Öppet Spår

436 kommentarer

Kvinnan som åtalas för att ha stulit drygt 1.5 miljoner kronor från Vid Din Sida hade en månadslön på 37 500 kr från VDS. Hur gick det nu igen med denna visa om att alla är volontärer på VDS? På riktigt, finns det ingen journalist som gräver i VDS förehavande?

https://www.expressen.se/nyheter/atalet-societetskvinnan-stal-miljoner-fran-hemlosa/ (tyvärr låst artikel)

Välgörenhetsorganisationer verkar alltid dra till sig konstigt folk av någon anledning?

Vem är kvinnan? Någon som vet?

Sök VDS på flashback där står hennes namn, hon har även gott om pengar privat.

Flashback vet, tråden ”Societetsprofil stal miljoner från hemlösa”

Monas Universum skrev på sin blogg igår (svar på en kommentar) att styrelsen visste om det men mörkade och att det delvis var därför Mona slutade på VDS. Rätt allvarlig info att gå ut med.

? Intressant…

Händerna i fickorna. Vad tycker ni om det?
Jag fick lära mig som liten att det uppfattas lite oförskämt typ. Så därför undviker jag det bland folk. Men är det bara jag som gör det eller är det flera? ?

Påverkar mig inte det minsta om folk har händerna i fickorna eller inte. Har aldrig tänkt på det.

Vet att det finns massa sådana ”regler”, men om jag ska vara ärlig har jag aldrig brytt mig om någon har händerna i fickorna, armbågarna på bordet osv. Det är ingenting jag reflekterar över eller som påverkar mig.

Och en annan grej, förstår mig verkligen inte på hur någon kan tycka att det är ohyfsat att ha besticken i ”fel” hand. Men tror det är mest den äldre generationen som bryr sig om sånt, det där kommer dö ut helt tillslut.

Det ser ju helt efterblivet ut att äta med besticken på samma sätt som tex amerikaner gör.

Ha, var på ett bröllop för ett tag sen, med delvis amerikaner, satt bredvid en som skyfflade hela menyn med sked..

Ja, varför krångla till det? Jag är helt klart Team America här. Huvudsaken är att få i sig så mycket mat som möjligt på så kort tid som möjligt. Har aldrig sett andra däggdjur ha något direkt bordsskick, så varför ska vi?

Jag bor i USA och ibland kan andra kvinnor bli antingen provocerade av hur jag håller besticken eller så medger de att de känner sig ”enkla” i jämförelse. Det sticker helt klart ut hur europeer äter, ute i världen.

Har sedan jag var barn ätit med gaffeln i höger och kniven i vänster. Synd att du tycker det ser efterblivet ut. Det gör mig ledsen.
Dessutom går jag ofta med händerna i framfickorna på jeansen.
Är inte ung och bryr mig inte alls om hur andra gör. Trodde att vissa val kunde jsg få göra själv

Men varför blir du ledsen av vad andra främlingar tycker?? Då kommer du få mycket att vara ledsen för..

Ööööh

Ja, jag är också uppfostrad så. Skulle jag vara utbjuden på en finare middag och killen står med händerna i fickorna skulle jag tycka det var lite konstigt. Det passar inte ihop. Men gissar att det är en fråga om hur gammal man är.

Aldrig hört, bara att man inte ska ha det när man går i trappor. Jag kan nog mycket väl ha händerna i jackfickorna ibland. Varför är det oförskämt?

Förstår inte heller, men är väl något slags gammaldags tänk och något man blir uppfostrad till att lära sig.

Du visar att du inte är beväpnad tror jag är grunden.

Men idag handlar det om att visa att man är beredd på att agera. En person som har händerna i fickorna är inte beredd att arbeta.

Låter ju ändå ganska gammaldags, att det skulle betyda att man inte är beredd att arbeta för att man går runt med händerna i fickorna ?

Jag måste gå med händerna i fickorna för annars halkar mina jeans ner.

Använder inte skärp för det blir då för tajt när jag sitter.

I finare tillställningar så skulle jag nog kanske reagera på det. Tex en finare restaurang, om servitören gick runt med händerna i fickorna hade jag nog tänkt på att det såg lite märkligt ut. Eller om någon anställd i en butik gick så hade jag nog också tänkt till.
Men ute på stan hade jag inte reagerat på det alls.

Ungefär som folk som har luvor, huvtröjor i matsalen ( jag jobbar inom skola) jag tycker det ser lite ohyfsat ut men säger inget förstås.

Men är ju för att du är lite äldre, den yngre generationen har inte det tankesättet eller tycker att någon är ohyfsad pga en sån sak.

<script class='adten' src='https://delivery.adten.eu/srv/player.js?z=6692' type='text/javascript' charset='utf-8' async></script>

Vanja Wikström. Hur insatta är folk i hennes projekt? Har det gått sämre än de tänkt sig? Eller har de lurat folk på pengar och blivit rika själva? Ekonomiskt verkar det ju inte gå någon nöd på henne iaf, med vindsvåning i innerstan, skidresor och sommarhus på Gotland. Är inte insatt alls, men har förstått det på de få uttalande hon själv gjort att det gått sämre än de hoppats på. Men det verkar inte gå någon nöd på henne iaf.

Jag är så nyfiken på hela härvan med World of alidia! Verkar ju bara blivit pannkaka.
Ang hennes liv kan jag förstå att det ser ut som hon har ”allt” men de bor i en hyresrätt och har inte köpt en vindsvåning. Inget fel med hyresrätt men blir ju lite fel uppfattning om henne om man tror att de också köpt lägenheten.

Hur lätt tror du det är att få en så stor hyresrätt på vinden (är fortfarande en vindsvåning trots hyra) på Södermalm? Plus att de har renoverat den helt, det är inte gratis. De kan ju inte bo nånstans utan helrenovering, hon är nästan manisk. Nånting stämmer inte med henne helt klart

Det blev helt pannkaka av alltihop. Tycker synd om alla som investerat, det är ju pengar helt i sjön. Det enda man fått förutom ett digitalt print är ju typ rabatter på Vanjas kompisars business, typ lite rabatt på att köpa kristaller från Josefin dalberg eller vad hon heter, och smycken från hennes granne. Enligt Flashback finns nästan inga pengar kvar alls i projektet, den enskilt största utgiftsposten som fanns enligt budget var till marknadsföring, dvs pengar rakt in till Vanja som skrivit om WOA på sin egen blogg. Så sjukt oprofessionellt skött hela grejen, och inga löften hållits till de som investerat sina pengar. De borde ju skämmas ihjäl! (Men tjänade säkert några miljoner på kuppen så de kanske ändå tkr det var värt att förlora all trovärdighet)

Gotlandshuset köptes efter WoA-historien (i mina ögon en scam) och verkar till stor del vara spons-renoveringar. Hennes sambos familj har en hel del pengar och vindsvåningen, som skrives ovan, bytte dom till sig (hyresrätt mot hyresrätt). Gällande fjällen-resorna ska hon verkligen all cred att orka med två barn men själva resorna är ofta samarbeten. Följde henne i många år tills hon började pink-washa krypto, blockchain och NFTer. Har tyvärr tappat all respekt för henne efter det…

Hur i helvete hon har samvete att åka till stugan på Gotland är en gåta. Hon borde låna ut det gratis vecka för vecka till de som ”investerade” i WOA eftersom att det är de som betalt för stugan.

Vid din sida i all ära, men det här känns också knepigt och som något folk ignorerar lite.

Projektet nådde inte sina mål, däremot fick ju Vanja och Niklas lön i ett år. De fick in ett par miljoner som de brände. Dock är de inte det enda kryptoprojektet som gjort så.

Det är nog inte deras livsprojekt längre, förstår inte varför de låtsas hålla liv i det.

Vuxna som fortfarande säger ”mommo” och ”moffa”. Varför? Jag har lagt allt för mycket tid på att irritera mig över detta. Jag kan väl inte vara den enda?

Blir du inte irriterad när folk kallar sina partners för pojkvän och flickvän och dessa ”pojkar” och ”flickor” är över 18 år gamla?

Om man är över 30 – ja!?

Vad ska de kallas över 30?

Undrar också. Jag använder iofs inte pojk/flickvän, säger nog kille/tjej, typ ”min kille”. Men tycker inte pojk/flickvän är fel för att man är över tonåren.

Min tjej/kille kanske. Men jag säger både pojkvän och kille, är väl likvärdigt.

Sambo, partner, särbo?

Bor man ihop så absolut sambo men skulle aldrig säga särbo.

Den som säger sambo kan redan nu köpa bingolotter för det framtida soffbordet i glas. För den som inte vill hamra in spikar i relationskistan skulle vapendragare eller hemsamarit vara att föredra.

Sambo är jättevanligt att säga i alla åldrar…

Va? Klart som korvspad att man säger sambo om man lever under samma tak. Annat är bara konstigt.

”Vapendragare”. Är du 17 år gammal och ett sweet summer child? ?

Partner är ju det tråkigaste någonsin. Låter som att man gör affärer ihop.

Tycker dock särbo låter en aning tråkigare ? Är själv det, men skulle aldrig klara att kalla honom det

Partner !?

Neej, låter ju hemskt!!!!?

29-åringar är inga flickor eller pojkar ?

Nej, men tycker verkligen inte det låter konstigt för en 29åring att benämna sin partner som flickvän/pojkvän

Vad ska man säga om man inte är gifta eller förlovade? Det är väl pojkvän/flickvän man säger då? Min tjej/min kille är det lika illa?

Käresta

Hummer.

Knullis kanske.

Knullis ? skulle vara intressant och se andras reaktioner på den.

Jag tycker tjej/kille är ännu ”värre”, låter som något tonåringar säger.

Håller med, jag tycker det låter märkligt när min väninna benämner sin särbo (sedan typ 7 år tillbaka) som sin ”kille”. Hon fyller 48 år i år.

Jag söker givetvis inte detta till henne, men hela hon vill verka så ungdomlig. Därav gissar jag att begreppet ”min kille” spär på detta ytterligare.

Om det är någonting man sagt under hela uppväxten så kan jag förstå att man är van vid att det är så man ska säga, att mormor och morfar liksom är ”mommo och moffa. Så jag kan ändå förstå de som säger så. Ingenting jag stör mig på ? folk får väl kalla det för vad de vill, varför ska jag lägga mig i.

Jag kallade inte min mormor för ”mommo” men nästan. När jag pratade om henne med andra så sa jag mormor, men när jag pratade med henne så sa jag det jag alltid kallat henne. Helt enkelt för att det kändes fel att helt plötsligt säga mormor till henne, lite som att börja kalla ens föräldrar vid namn. Men sedan var jag strax över 20 när hon dog så jag var inte supergammal heller, kanske hade känt annorlunda om jag varit äldre men tror inte det.

Ja men det är ju inget konstigt. Jag har ju hundra smeknamn på mina barn, men omtalar de ju aldrig med dessa. Oavsett, dumt av mig att döma någon, folk får säga vad de vill. Har bara inte fattat grejen.

Hur menar du? Asså att en vuxen säger ”mommo” till sin egen mormor? Eller att en mamma kallar sin mamma för ”mommo” inför/till sitt lilla barn?

När en vuxen omtalar sin mormor mommo inför andra, typ ”på besök hos mommo” eller ”den har jag fått av mommo”. Har liksom aldrig hört någon säga ”fajmoj”? man får så klart tilltala sin familj hur man vill, men tycker det är konstigt att man selektivt behåller ett ord från bebisspråket. Är visst bara jag?

Nej för farmor är ju fammo, inte fajmoj.

Började för övrigt sakna min fina moffa nu❤️

Haha eller hur.

Fammo = självklart
Fajmoj = sjukt

😉

Säger du mor och far till dina föräldrar? Eller mamma och pappa?

Är väl inte konstigare egentligen än att mamma kallas mamma och inte mor av sina vuxna barn. Mamma är ju också lite barnsligare än mor bara det att vi är mer vana med det.

Det beror ju på ens språkliga bakgrund också, på finlandssvenska säger man mommo och fammo även fast det stavas mormor och farmor

Hmmm har alltid kallat mormor för mommo. Hon var född i Finland. Kanske därför då?

I(vissa delar av) Småland säger man ”måmå å måfa”.

Men det är väl för att man inte kan säga r bara??

Man kan, men vill inte.

Det är ju dialekt

Tycker också det var märkligt. Aldrig hört och undrade när jag läste din kommentar om det verkligen finns folk som gör det, men tydligen fanns det.

