Paula Rosas och hennes dotter Molly skadade sig när Molly skulle testa ett löpband, vilket resulterade i brännmärken och ömma händer.
Under inlägget får Paula en kommentar som ifrågasätter hennes agerande och mer eller mindre antyder att det är Paula som är orsaken till varför hennes barn, titt som tätt gör sig illa.
Min spontana reaktion är att personen som skrivit den här kommentaren, antingen inte har barn själv eller låter dem leva livet, inslagna i bubbelplast. Hade ett barns antal olyckor varit synonymt med bar eller dåligt föräldraskap så hade mina föräldrar fått betyget icke godkänt, med tanke på hur ofta jag – och min syrra, men framförallt jag – skadade sig under uppväxten.
Jag cementerade mitt klippkort på vårdcentral och akutmottagningar i tidig ålder och den trenden håller i sig än idag.

Jag tycker kommentaren var idiotisk, men det rättfärdigar ändå inte att Paula publicerar vederbörandes ipnummer, som skulle kunna vara ett brott mot GDPR. Det känns mer som en härskarteknik, lite som när Michaela Forni postade det här inlägget från Instagram efter att en följare skickat ett dm till henne, istället för till sin kompis.
Att anklaga en förälder för att ha orsakat sitt barn skada är en lightversion av att oroasanmäla en offentlig persons barn. Man jävlas där man kan och där det gör som ondast, vilket för de allra flesta verkar vara påståenden om att man inte är kapabel till att ta hand om sina barn.

Hur tänker ni här? Både om kommentaren och att Paula publicerar personens ip-nummer?

---

---

Här kan du läsa om GDPR och hur det appliceras på ip-nummer.

Tack för tips!

Jag tror inte på fri tillgång till skärm men inte heller på nolltolerans. Jag tror på att man som förälder absolut kan och får köpa sig lite lugn emellanåt men att man också ska se till att veta vad barnen gör online. Ha koll på vilket innehåll dom konsumerar och se till att det inte blir för mycket helt enkelt. Uppmuntra andra aktiviteter men gör inte heller skärmtid till något fult, förbjudet (och därför extra lockande men skambelagt). // Paula Rosas

Paula har skrivit om skärmtid, som en reaktion till Dasha och hennes kovändning som jag publicerade ett inlägg om här. 
Jag håller helt med Paula, skärmar är en del av livet och världen, och jag tror inte på att hålla barnen från skärmar så länge som möjligt, för det enda du som förälder gör då är att sätta dina barn i en position där de kommer ligga efter sina jämnåriga kamrater och inte har samma kunskap om hur man använder skärmar i vardagen. För den är en del av vardagen, vare sig du vill eller ej, så kanske jobba lite mer i gråskalor än i kategoriskt kritvitt eller nattsvart.

Hur gör du med skärmar?
Inte ens i Familjen Bloggbevakning är telefonerna med vid matbordet, så vida det inte gäller någonting särskilt, men annars försöker vi äta middag ihop utan telefoner. Ibland får de andra påminna mig, men ofta sitter vi och pratar om saker som ofta slutar med att vi behöver googla någonting av det vi avhandlat, men då är man ursäktad. 🙂

Ni var många som reagerade på att vi smusslade om Mollys dag på Grönan och inte berättade något för Leonore. Jag blev full i skratt idag när jag fick se att det blev ett helt inlägg på Bloggbevakning med kommentarsfält deluxe som följd. Där folk förfärade sig över hur jag skapar trauman hos Leonore och splittring mellan syskonen. Känns nästan som att istället för en egen dag på Grönan med Leonore sen borde jag lägga dom pengarna på någon terapitimme eller två för henne. // Paula Rosas

Paula Rosas har skrivit ett inlägg om mitt inlägg om hennes inlägg. 😉
Hon skrev nämligen ett inlägg om hur hon och den äldsta dottern lurade lillasyster, och gick på Gröna Lund utan henne.
Jag förstod inte riktigt syftet med lögnen, medan kommentarsfältet drog på en ytterligare växel, som du kan läsa här. Det här var ett ämne som verkligen engagerade er. 

I sitt inlägg skriver Paula att lillasyster så klart vet om besöket, som avslöjades när den stora Daimvinsten plockades fram. De tummade på att hon skulle få en likadan dag, så fort hon är 140 cm lång och kan åka allt på Grönan.

Så hela grejen är överspelad i familjen Rosas och Leonore verkar inte ha tagit mental skada av sveket i alla fall. Men i kommentarsfältet på BB började jag ändå fundera på:

Får man aldrig ljuga för sitt barn? Blir förtroendet emellan förstört för all framtid om man som förälder inte är helt ärlig med dom? // Paula Rosas

Hon tar upp exempel på ”vita lögner” som många föräldrar använder sig av, bland annat dessa:

– Nej, godiset är slut. (klipp till mamma och pappa som gottar sig i soffan)
– Jag vet inte vart XX tog vägen, vi kan leta! (den var trasig, smutsig och vi kastade den)
– Ska vi skriva brev till tomten med vad ni önskar er?(önskelistan går till släkten och oss föräldrar)
– Det här är hulkensoppa som man blir superstark av! (det är spenatsoppa men hur kul tycker ni spenat är?)
– Lekplatsen har stängt, vi får gå dit imorgon! (mamma orkar inte gå till lekparken)
– Filmen tog slut, då var det slut på barntv för idag, nu ska tv sova. (i dagens samhälle tar det aldrig slut på barntv…)

