Som besökare på Nyheter24 samtycker du till användandet av s.k. cookies och adblockeridentifiering för att förbättra din upplevelse hos oss. Jag förstår, ta bort denna ruta!

Min son vill ha Frost-Elsa på tröjan – det ska ingen få ändra på!

- 01/03/2016, 11:04
Lotta Björkman är trött på normer.
1 av 4

Lotta Björkman är trött på normer.

Privat/Faksimil/TT

Lotta Björkman.
2 av 4

Lotta Björkman.

Privat

Elsa från filmen Frost.
3 av 4

Elsa från filmen Frost.

Faksimil Frost

"Låt dem vara barn. Pracka inte på dem all vuxenbullshit, vägled dem istället, så att de kan bli fantastiska och vettiga vuxna i framtiden. Personerna på bilden har inget med texten att göra.
4 av 4

"Låt dem vara barn. Pracka inte på dem all vuxenbullshit, vägled dem istället, så att de kan bli fantastiska och vettiga vuxna i framtiden. Personerna på bilden har inget med texten att göra.

FOTOGRAFERNA HOLMBERG/TT

Debattören: Kan man inte bara kalla en jacka för en jacka? Så att våra barn slipper känna sig fel, eller rent av konstiga för att de har fel kön för favoritfärgen?

Detta är åsiktstext i form av en debattartikel. Åsikterna är skribentens egna och inte Nyheter24:s.

Då var vi där igen. En morgon med gråten i halsen och tårar i ögonen. Den här gången var det min sexåring, Lucas. Vad det gällde? En petrolblå tröja med Frost-motiv på. Vi har haft massor av duster med den tröjan och nu börjar jag faktiskt tröttna rejält!

Lucas vägrar att ha den på sig av två olika anledningar. Den första är att han hellre vill ha ett motiv med Elsa och Anna på, för han älskar de två brudarna. På tröjan är det snögubben Olaf, renen Sven och Kristoffer. Men fair enough, jag köpte andra tröjor åt honom, med Elsa och Anna som huvudpersoner motivmässigt sett. Han använde dem utan problem hela hösten.

Anledning nummer två till varför han vägrar använda den här tröjan är att det är Frost-motiv. Det låter motsägelsefullt, absolut - men saken är den, att just Frost-motiv på tröjor är "förbjudet" i hans skola – om man är en kille. Tydligen.

Det gör mig så jävla arg!

Naturligtvis är det inte förbjudet av skolan i den mån att det är olagligt och innebär böter, det förstår nog alla. Men det är den här osynliga regeln, normen, för vad en kille ska ha på sig och vad en tjej ska ha på sig, som gör tröjan förbjuden. Det är så jävla löjligt!

Min Lucas går alltså runt och mer eller mindre fråntas sin rättighet att tycka om vad han vill och ha på sig vad han vill, varenda dag där på skolan. Han gillar Frost-grejer – det är fel, det gör bara tjejer. Han gillar Elsa och Anna – det är ännu mer fel.

För om man nu måste gilla Frost, då måste man gilla en snögubbe, en ren och en snubbe – annars är man en tjej. Och är man en kille som "är en tjej", ja då blir man retad. Och då vägrar man ha på sig den tröjan mer.

Klart man vill undvika att utsätta sig själv för onödigt jobbiga situationer, det är ju ren självbevarelsedrift, och fattar ju vem som helst att han vill undvika obehaget. Jag kan relatera till hundraelva procent. Jag var med om samma skit när jag var liten. Men då var det snarare att jag var "för tjock" för att vara tillåten av andra att ha på mig vad jag ville i skolan.

Det var löjligt redan då och det är ännu löjligare nu!

Jag fick mamma att köpa ett par jeans åt mig. Jag tyckte de var fina och ville ha ett par. De kostade en slant, trots att de köptes på överskottsaffär, så jag lovade dyrt och heligt att jag skulle använda dem. Jag brukade inte använda särskilt mycket jeans annars, just av "tjockisanledningen", men de här var lite mörkare och jag tyckte att jag var ganska fin i dem.

Och så hade jag dem på mig i skolan på måndagen, såklart. Vad hände? Jag blev kallad än det ena, än det andra, såklart. Inte fan använde jag de jeansen nåt mer efter den måndagen. Jag slängde in dem i garderoben, försökte gömma dem, försökte få mamma att glömma dem.