Ut i från kommentarerna så verkar det lite som det är en dialektgrej. För mig låter det som man behåller ett ord från bebistiden så det känns jättekonstigt. Jag har även lagt märke till att en del jag känner omtalar sina egna föräldrar så inför sina barn. Mina barn har uttalat mormor/morfar på många olika sätt men det har liksom gått sig till eftersom de hört oss använda ”rätt” uttal. Därför känns det som att ”mommo” och ”moffa” är ett aktivt val att behålla. För mig låter det konstigt när min kompis på 40 år säger mommo.

Ja jättelarvigt. Skulle verkligen reagera om nån pratade så ? Som en treåring.
”Jag ska träffa min mommo idag”. Weird.

Vi finlandsvenskar säger mommo & moffa alltså mormor och morfar , och fammo & faffa till farmor och farfar. Eller det är väl på dialekt vi säger så.

HHa så sjukt. Det är ungefär som människor som sover med sin 30 år gamla snuttefilt ?

Hahahah. Finns det vuxna som gör det?

Jag gör !

Hahaha jag har faktiskt min mjukshund i min säng liggandes vid huvudkudden ? är 28 år

Bara man slutar med nappen?

jag med är 48????

Jag med, är 31

Jag har fortfarande min gosedjurssäl i sängen som jag fick av min mormor och hennes man när jag var bebis. Fyller 40 nästa år, och har sambo sedan tolv år.

Jag stör mig på par som kallar varandra mamma och pappa.

Jag OMTALAR min man som pappa när jag pratar med mina små barn, men skulle aldrig kalla honom det?

Var går gränsen dock? Säger du ” ge den till pappa” om han är i samma rum?

Jag är uppväxt med föräldrar som aldrig någonsin refererade till varandra som mamma/ pappa. Men nu säger ingen av oss fyra barn mamma eller pappa heller. Bara förnamn.

Oavsett om den andra föräldern är i samma rum eller inte så känns det som det mest naturliga att säga ”mamma” och ”pappa” när man adresserar det till barnen. Skulle man säga ”ge den till Kalle” till en treåring?

Håller med! Jag säger det oavsett var den andra befinner sig. Känns väldigt onaturligt att använda namnet till barnen och det kommer jag nog alltid göra. Har också lagt märke till att barn till de få som inte gör det ofta använder namnen på sina föräldrar. Det vill jag inte att mina gör☺️

Jag är över 30 och mina föräldrar har varit skilda i 26 år. De kallar ändå den andra för mamma och pappa när de pratar med mig. Trodde att det var normalt ? i min värld heter de ju mamma och pappa ? är helt främmande för mig att tilltala dem med namn och skulle vara lika udda om de plötligt började använda den andras namn till mig.

Det är klart att det är helt normalt!
Min bror säger inte ”mamma” och ”pappa” när han pratar med eller om våra föräldrar, utan använder förnamn. Samma sak med hans barn, de tilltalar honom och hans fru med förnamn. Jag tycker det låter så distanserat och konstigt, som lm man bara var vänner eller ytligt bekanta. Själv skulle jag säga ifrån om mina barn skulle börja med sådana dumheter.

Det gör dem i min sambos släkt, ända in i graven säger de så. Själv tror jag inte ens jag hört det förrän i vuxen ålder. Men jag har tänk att det nog har vissa dialektala kopplingar?

Jag tycker inte det är störigt. ”Mamma” är väl också ett barn-ord för mor från början? Jag tänker att språk förändras.

Min sambo säger alltid Mommo och Moffa och det irriterar varje cell i min kropp, varje gång!

Kan det inte vara lite dialektalt?

Näe, jag säger mommo. Har ju sagt det hela livet. Skulle vara märkligt att byta till mormor helt plötsligt, då kan jag ju lika gärna börja säga Maj-Britt ?. Lika lite som jag skulle börja säga mor till min mamma. Man säger väl vad man är uppväxt med, det är säkert dialektalt för här säger många så och i mina öron låter mormor väldigt strikt och konstigt ?.

Ni som fått diagnoser på tex ångest, depression, osv och som äter antidepressiva, ångestdämpande eller nå liknande.
Blir ni irriterad eller vad känner ni när någon i människa som inte är insatt i psykisk ohälsa och aldrig mått dåligt, när denne säger åh jag har sån ångest för det här (någon verkligen liten bagatell).
Typ känns det som att eran ångest inte tas på lika stort allvar typ för så många säger idag att de har ångest fast de kanske inte har det på samma sätt med någon som har riktig ångest? Jag förstår självklart att vissa människor mår dåligt men ibland så känns det som att människor utan ångest inte riktigt förstår hur illa en människa kan må och de typ slänger ur sig ord eller termer som kanske inte är helt passande. Såklart ska man inte behöva trippa på tå runt alla. Och man ska inte ta illa upp för allting
Hoppas någon förstår hur jag menar och vad tycker ni?
Jag är bara nyfiken alltså. Jag har själv haft dåliga perioder i livet och jag har lättare att förstå andras ångest än andra typ. Och jag vill inte vara dum eller förminska någons dåliga mående. Utan jag är bara nyfiken på hur ni andra känner

Nej så känner jag verkligen inte. Alla kan ju må mer eller mindre dåligt, det är ingen tävling där man tar ut varandra.

nej jag blir inte irriterad men jag vet att dom inte haft ångest som jag menar ångest. när ångesten är befintlig varje minut av vaken tid. när ångesten startar direkt då jag vaknar o, jag får slita hela dagen med tankar, tappat aptit, gått ner i vikt, gråtit o gråtit, gogglar 5 tim på alla sjukdom jag är rädd att jag har, allt ältande i min hjärna, inte orkat med att städa el ens se på tv, bara haft sådan fruktansvärd ångest så att livet bara känn som ett mörker.
jag har valt att inte prata om min ångest och oro med dom människor som inte är ovetandes kring ångest. nu pratar jag bara med, min psykolog om det. och livet är lugnare och ljusare tack och lov.

Den enda gången jag har blivit ledsen var när jag försökte förklara mitt mående för min mamma. Jag hade så mycket ångest att jag inte kunde lämna lägenheten, ofta kom jag inte ens ur sängen. Jag hatade mig själv otroligt mycket och livet var väldigt väldigt mörkt. Då svarade hon ”ja, jag får också ångest när jag provar byxor i provrum tillexempel, så jag vet hur det är. Men om du bara tänker lite positivt så går det över!”

Då kände jag mig både dumförklarad och missförstådd.
I övrigt bryr jag mig inte, alla har ju sitt att tampas med. Asgött för dom som inte kan relatera alls!

ja det är lite dumt att folk slänger sig med ord som ångest för ångest är så vidrigt och tufft. att få ångest i ett provrumr egentlig en suck el att dom är trötta på sig själv. det är inte ångest…
det går inte att tänka positiv… jag skulle säga att endast långvarig terapi och medicin är det som lindrar. men ångesten kommer jag alltid få leva med.

Vill inte vara hård men du har inte monopol på användningen av ordet ångest och kan inte kräva av andra människor att ta hänsyn till dig innan de använder det.

Det är nog ångest. Alla har ångest! Alla har inte ångest som påverkar vardagen dock

Fast jo, man kan få ångest av att prova kläder. En del har svår ångest som de behöver hjälp för att hantera. Andra drabbas av ångest som kan gå över ganska snabbt. En del får ångest när de är väldigt stressade osv. Men ja, att be någon tänka positivt när de lider av svår ångest är väldigt opassande och förminskande. Det håller jag med om.

Känner verkligen igen mig i både situationen och känslan.

Man måste ju kunna skilja på ord och ord/utryck och uttryck? Inte blir jag förbannad om nån säger ”jag älskar pizza” för att de förminskar kärleken jag känner till mina barn. Inte heller om nån ”hatar måndagar.” Och självklart inte heller om nån har ”ångest” över en dålig dejt…:D Man måste ju fatta att världen inte alltid kretsar kring en själv exakt jämt.

Hehe ser framför mig hur jag sitter med en barnfri person som säger ”jag älskar pizza” och att jag då ska börja ha en lång utläggning om hur förminskad jag känner mig som mamma eftersom hen inte kan förstå hur det verkligen är att älska någon på riktigt.

Händer i verkligheten ibland… (kanske inte just med pizza men resten…)

Nä, alla människor har/får ju ångest, det är liksom en helt vanlig kroppslig reaktion. När man däremot har stark ångest som hindrar ens vardag så är det ett känslomässigt syndrom (dvs GAD, social fobi etc). Men det finns inget som är ”riktig” ångest.

Stör mig mer på folk som slänger runt med diagnoser som ADHD, bipolär och autism t.ex. Typ när nån säger ”jag har sån adhd idag” för att personen har mer energi eller svårt att koncentrera sig

Verkligen inte. Jag har lidit av ångest och haft ångestattacker osv, men tar verkligen inte illa upp när någon säger sådär. Jag blandar inte ens in mig själv i deras känsla eller ens får upp en tanke om att ”hallå det är JAG som har ångest och har mått mycket värre än du gör du nu”, har aldrig ens tänkt tanken.

Alltså att ha kronisk ångest är ju på en annan nivå änn vid tillfällig ångest. Själv tycker jag oro och ångest skiljer sig åt. Kan ha oro inför tandläkarbesök. Men första tiden efter min pappas död hade jag hemsk ångest. Hade nog inte klarat det utan sobril. Alla människor går ju igenom jobbiga perioder. Men tror en del är mer sårbara och då har lätt till starka känslor.

Jag blir inte irriterad. Jag har GAD och kan få riktigt jävla piss ångest för en bagatell. Dessutom kan jag själv använda ångest för småsaker fast jag inte menar riktig ångest. Och också så har många många haft eller har problem med psykisk ohälsa så bara för att en använder ångest ”fel” så behöver det inte betyda att denna person inte lider av ”riktig” ångest också, om du förstår vad jag menar?
Japp grötigt, dålig meningsuppbyggnad, fel användande av parentes, jag fattar jag fattar. Men hoppas ni förstår ändå.

Kul att se dig, vackra Camilla

Jag undrar! Är det en vit tröja med svarta ränder eller en svart tröja med vita ränder?

Fina, mindre ovanliga, men ändå inte konstiga flicknamn efterlyses! Har ni några tips? ?

Mindre vanliga*

Rolig fråga! Jag har ett vanligt namn som verkligen ingen i min ålder hette när jag var liten. Det uppskattar jag mycket nu. Typ Eva, Lena, Karin. Kommer inte på så många nu, men det finns många man är ensam om nu som ändå är rejäla och fina namn☺️ Lycka till!

Vet en tant (som nu hade varit över 100 år gammal om hon levt) som hette Elsy. Tycker det låter lagomt tidsenligt för idag men ändå inget som alla heter 🙂

Jag vet på rak arm tre små barn i min bekantskap som heter elsy.

Haha men ? trodde verkligen inte det

Då jobbar jag ändå på förskola bör tilläggas. Vart bor du?

Barnen jag känner bor i Norrbotten, Skåne och Blekinge. De är alla under 5 år.

Kollade listan med barnnamn från 2022 och elsy finns inte på topp 100 från det året åtminstone 🙂 du kanske lyckats hitta en elsy i varje län bara. Lite som att spela bingo.

Haha ja jag kanske har lyckats med det omöjliga, att få elsy-bingo ?

Elsie finns ju med på listan och har funnits senaste åren, det är ju inte en superstor skillnad direkt

Haha, min farmor heter Elsy, men stavar det Elsie.

Vill man ha ovanliga namn ska man välja namn ur ens föräldrars generation, då brukar barnen vara ganska ensam med namnet bland sina jämnåriga.

Så… Monika, Annette, Eva, Karin, Lena… osv.

Undrar hur det är med de som var vanliga på slutet av 80/början av 90, typ Malin, Therese, Karoline. De kanske är ganska få nyfödda som får nu? Fina namn det också.

Sant, sin egen generation också ? blir namnen för gamla så kommer de tillbaka. De brukar väl säga att namn kommer tillbaka när den generationen som heter det dör.

Jag känner två bebisar med ”tantnamn”. Den ena heter Marianne och den andra Susanne. Väldigt gulligt.
Om man döper sin lilla flicka till typ Birgitta lär hon nog vara ensam i klassen om sitt namn. Eller Gunlög.

Oj, inte gulligt. För tidigt tycker jag, för den sortens namn. Låter fult på små barn.

Majken, Alba , Albertina ☺️

Kan tillägga att jag (född på 90-talet) är såååå glad att mina föräldrar valde ett namn som inte är typ Amanda,Emma , Johanna.

Haha jag känner tvärtom. Mitt namn är nog runt 10 vanligaste för min generation och det är sååå skönt att vara hyfsat anonym.

