”mammaveckor”.
Mycket mer nu, än när hon hade heltidsanställda barnvakter på rivieran och mest verkade oroa sig för att den nya design-silkkjolen kunde bli smutsig.
I sitt inlägg beskriver hon även hur barnen får känna efter själva när de är trötta, snarare än att Isabella säger till den att de ska få och lägga sig. Jag kan bara utgå från mig själv som barn här, men hade jag fått bestämma sådana saker själv så hade jag förmodligen aldrig slutat bada – oavsett den blåbärsblåa färgen på läpparna – eller gått och lagt mig i tid.
Allt som hände efter att man gått och lagt sig var ju SÅÅÅÅ spännande!
Kanske försvinner känslan av spänning i samma veva som tidsgränsen för läggdags åker ut genom fönstret?
Det vore lite intressant att veta hur Odd gör, om han står för de tydliga gränsdragningarna – som komperation för Isabellas mer ”fria” föräldraskap – eller om det är ungefär på samma sätt hemma hos honom.
Hur tänker ni kring allt det här?
Ni som har barn med, eller är barn till två eller fler involverade föräldrar – har ni/har ni haft så här tydligt uppdelade roller?
Föregående inlägg 
Man blir den föräldern som barnet behöver att man ska bli, beroende på barnets medfödda personlighet eller den andre förälderns uppfostringsteknik.
Det var det klokaste jag läst på länge?
Bella har ju själv erkänt att hon inte var där, upptagen i telefonmöten mm vid läggningar osv. Och ångrar det. Så det var ju inte alls klokt då.
Tror nog alla föräldrar ångrar vissa saker.
Fast det är helt omöjligt vara förälder och göra allt rätt hela tiden. Det finns alltid saker man ångrar.
Såklart, menade inte kritisera henne här, utan mer att jag inte köper den första kommentaren.
Jag tolkar henne som att hon pratar om nåt övergripande medan du fokuserar mer på en detalj. Men bara för att trädet du tittar på är en gran kan skogen fortfarande vara tallskog om du förstår vad jag menar.
Jag svarade på Jess kommentar ovan.
Om alla vore perfekta föräldrar kanske, men så är det ju inte alls.
Verkligen sant!
Det stämmer ju absolut inte. Jobbar man med barn och föräldrar ser man hela tiden exempel på det motsatta. ?
Kan du ge exempel på hur det skulle kunna se ut?
Så pissiga föräldrar blir det för att de har pissiga barn?
Stämmer förvisso. De ser och lär. Men förhoppningsvis förstår de rätt och fel och hittar andra förebilder i sitt liv ??
Eller ah läste tvärtom. Never mind
Tror ingen föds pissig eller ond. Snarare en sämre uppväxt/dåliga föräldrar om ett barn har dåliga beteenden.
Nää. Alltså det går ju att födas psykopat. Men det är väl förhoppningsvis inte jättevanligt.
En intressant sak om jag tänker tillbaka på min egen skolgång är att det där inte alltid stämmer. Visst fanns jobbiga ungar med dåliga hemförhållanden. Men bland de som mobbade och var allmänt småvidriga mot andra fanns ändå fler med helt normala föräldrar. Jag tror man underskattar barns egen personlighet.
Man kan inte alltid man se utifrån om nån har bra föräldrar. Många verkar fina å trevliga utåt men hemma och i familjerelationer är de helt annorlunda
Men ja, det kan nog födas en å annan som är som den är, men tror inte det är många
Exakt. Det behöver inte bottna i dåliga hemförhållanden, men barns beteende kan påverkas av andra saker.
I mitt barns klass gick en pojke med otroligt engagerade och hängivna föräldrar (klassföräldrar, socialt och ekonomiskt starka osv) men barnet var en hemsk mobbare ändå. Min amatörteori är att det handlar om att båda föräldrarna gift om sig och han var den enda i barnaskaran som fick flytta mellan två hem medan nya småsyskonen bodde permanent på ett ställe.
För de flesta funkar sådant säker jättebra, men kanske inte i det här fallet. Några gånger sade han nämligen saker som tydde på att detta fick honom att må dåligt och känna sig utanför hos föräldrarna. Det i kombination med en översittarpersonlighet var ingen bra kombo…
Det där är BS!!!