Min och Mollys oförglömliga eftermiddag: Molly har varit nervös för att försäga sig här hemma under veckan. Vi gjorde en höger vänster på Leonore.
Igår var det min och Mollys dag. Min present var en allra-första-gången present. Molly är det vackraste med våren och hon är ÄNTLIGEN 140 cm lång och får åka ALLT på Gröna Lund. // Paula Rosas

Paula Rosas och hennes äldsta dotter smyger bakom ryggen på lillasyster för att få en egen dag på Gröna Lund tillsammans och läsarna undrar kort och gott – varför?
Som barn hade jag nog blivit ledsen om det kom fram senare att man ljugit och lurat mig, mer ledsen än att inte få följa med, eftersom jag också kommer få en dag på tu man hand med min förälder.
Bara det att försöka smuggla in den gigantiska Daimvinsten, som nu ligger i bilen, och sedan försöka förklara var den kommer ifrån.

Har du någon erfarenhet av det här dilemmat?

Paula Rosas skriver ett inlägg om föräldraskap och ålder.
Att det är första gången någonsin som Sverige haft fler barn som föds av mammor över 45 år än av tonåringar, och om hur coolt det är att vi utvecklat till exempel assisterad befruktning så man kan få barn längre upp i åldrarna.
Själv blev hon mamma till Molly redan som 21-åring, vilket inte var enligt plan, då hon käkade p-piller, men när hon ser tillbaka på sin tid som mamma så har hon kommit till en del insikter, särskitl är det kommer till att vara en ung mamma.

Det jag tidigare tänkt på med att få barn tidigt är att, min känsla, är att man har mer energi som ung förälder än äldre. Att det har känts tacksamt att vara nästan barn själv för att kunna leva aktivt med barnen och leka själv. Och att det har känts lyxigt att ”göra bort” småbarnstiden med sömnlösa nätter, amning och bajsblöjor tidigt för att sen ha rätt stora barn när våra bekanta själva kämpar med som utmaningarna.

En annan sak som hon som ung mamma är tacksam över, är att hon förhoppningsvis kommer ha en hel massa tid tillsammans med sina barn. Om hon lever till hon är 80 år så har hon i princip fått 60 hela år tillsammans med sina barn. (Peppar, peppar..allt kan hända så klart)

Det är nog min tacksammaste tanke, när jag ibland kan lämna lite sorg över att barnen bli äldre och behöver oss mindre. Att vi ändå har så mycket tid kvar med varandra i våra liv.

Det där sista kan jag verkligen relatera till.
Jag fick ha min pappa i mitt liv i nästan 40 år, medan en av mina klasskompisar på gymnasiet förlorade sin när vi bara var 17 år.

Jag är helt övertygad om att det finns både fördelar och nackdelar med att vara en ung, så väl som äldre förälder.
Är det oavgjort eller är det ändå liiiiiite bättre att vara den ena eller den andra? 😉

Vilken är din favorit högtid? Jag är inte mycket för nyår. Jul ligger mig varmt om hjärtat. Midsommar är festligt. Men kanske är ändå påsken bäst? Till skillnad från jul, nyår och ja till och med midsommar tycker jag påsken känns väldigt kravlös? En nyår utan storartade planer gör att man känner sig panikslagen inför att det måste vara festernas fest. // Paula Rosas

Paula resonerar kring högtider och kommer fram till att hon tycker påsken är bäst, just för att den är så kravlös. 
Det kan jag absolut hålla med om, samtidigt som jag tycker att påsken är den absolut tristaste högtiden av dem alla.
Man får godis – eventuellt – men annars? Vad är påsken att ha annars?
Påsk-kärringar, sill, kycklingar och harar?
Helt ärligt, vad är det som är så bra med påsken, förutom att man som barn har lov, och några fler lediga dagar om man har ett ”traditionellt” arbetsupplägg.

Johan Glans säger det bäst ändå.
Han förklarar precis hur jäkla ologisk påsken är.

Att följare ofta tror att de känner influencers de följer är ingen nyhet.
Så har det alltid varit, och det är en aspekt av det offentliga livet som man får tugga i sig.
Det betyder inte att man inte får tycka att vissa frågor man får från följare är lite märkliga. Paula Rosas har publicerat ett inlägg med rubriken ”Får man fråga vad som helst?” som är uppdelat i två delar och jag tänkte ta upp den undre halvan.

Hon har alltså fått ett dm från en person som undrar om hen kan få låna 2000kr av Paula.
På måndag kommer pengarna betalas tillbaka och då med en extra 500 kr som ränta eller som ett tack för hjälpen.

Man kan ju alltid fråga, mottagaren behöver ju inte svara – kanske några av er tycker och så är det ju såklart. Men är det inte opassande på något sätt ändå att inte se någon form av gräns mellan en själv och personerna man följer? & känner man inte någonstans själv att ”hjälp, det jag skriver till den här människan kanske blir content” (som nu ? men anonymiserat!), vill man inte värna sin egna integritet mer än så?

Är det jag som är känslig eller vad säger ni, är det fullt normalt beteende? // Paula

Håller du med Paula om att det är opassande eller är ni mer av uppfattningen att ”nöden har ingen lag”?