Men det gjorde hon inte. Och vi hade några duster med de där jeansen

"Du lovade ju att du skulle använda dem!"

och jag, "Ja men de är inte sköna längre!"

"De var ju sköna för bara några dagar sen sa du!"

och jag, "Jag tycker inte om jeans!"

"Då skulle du inte ha sagt att du ville köpa dem om du inte tänker använda dem!" och så vidare.

Jag kände att jag gjorde mamma arg och ledsen och besviken och det gav mig så dåligt samvete. Men jag berättade ju aldrig var skon egentligen klämde, så jag bet ihop och levde med den känslan varje gång jag öppnade garderoben, hellre än att använda de där jeansen en gång till - självbevarelsedrift.

Men som sagt, jag kan verkligen relatera till det här med att vägra att använda sina nya fina kläder, som man egentligen tycker om, men som man inte kan eller får tycka om.

Min Lucas har också en ny fin fleecejacka. Den är färglad och härlig, med My Little Pony på. Skulle vilja ha en själv, men det görs ju bara i barnstorlek sånt där. Det finns en svart med Batman-tryck på också, den vill jag också sjukt gärna ha - i min storlek.

Han älskar iallafall den här jackan. Han ville seriöst inte ens ta av sig den de första dagarna när han nyss hade fått den. Han hade den jämt och ständigt för han känner sig fin i den och älskar färgerna och hästarna och regnbågarna. Men...

De senaste, kanske två veckorna, så har den sakta men säkert försvunnit ur hans lilla liv. Han har "glömt" den, han fryser inte så mycket (vilket är bullshit, för det vet jag att han gör!), och såna där random svepskäl för att inte använda den. Han beter sig alltså som jag gjorde när jag var liten, han gömmer undan den.

Och han tror att jag inte förstår att han bara hittar på, men naturligtvis hörs det på rösten att något inte stämmer, det syns i hans ögon att han blir ledsen när jag frågar var jackan är och sånt där. Jag ser och hör och förstår.

I morse, när jag hade lagt fram Frost-tröjan åt honom så kom alltså den här diskussionen upp igen och vi pratade om fleecejackan. Han berättade hur det låg till, vilket jag älskar med honom, han vågar berätta för mig och hans pappa hur han känner och mår och vad som står på i hans lilla huvud.

Och hur det låg till med jackan, det förstod jag egentligen redan, men det var skönt att få höra det. Och det var säkert skönt för honom att få berätta det.

Det var några killar (är jag förvånad? Nej.) som retade honom för att det är en tjejjacka med tjejfärger. Och det var en tjej som också hade sagt något liknande om den. Han hade blivit ledsen, såklart. Men han hade fortsatt att ha den på sig, för han vet att det är bullshit med så kallade tjejfärger" och killfärger. Han är modig på det viset.

Hans vän Astrid, hade sagt åt en fröken att andra barn retades med Lucas (älskar dig Astrid, tack!) om fleecejackan och hade sagt "Men jag tycker att du är modig Lucas" – älskar dig Astrid, tack!!

De hade tydligen pratat en stund om det i gruppen och hade varit överens om att man inte beter sig så och inte säger sådana saker till varandra, att alla får ha på sig vad de vill, ja den där gamla vanliga "här är vi toleranta". Den behövs, men jag förstår att det är tröttsamt att behöva ta den diskussionen om och om igen.

För Lucas sa det sen, "att det inte är nån idé att säga till, för fröknarna är trötta på att prata om det".

Det gjorde mig också arg. Klart han ska kunna säga till om det. Han måste kunna lita på sina vardagsvuxna!

Men hur som helst, vi pratade om det och när vi kom till skolan så sa han "Idag tänker jag faktiskt ha jackan på mig, för jag tycker så mycket om färgerna och hästarna och regnbågarna!" och sen tog han på sig den – min modiga lilla skrutt!

Egentligen hatar jag att behöva kalla en sån sak för modig, det ska egentligen vara en jävla självklarhet att få ha på sig kläder man tycker om. Men modig i den mån att han faktiskt vågar ta eventuella smällar han kanske får av att ha den på sig. Min älskade lilla kloka unge!

Jag sa åt honom att om någon säger något dumt så ska han säga till på en gång. Säga till den som retas att det bara är en (jävla!!!) fleecejacka, den är ingen tjejjacka, det är en jacka. Punkt. Och säga till en vuxen som han litar på, så att den vuxna människan kan snacka allt till rätta.