Om man är en komplett person utan störningar utifrån absolut! Men många föräldrar är direkt olämpliga som föräldrar. Många är för fokuserade på sig själva. Många har många egna problem som gör att man måste anstränga sig väldigt mkt för att vara bra med barnen och ALLA föräldrar gör fel/säger fel/är otillräckliga ibland.
Och ang Bella. Man kan ju uppleva att allt är toppen när barnen är små men sen kommer det fram senare att det inte alls var det. Och dom första åren är AVGÖRANDE för trygghet och anknytning enligt forskningen så är man inte där då och gör rätt saker så kommer det konsekvenser
Menar inte ursäkta alla usla föräldrar i världen men som du skriver, många är väl mer eller mindre lämpade. För de allra flesta barn går det bra ändå.
Fast det gör det ju inte. Finns forskning som visar på att barn från föräldrar med en viss socioekonomisk bakgrund löper större risk för att hamna snett i livet.
Nu måste du iof koppla socioekonomisk bakgrund till anknytning under barnens första levnadsår för att du och TS ska prata om samma sak och där finns mig veterligen ingen evidens på samband. Men om vi håller oss till ditt ämne, absolut jag tror risken hamna snett under tuffare socioekonomiska förhållanden är större. Men att risken är större innebär ju inte att de allra flesta inte klarar sig bra.
Du har såklart rätt i det här med att anknytning är viktigt men det är nåt med attityden hos er ”barnexperter” jag bara inte tål 🙂 sättet ni skrivet på visar bara att ni är mer intresserade av att framstå som bra föräldrar/människor än ni egentligen bryr er om barn.
Jag är ingen barnexpert ❤️
Däremot ett barn till två inkompetenta föräldrar som i sin tur hade inkompetenta föräldrar. Har även vänner med inkompetenta föräldrar samt viss utbildning inom området samt arbetslivserfarenhet av barn med inkompetenta föräldrar. Pratar utifrån erfarenhet.
Önskar all lycka till och unnar alla som sluppit den typen av uppväxt, men den finns. Och den är vanlig.
Det är också stor skillnad på att ”tillrättavisa” andra föräldrar på soc medier bara för att. Kommentera exakt vilken tröja barnet ska ha, att barnet borde äta mer av ditten å datten, osv…
Och att i olika forum belysa hur många barn har det generellt. Det är jätteviktigt att prata om. Viktigt för alla att bli påminda om. För går folk runt å tror på fasader å att ”alla gör sitt bästa” så får inte barn som behöver det hjälp. Dom blir inte sedda. Inte tagna på allvar.
Därför skrev jag min kommentar. Inte för att bevisa mig själv som en ”god mor”(är inte bättre än andra), inte för att knäppa Blondinbella på näsan
❤️
Då ber jag om ursäkt!
Exakt så!
Vi har barn på 16 och 13 och har nog i stort sett haft samma syn/roller. Jag (mamma) har dock förstärkt min sida med ”crazyness» något då pappan är i överkant ordentlig och präktig. Men det är något jag gör med glädje?
Får känslan av att Odd står för gränsdragning och rutiner? Jag har barn som är lite yngre än Isabellas och de är också snälla, kloka, omtänksamma osv men har fått jobba superhårt för det. Sätta gränser, vara konsekvent osv… Sådant tänker jag inte kommer gratis? Även om barn förstås är olika.
Det finns inget svårare än att uppfostra barn!
Tycker man ska dra öronen åt sig lite när föräldrar hyllar sina perfekta barn, som influensers har en tendens att göra. Katrin och Bingo är väl ganska skrämmande exempel på det, Bingo har typ hyllat sin dotter som vår nästa Jesus..
Om ett barn är långt före sin ålder kan det ju bero på att barnet inte fått vara barn utan tvingats växa upp i förtid och blivit lillgammalt.
Barn går ju igenom olika faser i utvecklingen, så jag köper inte riktigt detta att man aldrig ens behövt säga till sitt barn faktiskt..
Det är väl som allt annat på some helt enkelt, förskönande och ljug. Absolut ingen går igenom en barndom utan friktion, de behöver alla stöd på ett eller annat sätt.