Jag gillar att det blivit en liten ”speciell grej” med mig typ. Vissa med exempelvis ovanligt vackert hår, får alltid komplimang över det . För mig har den grejen alltid varit mitt namn när jag presenterar mig för dejter, nya kollegor eller folk på en förfest 🙂

Alba kommer att vara samma för 20-talet som Amanda, Emma osv var för 90-talet :P.

Haha tack för den ? Jag heter Johanna och älskar mitt namn! Tycker aldrig jag hör de namnen längre som du nämnde faktiskt.

Nina, Laura, Maj, Viola, Vivi.
Namn jag tycker är fina och inte supervanliga om jag ser till mina barns skola/ fsk (vi bor i Sthlm, kan ju vara annorlunda på andra ställen såklart). Men de känns ändå klassiska och inte konstiga eller alltför speciella.

Herregud vilken bra namnsmak du har! Alla utom Vivi har legat högt på förslagslistan för våra barn, och ett av dem heter Maj i andranamn.

Min mamma heter Maj och min faster Viola, haha.

Galadriel !

Nej, bara nej.

Några namn jag gillar som eventuellt kvalar in:
Eva
Eden
Lovis (kanske är vanligt?)
Lotta
Delilah (har en särskilt plats i mitt hjärta av en anledning)

Lovis och Lotta är ju smeknamn. Det är så fult när man döper ett barn till ett smeknamn! Typ Olle eller Abbe.

Tycker du samma med Kajsa? Moa? Katrin? Lisa? Och andra namn som började som smeknamn för andra namn?

Nej! Olle är ju jättefint medan Olof, not so much. Vad skulle Lovis va smeknamn för? Känner barn som heter det, som Ronjas mamma ju.

Köper om Lotta känns som ett smeknamn. Men Lovis är inte ett smeknamn.

Lovis kan vara smeknamn för Lovisa

Ja, spela roll. Lovis är primärt ett förnamn och har använts seda 1700-talet.

Jourline
Seckalina

Du är så tråkig. Sett exakt samma svar på andra namntrådar. Tråk

Vi är nog många som tycker det är fina namn❤️

Fanns väl till och med en som kallade sig seckalina som kommenterade länge här inne efter att den episka tråden på familjeliv avhandlades ?

Miranda
Juliette
Paulina
Ronja
Henrietta
Anastasia
Jonna
Melanie
Flora

Vanliga namn men sällan man träffar någon som heter.

Naima, Ahava, Nilja, Lilja, Tuva,Lova, Lorelai?

Aha-va?, det var ett kul namn det.

Ödgärd
(Googla cool kvinna på Zenseact)

Elna

Hilde

Ofelia

Ellinova

Ellinova låter som att hon har 8 syskon som heter Tuva-li, Nova-li och Tindra-Ella. Och Cewin.

Ally

Min dotter heter Noelle. Hon blir 13 år i år.. nu finns de fler men då visste jag ingen.. får ofta beröm för hennes namn. Vissa tycker de är WT har jag läst i lite namntrådar men bryr mig inte ?

Juvelia

Men nej, Juvelia och Lovelia har jag hört. Så fult, är det riktiga namn ens?

Min dotter heter Vivianne. Vi kallar henne Vivi.

Så gulligt!

Estrid, en blandning av ester och Astrid? aldrig hört någon heta de faktiskt??‍♀️

Som rakhyvlarna?

Vet inte. Har inte koll på vad rakhyvlar heter??‍♀️ Har fortfarande inte hört namnet på en människa.

En klasskompis till mig i grundskolan hette det! Eller ja, heter. Hon har inte dött.

Fint namn tycker jag?

Har flera vänner med barn som heter Estrid, ofta valt efter formgivaren Estrid Ericson som grundade Svenskt Tenn

Inte döpta efter rakhyvlarna då? 😉

Ännu en månad med mens och ingen graviditet. Detta suuuger!!!

Känner så med dig! Har varit där under lååång tid! Besvikelsen varje månad. Alla hann skaffa barn innan mig, de flesta hann även få syskon. Men min tur kom till slut och idag har jag två underbara pojkar. Håller tummarna så hårt att det blir din tur snart.

Förstår dig till 100%! Jag kände mig kass varje månad när mensen kom. Men plusset kom sedan! Det kommer gå vägen för dig också. Hur länge har ni försökt?

Hur lång tid tog det i ditt fall? Tycker bara man hör om folk som det går för på de tre första försöken eller efter flera år. Hör aldrig om någon det tog 10 månader för exempelvis.

Det tog 1,5 år. Jag blev sen gravid på första försöket efter en spolning och är nu i vecka 12 ?

Jag vet! Det var verkligen det som tog så hårt, det kändes som alla andra bara blev gravida POFF liksom medan hela ens vardag handlade om fertilitet, tracka symptom etc. Fy fan vad energi det dränerar och sorg det gav. Man unnar verkligen andra lyckan men är ledsam för sin skull.

Har det tagit lång tid för er så rekommenderar jag att söka privat, det går fortare än landstinget. Sen något som säkert är uppenbart för andra men som jag HELT hade missat. Undvik att ta ipren, treo, NSAID värktabletter runt ägglossning – det ”attackerar” ägget och minskar fertiliteten. Jag hade hormonell migrän, alltså migrän från ÄL till mens så jag levde på treo ? Bara ett tips till dom som ev gjort samma misstag.

Jag skrev en kommentar men hamnade på modd.

Hoppas Camilla godkänner den snart ?

(Testar skriva ny kommentar)

Vi försökte 1,5 år och jag blev sedan gravid efter en spolning ?

Men kan förstår verkligen känslan av att det känns som att alla andra lyckas direkt, helst utan att försöka också. Medan en annan kämpade med att tracka ägglossning, symptom, tester. Fy fan vad energi det tog och sorg det gav! Man blev verkligen dränerad samtidigt som man unnade andra lycka så blev man ledsen för sin skull när andra postade sina positiva test eller BF datum.

Detta kanske är självklart för andra men det var nyheter för mig. Men äter du mycket värktabletter så som ipren och treo så kan det påverkar. Det attackerar ägget och påverkar fertiliteten. Jag levde på treo pgs migrän mellan ÄL och mens ? bara ett tips för dom som kanske inte vet om det. Jag lärde mig det väldigt sent.

Plussade idag(!) efter ivf.
För oss tog det lite mer än ett och ett halvt år från att vi började försöka. Känner precis igen besvikelsen månad för månad.

För mig tog det 9 månader. Kastade till slut ägglossningstesterna och körde varannan dag från att mensen slutade och i drygt 2 veckor och äntligen gick det.

Samma här. :/ Det är så tröttsamt.

Det är förresten så mycket som är tröttsamt med infertilitet. Vänner som exkluderar en för att man inte kan delta i deras lååånga samtal om graviditet/bebisar/barn, slutar bjuda in, inte kan komma över förutom väldigt specifika dagar och tider p.g.a. familjeliv… När de säger ”ja du skulle inte förstå för du har ju inte barn”. Alla kollegor som frågat om man inte vill ha barn snart, ”skynda dig, snart är du för gammal”… Vänner som försöker övertala en att göra IVF. Vänner som förminskar ens missfall ”Äsch det där händer så många, försök igen så fort du kan!”…
Det är skit.

Vilka dåliga vänner! Stört. Hoppas du hittar bättre.

Men fy fan! Gör dina vänner verkligen så?! Du förtjänar bättre vänner!❤️

Tack <3 Har verkligen varit tufft med ensamheten och att se nya sidor av vännerna senaste 2 åren…

Jag känner precis samma men i mitt fall handlar det om att jag helt enkelt inte har någon att skaffa barn med. Går på dejt efter dejt efter dejt, har gått i terapi för att komma runt om det är egna mönster som hindrar mig men ändå är jag ensam. Tiden börjar rinna ut för barn nu och det är så jobbigt med alla som måste påminna om det hela tiden. ”Dags att träffa någon snart?! Klockan tickar!” Osv. Jo tack, jag vet det ?

Beklagar, vad jobbigt. 🙁 Det är ett lotteri det där med att lyckas träff person… kram!

Tack. Jag håller tummarna att det är din tur snart ?

Snart kommer den riktiga värmen och därmed också det varma sovrummet. Har någon ett tips på någon portabel luftkylare? Alltså ingen vanlig fläkt eller AC där ett rör måste ut ur huset? ?

Exakt vad jag tänkte skriva!

Billigast är väl fläkt, hink och kylblock.

Jag har en sån kyldyna man har till hund och katt. Underbart att ha på kudden eller lakanet.
https://hundfixarn.se/basta-kyldynan/

Ja kyldynor är bra, leta upp någon som blir sval av tryck så du slipper krångla med kylskåp eller vatten.

Lite lustigt att du länkar till ”hundfixaren” han dök upp i mitt flöde idag om fästingsprodukter. Känns lite off på något sätt, vill framstå som någon testpanel, samarbete med veterinär tyckte jag mig läsa. Men klickar man in så är det bara en kille med svävande beskrivning.
Eller så har jag bara varit för mycket på internet idag?

Jobbfråga
Någon som jobbar som skadehandläggare på försäkringsbolag? Har sökt en tjänst, och är intresserad mer av hur det är.
Jobbar och har jobbat i 10+ år i butik som ledare/chef men känner att jag är så trött på butiksjobb ? hur är lön? Jobbet generellt?

Tredje gången gilt..?

Nej, men jag jobbar i försäkringsbranschen och har därför kontakt med många. Skulle säga att allt beror på vilken typ av skador du handlägger, men oftast får man börja med relativt enkla (och kanske tråkiga) skador. Det positiva med branschen är att den skriker efter folk så är man duktig kan man göra ganska många olika saker och få en bra karriär utan att nödvändigtvis ha utbildning. Vill man inte ”göra karriär” finns det också en massa mer administrativa tjänster som behövs. Det är i mitt tycke en trevlig bransch och eftersom många behöver folk är det också relativt lätt att ta sig vidare om du inte skulle trivas på ditt första ställe.

Är det inte jobbigt med folk som kanske blir arga och hotfulla(?) om de inte får igenom det de sökt för?

Jag jobbar på försäkringsbolag. Det är inte många som blir hotfulla, ytterst få och de kunderna behöver vi inte hantera framöver. Chefer/utredare sköter all framtida kontakt med den typen av kund. Sen finns det absolut kunder som blir besvikna om de inte får den ersättning de räknat med, men de beter sig inte illa.

Håller med ovanstående kommentar. Man har mycket utvecklingsmöjligheter beroende på om man vill ha karriär eller om man vill ha ett bra bekvämt jobb. Jag trivs sjukt bra idag.

Kan man bli underkänd som respondent på opponering?

Ja.

Vad blir man underkänd på då vanligtvis? Alltså klarar man sig om man har svar på frågor även om det inte är ”bra” svar. Om du förstår hur jag menar haha. Klarar jag mig om jag kan förklara varför jag gjort som jag gjort även om jag inte låter så smart?

För de exjobb jag examinerar är opponeringen ett av kriterierna som ska uppfylla kraven för godkänd för att exjobbet ska godkännas. Men blir någon underkänd på att opponera så brukar vi kräva in skriftlig opponering i efterhand och om respondenten inte blir godkänd brukar den få ett tillfälle med examinatorn och handledaren att svara på frågor för att kunna kompensera.

(Kolla vad era betygskriterier säger om detta)

Tack för svaret! Men på vilken nivå av dålig måste man som respondent vara innan man blir underkänd?

Svårt att säga en konkret nivå. Handlar mer om att man inte kan svara på frågor, inte motivera. Och framför allt nu med chatbotar osv är i alla fall jag mer noga med att försöka försäkra mig om att respondenten faktiskt har skrivit arbetet själv och kan ge svar på hur hen har tänkt genom arbetet. Men ja, svårt att ge ett direkt svar på vad en underkänd nivå är. Och man får ju svara fel också, jag underkänner inte bara för att någon svarar fel eller inte vet på någon fråga. Är ju mer övergripande. Sorry, luddigt svar men tyvärr kan jag inte svara mer konkret.

Nej men det hjälper ändå, tack!

Kom att tänka på en annan sak också. Förväntas man kunna svara på frågor om arbetet man opponerar på också? Liksom av seminarieledaren? Jag har ju läst och tyckt lite och ställt lite frågor och så, men kommer inte komma ihåg detaljer i deras arbete förmodligen.

Jag kan ju bara svara för hur jag/vi examinerar och jag vet inte om det är samma typ av utbildning. Men som opponent förväntar jag mig att du visar att du har läst och förstått arbetet och att du kan granska det kritiskt (obs ej samma som att ”leta fel” i det). Jag ställer inte detaljfrågor till opponenten kring det arbete den opponerar på. Jag betygsätter bara opponeringen i sig och sen kräver jag skriftlig komplettering om den är undermålig. Men jag ska tillägga att det är sällan det sker.

