Visa det här inlägget på Instagram

Om ni följer bloggen och min resa efter min hysterektomi förra året så har jag berättat om infektionen jag fick bakom ärret. Jag fick ett stort hematom som krävde flera antibiotikakurer innan det till slut gick över. Men bulan under ärret gick aldrig bort och det stramar och drar jättemycket. Förutom att det såg hemskt ut så satt ärret fast längre in i buken, så i dag har de öppnat upp en bit, lossat och sytt igen allt igen så att ärret sitter ytligt istället som det ska göra. // Johanna Toftby

Allting verkar ha gått bra för Johanna Toftby, som även är rädd för att sövas efter tidigare upplevelser, och eftersom det här var en ganska så ytlig kirurgi så fick hon komma hem redan samma dag.
Stort krya på dig, Johanna!

Visa det här inlägget på Instagram

Hur många paket Bregott tror ni Johanna Toftby behövt offra för att köpa sin nya Chanelväska?
Nog ganska många va?

Det här var priset på en likadan väska, som såldes använd i april 2022.

Tack för (spar)tips! 

Visa det här inlägget på Instagram

För drygt ett år sedan opererade Johanna Toftby bort sin förstorade livmoder som var full av myom.
Hon delade sin upplevelse med följarna men erkänner idag att det fanns vissa aspekter av det hela som hon inte velat dela – förrän nu.

Jag har skrivit om hur svårt allt varit efteråt, men en sak jag inte nämnt är hur svårt det var med tarmarna. Det är en så stor påfrestning för kroppen och tarmarna är stressade, de ska hitta sin nya plats i det stora hålrum som det blev efter att min stora livmoder togs bort. 

Den hade även skruvat sig rejält så tarmar och urinblåsa satt på fel ställen. Jag trodde jag hade något riktigt fel med mina tarmar efteråt och vet ni, det kan tyvärr även bli att man inte kan hålla tätt. Då menar jag inte bara urinblåsan… // Johanna Toftby

Jag har aldrig tänk på det viset, men det är ju klart att det blir ett stort hålrum när man tar bort ett stort organ.
Det är ju inte som att man fyller ut det med någonting annat.
Detta fick mig av någon anledning att tänka på när alla influencers förstörde möbler med fogskum, vilket var en dålig idé från början till slut. Så lämna fogskummet därhän, och försök inte fylla ut några kroppsliga hålrum med det, oavsett om ni känner att ni fått feeling eller inte.

Jag uppskattar verkligen Johannas transparens och är säker på att hennes öppenhet kan hjälpa kvinnor som står i begrepp att genom liknande operationer.

Jag skulle vilja säga två.
Max.
En uppifrån och en från sidan.
Har man inte lockat läsarna till att vilja laga samma recept då, så finns det ingen bildkavalkad i världen som kan åstadkomma det.
För mig blir reaktionen snarare den motsatta. Jag har tröttnat på receptet innan jag ens hunnit skrolla till slutet av inlägget.

Johanna Toftby håller inte alls med mig, utan verkar tycka att ju fler, snudd på identiska bilder på en skrikgul pasta, desto bättre. 
Det blir ju heller inte bättre av att jag tycker att det är en skymf mot lussekatter att ha saffran i mat.
Frukt i mat – nej.
Saffran i mat – nej.
Lussekatter året om i butik – ja.

Tack för tips!

Det här tycker jag är lite intressant…
Johanna Toftby, som i normala fall gapar om ”näthat” så fort någon inte riktigt håller med henne, och/eller ifrågasätter någonting hon gjort, skriver så här på Facebook.
Bilden är lite dålig så jag skriver ut konversationen här nedan.

En följare skriver:
Vad händer här i kommentarerna? Hon kallas sjuk i huvudet? Idiot?
Det är ingenting annat än näthat.
Ingen av oss vet vad som hänt mellan dem och därför borde vi vara lite försiktiga med att uttala oss, tycker jag. Om vi vill att ungdomar inte ska mobba varandra på nätet så borde vi som vuxna föregå med gott exempel.

Johanna Toftby svarar:
Nej, håller inte med alls.
Man får ha åsikter.
Inget näthat alls.

När någon skriver att den här kvinnan måste vara sjuk i huvudet så är det, enligt Johanna Toftby, en åsikt och inget näthat. 
Jag undrar om Johanna Toftby använder samma mätsticka vad gäller sig själv?
Hur tror ni det skulle låta om det ramlade in 100 kommentarer under det här inlägget, om att Johanna Toftby är sjuk i huvudet?
Jag hade förmodligen haft Trolljägarna på min uppfart snabbare än jag kan skriva ”hycklare” 100 ggr i ett excel-dokument.

Johanna har rensat bort den här delen av sitt kommentarsfält nu, men det ligger fortfarande kvar kommentarer om att kvinnan är sjuk i huvudet.
Hon har bara tagit bort sin del där HON försvarar det.
Så praktiskt.

Tack för tips!

Klart som korvspad, eller hur? 🙂

Johanna Toftby har tidigare skrivit om den stora operation hon genomgått, där läkarna tog bort hennes livmoder som var full av myom. 
Nu öppnar hon upp ytterligare kring de skamkänslor och känslan av misslyckande som hysterektomin väckte i henne.