Jag säger inte att det är så här för alla barn, men delar ändå med mig.
Jag var ett ”exemplariskt” barn och mina föräldrar fick ofta höra ”om alla barn var som (mitt namn) kunde man ju haft hur många som helst!” Artig, väluppfostrad, snäll, bra betyg osv.
För min del berodde det hundra procent på ångest. Jag tyckte att jag var tvungen att vara perfekt, trycka undan alla ”dåliga” känslor, alltid vara alla till lags och aldrig ta plats eller säga min åsikt.
Lätt unge att ha att göra med, men en tung börda att bära för mig själv. Både som barn, ungdom och vuxen.
Förstår det! Tror ju som sagt inte på detta med perfekta barn.. Sen är så klart alla olika, även från födseln.
Lite samma för mig. En annan i familjen var inte lätt att hantera så jag kände aldrig att det fanns något annat alternativ för mig än att liksom ”ta så lite energi som möjligt” från familjen för att den inte skulle gå helt sönder.
Har ofta känt att det gjort att jag aldrig riktigt kunde slappna av som barn.
Det och att jag fick medla mycket mellan andra familjemedlemmar i tidig ålder
Precis som när Isabella hela tiden poängterar att hon och Paul knappt dricker alkohol och att de aldrig sett varandra berusade. Varför måste man påpeka det så ofta…?
Viktigt för henne, har för mig någon i hennes uppväxt drack för mycket.
Precis så var det för mig. Mina föräldrar gjorde inget annat än att bråka och tänka på sig själva. Vad gjorde jag? Blev en lillmamma till min syster, stängde av mina känslor och gjorde det jag trodde förväntades av mig. Ville så gärna bli omtyckt av lärare, vänners föräldrar osv för att få någon kärlek.
Tänkte faktiskt också på det. Tycker inte att barn ska behöva ta ansvar för när de ska lägga sig osv.
Alla maskrosor känner igen sig 🙂 men trots ångest ibland så är väl vi också exemplet på att man inte måste bli jävlig för att man hade föräldrar som inte precis uppfyllde mallen för ”en bra förälder.”
Vad hade lillgammal med saken att göra?
Visst finns det barn som är lugna och enkla av naturen. Fattar att många tycker det är provocerande som behöver kämpa. Men det är samtidigt inte konstigt att inte alla barn blir trotsiga, bråkiga etc. Skönt för henne och Odd!
Bella var väldigt mycket borta när hennes barn var i en känslig ålder i och med skilsmässan och karrärsdrömmen. Den tiden när allt det där med anknytning och kvantiet är prio… Klart att barnen då kanske blir extra tacksamma och följsamma när de väl får träffa sin mamma..?
Barn som har en förälder till 100%, och den personen även är den som även sätter de tråkiga gränserna…. den föräldern får då ofta också ta smällen av tryggheten som finns där barnet kan agera ut.
Läst det så många gånger när t.ex. den roliga pappan bara kommer in, blir favoriten och allt är så enkelt för honom..
Haha ja låter väldigt harmoniskt. Mina är vilda som djur! Men mycket går ju över med dig ålder. Femåringen är numera möjlig att ha med sig men 2,5-åringen är mer av en utmaning så att säga. Men jag jagade den äldre runt butiker när hen var den åldern också så jag förväntar mig att det passerar även med denna.
Men exakt! Jag håller med dig helt. Har två flickor på 10 och 11 och de är och har alltid varit världens enklaste barn. Detta innebär att vi inte behöver ha regler utan i princip bara kan prata om saker och ting som de kommer. Nu har vi ju en tonårstid framför oss så jag är inte naiv. Men det är helt klart också så att man blir den förälder ens barn behöver. Hade mina varit sjövilda att jag säkert hanterat saker annorlunda. Som det är nu kan jag inte relatera till i princip någonting av de ”klassiska” föräldrasituationer man hör om eftersom jag helt enkelt aldrig varit med om några sådana. ?
Alla barn är ju givetvis olika. Vissa barn kanske kan hantera ett friare föräldraskap och ändå inte tex stanna uppe hela natten och för andra går det inte att ha en fungerande vardag utan strikta rutiner. Isabella säger ju själv att hon har fått enkla och ordningssamma barn.
