Paula Rosas har ett samarbete med Friends och svarar på frågor om mobbning.
Egentligen tänker jag att den som svarar på frågor som dessa bör vara utbildad i ämnet – psykolog, kurator eller liknande – men samtidigt tycker jag att Paulas svar på vad som stipulerar mobbning är bra och mer eller mindre kopierat från Friends hemsida, dit hon även hänvisar den som vill veta mer om vad som är mobbning eller inte. Det kan så klart vara individuellt och det som en person upplever som mobbning, får en annan att knappt ens rycka på axlarna. Dock är det – enligt Friends – den mobbade personen som har tolkningsföreträde.
Den som är mobbad kan uppleva sig i underläge och ha svårt att försvara sig. Den mobbade har tolkningsföreträde. Den som har utsatt behöver inte haft för avsikt att mobba, det är konsekvenserna för den utsatte som avgör. // Friends hemsida
HÄR hittar du avsnittet om mobbning på Friends hemsida som skärmdumpen här ovan kommer ifrån.
Vad tycker ni om den här typen av samarbeten?
Bra? Dåligt? Borde göras gratis? Bättre än att marknadsföra på exempelvis tunnelbanan?
Föregående inlägg 
Bättre med såna här samarbeten än sånt som uppmanar till att köpa en massa onödig skit.
Jättebra med sånt samarbete ?
Hatar ordet tolkningsföreträde dock
För att? För att någon annans upplevelse (dvs den som blir utsatt) går före din egen? Extremt självupptaget i så fall.
Nu finns det människor som upplever och känner saker som inte är rimliga, eller applicerbara i verkligheten eller situationen. Bara för att man känner saker har man inte automatiskt rätt.
Nja, jag har fortfarande rätt att känna något. Att jag känner mig kränkt eller utsatt eller ledsen eller arg är inte fel. Det tolkningsföreträdet handlar om är att du inte kan tala om för mig att jag tex inte alls blev ledsen när jag säger att det är så jag känner mig.
I det här sammanhanget låter det ju som att den mobbade har företräde att tolka situationen = inte samma sak som att ha rätt till sina känslor. T.ex. om ett barn upplever sig bli mobbad för att det inte får vara med och leka. Tolkningen från barnets håll blir alltså att hen är mobbad och utfryst. När man sedan pratar med de andra barnen så kommer det fram att de inte vill att barnet ska vara med för att hen fuskar och är våldsam i leken. Ska den som känner sig mobbad då få tolkningsföreträde och situationen lösas genom att tvinga de andra barnet att låta hen vara med och lägga skulden på dem? Eller lösa situationen genom att prata med barnet och vägleda det? Vad ger bäst resultat i längden? Såklart finns det många andra situationer och barnet kan såklart vara utsatt på riktigt utan orsak men att uppleva sig som utsatt betyder inte automatiskt att man tolkat hela situationen på ”rätt” sätt, även om man såklart känner sig upprörd.
Självklart ska situationen lösas om det är ett barn som aldrig får vara med och leka. Oavsett vem som ”bär skulden” så ska situationen lösas, eller?! Om ett barn upplever att det är utfryst så är det ett problem, även om det barnet själv behöver ändra på något. Kanske är det inte viktigt att peka finger på vem som är felet när det rör barn utan hitta vägar att hjälpa barnen att kunna komma förbi det så att alla kan delta i leken.
14:03 fint och klokt skrivet.
Men det är väldig skillnad på att vara förövare och på att vara offer. Självklart ska det lösas men genom att den som utsätter ska sluta utsätta den utsatta. Alltså sluta mobba.
Jo men exemplet jag svarade på handlade om ett barn som inte fick vara med för att den fuskade eller lekte våldsamt.
Håller med dig i allt! Tycker bara att ordet ”tolkningsföreträde” blir fel, behöver man ens skriva så? Ett problem är ett problem oavsett varför det uppstod men alla parter måste ju få ha rätt till sin tolkning av situationen.
Man kan väl lösa en sådan situation utan att prata om mobbing?! Om det kommer fram att ett barn inte får vara med och leka för att den leker våldsamt så löser man givetvis det utan att prata om det som mobbad och mobbare. Detta även om barnet _känner sig_ mobbad.
Tack för att du tar upp den här sidan av saken!
[Borttagen kommentar]
Rätt och företräde är inte samma sak.
Fast vad någon upplever kanske inte är rimligt för dig men helt rimligt för den som upplever det. Det betyder däremot inte att det alltid ska vidtas några åtgärder baserat på vad den upplever. Men den upplevda känslan har man alltid rätt till.