Vatför säger svenskar alltid lycja till, i tid och otid?

hazun saeid

Vad menar du ens? Du får nog utveckla din fråga lite

Update alla som följde min dejtingtråd igår:

Jag har noll chill och pallar inte ”vänta ut” något när jag genuint undrar. Så jag skrev igår och frågade rätt ut om han ens var intresserad längre och att jag upplevde att det minskat ganska mycket och att han gärna får vara ärlig om han inte är det.

Han verkade bli genuint förvånad och sa bara kort att ja han är intresserad och undrade varför jag kände som jag gör. Vi bytte bara några få meningar om det och jag sa att jag kunde förklara lite närmare vid ett annat tillfälle då jag har svårt att förklara på ett bra sätt i skrift hur mina tankar går.

Sen har vi lämnat det där och jag känner väl att jag ligger lågt nu. Han är bortrest och kommer inte hem först nästa vecka. Och det har varit tyst under hela dagen nu.

Kan hända att jag nu ”skrämt” honom, men jag vill gärna känna att jag kan vara ärlig och om han nu blir rädd av en sån enkel fråga så är han inget för mig heller känner jag. En man ska enligt mig kunna ha en seriös diskussion. Så nu ska jag lägga bort telefonen och köra på mitt race och är han genuin kommer han höra av sig ?

Mem vafan nu kom denna fel… skapar en ny tråd

Min erfarenhet av män är att vill d ha en så gör de allt. Vill d inte ha en så vågar de inte skriva d rakt ut utan svarar såsom han har gjort.
Obs min egna erfarenhet som sagt. Män vill jaga inte bli jagade.
Jag tycker att du ska släppa d här.

D

Ja vänta och se. Han borde ju höra av sig mer när du ställde frågan. Anstränger han sig inte så känns det tyvärr inte som att han är intresserad.

Eller så han fått information om dig från tredje part och och baserat på den informationen går inte vidare.

Skriver du mycket på nätet under olika alias?Det där vet jag att många män har skitvårt för eftersom det hotar deras integritet.

Voffor gör di på detta viset?

Haha, jag sa det i onsdags till en som rejecta mig.

Hej då, lycka till 🙂

Tinnitus som kommer och går (mest kommer..) blir galen, finns det något att göra eller ska jag ha det så här resten av livet?

om den kommer och går så gissar jag att den är pga, spänningar /stress och då, skulle jag rekommendera att kämpa stenhårt med naprapat, yoga, nidra avslappnande och se över om du äter mediciner som kan ha biverkningar tinnitus. jag fick stressrelaterade tinnitus. sen försvann den. om du inte har fått ett ljud trauma i örat så kan tinnitus försvinna.

Tack snälla för svar, då ska jag ta tag i detta ordentligt, har ont i nacken så det kanske är det som spökar, dock inga mediciner så det går bort ?

Jag har också nackproblem. Haft så ont i dag. Vågar inte kolla upp var det är. ?

Hur lång tid tog det innan den försvann?

Jag har haft tinnitus (konstant) sedan februari, inte kopplat till något trauma utan jag misstänker att det är p.g.a nedstämdhet/oro/depression/stress. Vill gärna våga hoppas på att det kan gå över men går snart in i månad 4 med bruset i huvudet.

Ouch. 🙁 Är det dubbelsidigt? Hörs det mer i ena örat när du lutar på huvudet?

Har själv ett pulserande pip konstant.

Jag upplever det som att det brusar i själva huvudet, och så har jag en ton som hörs i bägge öronen, men den varierar ganska mycket i styrka, medans bruset är ganska konstant. Förutom på morgonen, om jag ligger kvar i sängen låter det inte alls lika högt, så det brukar vara min bästa tid på dagen.

nåt år för mig
när min grava ångest och stress avtog efter terapi och mediciner… hade extrem hälsoångest, gad och sömnproblem.

För mig verkar det vara att jag biter ihop (vilket jag gör mer när jag är stressad). Har fått bettskenor av bettfysiologiska, de sa att de vanliga mjuka man får av vanliga tandläkaren inte hjälper för detta, det är mer tandskydd.
Sen fick jag övningar att göra och sen bara att försöka komma ihåg att inte bita ihop, inte ha tungan uppe i gommen ?
Tänderna ska bara vara ihop när du tuggar mat
Men detta har lindrat min tinnitus, när jag kommer ihåg det

Finns hörapparater man kan få som fotboll samma frekvenser som din tinnitus som gör att den upplevs minskad eller helt försvunnen.

För mig blir det bättre ibland om jag drar i öronen. Ganska hårt och länge.

Min man och jag ska gå i familjerådgivning via kommunen vi bor i. Tanken är att familjerådgivaren ska hjälpa oss att hitta ett bättre sätt att kommunicera än det vi använder oss av idag. Ingen större ”kris” alltså, utan vi vill helt enkelt utveckla våra kommunikationssätt.

Om någon har några tips på hur vi kan få ut så mycket som möjligt av familjerådgivaren så tar jag tacksamt emot alla tips!

Mitt bästa tips är att vara ärlig. Tråkig svar men försköna inte av rädsla för att bli dömda eller så. Var ärlig och låt hjälpen utgå från det.

Stort tack! Vi ska definitivt försöka vara så ärliga som möjligt, annars känns det som att vi kommer att kasta bort hjälpen. Även om det inte alltid är lätt att vara helt ärlig…

Tänk mer på vad du kan utveckla och jobba på hos dig själv än att fokusera på din partner. Men det kanske är svårare om man går dit i djup kris än som ni, i förebyggande syfte.

Av ren nyfikenhet; ni som har erfarenhet av att vara i USA (turist eller som bosatt där), vilka är de största kontrasterna gentemot Sverige enligt er? Vad är fördelar och nackdelar mm? Aldrig varit i USA själv och tycker det hade varit intressant med lite inblick.

Jag har varit mkt i USA men bara som turist. De största kontrasterna som jag upplevt (ffa i södra delarna + de glesbefolkade staterna) är öppenheten och nyfikenheten. Alla snackar verkligen med en och ställer genuina frågor. O är supertrevliga. De kanske röstar på Trump och är pro life men det märks inte, för alla är så jävla trevliga. Sen all mat, alla diners, mkt är som på film/i serier och det älskar jag! Om jag tänker efter så har jag typ noll negativt att säga ? Men som turist är det lätt att bara se det som är gött och härligt, troligtvis stor skillnad att bo där o behöva betala sjukvårdsförsäkring, studier för dina kids osv. Men som turist är det ?? Vi är där minst en gång om året och har varit i ca 25 stater. Favoriterna är Montana, Wyoming och Texas!

Varit där ett flertalet gånger , och bilat långa sträckor. Skulle säga att jag verkligen haft positiva upplevelser, och jag som person funkar som handen i handsken med amerikanare. Det var en liten chock hur trevliga dem kunde vara . Exempelvis, jag råkade gå rätt in i en vakt när jag gick och kollade ner i telefonen. Vem ber så hemskt mycket om ursäkt? Jo HAN? Fast de jag JAG som va klumpig?

Maten kan vara på gott och ont. Älskar onyttigheter , men för oss va det faktiskt svårt att hitta fräscha och hälsosamma restauranger/lunchställen . Det kunde vara frustrerande .

Men jag älskar landet❤️

Jag har både varit där som turist och bott där i 4.5 år. Skulle säga att åka dit som turist är fantastiskt, som alla andra skriver så är alla super trevliga, tillmötesgående och öppna.
Att bo där är lite annorlunda. Alla är fortfarande jättetrevliga, öppna och var lätt att hitta vänner. Men arbetskulturen är heeelt annorlunda. Semester, föräldraledighet, sjukdagar osv är typ inte ens att tänka på. Jag tjänade in min semester löpande och kunde ta 1 vecka på typ 1 år. Sjukintyg var jag tvungen att ha efter 3 dagar som sjuk. Även processen att bli anställd, gå på intervju osv upplevde jag mer krävande, seriös och väldigt mycket mer formell än i Sverige. Nu i efterhand skulle jag bara bo i USA om jag hade obegränsat med pengar eller tjänade extremt bra, inte annars. Tycker Sverige är väldigt mycket bättre på många sätt☺️

Var på utbyte i USA (Kalifornien) och här är några erfarenheter även om det var längesen: många är otroligt trevliga och öppna på ett annat sätt i Sverige. Det är väldigt ”bilfokus” och ansågs lite udda (=fattig) om man inte hade egen bil. Svårt och osmidigt att ta sig fram gåendes eller med cykel. Otroliga klyftor bland folk och såg mycket misär och mycket mer hemlösa än i Sverige. I allmänhet upplevde jag mycket frågor/fokus på vart man bodde, pluggade/jobbade och om man hade bil för att avgöra om du var fattig/rik på ett väldigt udda sätt (?). Digital utveckling för banktjänster, hemsidor, myndigheter, skola osv låg verkligen långt efter Sverige. På Uni upplevde jag mycket mer fakta-inlärning och kunna utantill än problembaserat som jag var van vid. Sorry för sjukt osammanhängande erfarenheter ?

Det negativa tycker jag varit: kranvattnet smakar simhall, toaletterna är värdelösa och får stopp hela tiden, omöjligt att hitta fräsch mat på vanliga restauranger som inte är svindyra, hotellfrukost värdelös på 3 stjärnor eller mindre (våfflor, bröd, fikabröd, socker socker socker inte en enda frukt eller osötad yoghurt), betydligt vanligare med bilrån osv.

Juste, man tvingas dricks bort allt man äger och har. Köp takeaway i den mån det går om man ska stanna länge

Har bilat i usa tre ggr under senaste 8 åren, mestadels västra tredjedelen. Naturen är fantastisk och det är den jag åker dit för att uppleva!
Däremot är det väldiga klyftor mellan fattiga och rika, man kan typ köra i flera timmar och bara se samhällen där folk bor i trailers (ser inte sunkiga ut men lägre ekonomisk standard), inga industrier/större arbetsplatser, gårdar, fotbollsplaner eller bibliotek så långt ögat når så man undrar vad kidsen där gör på fritiden och var de vuxna jobbar. Också många fler med psykisk ohälsa på gatorna.. Upplever att Europa är mycket mer organiserat och välmående även på landsbygden än vad usa är.

Det är väldigt olikt Sverige så det är svårt att svara kort på den frågan. Men en stor skillnad är att man (jag får generalisera nu) är mycket mer familjeorienterad och tight inom sitt community (t.ex skolan, orten man bor, kyrkan, etc). Generellt är amerikaner väldigt bra på att bjuda in till sitt community, om du är rätt. Då är det trevligt och härligt. Är du däremot väldigt annorlunda är det nödvändigtvis inte alls lika lätt. USA är extremt segregerat. Minns när jag var i Alabama med min kusin som bodde där då och var sugen på McDonalds för vi gick förbi en, hon sa då att det där är en ”black people McDonalds”. Vi kunde alltså inte gå in dit. Svarta, vita och hispanics bor ofta inte i samma områden av en stad. Alltså nu pratar jag generellt – det finns ju folk som bor överallt. I mina kusiners skola fanns en svart kille, kanske några hispanics. Resten var vita. Eftersom man inte bor och lever ihop så skapas mycket fördomar. Gäller även politiskt. Nyheterna i USA är extremt vinklade, oavsett om du är liberal eller konservativ. Det är väldigt svårt att få en neutral bild av läget, vilket är en anledning till att det skapas stora politiska klyftor. Vi kan prata om att SVT är ”vänstervridet” här, men det är extremt snällt jämfört med hur skruvat allt är i USA. Och: landet är så extremt stort. De stora städerna som vi svenskar besöker representerar inte landet i stort. Här är man generellt mer liberal och framåtsträvande politiskt. Tror det var därför många svenskar hade svårt att förstå när Trump vann. Men majoriteten av amerikaner bor ju inte i New York eller LA…

Orkar inte mer. HJÄLP? Jag orkar inte leva.

ring mobila akutteamet i din kommun. du får prata med någon NU!! vart bor du? ta en taxi till psykakuten Asap! ❤️

Nej.
Det blir ingen förändring av att prata med en psykakut. 🙁

Okej men du skriver ”hjälp”. Vad är du ute efter för hjälp om du inte vill vända dig till sjukvården? Tror tyvärr inte att någon annan än sjukvården kan hjälpa dig. Tänker att ifall du hade någon nära vän/familj som kunde hjälpa så hade du redan vänt dig dit.