Jag tycker Isabella verkar vara en jättefin mamma och ha sina barns bästa i fokus och hon och Odd verkar ha gjort ett jättebra jobb med deras uppfostran!
Får jag barn kommer jag köra på samma som Isabella. Stressiga och hetsiga föräldrar är det värsta jag vet. Och ofta är det fan bara dem själva som stressar upp sig. ”BARNET MÅSTE ÄTA EXAKT KLOCKAN 17.35 ÄVEN OM DET ÄR MITT I EN MATCH”, ”BARNET MÅSTE LÄGGA SIG KLOCKAN 19.00 SÅ VI TRUGAR OCH FÖRSÖKER NATTA BARNET I TVÅ TIMMAR ISTÄLLET FÖR ATT LÅTA DEN LÄGGA SIG KLOCKAN 21”.
Och nej, jag har inte barn själv men ja, jag känner många som har. Även många kompisar som jobbar på förskola och skola eller är aktiva inom barnens idrott osv.
Trist att vara stressig och hetsig men barn mår bra av rutiner
”Och nej, jag har inte barn själv”
Ja, så att ehhh
Vi är också rätt chill, ofta har barnen fått somna med oss i soffan t.ex.
Men gränser finns även där av omtanke från föräldern, och helt fri uppfostran inte brukar bli direkt lyckat..
Såklart. Skulle aldrig få för mig att vara helt fri. Tycker det är viktigt att barn lär sig att vara snälla, dela med sig, visa respekt för andra, hjälpa till osv. Så inte en chans att jag ska skämma bort barnen, de ska ta disken osv också. Men de där ”småsakerna” som vilka kläder de ska ha (i rimlig mån, på begravning får man rätta sig i ledet), när de ska lägga sig, exakta mattider osv… känns som man bara skapar ett krig som inte behövs. En press på sig själv med. Släpp tyglarna lite och fokusera på det viktigare.
Kan säga att jag varit otroligt ”soft” och närvarande. Inte ha för mkt uppstruckat utan följt mina barn. Det var KALASBRA tills dom va 2år men sen vet det mig stundvis i foten. Så jag va tvungen att tänka om då. Inte för att jag ville, utan jag var tvungen för mina barns skull.
Såklart får man känna av och kunna anpassa sig. Vissa barn behöver säkert starkare strukturer och rutiner än andra. Men många föräldrar verkar skjuta sig själva i foten också med att ständigt stressa och skapa onödig oro. Oro och stress som också smittar av sig på barnen till slut
Man har ju de rutinerna för att annars så blir det en dominoeffekt av kaos. Om min dotter på 2-3år(hela perioden) äter middag efter 17 så somnar hon inte vid 19. Om hon somnar senare än 19 så blir hon ett helvete att få upp på morgonen och jag kommer troligtvis sent till jobbet. Så för att slippa att komma sent och/eller ha en helvetesmorgon så äter vi middag senast 17 ? Och det där är applicerbart på de flesta delar av barns liv. Med reservation för alla undantag, såklart.
Tror A menar att om man någon gång frångår rutinerna behöver man inte få stresspåslag och sammanbrott som vissa föräldrar verkar få om rutinerna inte följs till punkt och pricka varje dag.
Barn kan vara exemplariska i sina föräldrars närhet. Men små vidriga monster när föräldrarna inte ser.
Eller tvärt om. Eller små vidriga monster hela tiden, men får ändå höra att de är små änglar som aaaaaldrig skulle kunna göra något fel.
Haha det var typ jag och mina syskon. Varje gång någon kom och sa att deras barn var så uppfostrade och fina så undrade dom om de verkligen menade deras barn ?
Så är det för oss… på gott och ont!
Men jag har fått höra från flera att det kan vara ett bra tecken att det är så. Barnet vet vad som gäller och uppför sig vettigt och tre veligt hos och med andra. Hemma och med föräldrarna testas gränserna…
Tänkte precis tvärtom. Hos barnvakter och andra bråkas det aldrig. De är små änglar. Sen bryter det ut när man hämtat hem dem och kommit hem. Då bråkar syskonen som aldrig förr. Det är som att dem gått och hållt sig hos andra.