Jämför exempelvis med barn. För mig som vuxen är det helt orimligt att mitt barn är arg för att den inte får bada utomhus mitt i vintern och barnet kommer inte få sin vilja igenom. Men den har all rätt att vara arg över det och den känslan är fullt rimlig för barnet.
Gillat själv inte ordet då det liksom utesluter fortsatt diskussion. Tolkningsföreträde tolkas ju son regel som att den andras åsikt/upplevelse inte räknas. Räcker med att skriva som de gör, att det inte ät uppsåt som räknas utan hur personen dom blir utsatt upplever det. Vad gäller mobbing så är det ju inte heller alltid helt lätt att avgöra vem det är som har tolkningsföreträde direkt (även om det såklart ofta också är lätt att avgöra vem som är utsatt). Men är det mer av arten bråk dom pågått länge från båda håll och en person upplever sig som mobbad så blir det ju stopp om man då säger att den personen har tolkningsföreträde punkt.
Eller en situation där alla kanske inte vill leka/hänga med alla. Om någon upplever sig som mobbad och direkt får tolkningsföreträde, hur löser man situationen då? Inte direkt bästa sättet att reda ut situationen.
Du har inga barn va?
Nu är det ju inte så att ordet tolkningsföreträde enbart förekommer när det handlar om barn och mobbning. Jag hatar ordet överlag och tycker att hela konceptet med tolkningsföreträde är skevt.
Därmed inte sagt att jag tycker att ett barn inte kan vara mobbat bara för att dens förövare säger att den inte har gjort något fel.
Alla har rätt att göra tolkningar av saker. Sedan är det upp till var och en vad man gör med de tolkningarna. Det är ingen som har något företräde.
Bete er med lite sunt förnuft så ska nog det mesta gå bra ska ni se.
Jo, du har tid tolkningsföreträde när det handlar om hur du upplever saker. Sen har begreppet missförståtts och missanvänts. Men det handlar om att du har rätt att uppleva saker.
Mycket enkelt exempel:
Du: jag blir ledsen när dom kallar mig ful.
Jag: nej, det blir du inte alls det. Jag blir aldrig ledsen när någon säger att jag är ful så jag fattar inte varför du skulle blivit ledsen då.
Det handlar alltså inte om vem som har objektivt rätt eller fel i en situation utan om att du har rätt till din(!) upplevelse av den.
Ja det håller jag med om, men det är ju inte så ordet används.
Exakt, för att det har missuppfattats och använts fel.
Sen finns det också ett juridiskt tolkningsföreträde när det gäller avtal, men det behöver vi inte gå in på här ; )
Fast om jag ska vara ärlig så hänger jag inte riktigt med på det tolkningsföreträdet du förklarar. Om det enbart handlar om ens egna känslor och att man har rätt till dem… hur ofta diskuterar någon det?
Känns som ett väldigt överflödigt ord om det bara är det man syftar på. Hur ofta säger någon att ”du är inte alls ledsen” eller ”du känner dig inte alls mobbad”
Det man säger är ju i så fall att ”du blev inte alls mobbad”. Och det är ju inte samma sak.
”Bete er med sunt förnuft”? Du skriver ju själv tolkningsföreträde är det sunt tycker du?
Att känna är en sak att ha företräde är ngt helt annat,
Just här diskuterar vi barn & mobbning eller?
Här diskuterar vi att jag startade en tråd där jag skrev att jag hatar ordet tolkningsföreträde.
Så som trådskapare har jag då tolkningsföreträde antar jag och då är det inte barn och mobbning vi diskuterar i den här tråden, det har du fått om bakfoten då ?
Oj vilken stor halmgubbe du just slog ner?
Jag är inte TS men jag kan svara på varför jag inte gillar tolkningsföreträde och det är för att det förminskar den ena sidan i konflikten. Ingen i konflikten har rätt att säga hur det var, vi kan ha olika tolkningar av vad som skett och det är okej. Självklart har i detta fallet den som känner sig mobbad rätt att känna sig mobbad, men det betyder inte att hen faktiskt blev mobbad.
Fast då har man väl rimligtvis lika stor rätt att uppleva sig mobbad som vad den andra sidan av händelsen har rätt att uppleva motsatsen? Om upplevelsen att känna sig mobbad förminskar den andra sidan i konflikten så förminskar väl upplevelsen att det INTE var mobbning också den som upplever det. Kan inte två olika upplevelser av samma sak kunna existera samtidigt?
Exakt, båda kan tolka det på olika sätt. Den ena tolkar att det var mobbning, den andra tolkar att det inte var det. Några utomstående personer som inte ens är inblandade kanske tolkar det helt olika de också. Ingen har något företräde.