Men du kanske och det borde alla få prata med någon som är jättebra. Du ska inte behöva ha sådana känslor och bära själv. Kan du ringa en vän eller släkting. Kämpa på och kram.

Av genuin nyfikenhet nu: varenda gång en mamma skriver något kring att hon mår dåligt i det här forumet, tex beskriver att hon är utmattad, råkat ut för en förlossningsdepression, känner att hon inte får stöd från pappan eller vad det nu kan vara så får hon direkt en massa ifrågasättanden och ”varför skaffade du barn” och typ ”skärp dig”.

När en person, som denna TS, skriver typ ”jag vill inte leva. Jag vill inte söka vård. The end” så är svaren enbart hjärtan och kram och kämpa på och ring det här numret.

Varför är det så lätt för bloggbevakningsläsare att känna sympati för exakt ALLA som mår på alla möjliga sätt, förutom just mammor som mår dåligt?

(Obs! Jag är inte en mamma som mår dåligt själv. Bara reflekterat över det.)

Skämtar du…? Jag blir nästan speechless av den här kommentaren.

Varför? Jag tycker jättesynd om denna TS också men jag förstår helt ärligt inte hur folk här inne kan vara iskalla och rent av otrevliga mot mammor som skriver att de mår dåligt, men stötta alla andra no questions asked ifall de skriver om depressioner eller utbrändhet eller annan psykisk ohälsa. Det går inte ihop.

Så kanske det är men lite fingertoppskänsla, kanske göra ett eget inlägg om det? När någon berättar att de mår väldigt dåligt så är det inte rätt ställe att försöka dra igång ett bråk.

Hmmm ser inte riktigt hur jag försökte dra igång ett bråk. Ställde en reflekterande fråga i en tråd. Det här är bloggbevakning öppet spår liksom.. jag tror helt ärligt inte att min fråga gör varken till eller från för TS mående.

men visst, jag tar emot din synpunkt och ska överväga det nästa gång.

Håller med dig. Men enligt alla besserwissrar här ska väl mammor gå runt och vara ljuvliga lyckliga varelser hela tiden och inte vilja spendera en minut ifrån sitt barn. För då är man en självisk häxa som inte borde ha barn.
Var ju nån som skrev för nån vecka sen om att hennes MAN fått en förlossningsdepression och inte orkade göra någonting. Och jäklar vilket gullande och försvarande det blev av honom. Man får må hur dåligt som helst och få hur mycket stöd och förståelse som helst. Så länge man inte är mamma.

Ja det är väl lite det som förvirrar mig. Förlossningsdepression, som tom är en ”riktig” diagnos liksom, blir ifrågasatt. Eller har läst flera trådar om mammor som skriver att de håller på att bli utbrända eller liknande för att de dels har väldigt mycket med barnen (tex sömnlöshet eller diagnoser eller ”bara” trotsperiod) i kombination med tex en dålig relation och/eller mycket på jobbet osv osv men de får BARA svar i stil med att de borde ha tänkt på det innan de skaffade barn, ”huuur kan det komma som en överraskning?!” eller ”jag är minsann ensamstående och jag mår bra”.

Men de som enbart nämner utbrändhet (eller bulemi eller ”jag känner mig ensam och ledsen hela tiden”), inga barn, de får enbart sympatier och tips och igenkännande.

Får helt enkelt inte ihop logiken. Sorry om någon blev offended ?

Men skapa en egen tråd! Det är ju nån som ber om hjälp, trötta mammor och hur synd det är om dem är helt irrelevant!!!

Fast de ber ju om exakt samma hjälp och får en totalt annan respons. Min fråga är ju riktad till just er som svarar i denna typ av tråd, så det var därför jag ställde frågan här. Reagerade liksom på responsen TS fick, som är så enormt spegelvänd mot den som ges till en mamma som skriver att hon mår dåligt.

Men jag hör er och jag släpper det. Kan kanske ställa frågan i en egen tråd vid något annat ÖS i framtiden.

Vilka mammor skriver att de inte vill leva och möts av hat?? Känn av rummet nu.

Svårt att känna av rummet när en anonym person skriver en mening. Men okej, om mamman som förra veckan (den jag har närmast i åtanke) hade avslutat sin långa berättelse där hon ingående beskrev hur dåligt hon mådde, med att hon inte ville leva, så hade hon också fått hjärtan och kramar istället för att bli mer nedtryckt?

Inte vet jag, du får väl testa att starta en tråd och se vad du får för respons. Om det nu är så viktigt.

Du blandar äpplen och päron. Vill någon kanske inte mer leva ska det på inga sätt ifrågasättas varför andra vill stötta. Horribelt onödigt av dej!!!

Okej, tyck så du. Respekterar det.

Inte jag heller.

Vad är det som gör att du känner så? Har det hänt något?

Har du någon familjemedlem i närheten du kan ringa till och fara hem till?

Varför känner du så? Har du känt så länge?

Jag känner så för att livet är svårt att leva och jag har vantrivs med min tillvaro. 🙁

Vet inte om det hjälper eller är någon tröst, men livet ändrar sig, även om allt är nattsvart just nu så kommer det inte alltid att vara det. Det måste kännas fruktansvärt att leva mitt i den känslan, men försök tänka att ingen känsla eller tillvaro är konstant, det kommer att förändras. Ring och prata med någon, som någon här ovan tipsade om, jourhavande medmänniska eller självmordslinjen eller om du har någon närstående du kan prata med. Ta hand om dig!

100%! När en väl får uppleva att det där mörkret faktiskt blir ljusare, även om det kan ta tid, då tror jag att många skulle kunna se lite lättare på dalarna i livet. Inte lätt att hantera när du är där naturligtvis, men bara vetskapen om att ”this too will pass”, kan vara tillräckligt. Styrka och ljus till dig som mår dåligt ⭐️

Om du vantrivs med din tillvaro så har du två val – acceptera eller förändra den.

Snälla ring och prata med någon eller åk till psykakuten!

Självmordslinjen 90 101
Jourhavande medmänniska 08-702 16 80
Jourhavande präst 112 be att få prata med en präst

Från en som mått dåligt tidigare – det finns hjälp! Man ska inte behöva må så dåligt som du gör. Det är en sjukdom och du kan bli frisk. Be om hjälp!

Varför blir så många provocerade av spartips? Såg ett inslag på Nyhetsmorgon om en kvinna som sparat ihop 140000 till en resa och delade med sig av många vardagliga tips. Men direkt går folk i gång och gnäller om vem som har rätt att uttala sig om sånt, att vissa minsann har det tufft ändå mm. Har man den inställningen så vill man ju inte inspireras till att spara. Att läsa om nån som har lyckats spara ihop så mycket pengar är ju bara inspirerande. Sen kanske alla inte skulle prioritera att lägga pengar på en resa just nu, men det har ju ingenting med spartipsen att göra. Vad man sen väljer att lägga pengarna på är ju upp till var och en. Det här med ekonomi verkar verkligen vara otroligt känsligt och triggande.

Ja det är tråkigt, det normala vore ju säga ”grattis” eller vara tyst. Men är det inte lite svensk jantekultur? Om nån lyckas med något som kräver lite självdisciplin så ska de tryckas ner?

Håller med. Just nu känns det som en tävling om vem som har det värst?

Jag upplever att de flesta kommentarer och dylikt som har den typen av resonemang kommer som svar på när andra skriver saker i stil med att ”alla kan spara”. Jag kan störa mig lite på att vissa randoms i ett kommentarsfält kan dra det exakt hur långt som helst för att övertyga någon de inte känner om att de tex visst har råd att spara X antal kr i månaden eller att de visst skulle ha råd att jobba mindre och ha barnen kortare tid på förskolan, eller vad det nu kan vara.

Tycker de som vill motbevisa åt andra hållet eller varför det är absolut omöjligt spara tio kronor i månaden är ännu värre.

Håller med. Eller som nån som skrev igår om att hon ville gå till frisören för 2700kr men behövde pengar från det gemensamma kontot. Sen framkom det att hon mest köpte cola och snus för sin del av pengarna. Ja men sluta lägg pengar på cola och snus då, så sparar man in ganska mycket varje månad.

Man blir provocerad för att många spartips suger. ”Sluta köpa take away kaffe!, gör bryggkaffe hemma och ta med i en mugg” ”Istället för att köpa lunch ute, ta med matlåda!” ”Ät vegetatisk en gång veckan!”
För alla som inte är totala idioter är detta så självklara tips, så det blir provocerande när någon ”ekonomiexpert” föreslår det.

Men nu syftar jag inte på ekonomiexperter utan vanliga privatpersoner. Jag älskar själv att komma på sätt att spara och dra ner på kostnaderna och tar gärna del av andras tips. Är det något tips som inte är aktuellt för mig så är det ju bara strunta i det. Jag är föräldraledig och har verkligen inte stora marginaler, men har ändå lyckats spara en hel del senaste året med just såna här tips. Blir man bara provocerad och gnällig så kommer jag lite ”skyll dig själv” då vill man ju hellre ha offerkofta och tycka synd om sig själv.

Håller inte med dig. Jag är inte fullständig idiot men tycker det är bra bli påmind om hur mycket jag kan spara genom att planera lite i förväg.

Samma här! Bra påminnelser. Och ibland kommer folk med enkla bra tips som man själv kanske inte tänkt på.

Exakt. Och även sånt som man ”vet” och oftast gör men blir jag lite stressad är det lätt jag prioriterar bort den där matlådan. Så blir glad när nån ”tjatar”, tycker det känns peppigt.

Update alla som följde min dejtingtråd igår:

Jag har noll chill och pallar inte ”vänta ut” något när jag genuint undrar. Så jag skrev igår och frågade rätt ut om han ens var intresserad längre och att jag upplevde att det minskat ganska mycket och att han gärna får vara ärlig om han inte är det.

Han verkade bli genuint förvånad och sa bara kort att ja han är intresserad och undrade varför jag kände som jag gör. Vi bytte bara några få meningar om det och jag sa att jag kunde förklara lite närmare vid ett annat tillfälle då jag har svårt att förklara på ett bra sätt i skrift hur mina tankar går.

Sen har vi lämnat det där och jag känner väl att jag ligger lågt nu. Han är bortrest och kommer inte hem först nästa vecka. Och det har varit tyst under hela dagen nu.

Kan hända att jag nu ”skrämt” honom, men jag vill gärna känna att jag kan vara ärlig och om han nu blir rädd av en sån enkel fråga så är han inget för mig heller känner jag. En man ska enligt mig kunna ha en seriös diskussion. Så nu ska jag lägga bort telefonen och köra på mitt race och är han genuin kommer han höra av sig ?

Svarar här oxå

Min erfarenhet av män är att vill d ha en så gör de allt. Vill d inte ha en så vågar de inte skriva d rakt ut utan svarar såsom han har gjort.
Obs min egna erfarenhet som sagt. Män vill jaga inte bli jagade.
Jag tycker att du ska släppa d här.

D

Jag som kille skriver vad jag tänker och sitter väldigt lite med mobilen så jag hade absolut kunnat svara som ts beskriver. Att tjejen jagar är trevligast tycker jag för då stör man ju inte någon (tufft för tjejer med alla närmanden vad jag förstår).

Till ts:
Stäm bara träff om en fysisk tid & plats. Då fattar ni båda och kan snacka & det är mycket roligare. Ta med en god bok för att inte bli rastlös utifall han blir sen (boken kan även bli ett samtalsämne för att bryta isen i början). Allt detta *två meddelanden om dagen* eller något är så individuellt.

Backstoryn här är att dom hörts en längre tid, dejtat och haft sex. Efter sexet så drog han sig undan och slutade höra av sig med den frekvens som han gjort innan.

Åhnej en så tråkig snubbe. Låter som ett trist liv att hålla på så.

Japp håller med föregående.. hade han varit seriös hade han sagt typ ”vad tråkigt att du känner så, det är inget jag har gjort medvetet, såklart är jag fortfarande intresserad 🙂 ” och därefter visat mer engagemang, hört av sig och varit gullig för att inte tappa dig. Du hittar någon bättre!

Ja. Alltså när jag fick svar kände jag mig typ ”dum” först som kanske misstagit mig. Men sen när det varit samma tystnad hela dagen så känner jag bara nä, men vad fan är det här då?
Jadå, jag är redan mentalt på väg bort. Han får hitta en annan leksak ?

Uppdatera oss nästa vecka när han kommit hem ?

Nu när han vet hur du känner och ändå väljer att inte höra av sig så har du ju fått ditt svar.
Hade han varit intresserad så hade han ju varit mån om att få dig att känna det också.