Alltså, det är ju som hon skriver själv. Hon har fått enkla barn och då är det lätt att vara förälder. Inget konstigt med det.
Jag har fått betydligt mer komplexa barn som kräver betydligt mycket mer av sin mamma. Sånt är livet! Och även om man är avundsjuk på de med lätta barn ibland så är livet med mina barn extremt givande också.
Känns som att det typ är livets lotteri vilka barn man får. ?
Vet inte hur gamla dina är men det kan ändras. Mina energiknippen blev de lugnaste tonåringarna. Och hon som var en lugn liten ängel som barn blev en rätt krävande tonåring. Så hur barnen är, det kan ändras under tiden.
Viktigt i sammanhanget tycker jag är att trots är naturligt. Trots hör till de olika utvecklingsfaserna som barn går igenom. Så att barn agerar ut behöver inte betyda något negativt. Och att barn inte gör det behöver inte betyda något heller. Barn är väldigt olika och ofta beror det inte på föräldern från början. Men sedan är det upp till hur föräldrarna bemöter och gränssätter utifrån barnets förmåga.
Ja, så tänker jag också.. man måste ju lära sig allt här i livet. Från att vara trotsig och att utmana gränser, till att lära sig just gränsdragningar och att städa. Det sitter knappast i ryggmärgen utan är något som måste läras ut. ????
Och så har vi livets hårda skola, men det får bli en annan gång. ?
Exemplariska barn?
Är det de barn som är lugna och inrättar sig efter föräldrars vilja?
Tror det är precis tvärtom.
Ett barn behöver testa gränser och kunna leva ut till 100%.
Risken finns att det annars sker en mycket svår revolt i tonåren.
Den här kommentaren gillade jag! Tack för den!
Jag har inte exemplarisk barn, om man utgår från Isabellas mall hon angav. Istället har jag ett barn på 9 med en potentiell autistisk diagnos som har lite svårt för det sociala. Det krockar en del i samspel men oj vad han är bra på att säga ifrån när något inte känns bra eller är korrekt enligt honom. Han vågar stå upp för sina åsikter och sällar sig inte till popularitet bara för att. Exemplariskt enligt mig. ?
Bella spelar väl i ligan ”den roliga” dvs kravlösa föräldern och Odd är den som styr upp och ställer krav. Det såg man ju under den tiden de var tillsammans och Bella har även senare skrivit om att han är mycket striktare än vad hon är. För att vardagen ska fungera i de flesta familjer så måste man hålla sig till ett visst tidsschema och vissa bestämda regler.Barnen måste upp i tid på morgonen och i säng i tid på kvällen. De kan inte alltid få bestämma själva vad de ska äta eller ha för kläder. De måste också lära sig hantera att man ibland måste göra tråkiga saker fast man inte vill. Det är väl de här situationerna som skapar de flesta konflikterna med barn skulle jag vilja påstå.
Håller med. Hennes barn är alldeles för små för att själva ta ansvar för sina egna sovtider.
Att ha en bipolär förälder är en riskfaktor för barns utveckling och jag skulle säga att, utifrån vad som själv berättat, hennes föräldraskap är väldigt påverkat av hennes sjukdom.
De har ju inte ”ansvar för sovtider”, de har fått lära sig att känna sin egen kropps behov och det är verkligen lärdom för livet. Så fint att höra detta!
Ja, det är en fin tanke, men kanske lite för avancerat när man är 4-5.
Fast hennes barn är väl 7 och 9 och hon pratar ju utifrån nuet, när de var mindre nattade hon dem.
Nej, det gjorde hon inte. Hon lät dem somna i soffan. Enligt henne själv.
Ser inga problem i att låta barnen bestämma själva så länge det funkar, många barn blir faktiskt trötta och vill gå och lägga sig i rimlig tid som rutin, vilket man ju normalt sett har på vardagarna. På lov spelar det ju mindre roll och i Isabellas familj verkar de också gå och lägga sig sent och vakna sent då så är väl ingen poäng att försöka ändra på det. Att låta barnen somna i soffan är ju också ett sätt att undvika sura miner och barnen får ha känslan av att de bestämmer.