Jämför exempelvis med en svartsjuk person. Har den svartsjuke partnern tolkningsföreträde i ett förhållande? För den lille stackaren kände sig faktiskt bortprioriterad och svartsjuk, så dens partner är dum vare sig partnern har gjort något eller inte. Det spelar ingen roll att den svartsjuke har en skev verklighetsuppfattning, för nu har faktiskt den tolkningsföreträde för att den mår dåligt och har rätt till sina känslor.
Nä, så låter det inte vettigt att det går till, anser jag.
Ja den svartsjuke upplever svartsjuka vilket är dens tolkning av en situation. Den andra behöver inte rätta sig efter det men den svartsjuka har rätt till sin tolkning av en situation. Igen, det betyder inte att den objektivt sätt har rätt utan att den har rätt till sin upplevelse. Sen kan den andra välja att lämna om svartsjukan är ett problem för den. Att någon upplever något betyder inte att alla måste rätta sig efter det.
Jag tror att vi i det stora hela är överens men jag ser inte tf som en generell sanning som andra måste rätta sig efter. Det handlar mer om att jag har rätt till min tolkning av en situation. Gör du en annan tolkning så har du rätt till den. Obs rätt TILL den, inte rätt I den. Om du förstår hur jag menar.
Ja då är vi överens. Och det du beskriver hatar jag förstås inte ? tror du förstår vad jag menar att jag hatar.
Det sa jag inte heller. Man har självklart rätt att känna sig mobbad, men ingen har automatiskt tolkningsföreträde.
I en svart/vit värld kan kanske tolkningsföreträde vara en fin grej, men den är ju som tur är inte svart/vit.
?
Min dotter blev utsatt i lågstadiet. Skolan försökte vifta bort det med att det är svårt att komma tillrätta med mobbing. Jag förklarade att det de blandar bort som mobbning är regelrätta brott såsom ofredande, misshandel och stöld, och att varje enskilt tillfälle kommer att polisanmälas. Ingen vuxen skulle acceptera att bli utsatt för våldsbrott på sitt arbete och det borde vara ännu mer oacceptabelt att tolerera det i ett barns fall som dessutom måste vara på skolan enligt lag.
Då blev det bråttom att tillsätta ett trygghetsteam och mobbningen upphörde inom ett fåtal veckor.
Vad skönt att det löste sig! Jag var mobbad hela högstadiet, men berättade inte för någon eftersom jag var övertygad om att det var mitt eget fel. Jag var dum, ful och äcklig och alla visste om det. Jag förtjänade allt som hände, plus lite till. Om jag lyfte det till mina föräldrar skulle de också inse hur vidrig jag var. Tänkte jag. Stackars lilla tonåring, vilka tankar att bära runt på!
Men usch. Hoppas (och det verkar som) du bearbetat och kunnat lämna det hyfsat bakom dig, även om man fattar sånt sätter djupa spår. Få saker som får mig att bli så blödig som när det kommer till mobbing i skola eller öht när barn är involverade, kanske subtilt, någon får inte alltid vara med, eller ren verbal/fysisk misshandel, man mår fasiken fysiskt illa och blir lipfärdig av att tänka på att det finns barn överallt som upplever detta-varje dag. Räcker med att ibland se en skolklass ute på nån rast och där är nästan alltid nån som står tyst, lite avsides, får inte vara med. Fy fan.
Men å blir så ledsen av att läsa detta ❤️
Eller hur!? Vilken vuxen skulle acceptera att dag ut och dag in bli utsatt psykisk och fysiskt på sin arbetsplats? Tyvärr kan inte barn säga upp sig från skolan om inget händer.
Nej barn kan inte säga upp sin plats men föräldrarna måste ta sitt ansvar och ev byta skola om det inte funkar eller blir bättre.
Absolut, det håller jag helt med i. Menade bara hur frustrerande det måste vara för barnet som inte kan göra något. Självklart håller jag med om att vuxna måste agera och i en ideal värld så skulle det alltid ske direkt.
Om du visste hur många vuxna som blir mobbade på sitt arbete. Och en del orkar inte med det. Så tragiskt.
Ja, det sker tyvärr. Uttryckte mig kanske konstigt men menade inte att det inte händer på arbeten.
Skolan är skyldig att ta tag i mobbning . Min skoltid var bra men lider med barn som går med en klump i magen till skolan. Görs inget anmäl. En del orkar inte med livet. Sedan finns det vuxenmobbning och det är lika illa. Psykisk misshandel ska polis anmälas. Människor som vräker ut sig vad som helst på Internet ska också anmälas. Man har ett ansvar för andra människor. Annars ska dom få känna på konsekvenserna.