Jag hade personligen verkligen dragit öronen åt mig om jag fått ett sånt meddelande från någon jag bara träffat en gång… hade känt mig som att jag är ansvarig för den andra på något vis. Det får en att vilja svara på meddelanden ännu mindre för man blir plötsligt självmedveten om hur det kommer tolkas.

Nu var det inte första gången vi sågs..

Är det någon mer som vissa tillfällen, kanske 3-4 per år får en känsla att om det går till sin gräns kommer er partner slå er? Tex när det är tjafs. Jag undrar om detta är normalt eller vad det grundar sig i…

Har ALDRIG under tio års tid tänkt den tanken, hur arga vi än varit på varandra. Tror nog att det är en varningssignal om du känner så. Eller om du har ngt trauma i bagaget som väcker den känslan…?

Kan vara trauma från barndom. Han har aldrig gjort något mot mig. Varit tillsammans i åtta år, men får en känsla i mig att snart blir han så arg att han kommer slå mig. Vet inte riktigt om det är en sann känsla eller som du säger, trauma?

Alltså, jag vet såklart inte men verkar inte sannolikt i mina öron dina barndomstrauman slår till efter exakt 5 år med samma snubbe, traumat bär du ju alltid med dig. Säger din känsla att något i hans reaktioner snart kommer bli farligt för dig så lyssna till dig själv! Du är smartare än du tror!

Nej, det är verkligen inte normalt efter 3- 5 eller 15 år. Lämna.

Absolut inte. Min man har aldrig ens höjt rösten mot mig, eller jag mot honom. Jag tror fan att jag skulle kunna göra eller säga i princip vad som helst och han skulle ändå inte slå mig. För normalt funtade människor är våld väldigt långt borta.

Grejen är att han inte höjer rösten men känner av en energi som känns hotfull. Att jag utifrån det tänker och känner att han kommer slå mig om jag skulle tex fortsätta prata. Kanske är det energin jag känner av som får mig tänka på barndomen. Svårt.

Lita på din magkänsla! Folk med aggressionsproblem kan mycket väl vara tysta och ”behärskade”. Men man känner av signaler de sänder ut (blick, kroppsspråk, instabilitet, spända).

Att ändra sitt beteende genom att tex sluta prata för att du upplever situationen med din partner som såpass hotfull är en ruskig red flag.

Ni har varit tillsammans ganska länge ändå, inte så lätt att bara lämna baserat på en känsla kan jag tänka mig (även fast jag tycker att du borde lämna, varningsklockorna ringer). Men om du vid ett bråk skulle säga hur du känner, att du är rädd för att bli slagen, skulle han kanske skämmas och be om förlåtelse? Han är kanske inte medveten om att han skrämmer dig.
Men för att svara på din fråga, nej, det är inte normalt. Min man och jag har haft galna gräl under årens lopp och aldrig har jag varit rädd för att bli slagen.

Hur ser ditt och ert och hans liv ut i övrigt? Vad bråkar ni om? Har någon av er personliga problem (jobb, hälsa, alkohol, etc)

Googla och läs på om latent våld och passiv aggressivitet. Lita på din magkänsla.
Var rädd om dig <3

Nej, det är inte normalt. Arg kan en person bli, otroligt blixtrande skitförbannad, men det ska aldrig aldrig aldrig kännas som att personen skulle kunna gå över gränsen och slå en, den osäkerheten ska inte finnas. Har själv upplevt det i en tidigare relation. Om jag jämför med den relationen jag har idag så ser jag hur fel det var i den andra. Men just då förstod jag inte det. Jag var nog mer tacksam över att det inte blev något slag.

I min tidigare relation så kände jag ibland att han skulle kunnat slå även om han aldrig gjorde det. Det låg liksom i luften att det skulle kunna hända. Och det påverkade både mig som person och vår relation negativt. Hade det inte tagit slut hade det nog hänt tillslut det tror jag.

Min nuvarande man och jag driver varandra till vansinne här ibland, och kan bli väldigt iriterade eller arga, men ingen av oss är någonsin rädd för att bli skadad av den andre. Det finns inte på kartan att det någonsin skulle kunna hända.

Lyssna på din magkänsla.

Och ja, jag har också Namn som namn, orkar inte byta. Men är alltså en annan namn.

Jag tror det är viktigt att du försöker tänka på om problemet ligger hos honom (dvs, hans ilska) eller hos dig (dvs, hur du upplever hans ilska). Som person med barndomstrauma blir man extremt inkännande. Jag känner direkt av stämningen i ett rum eller om nån har dålig energi, för det var ju det jag fick lära mig som barn, så jag kunde anpassa mig efter rummet. Däremot betyder det inte nödvändigtvis att personens energi eller ilska kommer eskalera på samma sätt som det man varit med om som barn, men det är klart man blir lite programmerad att tro det. Kan ni prata om det? Alltså när ni inte bråkar. Har han också men från barndomen?

Obs vill verkligen inte förminska att han kanske har aggressiva tendenser på riktigt och i sådana fall ska du såklart inte stanna med honom. Alla förtjänar att känna sig trygga. Men det kanske innebär att du bör lämna honom OCH jobba på dina egna trauman.

Ni som har två barn tätt, när tycker ni att det har blivit enklare? Just nu är våra 1 och snart 3 och det är ett ständigt kaos av stök, gnäll, bråk, stress, jagande av ettåringen som fortfarande kryper osv. Behöver hopp om att det kommer enklare tider…

Har också en snart ettåring och en snart treåring! Nu tycker jag personligen att det redan blivit lättare än det var första halvåret eller så, men såklart har vi det exakt så som du beskriver. Av två mammor jag pratat med som haft barn tätt (nu hade de nog ännu lite tätare än vi, kanske 18mån) sa den ena att det tog tills lilla barnet var två. Den andra sa att det lättade när andra barnet började gå.

Själv tyckte jag som sagt första halvåret var tufft med sömnbrist och två som behöver hjälp med allt, kände att livet kanske varit lättare om man väntat längre mellan… Men idag när vi träffade vänner som har 1 barn i samma ålder som vår äldsta slog det mig att jag är så nöjd som det är. Av diverse anledningar.

Jag håller med dig till viss del, men tycker det har blivit både enklare och svårare. Enklare för att man inte behöver amma och söva lillebror hela tiden men svårare för att han röjer runt och ”förstör” storas lekar m.m. Men så trött på att allt är kaotiskt hela tiden ? Och vi har fortfarande sömnbrist här, båda barnen vaknar nattetid. Den lilla betydligt oftare men vi är i alla fall två slitna föräldrar där ingen någonsin får sova helt ostörda nätter… Suck!

Ja alltså vi är också fortfarande som två urvridna disktrasor, uppe måånga gånger per natt (fast vid ett (1) tillfälle har båda barnen sovit hela natten så det finns hopp). Men jag tycker ändå perioden med amning och klisterbebis var snäppet tuffare.

Har en 6-åring och en 7-åring. Jag tycker det var tuffare med småbarnstiden, var hemskt många stunder. Nu är det andra strider hela tiden. Vem som andas bäst/vem som ska trycka på hissknappen/vem som gjorde vad/vem som kan se längst osv. Men de är mer självständiga, de umgås mera, de underhåller varandra, de har varandras sällskap osv som gör att de inte är lika beroende av oss föräldrar. Så ja det är mycket bråk och många fajter, det är svårt att göra rätt som förälder (enligt barnen haha) Men det är fler stunder jag faktiskt njuter av att umgås med dem, vi kan ha så roligt tillsammans nu. Men det är tufft att ha två täta barn, men nu är det lätt värt det. Jag vill inte ha fler barn dock haha. Orkar inte börja om med allt.
Hoppas du får uppleva samma, då blir det lättare. Jag lovar ?

För oss vände de när de var typ 4 år och 5 år. När båda kunde prata, förstå mera och då började de inse fördelarna med ett syskon typ.

Har en två-åring och en fyra-åring, exakt två år emellan. Jag vet inte om det är enklare än förra året, men det är på ett annat sätt eftersom tvååringen inte är bebis längre. Fortfarande ganska mycket passning och storebror retar gärna. MEN dom har också börjat leka ihop och jag har stort hopp om att det kommer vara riktigt chill (jämförelsevis) nästa sommar när dom är tre och fem ???

Beror på barnen och oss föräldrar ? tycker det går i vågor. Vår äldsta är förhållandevis enkel och kan lätt resonera med. Mellanbarnet är betydligt mer ”krävande” och testar gränser. När vi föräldrar är ”utvilade” och tagit hand om oss själva har vi betydligt bättre tålamod att hantera barnen och då blir de lättare. Vi har tre barn 5, 3 och 1 år. Periodvis bråkar de två äldsta hela tiden och stunder är de bästa vänner.
Njut av de bra stunderna, alltså verkligen stanna upp i stunden och njuuuut så orkar du med bråken lättare.

Jag tog exempelvis 1 min idag under middagen och njöt över att barnen var sig själva (den ena pratar hela tiden, den andra busar mycket och den tredje bara hänger på) men det var trevligt gentemot hur det brukar vara på middagar då det oftast är mycket skrik och bråk från mellanbarnet.

Tycker det vänder när lilla är runt tre. Mina är tre och fem nu. Förutom ”trots” som kan vara runt en treåring så är dom ändå två nu som klarar sig rätt bra själva.?

Håller med om att runt 3 börjar det verkligen vända. Och från att yngsta är runt 4 är det som ett annat liv. Låter säkert som jättelångt kvar för dig så kanske ingen tröst eller vad man ska säga men också – från den åldern går det också så himla snabbt! Men det är så kul med dem, nästan hela tiden då!

Mina är nu 6 och 4 och visst är det jobbigt när det bråkar ibland, men annars såååå glad att jag skaffade barn relativt tätt. Dom är verkligen kompisar och leker jättebra! Tyckte jag började bli lättare när de var typ 2 och 4, och sen bara lättare för varje år.
Håll ut 🙂

Mina är 6 och 4 nu. Allt är lättare. De leker ibland och de bråkar ibland men man måste inte passa dom hela tiden

När yngsta var 3,5 vände hela livet, sen dess har jag två barn som är varandras bästa vänner och älskar att leka ihop. Typ 15% tjafs 85% bästisar. Världens gladaste, härligaste barn ?

Det är elva månader mellan mina, idag är de 5,5 och 6,5 år.

Två barn tätt var röven under de första åren, ett under att jag ens överlevde mentalt, men livet vi fick efter 3,5 har varit värt allt.
Får dock fortfarande ångest av tanken på att vara gravid/få en bebis till, något som vi båda är så överens om att vi i stort sett slogs om vem som skulle sterilisera sig ?? (han vann ?)

Sent svar men våra är 3 & 4 och det har börjat kännas lättare nu. Mer lek och inte bara lek OCH bråk. Klarar sig längre själva (fast jag är i samma rum eller i närheten) och klarar saker mer på egen hand. Det är befriande!

Vad gör jag för fel?? När jag gör gymövningar liggandes på mage (rygglyft, benlyft) så får jag alltid så jäkla ont i huvudet. Jag försöker tänka på att andas och slappna av i nacke/axlar men ändå får jag så ont i huvudet när jag reser mig upp igen. Jag känner ingenting så länge jag ligger ner men så fort jag reser mig upp så gör det så ont att jag måste lägga mig ned igen. Det är som en ilande värk i hela huvudet. Kan behöva ligga uppemot en halvtimme efteråt innan det börjar släppa..

Har du kollat ditt blodtryck?

Ja, jag har lågt blodtryck vilket jag alltid tänker på när ska resa mig, att göra det sakta oavsett om det är från soffan eller från golvet efter en övning ☺️

Kan det vara en nerv som kommer i kläm kanske eftersom ryggmärgen blir ihoptryckt vid dessa övningar. Men eftersom det släpper när du lägger dig igen låter det som att det kan vara blodtrycksrelaterat. Är verkligen ingen läkare så det här är bara rena spekulationer. Men det låter onekligen jobbigt så ta hjälp av en fysioterapeut som kan hjälpa dig att hitta alternativa övningar.

Jag har samma problem!! Alltid haft!! Kan typ inte ens göra rygg-ups längre, gör för ont i huvudet och det är inte värt det. Undrar varför det blir så!? Men skönt att höra att man inte är ensam ?

Jag får också dansa men det släpper snabbare än för dig. För mig räcker det att sluta med övningen och ligga kvar en minut typ. Ibland nästan tjuter det på något vis i öronen samtidigt. Obehagligt ändå.