Det är inte avancerat om barnen har det med sig från början. Det kan vara jättesvårt att lära för någon som blivit påtvingad sovtider utan att fått lära sig kroppens signaler.
Fast vadå ta ansvar för sin egna sovtider, har de inte gått och lagt sig efter nio så säger hon säkert till och ser till att de lägger sig. Hon har väl inte sagt att hennes föräldraskap är påverkat av hennes sjukdom, vad är det för påhitt. Bipolaritet behöver väl inte hindra barns utveckling, vilket bs.
Läste du ens vad hon skriver? Det står att de själva får bestämma när de är trötta = eget ansvar. Det är inte första gången hon berättar om det, hon har också sagt att de brukar få somna i soffan för att hon inte orkar natta.
Det är en riskfaktor, det betyder inte att det alltid är så. I deras fall skulle jag tippa på att Odd är en skyddsfaktor, och i så fall behöver det inte vara några problem. Jag baserar som sagt det på hennes egna ord om sitt föräldraskap genom åren. Det betyder inte att jag säger att hon är en dålig mamma, jag tycker hon verkar vara en fin mamma som gör det bästa hon kan utifrån sina förutsättningar.
Mina föräldrar sade aldrig till mig att gå och lägga sig. Beror på att jag alltid varit kvällstrött. Giv och lade mig vid 21 på vardagar ännu I 15 års åldern. Min son är likadan. Såklart behöver man inte säga till ett barn att gå och lägga sig i tid ifall hen gör det ändå.
OT: kan vi inte få ett inlägg om Zytomierskas nattliga tilltag?
Berätta? Får inte fram henne när jag söker på insta.
Det kommer kl 12
??
Vart är det?
Det kom aldrig? ?
Jo då, det försenades bara några minuter. Nu är det uppe!!
Det var den absolut roligaste fylleengelskan någonsin hon körde! Herre Gud så full hon måste varit.
Hon kan ju knappt skriva på svenska ens när hon är nykter dock
Eller Elaines, jisses blev hon 25 igen av ad hd-medcinen, ute nästan varje kväll. Fattar inte hur 40-plussare orkar det, och hur de orkar med dunkadunka-musik. Träna, förlänga håret och mingla med nya kändisvänner verkar vara Elaines prio ett numera. Tycker hon är pinsam.
OT men det JOsephine Q lagt ut om att vara med i nåt nytt program där de tränas av militärer. SJÄLVKLART är Agneta Sjödin med. Och Daniel Paris
”Ni förstår inte hur slitna vi alla är” eh jo alla som gjort lumpen förstår väl det.
Alltså Daniel Paris – drar han tittare? Kan inte tänka mig ointressantare.
Han och Viktor Frisk.
Ja! Kan förstå att barn och unga tonåringar kanske gillar Viktor från Viktor&Samir osv men vilka vuxna?
Tycker själv som förälder att mina barn är perfekt också. Perfekta för våran familj. Men vi skriker åt varandra, bråkar, ber om ursäkt, kramas, busar, leker osv hela tiden. Om ingen höjt rösten åt en under hela ens barndom kommer ju människan mest troligt bryta ihop när hen märker att ”alla andra” människor gör det. Oftast beter sig barn ”perfekt” som hon beskriver för att de är otrygga. Tyvärr. Och de 3 första åren i ett barns liv är de viktigaste åren för trygghet, Isabella missade ju det med hennes egna barn lite så som hobby-psykolog skulle jag nog vilja säga att hennes barn (iaf den äldsta) inte har så bra anknytning med sin mamma, han vet hur han ska bete sig för att göra henne och P nöjda, och då beter han sig så. Men jag kan ha helt fel också! Kanske är detta med barn ett lotteri helt enkelt.
Håller med, det finns en risk att de ”exemplariska” barnen beter sig fint för att de är otrygga. Behöver inte vara så, men helt klart en möjlighet. Barn behöver testa, utmana, och det gör man med sin trygga punkt. Förhoppningsvis är det en förälder som kan hantera det.
Så är väl de flesta vuxna också; i sina närmsta relationer vågar man ”bråka” eller säga ifrån, visa sina mindre positiva sidor, helt enkelt för att man är trygg i relationen och vet att man inte blir bestraffad eller lämnad ändå. På jobbet eller i andra mindre nära relationer är man kanske lite mer polerad, eller ”exemplarisk”.