Jag fick panik. En chock. Jag kände en oerhörd skam, men vet inte varför. Jag är ju klar med barn, men jag blev ändå helt knäckt. Kände mig ensam och som en stor sorg.
[…]

Dels för att jag är livrädd för en så stor operation och sedan den där skammen. När jag kom hem till Janne kunde jag knappt berätta vad läkaren sa. Jag nämnde det bara i förbifarten. Jag berättade inte för någon. Därför kunde jag inte berätta det för er här inne heller. 

Det blev min hemlighet för att jag var så rädd. Skulle jag bli stympad? Just där och då kändes det så. Så jag flyttade bara fram problemen, trots att jag gick på täta kontroller och bara såg myomen växa. // Johanna Toftby

I kommentarsfältet möts nu Johanna av ett massivt stöd, där läsarna del delar med sig av sina egna erfarenheter, men också tackar Johanna för att hon så öppet skrivit om sin operation och fått dem att våga söka hjälp för sina problem..
En specifik kommentar fick mig att börja fundera kring det här med ”kvinnoproblem” och hur annorlunda det nog hade varit om det var män som drabbats.

Men visst är det så?
Hade män haft mens hade förmodligen mensskydd varit subventionerade.
Hade män blivit gravida så hade kvinnor knappast fått bestämma över deras kroppar när det kommer till frågor som abort.
Hade män haft den här typen av problem som Johanna beskriver så hade det knappast varit förknippat med skuld och skam.

Så tror jag i alla fall…
Hur resonerar du?

Trigger Warning – är man känslig för bilder på sår och liknande så bör man inte klicka sig in på Johannas blogg och titta på bilderna.

För ungefär fyra veckor sedan genomgick Johanna Toftby en hysterektomi, vilket innebär att man bland annat tar bort hela livmodern. 
På sin blogg berättar hon om att kirurgen avlägsnade en 1,2 kilo tung livmoder som var full med myom, stora som apelsiner.
De tog även bort livmoderhalsen, livmodertappen och äggledare samt sydde ihop uppe vid slidtoppen.
Äggstockarna lämnades kvar kroppen, vilket Johanna är nöjd med, så att hon slipper att hamna i klimakteriet per automatik. Avslutningsvis flyttade hennes urinblåsa, och hon har fått lära hjärnan att kissa igen. 

Tyvärr har hennes återhämtning inte gått spikrakt, utan hon har drabbats av komplikationer, bland annat ett hematom, som är en blodansamling, större än en golfboll som satt sig precis ovanför snittet.
Hon fick även en infektion, och ordinerades en dubbel antibiotikakur.
Johanna skriver på sin blogg att magen kan vara svullen i flera månader efter en sådan här operation, och att hon delar med sig av sina erfarenheter med förhoppningen att det kanske kan hjälpa någon som befinner sig i samma situation som hon gjorde före operationen.
Hon hade gärna läst om någon annans erfarenheter före sitt ingrepp, men hittade inte särskilt mycket alls på nätet, och därför delar hon med sig så pass mycket som hon gör.

Oftast, när man söker på nätet, så hittar man information från sjukvården, något som kanske inte erbjuder den där ”mänskliga” aspekten som man är ute efter, alltså information från någon som genomgått samma sak som man själv är på väg mot. 
Förhoppningsvis kan Johannas transparens hjälpa någon annan. Jag tänker, bara att få se att det är helt normalt att magen är svullen, trots att man tagit bort ett organ kan ju vara hjälpsamt, så man inte automatiskt tror att det är någonting fel.

Visa det här inlägget på Instagram

Jag har opererat bort livmodern, livmodertappen och äggledarna. Hysterektomi. Äggstockarna var fina så det fick vara kvar. Det blev en ganska stor bukoperation eftersom livmodern blivit enorm och satt hårt. Ni som följt bloggen vet att jag haft stora myom med rikliga blödningar under sista året. De sista veckorna blev det värre och ohållbart så jag fick tid för operation snabbare än vad vi planerat.
[…]

Den fantastiska gynöverläkaren Saskia Eklind på Carlanderska opererade mig så jag var i trygga händer. Operationen gick bra, men det var stora myom överallt i livmodern. Läkaren skojade när hon kom in på eftermiddagen för att se hur jag mådde och berättade att när jag låg på operationsbordet såg magen ut som Kebnekajse. // Johanna Toftby

Johanna Toftby har genomgått en stor bukoperation och berättar nu om det på sin blogg.
Hon har även delat fler bilder där, som inte finns med i Instagraminlägget – om någon är intresserad av hur det kan se ut efteråt.

I sitt inlägg berättar hon om vilka problem hon upplevt, som var anledningen till operationen, samt vad läkarna berättat för henne efteråt. 
Bland annat ska hennes livmoder ha vägt hela 1,2 kg, vilket tvingat läkarna att kämpa och slita för att få ut den, då en livmoder ska väga 60 gram.
Innan operationen led hon av hemska blödningar, behövde springa och kissa hela nätterna, kände som en tyngd inom sig hennes  myom har till och med synts utanpå magen. (Myom är en eller flera muskelknutor som kan sitta inuti eller utanpå livmodern.)

Ett stort krya på dig, Johanna! 
Förhoppningsvis kan hennes transparens kring det här hjälpa någon annan – något som jag ser som en av de absolut mest positiva sidorna med att dela saker på sociala medier, även om det är smärtsamt. 🙂