Samma, inte dansa

Är ni väldigt petiga när det kommer till killar? Jag pratar med en sådan gullig kille. Han är så jordnära och rolig och en kille jag känner att jag skulle kunna ha det så bra. Men han har inget modell-utseende direkt utan ser okej ut. Då börjar hjulen snurra i huvudet och jag jämför med mitt ex som var riktigt snygg (men en skitstövel) som dejtar en modell och gamla klasskamrater som mobbar mig som dejtar söta killar med kritvita tänder och solkysst hy. Hur ska jag hantera det här? Ska jag strunta i honom för att han bara är en average guy? Vad är det för fel på mig? Säg att jag inte är den enda som beter mig såhär.

Nej, för utseende är inte det som gör att en relation är bra eller håller i längden. Attraktion till någon hänger ju också på så mkt mer än hur den ser ut! Tror inte du blir lyckligare med någon för att den har kritvita tänder och bröstmuskler…

Nej men du hakar upp dig på en persons utseende som du ändå tycker ser okej ut? Menar bara att utseende har noll med tillit att göra. Det jag läser av det du skriver är att du försöker få det till att du har tillitsproblem och det är anledningen till att du hakar upp dig på att han inte är modell-snygg, medans det egentligen är så att du tycker du borde ha någon snyggare. Det är så jag uppfattar det du skriver.
För övrigt låter det helt bisarrt att strunta i en kille bara för att man tycker att han är ”average looking”, väldigt omoget. Men det är vad jag tycker.

Nej verkligen inte så jag menar. Fast å andra sidan är det ju inget fel med det tankesättet heller. Vi alla förtjänar det bästa.

Ja, så är det. Men vad som är det bästa är ju högst individuellt och bara för att du tycker att han ser för alldaglig ut innebär inte att andra gör det. Är det enbart utseende som är viktigt så gå efter det och strunt i allt annat då?‍♀️ jag hade då inte velat vara tillsammans med någon som tycker att dom har ”förlorat” (som du skrev i tråden nedanför) för att dom är tillsammans med mig, hör du själv hur hemskt det låter? Är det så du ser på honom så släpp honom så någon annan som ser honom som en vinst kan få honom istället, det är han värd.

Jag skrev inte att jag skulle se honom så. Jag skrev att jag kommer se mig själv så.

Det spelar faktiskt ingen roll. Om någon tycker att dom har förlorat för att dom är tillsammans med mig så är det inget jag vill vara i. Och förhoppningsvis ingen annan heller. Släpp honom så någon som känner sig som en vinnare med honom kan få honom istället då.. du förstår poängen.

Jag tror du tolkar baklänges.

Förklara hur man ska tolka åt rätt håll då, för jag kan inte heller tolka på något annat sätt än det T// skriver.

Skulle vara intressant att höra hur jag tolkar det baklänges? Jag ser tyvärr inget annat sätt att tolka det på?‍♀️

T//: Exakt. Tyvärr har väl ts slutat läsa här nu? nästan ett dygn senare..

Skulle verkligen inte vilja vara med någon som tycker den har förlorat för att jag inte ser ut som en modell. Jag tycker du ska släppa honom, för HANS skull, så han kan hitta någon som verkligen tycker om honom. Usch ryser bara av tanken på att min pojkvän skulle gå runt och tänka så.

”Det bästa” blir lätt paradoxalt för den som högst värderar omgivningens bild.

Första gången jag såg min man tyckte jag inte att han var så snygg. Idag 13 år senare är han det snyggaste som finns och jag tänder på honom dagligen! Han är som ett bra vin som blir bättre med åren!

Känner inte igen mig alls faktiskt, men har iofs aldrig varit speciellt ytlig och det är aldrig personens utseende som lockat utan att vi klickar och att han har fina egenskaper. Tycker det är lite sorgligt att du är beredd att dissa någon pga en sån sak. Men sen kan jag såklart inte sätta mig in i ditt tankesätt. Men känns ju inte speciellt genuint eller som att du ens bryr dig/är intresserad på riktigt.

Jättepetig.

Men så är jag singel också…

Om du tycker att allt ska falla på att han inte är tillräckligt snygg så tycker jag först och främst att du ska fundera över din syn på andra människor. Och med det menar jag inte att klanka ner på dig, även om jag förstår att det kan låta hårt. Varför skulle det vara bättre med en riktigt snygg kille som behandlar dig som skräp, än en kille som genuint älskar dig och vill ditt bästa? Är det verkligen vad du kommer må bäst av?

Nej absolut inte men jag har stora tillitsproblem på grund av tråkiga händelser jag har råkat ut för så jag ser mig inte värdig någon som gör mig trygg. Jag ser mig värdig någon som trycker ner mig – som alla har gjort.

Fast en kille kan ju bete sig som skit trots att han inte ser bra ut… det där känns bara ytligt och hans utseende har noll med tillit att göra.

Ja det kan han men som jag skrev har han inte gjort det.

Är du modellsnygg?

Nej inte någonstans. Han tycker det men inte jag.

Jag anar att du kan ha en blockerad självkänsla. Du tänker på vad andra tycker, och det är viktigt för dig. Det är inga tankar som försvinner över en natt, men bli medveten om dem och jobba på det.

Jag tycker du ska ge den här killen en chans. ? När ni ses var i ”nuet”, fokusera på honom och på dig. Dyker en annan tanke upp så stäng den – var här och nu.

Ja det har jag verkligen – dåligt självförtroende också. Jag ska försöka för jag vill verkligen träffa honom. Men dessa jävla hjärnspöken.

Är du attraherad av honom? Finns inte attraktion så vet i tusan om det håller i längden.

Alltså, jag hade svårt att inleda något under flera år. Tror det kan utspela sig på olika sätt – någon blir ”petig”, en annan blyg, en annan drar sig till dåliga killar, en annan vågar inte träffa någon alls. Men problemet ligger nog antingen hos en själv, eller så har man bara inte träffat rätt än. För min del låg det hos mig själv iaf men lyckades ändra mitt tankesätt.

Attraktion är viktigt, men det kommer från så mycket annat än bara utseende. Det kan sitta i såna detaljer som är svåra att känna av om ni inte ens har setts på riktigt än. Jag vet inte om jag är ovanlig här, men för mig har det iaf alltid varit väsensskilt att tycka att nån ser bra ut (kan man avgöra direkt) och att vara attraherad (kan ta några dejter, jag behöver oftast börja lära känna personen lite innan jag vet om jag dras till honom).

Så om människan verkar vettig och åtminstone har ett utseende som du tycker är helt okej, så bara kör.

I längden kommer ingen vara avundsjuk på tjejen som är ihop med en modellsnygg kille. Men många kommer vara det på det par som har en grym relation.

Men vänta, va? Du vill inte dejta/bli ihop med en kille för att dina vänner ev. Inte tycker han är snygg nog? Eller för att du själv inte anser honom vara ”modellsnygg”?
Snälla säg att du är tonåring? ?

Självklart måste (bör?) det finnas attraktion mellan er, och alla har olika preferenser etc.

När jag träffade min man kunde jag inte ens objektivt svara på om han var snygg eller inte, kemin och elektriciteten mellan oss var så enorm att jag bara såg en vandrande glittrande person som fick igång mig på alla cylindrar, och vi hade det så roligt och härligt att jag varken åt eller sov, jag var bara hög på livet med honom.

Nu, några år och barn senare när glittret lagt sig, är han i mina ögon fortfarande den snyggaste mannen jag mött, han är världens finaste pappa till våra barn och livspartner till mig, vad andra ev. tycker om hans utseende är så ointressant att tanken aldrig ens slagit mig ?

Hitta mannen/kvinnan som ger dig fyrverkerier så är allt annat sekundärt ?

Jobba på dig själv. Du bryr dig för mycket om vad andra människor tycker. Du skriver att du har blivit mobbad vilket är en stor del av anledningen skulle jag tro, och det är fruktansvärt att du har behövt gå igenom det (fy fan vad arg man blir när barn är elaka mot barn för det förstör så mycket!!!) men det positiva är att du kan ta dig igenom det och bli starkare i dig själv. Det handlar ju inte om en kille är snygg eller ful i det här fallet, skulle faktiskt nästan råda dig till att jobba på dig själv innan du blir ihop med nån så du inte riskerar att hamna i en dålig relation igen (men träffar man en vettig person så kan man såklart få styrka av den personen med, viktigt bara att den personen får en förståelse för var du kommer från).

Ja, om du vill fortsätta träffa snygga killar som beter sig som skitstövlar så ska du absolut strunta i honom.
Du verkar vara mer fokuserad på vad andra ska tycka/tänka om killen du dejtar. Jag vet inte hur gammal du är men ditt tänk känns otroligt omoget.

Jag är 36 och det handlar inte om att jag är omogen i tänket även om jag förstår att det låter så. Men som jag gav som svar ovan så har jag tillitsproblem på grund av tråkiga händelser jag har varit med om så jag ser mig inte värdig någon som gör mig trygg och som jag känner mig älskad av. Jag ser mig värdig någon som behandlar mig som skit som alla andra har gjort.

Varför tänker du ens på om han är snygg då? Om han kan ge dig den tryggheten du vill ha är det väl ljusår viktigare än hans utseende. Han ser ändå okej ut säger du. Tycker det låter som att du har svaret själv.

Och gamla klasskompisar mobbar dig och du/ni är 36? De borde växa upp.

Inte längre men de har gjort det och på något sätt blir det som en tävling. Det kan vara svårt att förstå men jag gick på en överklasskola bland massa rikemansbarn och blev ordentligt mobbad. Då blir det så att man som vuxen på något sätt vill visa att det har gått bättre för en om du förstår vad jag menar. Så låt säga att någon gammal mobbare har en kille a la Schenkenberg och så kommer man själv där med – ja. Då är man förloraren igen.

Som jag skrev ovan, ditt tänk är såå otroligt omoget. Du lever kvar på högstadiet och vill du ha en riktig vuxen relation så är det dags att växa upp.

Då tror jag du inte vet vad omogen är. Det kallas rädsla från vad man har varit med om men sådana som aldrig har gått igenom det själva vet inte hur det är.

Eh jo du är omogen om du tänker så.
Vilka ska se dig och tänka så? Tror du att ditt liv är så intressant för andra?

Killen förtjänar en tjej som uppskattar honom mer än du gör.

Jag bor på Djursholm och det är inte så lätt att vara annorlunda här.

Hade du verkligen bott där hade du vetat om att man säger ”i” Djursholm, inte ”på”…

???

Rädsla? Är du rädd för att vara med en kille som inte är modellsnygg? Isåfall beskriver du din rädsla väldigt ytligt. Sorry men ditt tänk är omoget.

Så länge som jag bor här ja. Bor med min syster men allt är så jävla ytligt här.

Flytta! Eller sluta bry dig. Det är bara i ditt huvud. Dina gamla klasskompisar skiter i hur din partner ser ut.

Hade någon kommit med en Schenkenberg så hade jag varit väldigt nöjd över att han inte var min kille.

Jag med. Nåt otroligt obehagligt med killar som ser ut så. Kalla blickar. Ser drogade ut. Usch

Jag får tyvärr hålla med Ulrica och 00:20. Det är ett omoget sätt att tänka.
Det är inte en kille som kommer lösa dina problem utan det bästa vore om du tog hjälp av någon.

För tro mig, jag vet hur det är. Jag tänker likadant. Inte alltid, men ofta. Jag är den eviga singeln för att jag inte tar ”vad” som helst. Ska erkänna en sak: gjorde en sån jäkla vinst för mig själv för några veckor sen när jag träffade killen jag var kär i hela gymnasiet. Det har visserligen gjort att jag är helt nerkärad igen och i mitt huvud kan jag tänka ”haha tänk vad gamla klassen skulle bli förvånade när JAG har ”i ett förhållande med xxx” på Facebook””. Som att de överhuvudtaget skulle bry sig, hahaha. Ens eget liv är inte intressant för någon annan än en själv, inte på det viset som man tror. Ingen kommer döma en 36åring för att du inte har killen som alla vill ha.

Så sluta tänka på vad andra tycker, det betyder ingenting i sammanhanget. Särskilt inte gamla klasskompisar.

Vi funderar på att gifta oss men vill inte ha något gräddig kyrkbröllop. Inte heller stel vigsel i typ rådhuset. Tips på något upplägg där det känns mysigt och kärleksfullt utan lulllull?

Vi kände lite samma som du beskriver. Vi gifte oss utomhus. Vi hade hyrt en lagom stor matsal + bokat upp hotellrum på ett litet ”slott” typ (vet inte vad jag ska kalla det annars, haha) där vi tyckte det var fin miljö. Vi hade vigseln utanför med utsikt över havet och skålade och minglade med gästerna ute, sen åt vi middag i matsalen som var fint dukad men ändå avslappnad bordsplacering osv. Sen tog personalen undan bord etc så de som ville kunde vara kvar och festa men det var även varmt nog att man kunde vara utomhus. De som vill sov över och sen åt vi gemensam frukost.