Inget ont om Isabella, hon verkar vara en toppenmamma nu men jag tror att det är Odd som satte grunden så att säga. Hon var ju borta väldigt mycket när dom var yngre och han fick ju dra ett stort lass även under tiden som hon kämpade med sin psykiska ohälsa. Tur att Odd finns. Paul verkar också vara en mycket mogen och stabil styvpappa.
Mogen? Inte utifrån det man sett på instagram. En kul lekfarbror möjligen. De verkar vara en bra match på den mellan Isabella och Paul. Kärleksmässigt däremot känns det tveksamt.
Man kan väl vara mogen även man skämtar och larvar sig ibland.
Småbarnsåren var lätt det vill säga fram till barnen började skolan. Då började det tuffa. Att vara småbarnsförälder var en lätt bris jämfört med nu. Nu är det som en storm som viner med lugnare perioder. Tufft är bara förnamnet. Har en 18-åring, 15-åring och så en 10-åring. Det är inte lätt att vara NPF-förälder.
Tycker inte att barn ska behöva ta ansvar för när de ska gå och lägga sig osv. Det är omtanke av föräldrar att se till så att barnet klarar av vardagen. Man kan ju fortfarande vara snäll och mjuk men ändå ha regler och rutiner.
Ja det är ju inte det ena eller det andra! Vi har som regel att man gör sig i ordning och lägger sig i sängen runt kl 20 och sen får man läsa bok eller tidningar, inget tvång att somna en viss tid men skulle inte låta barnen somna i soffan framför TV, vill uppmuntra rutinen att göra sig i ordning och lägga sig ordentligt men utan press på att somna en viss tid. Som ett exempel!
Jag tycker det är synd att man inte kan diskutera sina barn utan att det låter som ”skryt” ändå.
Våran son är exemplarisk men det är något vi kämpar med. Han försöker tämja gränser stup i kvarten och det är helt naturligt. Man är så orolig för alla kriser men kriser behövs, det handlar om att stå kvar. Vissa barn är mer envisa andra inte, tålamodet är ens bästa vän men också de som man inte har alltid när man har barn?
Alla barn kan bli ”exemplariska” men alla föräldrar är inte det.
Tror du menar ”tänja på gränser”.
Läste en bra sak som en psykolog sa. Att barn som kan uppfattas som ”uppfostrade”, ”lillgamla”, ”mogna för sin ålder” ofta handlar om copingmekanismer. Att de blev ifråntagna sin trygghet när grunden lades och detta är en överlevnadsstrategi.
Barn ska testa gränser för de är så de utvecklas. Sen testar barn självklart gränser på olika sätt. Men man är alltid sig själv där man är som tryggast.
Barn vågar testa gränser de känner sig trygga – de vet att personen finns kvar oavsett.
Och barn måste få testa gränserna och få ett stopp ibland, dialog och kompromiss ibland och ett ja ibland.
Kan bli rätt tufft i andra relationer annars.
*där
Det här ser jag exempel på varje dag i mitt yrke som förskollärare. Föräldrar som inte sätter gränser och/eller inte har rutiner. Vi pedagoger möter bortskämda barn som tror de är större än de är och trotsar och beter sig illa när vi ställer rimliga krav. Vi jobbar med rutiner och efter värdegrunden. Ett barn i en barngrupp på 20 barn kan inte bestämma och känna efter allt själv för det finns lixom 19 andra att ta hänsyn till och vi är för få pedagoger för att kunna göra som 20 barn vill.
Det är jättefint att vi har en annorlunda barnsyn idag, men ärligt talat är också många barn oerhört bortskämda och har jättesvårt att acceptera ett nej. Rutiner och gränssätrning är viktiga ingredienser i barnuppfostran. Hur lär man barn empati, hänsyn och att inte bara tänka på sig själva om de får välja allt till och med sina egna läggtider? Barn behöver 10-12h/sömn per natt, det säger forskningen, hur ska de få det om de får välja själva när de lägger sig? Om föräldrar bara visste hur deras barn beter sig emellanåt på förskolan …