Paula Rosas skriver ett inlägg om föräldraskap och ålder.
Att det är första gången någonsin som Sverige haft fler barn som föds av mammor över 45 år än av tonåringar, och om hur coolt det är att vi utvecklat till exempel assisterad befruktning så man kan få barn längre upp i åldrarna.
Själv blev hon mamma till Molly redan som 21-åring, vilket inte var enligt plan, då hon käkade p-piller, men när hon ser tillbaka på sin tid som mamma så har hon kommit till en del insikter, särskitl är det kommer till att vara en ung mamma.

Det jag tidigare tänkt på med att få barn tidigt är att, min känsla, är att man har mer energi som ung förälder än äldre. Att det har känts tacksamt att vara nästan barn själv för att kunna leva aktivt med barnen och leka själv. Och att det har känts lyxigt att ”göra bort” småbarnstiden med sömnlösa nätter, amning och bajsblöjor tidigt för att sen ha rätt stora barn när våra bekanta själva kämpar med som utmaningarna.

En annan sak som hon som ung mamma är tacksam över, är att hon förhoppningsvis kommer ha en hel massa tid tillsammans med sina barn. Om hon lever till hon är 80 år så har hon i princip fått 60 hela år tillsammans med sina barn. (Peppar, peppar..allt kan hända så klart)

Det är nog min tacksammaste tanke, när jag ibland kan lämna lite sorg över att barnen bli äldre och behöver oss mindre. Att vi ändå har så mycket tid kvar med varandra i våra liv.

Det där sista kan jag verkligen relatera till.
Jag fick ha min pappa i mitt liv i nästan 40 år, medan en av mina klasskompisar på gymnasiet förlorade sin när vi bara var 17 år.

Jag är helt övertygad om att det finns både fördelar och nackdelar med att vara en ung, så väl som äldre förälder.
Är det oavgjort eller är det ändå liiiiiite bättre att vara den ena eller den andra? 😉