Låter sjukt najs!

Vi hade en borgerlig vigsel utomhus och därefter bröllopsfest.

Går i flytt-tankar. Min mans mor bor på gotland och släkten är därifrån (han är ej uppvuxen där). Jag har under min uppväxt åkt dit på loven och har bekanta där osv. Nu har vi tre barn under 7 år och kan inte riktigt se oss som fanilj växa upp i sthlm. Vi vet att vi gillar gotland i alla årstider men det är ju såklart inte samma att bo där året runt. Å resten av släkten/vänner bor ju i sthlm och omnejd…
Finns det någon som gjort denna flytt? Hur har det gått? Ska man våga? Hjälp!! Tankarna bara snurrar.

Om ni båda vill flytta från Sthlm så gör det! Vad ser du för hinder? Våga! I värsta fall kan ni ju flytta tillbaka till Sthlm.
Jag hade blivit överlycklig om min man ville flytta från Sthlm ? hade inte spelat nån roll vart ens ?

Rent spontant – kör! Oftast är ju det som håller en kvar på en plats som inte känns helt hundra att man antingen har hela sitt sociala nätverk just där, eller karriären. Har ni möjlighet att fixa jobb på Gotland och dessutom har en början till socialt liv så är det ju fantastiskt, skulle prova iallafall.

Tack för pepp! Låter så enkelt när någon annan säger det. Kanske är det så enkelt ?

Flytta nu innan medan barnen är relativt små. Jag ångrar att vi inte tog steget när barnen var små. Nu är de tonåringar och protesterar högljutt om vi frågar. De är nu så rotade med vänner, skola, aktiviteter.

Det är ju det vi känner också. Vi är inte riktigt redo än pga bundet lån ett år till. Men sen känner jag att vi måste ta ett beslut för att slippa känna att vi ångrar oss sen.

På tal om tidigare tråd om ”mommo och moffa” så fattar jag inte människor som skriver ”imon” istället för ”imorgon”. Har en vän som är över 40 och gör det och jag stör mig varje gång. Känns som något db tioåring skulle skriva.

”Imon” är inte ens ett ord. Det ska in ett eller två R där för att vara mer korrekt.

Just ”imon” stör jag mig orimligt mycket på.

Då är vi två.

Jag fick ett sms där det stod ”i mån” och jag tänkte så klart ”i mån av tid”. Nej, det var någon sjuk avart till imorrn/imon. Orimligt!

Den har jag också fått!? jag var sjuk och fick ett sms av personen jag berättade det för ”urs, hoppas du mår bättre imån”.

Blev nästan mer sjuk av det där. Dels imån, men också urs???
Får utslag.

Jag förstår inte varför vissa skriver juh istället för ju! 😮

Och d i stället för det
Kmr i stället för kommer
Tkr i stället för tycker

…

Skrev med en kille på tinder som använde alla de där plus imon. Blev ingen dejt. Så avtändande ? och ja, jag är fortfarande singel ?

Ja, hur en kille skriver är så sjukt avgörande! Tyvärr alltså, men det är det. Har säkert gått miste om många bra killar för det, men det är riktigt oattraktivt om han inte är så duktig på det.

Jag vill bara lämna en sen kommentar till inlägget om therese och alla hennes djur och vad man hade gjort om man var ekonomiskt oberoende..

Och alla snackar skit. Det är så jävla lätt att säga vad man hade gjort med något man inte har. Och vad är ens ekonomiskt oberoende?? Ska man först uppnå en tillfredsställande nivå av lyx och obegränsat med god mat för att sedan skänka sitt överskott till fattiga.

Och det charmigaste är att om man är det minsta intresserad av kriserna i världen vad gäller barn och svält så vore man införstådd med att det inte rör sig om pengar utan ett system och en struktur.

Vi är och förblir ett folk som vill äta hela kakan två gånger om samtidigt som vi har den kvar. Sen vad vi säger att vi hade gjort om vi kunde, de räddar ingen. Man kan göra så mycket bara man är beredd på att ge upp på sin standard. ?

Har inte läst det inlägget men jag tror ärligt talat inte ett skit på de som säger att de skulle skänka hit och dit och göra världen mer rättvis eller vad de nu tänker göra.

Varför skulle inte folk kunna skänka pengar? Det görs ju redan och av folk som absolut inte är ekonomiskt oberoende?

Ja men jag tror inte ett dugg på de som bara ”jag hade tagit såpass att jag klarar mig och skänkt resten”.
Mycket vill ha mer och pengar gör många människor crazy och giriga. Många blir t.o.m snåla.

Någon som tittar på Lets Dance och såg när de två klimataktivisterna stormade Charlottes dans? Var det meningen av ena kameran att knocka en av dem eller var det bara en slump? ?

Säkert en slump men roligt iaf!??? rätt åt dem!

Haha går det att se nåt klipp på det?

Såg klippet just på expressen.
Jag tycker sånt där är otäckt. Nu var det ju ofarliga aktivister, men att det är sådär lätt ta sig fram. Tänk hur lätt det skulle vara för en galning med vapen? Eller nån terrorist.

Men snälla, lita skillnad att lyckas ta sig in med färgpulver och en pistol…

Finns på Hänts Instagram storys ?

Aftonbladet har också?

Tror en slump men sjukt roligt ?????

Givetvis en slump

Tycker en del influencer lever så glassiga liv. Tänk en som tex får 5 frågor och inte svarar. Sedan visar dom bilder på lyxiga resor. Vi borde ställa mer krav. Dom får bra betalt genom reklam och så nonchalera dom läsaren. Då gör man inte ett bra jobb.

Skulle ni prioritera en ny soffa eller ett par glasögon?

Glasögon. Är det ens en fråga?

Om jag verkligen var i behov av nya glasögon så hade jag prioriterat det.

Gah jag dras med ett jävla i-landsproblem, men som ändå äter upp mig och jag vet inte hur jag ska komma loss. Jag ångrar en flytt som liksom blev förhastad. Och i och med det gick jag miste om min drömlägenhet. Typ. (Har alltså bytt lägenhet på hyresbytesmarknaden). Nu kan jag inte sluta tänka på den andra lägenheten och liksom hatar där jag bor nu. Fantiserar om hur jag bor där i stället och hur mycket bättre allt skulle vara. Men nu kommer det liksom aldrig kunna hända och det tar så jävla mycket energi och glädje från mig. Vill inte känna så här för evigt. Piss också!

Lite sent svar men kände mig manad att försöka peppa! Har varit i en liknande situation där jag flyttade tillbaka till mig hemstad, och precis när jag tagit beslutet så hände massa saker som gjorde att jag ville bo kvar i staden jag bodde i… Men det var för sent att backa ur, och nu har jag bott i min hemstad i ett år! Första halvåret var jag full av ånger, men senaste halvåret har jag ansträngt mig för att göra det bästa av situationen och nu trivs jag så bra! För mig har det hjälpt att påminna mig själv om att inget är definitivt eller för evigt, och att det här är så livet ser ut; det är krokigt och blir inte alltid som man tänker men i slutändan löser sig det mesta. Det kommer dyka upp fler chanser till andra drömlägenheter, och enda vägen framåt nu är att försöka acceptera läget och göra vad du behöver för att må bra här och nu. Sjukt mycket kan hända på bara ett år, lovar att du inte kommer känna så här för evigt <3

Har någon här testat rare beautys highlighter i färgen reflect och är den så där 3-i-1-bra som ”alla” på instagram menar? Är den värd pengarna?

Hade för några helger sedan över min sambos bror + hans 6 barn som ursäkta att jag säger det är så ouppfostrade, en drog ut massa kattmat på golvet medans en satt och åt kattmaten medan de andra rusade runt samt när vi skulle fika så norpade de åt sig tre bullar var typ och pappan bara sitter och skrattar . Hur kan man säga på ett snällt sätt att man inte vill att dessa barn kommer in i lägenheten för fick liksom panik efter detta besöket.

Men fy!
Bjud inte hem dem mer, eller så får din man ta ett ordentligt snack med brorsan (men hjälper troligtvis inte).
Vem skaffar ens sex barn?
Nog bäst att träffa en sån familj ute eller så om man måste men vet inte om jag skulle palla längre stunder. Din man kanske kan träffa dem själv?

Jo men hon frågar ju hur man säger det. Att hon inte vill ha hem dom igen verkar det ju redan som.

Jag hade nog sagt något likt det E under föreslog. Behöver inte förklara mer än så tycker jag.

Man behöver inte säga nåt, bara bjud inte in dem. Föreslår de det själva kan man säga ”nej tack, det blev väldigt rörigt sist ni var här, vi kan väl ses utomhus?”

Tack för tips

Bjud inte hem dem. Är det sambon som vill träffa dem så föreslå träffar utomhus, i parken osv…

Ses hemma hos dem om det är möjligt?

Beroende på ålder kan det ju va rätt normalt att riva ut och äta kattmat..asså om det är en 1,5 åring
Men pappan kommer förmodligen till er för att få extra hjälp med barnen?
Om några av barnen är små är det ju helt omöjligt för honom att hålla kolla på 6 ungar i ett hem där han inte vet vsr saker finns osv..
Va inte mamman med?
Om ni ska ses så kanske det behövs så att det finns en till vuxen.
Och jag ser att alla andra är så himla mkt på din linje. Men inte jag!
Om det här är en engångsföreteelse så tycker jag inte att du kan porta din mans brors familj ur hemmet. Sinnessjukt. Hade aldrig tillåtit om min man hade sagt nej till att min familj kom på besök.
Skulle istället tipsa om att va flera vuxna som hjälpa åt med barnan, plocka undan vissa saker, göra ngt kul tillsammans med barnen för att ha koll på dem, har ni trädgård eller innergård/uteplats är utomhus absolut en bra grej. Men man kanske inte portar dem från att komma innanför dörren. Mer ni grillar vi ute och der finns såpbubblor, markkritor och kubb typ.
Alternativt skärmar. Helt ärligt. Sätt på tvn och gr dem popcprn om saker går över styr.

Håller helt med!! Bra kommentar!

Håller med, låter som att ts inte har barn själv, och skulle säga att ungar som norpar fler bullar (än socialt accepterat av vuxna människor) hemma hos sin farbror är just…barn och själv skulle jag som faster låta dem ta så många de vill om inte pappa säger stopp. Helt ärligt. Det är ju inte din roll att uppfostra dem. Lär dina egna barn att ta en bulle sen om du vill.

”Kul att ni vill ses, jag föreslår att vi tar en fika i närliggande lekpark” kanske?

Tycker det är skitstressigt själv som förälder när jag har med barn (ej så många som 6 dock) hemma hos någon som ej bor barnanpassat så hade uppskattat nåt sånt förslag. Kanske tycker din svåger också det är skitstressigt när hans barn lever loppan hemma hos någon annan (men reagerar med skratt och inte panikbryt).

Tack för tips

Någon som ska på Westlife imorgon??

Framtida HUSKÖP?????
Jag har ingen aning om hur man köper hus, vad behövs för att man ska kunna köpa hus?????
Fast jobb? Årsinkomst? Help me, jag är helt LOST ????
Vi säger att jag vill köpa ett hus för 2miljoner, vad behövs för att jag ska kunna det? Vad behöver jag göra?

Kontantinsats på 300 000 kr. Fast inkomst.
Kunna betala ca 4,5 % ränta på 1 700 000kr alltså ca 6 500 kr i månaden. Förutom amorteringen.. bästa är att boka ett möte med banken 🙂

Ett lånelöfte är bra att ha också! Från en riktig bank, håll inte på med massa blancolån och kontokrediter och skit.

Är detta en rebus tro?

+ pengar till lagfart och pantbrev, dom summorna varierar

Här finns massa bra tips! https://www.konsumenternas.se/konsumentstod/kalkyler–verktyg/bolanekalkyl/

God kväll ?

Ber om ursäkt för att jag verkligen är nyfiken i en strut, men i gårdagens ”Öppet spår” var det ett par stycken som sade att Malin Stenbäck (programledare för ”Bachelor”, ”Bachelorette”, ”Biggest Loser” etc) har ”flera skelett i garderoben” och dylikt.

Vågar/vill/kan de som vet ge mer info kring detta?

Jag har alltid tyckt så bra om henne, men många tycks ha svårt för henne varpå jag börjar ana ugglors i mossen. Men vad rör det sig om?