Ja skolan är skyldig men det är inte alltid dom det hänger på, föräldrar måste ta sitt ansvar över barnen speciellt föräldrar till de som mobbar gm att prata med barnen osv. Det spelar ingen roll hur mkt tid eller pengar en skola lägger ner, en mobbare kommer alltid fram oavsett vad.
OT, rebecca stellas senaste poddavsnitt med forni. Hon berättar om graviditeten och nämner då att det var svårt att få dante… men jag minns när hon skrev i bloggen när hon var gravid med dante att det gick typ direkt?
Nä snarare har hon väl hintat om att det inte gick så lätt?
fölkjer henne inte alls men av det jag läst här om hennes IVF resa – så har hon sagt att det gick så lätt så att bli gravid första gången.
Men Forni har väl inte gjort IVF? Dante är Fornis son, inte Rebeccas.
hon skrev ju ett långt svar här (https://michaela.forni.se/2020/12/20/fragor-med-forni-210/) till en tjej om hur man ska tänka när man försöker skaffa barn utan framgång. jag tolkar hennes svar som att hon var i samma sits. en kvinna som blir gravid ”direkt” eller iallafall snabbt svarar inte så!
Jättebra samarbete som lyfter något viktigt!
Tillskilland från alla som samarbetar med air up flaskan.
Blir lika irriterad varje gång jag ser det! haha
Men ja, herregud, varför skulle man med en stor platform inte vilja fronta dette utan at få betalt – det er som att vara ambassadør for Röda Korset / SOS barnbyar och be om tusentals av kronor.
Influenser er inte ett yrke – det er en form av vandrande reklampelare där man lever av masskonsumering och att puscha produkter som man inte behöver.
Så, high five till henne om hon frontar detta gratis om inte, ta dig en titt i spegeln.
Nu när jag är vuxen och det har gått en tid sen skolåren har jag liksom lite förträngt hur det var. Jag var inte ”regelrätt” mobbad men var liksom inte alltid inkluderad och kände mig utanför. Fick kommentarer ibland, ni vet när man tydligt inte tillhörde coola gänget? Nu fick jag massa trista minnen, hoppas att det där med coola/o-coola gänget i klassen har upphört men det har det väl inte..
Varför hör man aldrig någon som berättar att de var den som mobbade i skolan? Finns massor av berättelser från kända och okända personer kring hur det var att vara mobbad, men var håller alla mobbare hus? Kanske inte lika kul att ”komma ut” som mobbare men ändå. Här kan erkännandet ske anonymt, så… ni som mobbade, någon av er måste väl också läsa här!? Hur ser ni på er skolgång så här i efterhand? Skäms ni? Tycker ni att ni gjorde rätt fortfarande? Varför mobbade ni?
Jag tror delvis det beror på att man kanske inte har insikt. ”jag mobbade inte, det var ju bara på skoj! Jag sa aldrig nåt taskigt, jag var bara ärlig. Alla andra gjorde ju så.”
Tänker jag mig.
Så kan det absolut vara. Och i många fall så kanske det fanns en eller två ”mobbare” men som hade många runt sig. Dom kanske inte aktivt var elaka mot någon men ”hejade på” eller tog mobbarens sida, skrattade med i det elaka eller vad man säger. Då kanske man inte upplever sig som mobbaren även om den mobbade ser det så.
Jag retade en klasskompis för deras namn i lågstadiet och tänker inte så mycket på det. Man var ett barn och barn är dumma i huvudet och gör dumma saker. Och ibland härmar de sina föräldrar.
[Borttagen kommentar]
Barn är inte dumma i huvudet. Det är viktigt att prata hemma om att vara snäll mot varann.
Menar du att dina föräldrar var mobbare?
Jag har aldrig varit i någon av grupperna. Mobbarna/blev mobbad. Tillhörde sen stora tysta massan. Idag förstår jag att ”massan” är den som på något sätt legitimerar mobbarna.
Vi iakttog, sa inget och var väl i själva verket oerhört lättade, att vi slapp undan. Men kanske var det vi som var de största svikarna?
Jag sökte till en tjänst där en av de gamla mobbarna var chef. Vi är ju vuxna nu, sen många år. Men jag kunde inte släppa den gamla bilden och tyckte att personen inte kändes snäll. Tackade nej till tjänsten.