Och säga till mig, för allvarligt talat så är jag dödstrött på att kämpa i motvind. Men så länge det behövs så kommer jag att fortsätta att göra det. Så många olika plagg har gett honom smäll på smäll från andra barn, själsliga smällar menar jag nu.

Vi hade till exempel en dust med en silverglittrig bolero med volanger, som han också älskade att ha på sig. Han kände sig fin i den och ville ha den på sig jämt och ständigt. Ända till en morgon när vi kom till dagis. Helt plötsligt började han att gråta hejdlöst och skulle byta tröja när vi klev in genom dörren.

Eller nej, först vägrade han att ens ta av sig overallen och vantarna och jag fattade inte varför, tappade tålamodet och klädde helt sonika av honom den själv. Han gömde sig, drog in armarna i tröjan, jag tappade humöret ännu mer, gav honom en annan tröja från extrakläderna som låg på hyllan och då lugnade han ner sig. Vi sa hejdå och allt sånt där och det kändes okej.

Några timmar senare får jag ett samtal från dagis. Blir ombedd att hämta Lucas, som har en ångestattack och sitter i personalrummet med en fröken. De vet inte vad det beror på, så jag får order om att komma dit.

Jag åker till dagis, hittar min lilla pojke i ett dunkelt rum där han sitter i knä på en fröken och skakar och mår risigt. Märker att han fortfarande har armarna indragna i tröjan, funderar på varför och tar ut dem för att se om han kanske har gjort sig illa eller nåt. Då förstår jag - han hade ju nagellack!

Och det i kombination med en silverglittrig bolero med volanger gjorde honom till "tjej" i någons ögon, vilket gjorde honom ledsen, osäker och rädd, vilket då eskalerade till en ångestattack.

Fick tips om att kanske ta kontakt med en barnpsykolog innan vi gick. Då blev jag fan mållös.

Ska min Lucas behöva träffa en barnpsykolog för att han älskar en bolero och gillar att måla naglarna?! No, I don't think so.

Vi har för övrigt redan haft samtal med en kurator om hans ångest i samband med att jag och pappan separerade. Den kuratorn ansåg att det var helt onödigt att blanda in en tredje och fjärde part i hans liv, eftersom att jag och pappan kan hantera ångesten hos Lucas tusen gånger bättre än vad de skulle kunna göra. Och det gjorde vi också.

Han kan som sagt berätta om sina känslor så att vi kan reda ut jobbiga stunder och prata om dem så att de känns färdiga för honom. Han är trygg i sig själv, det är han verkligen.

Det som gör mig trött i den här diskussionen om tjejer-killar-rosa-blått-nagellack-motherfuckerfuck-shit är faktiskt alla stenåldersföräldrar som låter sånt här bara fortgå. De som inte reflekterar över att det är 2016 och att den enda skillnaden på tjejer och killar är könsorganens utformning.

Ni gör mig trött och förbannad! Jag svär vid gud (som jag inte riktigt köper, men ändå) att jag kommer att höras på nästa föräldramöte!

Och H&M, vilken är butiken jag köpt både Frost-tröjorna och fleecejackan i, som envist fortsätter att kategorisera i flick- och pojkkläder. Kan man inte bara kalla en jacka för en jacka? Så att våra barn slipper känna sig fel, eller rent av konstiga för att de har fel kön för favoritfärgen?

Kan man inte kategorisera kläder efter typ av plagg, storlek och färg - varför måste de könsbenämnas?

Min Lucas har frågat mig, ända sedan han var fyra år, om han kommer att förvandlas till en tjej om han har rosa kläder. Han har frågat om han måste operera sig till tjej om han har rosa kläder. Han ska inte behöva fundera på sånt, ärligt talat.

Det vore okej om han gjorde det av nyfikenhet – men han gör det av rädsla, med tårar i ögonen och under ångestattacker. Så ska det inte behöva vara. Punkt.

Skärp er för fan! Lås inte in kidsen i gamla skitnormer. Låt dem leka och lära och vara små och nyfikna! Låt dem vara barn. Pracka inte på dem all vuxenbullshit, vägled dem istället, så att de kan bli fantastiska och vettiga vuxna i framtiden. Låt dem älska livet och vilken jävla färg de vill.

Vilken jacka de vill. Vilka byxor de vill. Vilken människa de vill.

Oavsett kön. Oavsett färg. Oavsett.

Lotta Björkman