Ok nu spånade jag loss, vet inte riktigt vart jag vill komma…
Påminner mig om när jag gick i… 4an kanske. Jag var inte heller en av mobbarna utan hörde till tysta massan som inte sa ifrån när en tjej blev mobbad. Så hände det av någon anledning att jag slutade umgås med de övriga tjejerna i klassen, de ville bara spela fotboll på rasten eftersom de alla tränade i samma lag, och jag tyckte fotboll var skittråkigt. Mamma märkte väl att något var annorlunda och frågade vad som hänt. Jag berättade att jag inte hade någon att leka med på rasterna för tjejerna ville bara spela fotboll. Hon frågade då varför jag inte umgicks med NN i stället, hon spelade väl inte heller fotboll. Var en helt galen tanke, men jag frågade ändå dagen därpå om hon ville leka på rasten. Hon blev så himla glad och vi blev snabbt bra kompisar. Hon blev fortfarande lite retad men mindre, eftersom hon inte längre var ensam så var hon inte lika utsatt eller vad man säger och de gånger det ändå hände så kunde vi hjälpas åt att inte bry sig. Jag skämdes så mycket att jag inte lekt med henne tidigare utan låtit henne vara ensam och retad men vi hängde ihop ganska tight ända upp till högstadiet. Nu har vi däremot inte alls någon kontakt längre, men det har jag inte med någon från grundskolan.
Jag fick höra en gång av en bekant i ett kompisgäng att hon var en av de som var de coola och var elak mot andra (kände inte varann när vi var små). Blev så ställd för hon var liksom helt ”no regrets” och typ skrattade bort att hon varit elak?! Ok att man var ett barn och inte förstod konsekvenserna, men i vuxen ålder borde man väl ändå kunna reflektera över att de barnen man varit elak mot kan ha mått dåligt över det? Så jag undrar om det är så att de som aldrig blivit utfrysta eller mobbade inte förstår hur ont det gör och hur länge det sitter i, och att de kanske därför tonar ner sitt beteende i efterhand..
Alltså när jag gick mellanstadiet så var jag och mina två kompisar elaka mot en tjej i parallellklassen under ungefär en veckas tid. Vi hetsade väl liksom igång varandra och förstod inte hur det eskalerade. Slutade med att vi la ett väldigt elakt brev i hennes skåp, detta brev kom givetvis fram till läraren som i sin tur ringde hem till våra föräldrar. Mamma blev rasande, ringde den utsatta tjejens mamma och sen åkte vi hem till henne där jag fick be om ursäkt. Satan vad jag skämdes. Skäms än idag när jag tänker på hur elak jag var mot henne. Jag ser mig inte som en elak person, varken nu eller då, men det var elakt det vi gjorde. Jag tror att det bara eskalerade utan att vi tänkte efter. Jag har liksom inget försvar. Förväntade mig inte att hon skulle förlåta eller gilla mig efter ursäkten men hon fick i alla fall vara ifred efteråt.
Jag har absolut inte helt rent mjöl i min påse. Det fanns en tjej i min klass som var väldigt speciell och tyst. Jag lekte lite med henne när vi var små, men hon pratade nästan aldrig så det var svårt att skapa och att upprätthålla någon relation med henne. Hon stod ofta tyst och kollade på istället. På högstadiet hände det att jag deltog i klassiskt skitsnack om henne. Skäms över det idag och önskar att jag sa ifrån istället. Men jag var för lam helt enkelt. Stod dock upp för henne när killarna öppet mobbade henne några gånger, men då hamnade jag själv i skottgluggen.
Och med tanke på att hon var så tyst så kanske hon hade det jobbigt hemma också ?
[Borttagen kommentar]
Mobbare blir smekta medhårs och man säger att mobbare mår dåligt. Brännskador ska de ha. Jag ställer fram mobbaren längst fram i klassen / lärare
Jättebra och viktigt samarbete tycker jag. Mobbing är verkligen hemskt! Nu är mina barn fortfarande små så har inte kommit i kontakt med sånt än. Min tanke är att det skulle kännas fruktansvärt om de blev mobbade. Men nästan ännu värre om det var dom som mobbade andra. Vad har man gjort för fel då liksom? Men förhoppningsvis är man en närvarande förälder och kan fånga upp sånt. Min mamma har varit lärare hela sitt yrkesliv och har berättat många gånger om hur de försökt reda ut situationer men att föräldrarna till mobbarna vägrar inse hur deras barn behandlar andra.
Lärare kan mobba elev. Det är mycket mycket vanligt
Bra!
Tycker att det konstigt att inte de med stora plattformar kan bjussa på ett inlägg för att belysa den här viktiga frågan … så jobbigt kanske det inte är att göra ett inlägg? Det behöver ju inte vara en frågestund, räcker ju med ett vanligt inlägg kanske?